Sammanhållningens nödvändighet.
"Det gäller för, oss att hänga tillsammans, eljest få vi hänga var för sig." Detta uttalande, gjort av Benjamin Franklin för ungefär 200 år sedan, äger sin tilllämpning än i dag. Ja, till ocli med hundrafallt större tillämpning i våra dagar än den gången det uttalades, Sammanslutningens, organisationens nytta och ofrånkomliga nödvändighet, framstår för vart år som går i en allt klarare dager. Evad det gäller arbetarrörelsen, är det ju också klart och tydligt bevisbart, att just de grupper och yrken, som först och i största utsträckning förstått betydelsen av organisatorisk sammanslutning, just dessa ha också lyckats höja sin levnadsnivå ganska betydligt, jämfört med andra, icke organiserade yrkesgrupper. Ett studium av arbetarrörelsen ger också bevis för, att de yrkesutövare, vilka i stort sett stått fullständigt främmande för all gemensam, organisatorisk kamp, de ha också fått existera på löner, som stått rasande nära svältgränsen. Och detta helt naturligt. En arbetsgivare betalar nämligen inte ett enda öre mer till sina arbetare, än han är nödd och tvungen till. Desto högre lön arbetarna ha desto mindre vinst för arbetsgivaren. Det skrytes så många gånger om den höga lönenivå som de svenska arbetarna står på, men dyl. påstående får man ta med en viss reservation, ty faktum är, att om man jämför alla yrkesgrupper, alltså även de lägst stående samt de arbetslösa, och bedömer arbetarnas levnadsstandard ur klassynpunkt, då blir talet om vår höga levnadsstandard endast en tom fras. Men å andra sidan är det onekligen alldeles riktigt, att vissa arbetargrupper stå på en någorlunda hög lönenivå, beroende på, som vi förut anfört, deras förståelse för organisationens betydelse, eller m. a. o., att de förstått betydelsen av att "hänga tillsammans".

Om man studerar arbetarrörelsens historia, är en sak utan vidare klar: Arbetarna ha under alla förhållanden och inom alla yrkesgrenar fått kämpa en hänsynslös och förbittrad kamp för sina alltid ytterst blygsamma krav. Arbetsgivarna ha alltid bjudit ett hårdnackat motstånd, och det har endast varit inför en obrottsligt enig och kampmedveten arbetarestam som de tvingats till vissa eftergifter. Hela den tid arbetarrörelsen har existerat här i Sverige, har det varit en hänsynslös kraftmätning mellan kapital och organiserat arbete. Jag sade hela den tid arbetarrörelsen existerat, men detta är intet alldeles riktigt, enär den till medlemsantal och ekonomi så mäktiga reformistiska L. O. de senaste åren inregistrerat det ena nederlaget efter det andra. Detta beror dock ytterst därpå, att reformismens kamptaktik är så urbota föråldrad, att det helt enkelt är en ren omöjlighet att vinna en strid med densamma. Dock, detta är en annan historia, vilken säkerligen tarvar sitt särskilda kapitel.

Skogsarbetarnas levnadsförhållanden.
När jag .under kapitelrubriken härovan går att syssla med skogsarbetarnas levnadsförhållanden, gör jag det med utgångspunkt från södra Sveriges skogsindustris avverkningar. Jag har mig mycket väl bekant, att för norra Sveriges vidkommande, ställa sig löner och levnadsförhållanden i övrigt väsentligt annorlunda, beroende på, som jag i mitt förra kapitel påpekat, just det faktum att dessa arbetare redan länge förstått att använda organisatorisk kamp mot de norrländska trävarubolagen. Beträffande södra Sveriges skogsarbetare däremot, så ha dessa alla tider stått hundraprocentigt oorganiserade, möjligen med undantag av någon liten isolerad organisation här och var.

Hur kan det då komma sig, att skogarnas folk hittilldags stått fullständigt främmande för allt gemensamt uppträdande gentemot de mäktiga och hänsynslösa skogsbolagen? Det brukar ju som regel annars vara så, att ett uselt betalt och i övrigt hårt och obehagligt arbete, även framskapar kamplusta och stridshumör, och skogsarbete äger ju båda dessa förutsättningar. Största orsaken torde tvivelsutan vara den, att i stort sett allt skogsarbete utförts av arbetare, vilka rekryterats direkt bland bondebefolkningen, och det är ju både känt och vittnat att denna befolkning ställt sig inte endast främmande för, utan också rent fientlig till allt vad arbetarrörelse och föreningsliv heter. Därtill kommer att skogsavverkningarna i stor utsträckning utförts av torpare och småarrendatorer, vilka på ett alldeles särskilt sätt varit beroende av de olika bolagens fullkomliga godtycke. Ytterligare en sak måste man räkna med i detta fall, vilket åtminstone förr i tiden gjorde sitt till att bolagen helt ogenerat kunde betala hur usla löner som helst. Som jag redan påpekat, utfördes skogsarbete i huvudsak av bönderna själva och deras söner. En självägande bonde, som hade sin lilla gård något så när skuldfri, såg ytterst gärna att hans söner fingo en liten extraslant genom skogsarbete. Hur dåligt bolagen än betalade, var det dock en extraförtjänst.

Men tiden går och förhållandena förändras oupphörligt. Bonden, som förr satt på sin gård som oinskränkt härskare, har lämnat detta jordiska, och i regel har en av hans söner övertagit gården. För att kunna detta har han måst lösa ut sina syskon och gett dem sin del av arvet. Följaktligen sitter där nu en skuldsatt bonde, där det förr var en skuldfri. Och de söner, som förr gingo hemma på gården och där erhöllo sitt livsuppehälle, få nu på eget bevåg skaffa sig livets nödtorft. Det blir sannerligen också nödtorft! Inom industrin finnas inga möjligheter att få sysselsättning, det återstår alltså endast skogsarbete. Med de löner som nu betalas blir detta liktydigt med ett liv på svältgränsen. Det är alltså inga precis lockande framtidsutsikter för den nu jordlösa bondeungdomen.

Skogsavverkning, ett hårt och mödosamt arbete.
Under flera årtionden ha feta kupongklippare i de olika skogsbolagen, inhöstat miljoner och åter miljoner genom att hänsynslöst utsuga skogarnas arbetande folk. Man kunde kanske tänka sig, att ett arbete, som undervärderas i så stor utsträckning som i ifrågavarande fall sker, måste vara ett synnerligen behagligt och lättjefullt arbete. Så är dock ingalunda fallet. Frågar man dessa gamla torpare, som man ännu kan träffa ute i skogens obygder, så får man till livs historier om ett långt och slitsamt arbete i de Småländska storskogarna. Det har varit flera mil att vandra på obanade stigar till och från arbetet. Det blir en gripande skildring om köld och snö, förfrusna fötter, en eländig föda av torrskaffning, olyckor i arbetet utan minsta möjlighet till läkarhjälp eller ens första förband, urusla nattlogin som varit fullkomligt ovärdiga till människoboning. Burdusa och allenarådande bolagslakejer, som utnyttjade sitt maktställning på det mest brutala sätt. Ja, man skulle kunna fortsätta och skriva kapitel efter kapitel om skogsfolkens tunga och glädjefattiga liv, men min uppgift i detta fall är en helt annan.

Och lönen, ersättningen för detta liv i hårt arbete? Ja, granska dessa numera åldrade torpargubbar och ni skall finna svaret; böjda ryggar och krokiga ben vittna om, att lönen blev reumatism om inte något ännu värre. Kanske är denna tid numera en förfluten period, kanske är brutaliteten från bolagets underhuggares sida något mindre iögonfallande nu, men själva systemet står kvar precis lika som förr, och avlöningarna tangera i dag lika mycket svältgränsen som någonsin.

Vad är orsaken till skogsarbetarnas usla levnadsvillkor ?
Svaret på frågan i rubriken här ovan har redan givits i denna lilla broschyrs allra första kapitel, det kan t. o. m. utläsas ur detta kapitels allra första mening: "Det gäller för oss att hänga tillsammans, eljest få vi hänga var för sig." Skogarnas folk glömde att hänga samman, och de ha sannerligen också fått hänga var för sig! Hänga där med två tomma händer efter ett liv i slit och fattigdom, hänga där med sina krokiga ryggar och sin reumatiska värk. Kupongklipparna, de feta aktieägarna i de stora trävarubolagen ha levat ett sorgfritt liv i överflöd och välmåga, de ha lett i mjugg åt dessa dumma bönder och skogsarbetare, som utan knot och protest, tigande godtagit den ena hutlösa lönereduceringen efter den andra, och med fröjd studerat sina svällande bankkonto. De fingo aldrig sina fötter förfrusna, de vandrade aldrig obanade vägar till sitt arbete, de gingo sin väg till bolagssammanträdena och kvitterade gladeligen ut sina rundligt tilltagna procent i utdelning och gratisaktier, och om de någon gång, på grund av en allt för rikligt tilltagen mängd av mat och dryck, kände sig en smula ansträngda, rekreerade de sig vid någon luxuös hälsoanstalt i utlandet.

Ett sådant liv går ju an att leva! Men så har också dessa kapitalistiska profitörer haft klokhet nog att organisera sig, och även att organisera en hänsynslös utsugning av skogsproletariatet. Hur vackert har man inte på detta håll svept in och motiverat sina ofta återkommande lönereduktioner. Den reaktionärt borgerliga pressen har slungat ve och förbannelse över de skogsarbetare, som vågat höja rösten till en svag protest. Präster och deras gelikar ha predikat förnöjsamhetens evangelium för slavande skogsarbetare. Kort sagt, det har existerat en rörande enighet om nödvändigheten av att hålla skogsarbetarna nere vid svältgränsen.

Vem känner inte igen de stackars, stackars "fattiga" skogsbolagens argument: "De dåliga tiderna göra, att vi inte kunna betala mera." Jaha, de dåliga tiderna, tack för upplysningen! Inom parentes sagt, ha ni, skogsarbetare och kamrater, någon gång hört en arbetsgivare tala om goda tider, när det gällt att reducera edra hugglöner? Det må vara aldrig så goda tider, det må råda fullständig högkonjunktur på den internationella trävarumarknaden, inte ha ni någonsin hört bolagsherrarna tala om annat än "dåliga" tider. Eller har det någonsin hänt er, att bolagets handgångne män kommit till er och sagt: Nu ha vi så rasande bra lider, så nu skola ni få lite bättre betalt? Ånej, varen så innerligt övertygade om, att så länge ni tiga snällt och stilla, precis så länge komma ni också att bli utsugna in på bara benen av arbetsgivarna.

Det finnes endast en enda sak, vilken arbetsgivarna ha respekt för och taga hänsyn till: en obrottsligt enig och beslutsam arbetarfront! Denna enhetliga arbetarfront är möjlig endast om ni skogsarbetare organisera er, och tillika organisera er så, att ni själva ha hela och fulla bestämmanderätten i er egen organisation. D. v. s. organisera er syndikalistiskt! Den tiden är för länge sedan förbi, då det gick att individuellt och isolerat hävda sin ställning som arbetare. Visserligen är det sant, att det än i dag kan vara möjligt för någon enstaka individ, att, på sina kamraters bekostnad, medelst fjäsk och bolagskryperi, tillskansa sig någon slags särställning, men det är också allt, och den vägen är väl dock inte så särskilt inbjudande att gå och f. ö. inte allom givet. Detta att inställsamt krypande hasa sig fram på magen och vifta på svansen för bolagsherrarna, är en metod värdig fega och ljusskygga individer men näppeligen inte oss arbetare.

Nej, kamrater, det ges endast en väg att gå: sammanslutningens, organisationens väg! Det ni aldrig ha lyckats att uppnå en och en, det skola ni vinna gemensamt. En och en äro ni, som alla andra arbetare, svaga och maktlösa, men samlade till en grupp, till en klass, äro ni en betydande maktfaktor att räkna med. Våren fullkomligt övertygade om, att den gången ni kräva en människovärdig arbetsinkomst, och den gången ni ställa organisatorisk vilja och makt bakom dessa edra krav, då skola ni också få dessa beviljade. Ni ha alltså möjligheter att väsentligt förbättra eder ställning, och det beror helt och hållet på er själva om ni komma att lyckas. Det finnes heller inte någon enda yrkesgrupp, som har större moralisk motivering för en kamp för bättre levnadsförhållanden. Edra dagsinkomster understiga med åtskilliga procent såväl lantarbetarnas som t. o. m. nödhjälpsarbetarnas löner. Tillåt mig en närgången fråga: Varför skall skogsarbete betalas och värderas så oerhört lågt? Kan man sätta någon mindervärdighetsstämpel på detta slags arbete? Är arbetet vid träförädlingsfabrikerna o. dyl. så många gånger mer samhällsnödvändigt? Är inte ert arbete precis lika nödvändigt som de övriga träindustriarbetarnas?

Jo, säga ni kanske, men det är ju inte heller vi skogsarbetare som bestämma lönerna, utan bolagen betala inte mer. Detta resonemang är fullkomligt felaktigt, det är nämligen just ni skogsarbetare själva, som genom er passivitet och slöhet inför ert eget organisationsproblem och er egen levnadsstandard, gjort det möjligt för de olika bolagen att pressa priserna så i botten. Var övertygade om, att hade ni haft en modern, ekonomisk kamporganisation till ert förfogande, så hade tonen från bolagshåll varit betydligt hovsammare. Glöm aldrig, var gång ni kvittera ut er magra avlöning, att det innerst inne är ert eget fel ätt ni inte få ordentligt betalt för ert arbete. Ingenstädes ha arbetarna lyckats höja sin lönenivå, genom att jama med och hålla god min mot en skändlig utsugning, och ni kommer sannerligen själva att få erfara, att förhållandet blir fullkomligt enahanda evad det gäller er. Äro ni missnöjda med förhållandena som nu råda, låt då detta missnöje taga andra uttryck än ett verkningslöst och återhållet raseri. Organisera missnöjet! Slå er tillsammans. En för alla och alla för en, och minns att det är till syvende og sisdt er egen sak att ni ha det så dåligt ställt. Det blir heller aldrig ett dugg bättre förrän ni lärt er att handla själva i egen sak.

Organisationsidén har nått skogarnas folk.
Som förut påpekats, har föreningsidén och tanken på sammanslutning för gemensamma intressen, mött ett hårdnackat motstånd bland bonde- och skogsbefoikningen. Man har hämtat sin andliga näring ur den fullkomligt ärkereaktionära borgarpress, vilken i full konsekvens med sin uppgift, alltid bekämpat organisationstanken bland alla arbetare. Man har hållit samma tidning som far och farfar höll, När den dugde för dem borde den duga nu också, resonerar man. Man har haft sin gamla postilla och lärt att "överheten bär inte svärdet förgäves", man hade sina tavlor i oljetryck av den kungliga släkten ända sen Gustav Vasas tid, man har gått till kyrkan och lyssnat till texten om förnöjsamhet och att "rika och fattiga skola leva bland varandra". Och man har resignerat. Möjligen har man tyckt det vara en sabla otur, att just de skulle representera de fattiga, men man trodde, att det var väl nu en gång så ordnat och den saken gick ej att ändra på. Folket trodde — och tror ännu på en hel del håll — att en organisation var satans senaste påfund att skaffa abonnenter till sitt underjordiska boställe, och att de arbetare, som gjorde sig till förkämpar för föreningsidén och manade till förnuftig enighet och sammanhållning, vore samma furstes särskilt kallade redskap.

En annan bidragande orsak till skogsbefolkningens efterblivenhet i organisatoriskt hänseende var den nackstyva och om okunnighet vittnande inställning, som bönderna i regel har haft mot allt nytt som kommit från arbetarehåll. Av någon obegriplig anledning ha lantbrukarna sedan långliga tider hyst den egendomliga uppfattningen, att deras dåliga ställning, deras hypotek och högprocentiga banklån, var och är orsakad av att övriga arbetare, särskilt då industriarbetarna, ha allt för höga löner. Man kan ju näppeligen tänka sig något mera förnuftsvidrigt rosenrasande. Det borde ju annars ligga i öppen dag, att en någorlunda välavlönad industriarbetareklass, nödvändigt måste väsentligt öka efterfrågan och därmed också priset på rena nödvändighetsartiklar, alltså just sådana produkter som bönderna frambringa. Men i stället har man slutit sig närmare till de höga herrarna, till bankbolagcn, i kamp mot arbetarnas och därmed även sina egna intressen.

Men tiderna förändras, och i dag står denna befolkning inte fullt så främmande för situationens krav. I dag försiggår det en livlig organisatorisk verksamhet bland bondebefolkningen på skilda områden, men tyvärr kan man även i dessa organisationer spåra uttryck för detta djupt rotade, obotligt naiva "arbetarehat". Det tycks hart när omöjligt att lära denna befolkning förstå, att industriarbetare och bönder bägge äro arbetare, och att båda dessa grupper ha ett gemensamt intresse och en gemensam fiende, som det också gäller att gemensamt bekämpa.

Men detta låter sig näppeligen göra med strikt dragna yrkes- och skråorganisationer, som inte endast enbart syssla med gruppens och skråets intressen, utan också i regel bekämpa andra arbetarorganisationer. Det kan endast komma till uttryck i en hela klassen omfattande arbetareorganisation, en organisation som samlar alla arbetare, antingen de nu äro industriarbetare eller bönder, samlar dem i deras egenskap av fattigklass, till kamp mot all utsugning och allt förtryck!

Skogs- och jordbrukarungdomens organisationsproblem.

När jag i det följande går att behandla frågan om vilken form av organisation som är den mest förnuftiga för alla arbetare, och därmed givetvis även för skogarnas befolkning, så kommer jag endast att röra mig med de två begreppen syndikalism, och reformism. De andra föreningar, som i allt för riklig mängd operera ute bland lantbefolkningen, äro till sin natur rent borgerliga och reaktionärt samhällsbevarande och utgöra genom sin onaturliga och otidsenliga nationella karaktär ett hinder för socialismens förverkligande. Jag tänker speciellt på alla de olika föreningar under namn av S. L. U., J. U. F., R, L. F., S. N. IJ. F. och allt vad de nu heta, vilka trots sina hovsamma och oförargerliga program, dock syfta att vara avledare för fattigbefolkningens sunda och berättigade missnöje, och därmed också ett hinder i den socialistiska befrielsekampen. Dessa föreningar skapa hos sina medlemmar den grundfalska uppfattningen, att man genom att utveckla en nationalistisk rörelse och fostra en stark känsla för fosterlandet, skall lyckas skapa bättre och tryggare förhållanden. Och med dessa korta erinringar vill jag lämna dessa organisationer helt ur räkningen.

Det återstår följaktligen endast tvenne andra: reformism och syndikalism, och bland dessa gäller det för skogsindustriens arbetare — såväl som för alla andra arbetare — att välja. Visserligen är det sant, att den refomistiska rörelsen är gammal och beprövad, att den är mäktig och imponerande, både evad det gäller medlemsantal och stridskassor. Lika sant är det, att denna rörelse i gången tid tillfört sina medlemmar betydande fördelar. Allt detta överensstämmer med verkligheten och skall därför ingalunda förnekas. Man får dock aldrig begå det felet, att bedöma en rörelses förtjänst efter vad den i gången tid har utfört, utan man måste fråga sig vad den kan utföra i dag. Och göra vi detta med avseende på den reformistiska rörelsen, då faller hela intrycket av dess stolta och imponerande mäktighet sönder och samman. Ett studium av svensk, reformistisk arbetarrörelses kamphistoria under de senaste åren, ger obevekligt vid handen, att alla de mera betydelsefulla och omfattande strider, som förts mellan kapital och arbete, slutat med lönereduceringar och nederlag för arbetareparten. Det har inte ens lyckats denna "mäktiga" rörelse att behålla de positioner den en gång tillkämpat sig, långt mindre skapa nya förbättringar för sina medlemmar. Faktum är, att det måste ligga ett fundamentalt fel i denna reformistiska rörelses form och taktik, när den trots sin betydenhet inte kan göra annat än inregistrera det ena nederlaget efter det andra. Detta fel heter: efterblivenhet. Kolossen L. O. är urbota föråldrad. L. O. byggdes upp för en 50—60 år tillbaka i tiden, anpassad efter dåtida industriella förhållanden. Dessa förhållanden vore emellertid helt andra än de, vilka vår generation har att taga ställning till. Den gång den reformistiska fackföreningsrörelsen började operera här i landet, var den i stort sett en modern ekonomisk kamporganisation. Då hade arbetarnas organisationer att kämpa mot en splittrad och i inbördes konkurrens invecklad privat- och bolagskapitalism. Den gången kunde arbetarna med framgång utnyttja den ena företagarens intresse gentemot den andre.

Nu däremot äro förhållandena annorlunda, nu äro även arbetsgivarna organiserade i tidsenliga och moderna organisationer, medan arbetarna ännu envist hålla fast vid sina skråorganisationer. Arbetarna äro således förenade efter yrkeslinjer och i nationell utsträckning medan kapitalisterna äro sammanslutna som klass och i internationell eller rättare inter-industriell omfattning. När därför en yrkesgrupp inom ett land går i strejk för bättre levnadsförhållanden, eller för att kämpa mot arbetsgivarnas lönenedpressningsförsök, då lägga de stora bolagen, vilka i regel ägas av banker, helt enkelt bara om sin produktion så, att deras fabriker i andra länder producera de produkter, som annars skulle tillverkats hemma i det egna landet. Ett sådant tillvägagångssätt gör det ju helt naturligt att arbetarna förlora striden. Så sänkes då arbetslönerna inom ett land, och därmed har man brutit arbetarnas motstånd. Ögonblickligen kommer turen till nästa lands arbetare! Nu har man fått argument, vilka det gäller att väl utnyttja. Se på Norges arbetare, säger man, (om det nu ex. gäller de svenska arbetarna) de ha redan godtagit en lönereducering, nu är det er tur! Nu måste ni helt enkelt gå med på en lönesänkning, därför att annars kan inte svensk industri hävda sig i konkurrensen med broderlandets. Neka ni, ja då tvingas vi att lägga upp och ni bli helt utan inkomster.

Så löpes då linan ut runt hela världen, eller så långt just den industrien sträcker sina förgreningar. Och vad har då den "mäktiga" reformistiska L. O. att tillgripa för motåtgärder mot en dylik taktik? Till synes ingenting! Arbetarnas skråorganisationer äro allt för medeltidsaktigt funtade för att kunna möta ett dylikt angrepp. Deras nationella begränsning gör dem okapabla att kämpa mot ett internationellt organiserat arbetsköparevälde. Detta är inte tomma teoretiska påståenden, utan nyktra fakta, som vilken som helst kan utläsa ur den "kamphistoria", som historien har att uppvisa från de senaste årens reformistiska uppgörelser. Det allra största felet ligger i den reformistiska rörelsens skrå- eller yrkeslinjer. Dessa uppdelar arbetarna i ett flertal organisationer, vilka inte på något sätt samarbeta. I stället för att, som syndikalismen förutsätter, samla alla arbetare, oavsett yrke eller sysselsättning, i en enda organisation, har man i det reformistiska lägret samlat arbetarna efter rena yrkeslinjer. Sålunda äro t. ex. trävaruindustriens arbetare uppdelade på inte mindre än fyra självständigt arbetande förbund, vilka var för sig sluta avtal med arbetsgivareparten, utan hänsyn till det gemensamma intresse alla arbetare inom trävaruindustrien verkligen ha. Dessa äro följande: Pappersindustriarbetareförbundet, Sågverksindustriarbetareförbundet, Transportarbetareförbundet och Skogs- o. Flottningsarbetareförbundet. Gentemot en välorganiserad bolags- eller arbetsgivareförening, ställa alltså arbetarna upp med fyra, från varandra isolerade förbund, skriva tidsbindandc avtal, vilka till på köpet utlöpa vid olika tidpunkter, och förbinda sig på detta sätt att, när ett utav dessa förbund går till strid, skola de andra hålla avtalet i helgd, vilket är ungefär liktydigt med att falla sina kämpande kamrater i ryggen.

Att så också blir förhållandet, visar klart och tydligt konflikten inom massaindustrien 1932. Denna konflikt har på ett klart sätt visat upp den fullständiga ohållbarheten i den reformistiska rörelsens "kampprogram", samtidigt som den är ytterst illustrativ för den korruption oöh det ledarvälde, som gör sig brett på detta håll. I slutet av 1931 uppsade Svenska Arbetsgivareföreningen avtalen för bl. a. cellulosaindustriens, sågverksindustriens och stuveribolagens arbetare. Så började underhandlingarna med dessa olika förbunds representanter. För sågverksarbetarnas del betydde uppgörelsen en reducering av från 6 till 9 proc, detta på förut otillräckliga löner. Till saken hör att denna uppgörelse påtvingades arbetarna av det reformistiska påveväldet. Genom omröstning beslutade nämligen dessa arbetare att förasta medlingsförslaget, vilket dock inte hindrade ledarväldet att förklara, att "erforderlig majoritet för stridsåtgärders vidtagande icke vunnits", samt dymedelst tvinga en lönereducering på arbetarna mot deras vilja. För arbetsgivareparten gällde det emellertid att smida medan järnet var varmt, och nästa skråförbund det gällde att överrumpla var Pappersindustriarbetareförbundet. Nu hade man ju redan sågverksarbetarnas sänkta löner som argument!

Här hade arbetsköparna ställt krav — för massaindustriens vidkommande — på en reducering av mellan 15 och 20 procent. Arbetarna svarade med att proklamera strejk vid 8 av massafabrikerna. Beträffande pappersbruken, så meddelade arbetsgivarna att de, från den 21 mars 1932 kommo att tillämpa 8 proc. lönereducering vid dessa fabriker. Den strid som därpå följde är ett drastiskt inkompetensbevis för den reformistiska taktiken. För att kunna fullfölja de leveranser till utlandet, vilka pappersbruken hade tecknat, måste en skyndsam lastning och transport sättes i gång. Det största grepp arbetarna hade på motparten var, om de lyckades förhindra detta. För detta ändamål hänvände sig Pappersförbundet till "Transport" med begäran om sympatiaktion. Styrelsen för nämnda förbund lämnade avgörandet till L. O:s sekretariat, vilket nekade sympatiåtgärder med den motiveringen, att L. O. inte förordat massakonflikten! Många arbetare voro förbittrade över denna ledarnas inställning, och gingo ut i sympatikonflikt trots L 0:s beslut. Vilket resulterade i att avd. i Stugsund och Luleå uteslötos ur Transportarbetareförbundet!!!

Här får man alltså bevittna, att arbetare, vilka nekade taga befattning med strejklbrytaralster och blockerat gods, av sin egen organisation blevo förvägrade rätten till solidaritet mot kämpande kamrater, och till på köpet bli uteslutna ur sin egen organisation, därför att de inte ville inlåta sig på organiserat strejikbryteri. Det kan man kalla moderna stridsmetoder! Att uppgörelsen innebar ett nederlag för arbetar parten, är ju med hänsyn till dylika stridsmetoder inte att förvåna sig över. Vad som däremot är ägnat att förvåna är, att arbetarna ej inse det vansinniga i att tillhöra en dylik "arbetarorganisation", som inte endast hindrar sina medlemmar att gå till kamp mot arbetsgivareväldets hänsynslösa reducerdngskrav, utan dessutom knäsätter det organiserade strejkbryteriet som högsta lag och rätt, och utesluter de, som inte vilja uppträda osolidariskt mot kämpande kamrater.

Att den reformistiska rörelsen dagligdags uppträder osolidariskt mot syndikalisterna är ju så välkänt och omvittnat, att jag i detta sammanhang inte torde behöva bevisa det, men ovanstående korta redogörelse över massakonflikten ger ju vid handen, att osolidariteten sträcker sig till att även omfatta de reformistiska organisationerna och den "egna" L. O. Det betyder, att i realiteten existerar det inte en reformistisk landsorganisation med 600,000 medlemmar och 70 miljoner i kapitalresurser här i Sverige. I stället måste man fördela såväl medlemsantalet som stridskapitalet på så många yrkesföribund som finnas, och då framstår L. O:s styrkeförhållande i sin rätta dager. Den reformistiska rörelsen är nämligen en yrkesorganisation, vilken kämpar endast för det egna skråets intresse, och, som vi ha sett ovanstående redogörelse, inte drar sig för att stjälpa andra yrkesgruppers kamp, bara man därmed kan hävda den egna yrkesegoismen. L. O :s sekretariat — den institution alltså vilken skulle vara den förmedlande länken mellan respektive ynkesförbimd — inskränker sin verksamhet till att förhindra att andra förbund på något satt ställa sig solidariskt verksamma, i avsikt att hjälpa en annan stridande gruppering. Ingen av de senaste årens stora lönestrider har L. O. ställt sig bakom. Jo, ett enda undantag finns, nämligen när det gäller den nu pågående monopolblockaden mot de kooperativa byggnadsföretagen i Stockholm. I den konflikten råder det en rörande enighet mellan de blockerande reformistiska fackförbunden och L. O:s ledning. Men så avser okså blockaden att komma de syndikalistiskt organiserade arbetarna till livs, och i ett dylikt fall gör en gemensam åstundan att svälta ut syndikalisterna, att enighet blir den naturligaste sak i världen. Gäller däremot kampen arbetarnas naturlige fiende, kapitalismen, då kan man inte finna ett enda fall där L. O. gjort gemensam sak med de i striden invecklade. Detta är tidstecken som duger!

Precis samma förhållande var det under den av Smålands skogsarbetaresyndikat förda konflikten mot Strömsnäsbruks A.-B. vintern 1934—35. Här ställde de kämpande skogsarbetarna en hövlig anhållan till "Pappers" avd. i Strömsnäsbruk och Delary om, att de inte skulle befatta sig med det gods, som under pågående strid avvenkades av strejkbrytare. Långt om länge erhöllo skogsarbetarna det beskedet, att ett dylikt tillvägagångssätt vore ett brott mot avtalet och. att dessa avd. ansågo att ett avtal bör respekteras. Avtalet med arbetsköparen skall till varje pris respekteras! Jag har annars gått omkring med den uppfattningen, att arbetarrörelse och socialism främst syftade till att avtalet mellan arbetare och arbetare skulle till varje pris upprätthållas, och att detta avtal betydde kamp mot arbetsköpareväldet. Jag har fått för mig, att socialismens A och O är kamp mot en gemensam fiende, att det var alla organiserade arbetares första och största plikt, att stödja sina svältavlönade klassbröder. Men jag har tydligen misstagit mig i det fallet. En lärdom har i alla fall dessa avdelningars inställning gett Smålands skogsarbetare: den reformistiska organisationsformen betyder solidaritet med arbetsköparna i första hand. Med detta har jag inte alls velat låta påskina att dessa pappersarbetarc inte hyst sympatier för och önskat hjälpa sina strejkande kamrater, det var helt säkert inte viljan som fattades, i stället var det den reformistiska organisationens form, vilken stod hindrande i vägen för ett dylikt sympatibevis.

En annan orsak till att skogarnas folk inte bör välja den reformistiska organisationsformen är, att det är de olika fackförbundsstyrelserna som besluta om en konflikt får sättas igång. Utan förbundsledningens hörande kunna alltså inte de olika avdelningarna förklara en arbetsplats i blockad. Bestämmanderätten är i den reformistiska rörelsen, koncentrerad hos funktionärerna. Men dessa ha aldrig samma uppfattning i en stridsfråga som medlemmarna, arbetarna själva. För medlemmarnas del betyder en strid möjligheter att tillskansa sig ett lite högre mått av detta livets goda: bättre betalning, kortare arbetstid, l ängre semester etc. Ledarna se inte frågan ur denna synpunkt. En konflikt betyder för dem endast en massa extra arbete — de ha ju sin rundligt tilltagna lön även om arbetarna inte strejka! — och därför tyckas de vara högst intresserade av att hålla arbetarna borta från alla stridsåtgärder. För vanligt sunt förnuft ligger det ju närmast till hands att anse att de arbetare, som själva arbeta under en arbetsgivare, också ha de största möjligheterna att avgöra om en strid bör etableras eller ej. Det är dock slutligen arbetarna själva, som få bära följderna av ett eventuellt nederlag, likaså att skörda frukterna av en seger. Vad kan då anses rimligare än att dessa arbetare också själva bestämma om när, hur och i vilken omfattning en strid bör föras.

Ytterligare en massa saker vore att anföra, som bevis för den gamla reformistiska rörelsens ofömåga att samla arbetarna till segerrik kamp, men utrymmet i denna lilla skrift tillåter inte detta, utan vill jag i stället hänvisa till övrig syndikalistisk litteratur i dessa ämnen.

Syndikalismen, den naturliga organisationsidén.
Till skillnad från den reformistiska skråorganisationen, vill den syndikalistiska rörelsen organisera arbetarna som klass. Organisera dem som arbetare, oavsett inom vilket yrke eller vilken industrigren de äro sysselsatta. Den reformistiska uppdelningen är nämligen inte endast en svaghet, när det gäller kamp mot arbetsgivareväldet, den skapar dessutom en falsk och kälkborgerliig känsla av, att det ena yrkets utövare äro något förmer än de andra, den skapar en mindervärdighetsklass inom klassen, den skapar yrkeshögfärd och översitteri. Samlandet av alla arbetare i en organisation kommer i stället att fostra en solidarisk känsla av samhörighet, lära arbetarna förstå att de som löneslavande klass har gemensamma intressen och ett gemensamt mål: socialismen. Lära dem förstå, att detta mål nås endast med gemensamma organisatoriska ansträngningar och offer. Syndikalismen vill skapa en klassmedveten arbetarklass.

I de Lokala Samorganisationerna samlas alla arbetare på en plats. Denna lokala organisation — L. S. — äv själva grundvalen för hela den syndikalistiska rörelsen, den på vilken de olika industriella organen sedermera utbyggas. I stället för att efter reformistiskt mönster, de olika yrkesarbetarna bilda sina lokala yrkesavdelningar, samlas arbetare, boende på en ort, samtliga i L. S. I den mån intresset för den syndikalistiska idén växer och anslutningen blir allt talrikare är det nödvändigt, att, fortfarande inom L. S., skapa sektioner för de olika yrkenas arbetare. Därigenom får varje i L. S. representerat yrke sin egen industrisektion, vilken har till uppgift att behandla just de saker, vilka äro förbundna med dessa yrkesarbetares speciella angelägenheter. Industrisektionerna sammansluta sig sedan i federationer och federationerna i sin tur omfatta precis samma om råde som industrien själv. Dock bibehålles ständigt den lokala samorganisationsformen som grund för hela organisationens verksamihet, och dessa organisationer tillsammans utgöra den syndikalistiska rörelsen. Var och en som inte är alldeles förblindad av partipolitiska dogmer, utan bedömer arbetarnas organisationsproblem ur förnuftssynpunkt, måste erkänna fördelen av en sådan organisationsform. Kommer därtill att den syndikalistiska rörelsen är partipolitiskt oavhängig samt att medlemmarna ha hela och fulla bestämmanderätten i egna händer, så måste man erkänna det logiska och fömuftsbe-tonade i Syndikalismens struktur.

För skogsindustriens arbetare betydde ett allmänt accepterande av syndikalistisk organisationsform, att det skapades en organisation för hela trävaruindustriens samlade arbetarestam. Att detta innebar ett oerhört stort framsteg för denna industris arbetare, är alldeles självklart. Skogsarbetare, sågverksarbetare och pappersbruksarbetare i en enda organisation, vilka möjligheter skulle inte en dylik sammanslutning få att kämpa för förbättrade levnadsförhållanden! Men även om det vore endast dessa trävaruindustriarbetare som ginge till strid, betyder det ingalunda att de ensamma finge kämpa för sin sak. När någon av den syndikalistiska rörelsens organisationer går till kamp, går den aldrig ensam. Bakom den i striden står hela den syndikalistiska rörelsen. För oss syndikalister existerar det ingen isolerad stridsföring. Det är ständigt hela organisationen som står bakom, Syndikalistisk stridsföring betyder hela klassens samlade maktresurser bakom de stridande kamraterna.

Vi ha förut poängterat att de tidsbindande avtalen betyda att en grupp arbetare mot sin vilja tvingas till organiserat strejktoryteri mot en annan grupp. Syndikalismen är konsekvent motståndare till alla dylika tidsbindande avtal. Syndikalismens mål är socialismens realiserande medelst ekonomisk kamp på arbetsplatserna. Därav följer, att denna rörelse vill vara obunden och fri i sin verksamhet, för att ständigt och alltid kunna föra arbetarklassen mot det slutliga målet: socialismen. Men även ur ren lönekampssynpunkt är det nödvändigt att arbetarna ha händerna fria i alla avseenden. Vi ha gång efter annan sett hurusom arbetsgivarna, vid lågkonjunkturer pressa arbetarnas organisationer att skriva flera år gällande avtal. Kommer då högkonjunktur, äro arbetarna bundna vid de låga lönerna och urståndsatta att förbättra sina levnadsvillkor. Arbetsgivarna äro däremot i tillfälle att, medelst inskränkning eller nedläggande av driften, när som helst kompensera sig för en "hög" lönenivå. En på ständig stridsfot rustad arbetarklass är enda möjligheten till att nå positiva resultat, och denna möjlighet finnes endast inom ramen av den syndikalistiska rörelsen.

Skogsarbetare, organisera Er!
Avsikten med denna skrift var att rikta skogsarbetarnas blick på sitt eget organisationsproblem. För att i någon mån klargöra de olika organisationernas skiljaktigheter och program, har det varit nödvändigt att ingå även på helt allmänna spörsmål, vilka dock ingalunda borde sakna intresse även för skogarnas arbetare. När jag nu återvänder till att behandla skogsarbetarnas organisationsfråga, gör jag det under förutsättning att läsaren redan nu hunnit bilda sig ett omdöme om de olika organisationsformerna. Vidare förutsätter jag, att mina läsare äro på det klara med, att organisationsidéns praktiska tillämpning är en absolut nödvändighet om skogsarbetarna skola kunna förbättra sin urusla ställning.

Verkligheten har också klart och tydligt bevisat, att just den syndikalistiska organisationsformen och kamptaktiken, redan nu tillfört grupper av skogsarbetare väsentliga fördelar. Jag vill i detta fall belysa mitt påstående med ett enda exempel. Lagans L. S. bildades redan 1921, vadan den följaktligen har haft god tid att praktisera sin organisationsforms styrka och stridsmöjligheter. Från början bestod denna L. S. uteslutande av flottningsarbetare. Redan 1922, alltså året efter L. S. bildats, lyckades det organisationen att höja timlönen från 50 till 70 öre i timman, ett förhållande som sedermera stått sig alla åren igenom. Dessutom vanns en del förbättringar i övrigt och anställandet av arbetskraft ligger helt under organisationens kontroll. Att dessa fördelar lämnades av bolaget, berodde helt på att arbetarna satte organisatorisk makt bakom sina krav, vilket bäst bevisas av det faktum, att samma bolag, till de icke organiserade flottarna i närliggande trakter, utbetalat en timlön av 50 öre.

Ett annat exempel på organisationens nödvändighet är den nära 5 mån. långa skogsarbetarekonflikten mellan Smålands skogsarbetaresyndikat och. Strömsnäsbruks A.-B. Denna konflikt fördes av syndikalistiskt organiserade arbetare tillhörande Strömsnäsbruks, Delary, Göteryds, Annerstads och Lagans L. S., vilka tillsammans utgjorde Smålands skogsarbetaresyndikat. Sant är att denna strid blev långvarig och intensiv, båda parter mönstrade alla stridsresurser, men den slutade dock med en uppgörelse, vilken för arbetarnas vidkommande innebar en klar seger. Vi återgiva här den prislista, vilken av båda parterna godkändes. Av denna framgår tydligt, att arbetarna vunnit betydande förbättringar genom sin aktion:

Prislista å hugglöner enligt överenskommelsen efter skogskonflikten vid Strömsnäsbruk.

Massaved, helbarkad, 2 meters med uppläggning i mått påsätt som hittills praktiserats.

Till jämförelse vill vi också angiva de priser, som betalas av de övriga skogsbolagen åren 1933-34:

Hugglöner för massavedsavverkning

Som synes av ovanstående tabeller lönar det sig att kämpa för en drägligare existens.

Man kan draga tvenne lärdomar ur Strömnäsbrukskontflikten. Den första har jag redan påpekat, nämligen att syndikalistisk organisation betyder förbättrade löner, medan den andra lär oss nödvändigheten av att samtliga skogsarbetare i södra Sverige sluta sig samman för gemensamma krav och gemensamma aktionsåtgärder. Det mest bärande argument som framfördes från Strömsnäsbolagets ledning var, att detta bolag inte kunde hävda sin ställning emot andra sydsvenska trävarubolag och pappersbruk, om det skulle betala de arbetslöner arbetarna begärde. Det ligger en viss sanning i detta påstående, men missförhållandet är lätt avhjälpt! Det enda som fordras är, att även de övriga bolagens och brukens arbetare, sluta upp i våra organisationer och med oss ställa gemensamma krav. Det är därför vi åter och åter i denna broschyr rikta maningen: Skogsarbetare, kamrater, organisera er! Ni ha allt att vinna, men endast fattigdom att förlora! Ni måste förstå, att orsaken till eder usla ställning måste sökas i det förhållandet, att ni inte organiserat en effektiv kamp för att skapa ett sundare och bättre livsuppehälle. För att nå ett dylikt sakernas tillstånd, måste ni sluta er samman, inte som J. U. F:are, S. L. TJ:are eller S. N. U. F:are, inte som partipolitiker med den eller den etiketten, utan som arbetare. Som skogsarbetare måste ni sammankoppla er med alla övriga arbetare i den syndikalistiska rörelsen. Då, och endast då, ha ni skapat det organisatoriska underlag utan vilket ingen segerrik aktion kan föras.

Er arbetskraft är det enda ni äga, det enda varmed ni kunna skapa er livets uppehälle. Ni måste organisera försäljningen av denna arbetekraft, så att ni erhålla högsta möjliga pris och därmed höjd levnadsstandard och bättre arbetsförhållanden i övrigt. I den syndikalistiska organisationen ha medlemmarna full bestämmanderätt men också eget ansvar. I vår rörelse finnas inga ledare och inga ledda. Vår organisations allra företa förutsättning är medlemmarnas egen handlings- och initiativkraft. Aldrig ha ni hört och aldrig komma ni att få höra, att vi syndikalister utlova guld och gröna skogar, om ni bara ansluter er till vår rörelse. Vad vi i stället ideligen tuta i arbetarnas öron är, att vilja de höja sin levnadsstandard, då måste de själva kämpa sin egen kamp.

Ingen ledare, inga representanter eller diktatorer kunna föra oss arbetare närmare befrielse och socialism. Detta är möjligt endast om vi själva, sida vid sida gå till målmedveten aktion. Arbetareklassens frigörelse kommer aldrig från toppen, den måste komma från djupet, från klassen själv. Endast vi ha viljan och endast vi ha också makten, att skapa ett fritt och nytt samhällssystem!

Därför blir vår och syndikalismens maning till skogarnas fattiga och utsugna befolkning: Res er till kamp! Ha ni viljan till strid då ha ni också möjligheten att genom den syndilkialistiska rörelsen höja er till en människovärdig levnadsstandard. Det gäller även för er att hänga tillsammans. Länge nog ha ni tysta och utan protest böjt ryggarna för de rika skogsbolagens lönereduceringar. Låt nu en ny tid — er tid — bryta in! Visa att även ni känna ert människovärde, och kräv er rätt som samhällsnödvändiga producenter.

"Arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk!"