Tekniken och människan

Utvecklingsoptimismen har efterträtts av undergångsaningar Den generation som en gång hälsade den gryende industrialismen med segerfanfarer och jubelrop har tysnat eller gått bort; ersatt av en generation som inte jublar; som i bästa fall krampaktigt klamrar sig fast vid en tro, som den själv innerst inne är medveten om inte håller.

Är då undergång den enda återstående möjligheten? Den frågan kan inte besvaras. Allt är möjligt så länge livet fortsätter. Nya utgångslägen kan skapas av själva förändringen. Varje ny generation möter ändrade situationer och ser på livet med andra ögon.

Men situationen är djupt allvarlig tjänar ingenting till att förneka. Allvarigare än någonsin. Den tredje- och sista?- världsbranden med bakteriologisk krigsföring och vätebomber som specialvapen är inte bara en avlägsen skräckdröm utan en fasansfull sannolikhet som närmar sig utan att vi kan göra något åt att hindra katastrofen. Eller- för att direkt trycka på den verkligt ömma punkten i vår situation- utan att vi tror oss kunna göra någonting för att hindra katastrofen.

Tekniken gav oss inte den trygghet, suveränitet, välmåga och vidsynthet, som många av oss en gång drömde om. Tekniken gav oss ändå precis så mycket den kan ge: underlaget, förutsättningarna, möjligheterna. Begär man mer av tekniken begär man för mycket. En maskin kan bara producera varor- bättre, billigare och fortare än människorna kan utan maskiner- men den kan inte lära, befalla, eller tvinga människorna att använda dessa maskiner för att skapa större lycka och högre välstånd.

Hursåg den drömmen ut? Den som en gång gav upphovet till utvecklingsoptimismens jubelkör överallt där tekniken drog fram?

Det var kanske främst drömmen om befrielsen. Men också drömmen om tryggheten, välståndet och lyckan. Maskinerna skulle överta arbetet; bli en människornas tjänare och ge oss en välmåga som man ditintills bara kunnat ana. Den tekniska utvecklingen skulle också föra människorna närmare varann främlingar skulle bli grannar och vänner. Gemenskapen skulle fortsätta den vanliga utvecklingen från det lilla til det större. Över stammen, familjen, kasten, landskapet, nationen. Fram till världsunionen. I flygmaskinernas och radions tidevarv var det förstås alldeles vansinnigt att behålla konstlade gränser mellan människorna.

Det där var drömmmen. Hur blev nu verkligheten? Vi möter den överallt varje dag. I radions nyheter, i tidningarna och i det som inte sägs i radio och inte skrives. Vi känner den annalkande katastrofens kyla och står passiva i rädsla och väntan.

Det är sannt att tekniken har befriat oss från mycket; att maskinerna nu utför en mängd av det arbete människorna tidigare måste utföra, men den har också bumdit oss fast på ett skrämmande sätt: människan är kedjad vid det tekniska skeendet och kan inte komma loss. Detta ger belägg för allvaret i vår ställning. Vi kan inte slita oss loss. Jag vet att de maskinfrälsta ler lite otåligt och säger någonting om att vi inte vill slita oss loss; att de flesta människorna i valet mellan teknik och primitivism väljer tekniken. Men det är inte fråga om vad vi vill. Det är en fråga om vad vi kan. Och vi kan inte slita oss loss. Vi har skapat något som är starkare än vår vilja.

Sen måste det också sägas, att befrielsen från arbetsgöromålem har skett och sker i ett oroväckande långsamt tempo i förhållande till den oerhörda utveckling som ägt rum de senaste årtiondena. Om man se på förhållandena här i landet- där vi ändå levat i fred- så genomfördes åttatimmars dagen 1921. Det är över trettio år sedan. Och än i dag har vi samma arbetstidslängd frånsett några enstaka arbetsområden. Att levnadsstandarden under dessa år höjts rätt väsentligt motiverar inte denna långa stilleståndsperiod beträffande arbetstidens längd. Minskningen- det relativa- av antalet arbetare och ökningen av antalet tjänstemän är också ett ett tidstecken. Inte tendensen i och för sig- den är naturlig och en given följd av maskinutvecklingen och de tekniska framstegen; om det är något onaturligt i det här sammanhanget så är det detta, att man i ett demokratiskt samhälle med arbetarstyre än idag tolererar denna helt komiska uppdelning av de arbetande människorna i arbetare och tjänstemän- nej, inte tendensen men väl ökningens hastighet. En stor del av tjänstemännen har nämligen främst uppgiften att överta ansvaret för produktionsägarnas ökade misstro mot de anställda.

Om maskinen alltså har övertagit de grövsta jobben, så har den också medverkat till att öka vantrivseln. Maskinmässig detaljproduktion har eliminerat den arbetstillfredställelse som en färdigskapad produkt innebär. S. k. rationaliserad produktion har också skapat jättefabriker där den enskilda maskinskötaren blir en liten kugge e ett obeskrivligt maskineri där lydnaden är en förutsättning för effektiv produktion. Kontrollåtgärder av skilda slag gör arbetet till en förolämpning mot mänsklig självaktning och värdighet. Nej, drömmen om befrielsen, välståndet och lyckan- förblev en dröm....

Teknikens seger blev inte heller den kungsväg som förde människorna närmare varandra. Sällan har nationalism och chauvinism firat sådana triumfer som i våra dagar; gränserna är späckade med kanoner och nationalistisk lidelse är högsta dygd. Hand i hand med mekaniseringen vandrar också ventralismen. Allt centraliseras. De små enheterna uppslukas av de stora, likformas och göres till små effektiva celler i ett centralt dirigerat system där impulserna, initiativen och besluten sker från toppen.

I arbetslivet, i kommunalpolitiken, i statens växande makt kan vi utläsa denna tilltagande centralism. Den praktiska demokratin blir undanträngd av den inderekta och formella- den som kan drivas så långt att gränserna mellan demokrati och diktatur suddas ut. Överallt blir det trängre för den enskilda människan.

Motiveringerna för denna centralism är alltid desamma: arbetsdisciplinen måste effektiveras för produktionens skull; statens maktområde måste vidgas därför att de enskilda människorna ska skyddas från övergrepp av andra människor; organisationernas toppmakt måste ökas därför att endast de som innehar ledarställningar kan se ut över hela verksamhetsområdet. Så kräver den ena centralistiska åtgärden sin fortsättning tills maktkoncentrationen är fullständig och den enskilda människan hjälplös.

Vad kan man göra åt denna utveckling? Till synes ingenting. Mer än möjligen att i det längsta upprätthålla det demokratiska skenet. Men också detta till en vis gräns; när vi nått den är vi inne i diktaturen. Det är självfallet att tekniken skapar svårigheter för vår demokrati. Frågan är bara om dessa svårigheter löses genom att anpassa allting centralistiskt efter tekniken. Vi hyser den uppfattningen, att någon gång måste man möta teknikens centralistiska tendens med krav på decentralism. Det är här vi tror att den syndikalistska uppfattningen har ett program att bjuda ungdomen som är annorlunda än vad andra ideologier och organisationer erbjuder.

Tvivel och tro

När man försöker tala om framtiden blir det alltid en fråga om ungdomen. Framtiden är ungdomen. Inga program som siktar framåt kan skisseras utan att man räknar med de unga. Det vore felaktigt att säga att organisationer och ideologier inte uppmärksammat detta. Tvärtom är det så, att alla som planerar för framtiden vänder sig till ungdomen med program, undervisning och information. Samhället vänder sig till ungdomen genom sina socialvårdsinstanser; kyrkan och andra religösa samfund vänder sig till de unga; intresseorganisationer, politiska partier och klubbar- alla manifisterar sitt stora ungdomsintresse.

Överallt manar man man ungdomen att sluta upp kring ideologier och program. Vi tror också SAC- den syndikalistiska rörelsen i det här landet- har ett program att förelägga de unga, och vi tror att det skulle fattas någonting väsentligt om den frihetliga socialismens budskap saknades i den mängd av alternativ som erbjuds uppväxande generationer. Framtidsperspektiven inbjuder inte till överdriven optimism för de som inte låter sig nöja med propagandafraser. Än en liten tid är det kanske möjligt att bakom alla mörka världsmoln håglöst och lojt hoppas på en föörbättring av världssituationen. Men tvivlarnas skara ökar. Den stora faran är att detta tvivel mynnar ut i förtvivlan....

Det är angeläget att tvivlet får en värderande, sökande, experimentell inriktning till skillnad från det bekväma tvivel som bara har en uttråkad gäspning till övers åt alla lösningsförslag. Naturligtvis kan man karaktisera allt tvivel som kverulans- det händer oftare än man tror i allmänna diskussioner- men ändå är det nog så, att den gamla optimistiska uppfattningen i dagens läge är betydligt mer kverulerande än det allvarliga tvivel som ifrågasätter vår möjlighet att bemästra tidens svårigheter. Vi minns alla hur utvecklingsentusiasterna på sin tid i trängda situationer mycket gärna föll tillbaka på den allmänna versionen om människosläktets umngdomlighet; att människan jämfört med världen i övrigt ännu befann sig på babystadiet och att det just för den skull borde finnas gott hopp om att hon skulle växa till i ålder och visdom.

Det där kan ses ur olika synpunkter. Visst är det riktigt att människan är ung, sedd som en länk i en biologisk utvecklingsprocess, men dumheten tycks ha en förarglig benägenhet att tillta med växande ålder. Låt vara att människan är en baby, en nykomling bland de övriga djuren; de anlag hon varslar om om som barn är sannerligen inte enbart goda tecken för hennes vuxna tillstånd. Allvarligt kan man fråga sig hur barnet ska bli som vuxen när det redan i tidiga slyngelår uppträder som en utstuderad gangster med atombomber och bakteriologisk krigföring.

Vår tid är propagandans och analysens tid. Propaganda har sitt egenvärde och analysen sitt. Propagandans värde måste dock baseras på analytiska rön. Ominte analysen lägges till grund för propagandistisk verksamhet så är det fara för att lättsinne och lojhet införde faktiska besvärligheterna minskar möjligheten att lösa problemen. Propaganda av det slaget kan föra oss närmare katastrofen.

Ivriga försök att bagatellisera nuets allvar möter man ofta i skilda sammanhang. Från ett större diskussionsmöte minns vi särskilt ett fall som är skrämande: Någon hade citerat en framstående biolog i den just då- och fortfarande. aktuella debatten om atombomben och världens livsmedelsförsörjning. Bl. a. refererades det till en vetenskapsman som sagt så här: "Mänskligheten står inför två fruktansvärda alternativ. Det ena är hungersnöd, det andra är atomkrig. Båda vägarna leder till förintelse."

I diskussionen utpekades den som återget citatet som en svartmålare och fick från en motinledare följande anmärkning: -Det har under alla tider funnits undergångsprofeter. En del har till och med fastställt dag och klockslag när tiden var ute. Ändå fortsätter människan att leva.

Här har man ett fullödigt exempel på hur en mindre nogräknad och tillräckligt hårdkokt propagandist kan göra en chans att hitta en utväg, en björntjänst genom att helt enkelt dra likhetstecken mellan vidskepelse och vetenskap och placera allvarligt sökande vetenskapliga observatörer på samma plan som medeltida spåkäringar och undergångsprofeter. Så där kan man i propagandistisk yra eller fullt medvetet för att knipa en billig poäng inbilla folk att det egentligen inte är någon fara för handen; att de som tvivlar på att allt löser sig till det bästa bara är trolldomsfifflande spåmän som man inte behöver fästa något avseende vid. Nu är dock läget så pass allvarligt att vi tillsammans borde anstränga oss att finna ett verkligt utgångsläge i stället för att leka kuragömma bakom självbelåtna och falska undanflykter. Och för att finna ett utgångsläge och en eventuell lösning måste vi vända oss till ungdomen.

Uppfostrans problem?

Hur är ungdomens situation idag? När det gäller skolutbildningen har utvecklingen gått i demokratisk riktning. Inte bara så att allt fler människorges någorlunda lika möjligheter att utbilda sig- här ligger ju det nya skolförslaget som ett gott bevis- utan också och kanske framförallt när det gäller en demokratisering och en humaniserung av själva undervisningsmetodiken. Svenskt skolväsen står idag rätt väl framme i teten när det gäller att tillämpa psykologins rön och om man jämför undervisningsmetoder som tillämpades så sent som i början av detta sekel med metoden idag, så finner vi att här har det skett nästan något av en revolution. De hårdhudade och hårdhänta lärare som med rottingen och andra pinometoder gjorde livet till ett helvete för oss skolbarn från den tiden har spelat ut sin roll.

Med detta är naturligtvis inte sagt att skolan av idag står på toppen eller att den nått så långt som är önskvärt. Än återstår det säkert en mängd reformer innan man kan tala om skolan som en helt moderna företeelse. Inte heller är de ändringar som inträtt till det bättre bara en föld av myndigheternas planering. Många olika faktorer har här spelat in folkrörelsernas högskolor och hela den samlade folkrörelsens allmänna kultursträvan.

Vad är det då som har hänt på skolans område? Främst är det väl fråga om ett nytt sätt att närma sig barnen; en i grunden ändrad värdering av barnen som barn. Förr i tiden var skolans uppgift i första hand att disciplinera; mjuka upp barnasinnet så de unga lydiga och lämpliga slavmänniskor i vuxet tillstånd. Skolan var en lärlingscentral där begreppet pennalism accepterats åtminstone i tysthet. Och detta inte bara i umgänget mellam eleverna utan också när det gällde själva undervisningen.

Naturligtvis ska man inte generalisera. Skolan förr blev i stor utsträckning vad de enskilda lärarna gjorde den till- vi talar här om folksklolorna- och många lärare gjorde sitt bästa efter schemat, men många utgjorde också motsatsen.

Den moderna pedagogiken är en av tidens glädjeämnen. Skolan strävar nu efter att fostra individer. Det är inte längre fråga om att passa min barnen i en schematisk form utan man närmar sig lärjungarna på ett friare, mänskligare sätt och med större förståelse. Barnen tillåts äntligen vara barn- också i skolan. Man försöker uppmuntra deras individualitet, specialanlag och upplevelseförmåga. Skolan är så smått på väg att bli skapande i stället för skrämmande. Där lydnad och läxrabbel förr intog en dominerande plats söker man nu ersätta detta med egeninitiativ och laganda. Och det är att märka att när det gäller skolans laganda, då är det fråga om en anda på likhetens och rättvisans grund. Detta till skillnad från de s. k. laganda inom vuxenlivet som man försöker tvinga fram utan att först lägga den enda verkligt bärande grunden: rättvisa och likhet i värdering. Det är självfallet att denna nya uppfostran redan sätter spår efter sig bland de ungdomar som nyss lämnar skolan och är färdiga att göra entré bland de vuxna.

Det är viktiga för vårt resonemang är att konstatera följande: den femte generationen är olika alla de föregående generationerna därför att den fått en annan uppfostran. Den har inte- so mså många av oss andra- upplevt skolan som en skrämseltid. Deras frimodiga uppträdande som småbarn har påbyggts och grundmurats också undre skoltiden. Deras smak för individualism är starkare än föregående generationers. De är mer vanda att värdera sig själva; att närma sig problemen utifrån egna aspekter. Vördnaden för lärare och överhet är bemängd med en viss kamratkänsla. De ser i läraren främst vägvisaren och vännen. Inte som förr enbart mästaren och bestraffaren.

Nu möter denna ungdom den ekonomiska och industriella ofriheten; nationalistisk instängdhet och krigsfara. resultatet av detta möte är så allvarligt och konfliktalstrande att många förnumstiga människor vänder sig mot skolans "daltande" och fordrar en återgång till strängare uppfostringsmetoder, som em'nligt deras uppfattning ska göra de unga bättre skickade att finna sig tillrätta med ofriheten utanför skolvärlden.

Nåja, man använder förstås inte just de uttrycken utan går en omväg och säger att vi redan i skolan måste lära barnen att det vuxna livet fordrar underkastelse och disciplin. Men dte blir i stort sett samma sak.

Det är här- i skillnaden mellan den moderna skolans humana pedagogik och den industriella ofriheten på arbetsplatsen- vi har att söka en av de mest djupgående orsakerna till dagens krisläge när det gäller ungdomen. Endera måste- däri har de som ironiskt talar om uppfostrardalt rätt- skolan vandra vägen tillbaka till plågotiden och kadaverdisciplinen. eller också måste friheten bli mer reell också under människans tid som vuxen.

De som yrkar på en återgång till hårdare skolpedagogik ser rätt enögt på problemet. För det första måste en dylik återgång betyda ett steg bakåt i utvecklingen: ett klart erkännande från samhälle och skola att man har misslyckats. Att humaniseringen lett till icje beräknade resultat. För det andra måste naturligtvis en återgång innebära att friheten minskas och att framtida frihetsförutsättningar helt elimineras.

Så återstår det andra alternativet: att sträva fram mot ett ekonomiskt och industriellt tillstånd som bättre korresponderar med den frihetslusta barnen lärt sig i skolan. Modernt uppfostrande ungdomar är mindre benägna att finna sig tillrätta i ett arbete umder olidliga och orättvisa tvångsförhållanden. Detta är en av de viktiga erfarenheter vi kan dra av nuets situation och ungdomens inställning. För min del är jag glad över att vi här kan finna bevis för vilken betydelse de tidiga livsårens betingelser har.

Låt oss titta på ungdomens situation av idag. Naturligtvis måste vi då räkna med svenska förhållanden. Internationellt sett ter sig situationen betydligt mörkare. Krigen har satt sina fruktansvärda spår och den ungdom som växer upp i ruinerna från det andra världskrigets dårskap kommer att få en förskräcklig erfarenhet att släpa på genom livet. Men här i Sverge kan man med en vis rätt tala om barnets tidsålder. Sällan har de yttre förutsättningarna varit så gynnsamma som nu för barnets del. Många ting samspelar här. Fåbarnssystemet har gjort det möjligt att ägna intresset åt barnen på ett helt annat sätt än tidigare i hemmen. I stället för att vara ovälkommen blir det ensamma barnet själva medelpunkten i familjen. Psykologin har också trängt in i hemmen och stryk är inte den populära uppfostringsmetod som den en gång var. Det relativa välståndet gör att barnen får sina önskningae uppfyllda på ett bättre sätt än tidigare. Alla dessa upplevelser och erfarenheter sätter sin prägel på barnet. En karaktär av helt annan resning byggs upp. Grunden läggs för en annorlunda människa, som värderar sig själv på ett annorlunda sätt. De första minnesbilderna lägger grunden till mycket. Framförallt får barnet den känslan att det betyder någonting. Blir medvetet om sitt värde; upplever föräldrarnas ömhet, lärarnas intresse och skolans frihet som någonting naturligt.

Möte med ofriheten

Från babystadiet fram till slutad skolgång möter alltså ungdomen en allt mer human och förstående undervisning och vägledning. Efteråt blir det skrämmande olika. I varje fall för den stora- och växande- massa som måste gå från skolbänken till den högrationaliserade produktionen inom storindustrin. Där möter dem disciplinen i sin minst tilltalande form.

De relativt fritt uppfostrade får större svårigheter att möta det hårda livet än de som tvångssnörts redan från början. Ser man på ungdomen utifrån denna syn då är komplex, ångest och missanpassning lätt förklarliga företeelser. De har fostrats att bli självständiga, skapande människor, men det vuxna samhället har mest behov av maskinstatister. Deras gryende talang och anlag kommer inte till användning i nyttigt arbete och de unga känner sig lurade och förda bakom ljuset. Reagensen blir i många fall en håglös, fatalistisk likgiltighet.

Denna ungdomens likgiltighet och intresse är ett av tidens stora problem och det är här- för att avvärja och råda bot- som alla rörelser och ideologier vänder sig till ungdomen med program, råd och information. Det är mot bakgrunden av denna faktiska behovslöshet som hela generatiosnsklyftan blivit så aktuell och det är av samma anledning som institutioner och ungdomsvårdskommittér växt fram. Ungdomen har blivit ett problem av allvarlig art. Vår tid kräver- i demokratins namn och som en given följd av modernt organitationsliv- ungdomens aktiva engagemang på ett helt annat sätt än tidigare epoker.

Problemet om ungdomen och framtiden är helt säkert inte en fråga om enbart fostran. Vad vi velat fästa uppmärksamheten på i det sammanhanget är endast att ungdomen som en direkt följd av humana uppfostrings- och undervisningsmetoder har det besvärligare att böja sig för ofriheten som vuxna. I och för sig är detta ett utomordentligt glädjande tecken; ett bevis så gott som något för fostrans stora och grundläggande betydelse.

I övrigt är det en mängd problem som tillsammans skapar vår situation. Främst det förhållande att livet i en högrationaliserad värld blir radikalt olika än under primitivare produktionsbetingelser. Den hantverksmässiga produktionen byggde i större utsträckning på individualitet än den industriella gör. Yrket blir- där det inte helt försvinner- mer och mer kollektiviserat samtidigt som specialiseringen fortskrider. Vi är idag mycket mer beroende av varann som producenter än före denna s. k. rationalisering. Men inte bara detta: koncentrationen av stora företag i städerna gör livet också under fritiden betydligt annorlunda än förr. Den moderna människan trängs samman i modern bebyggelse, som kanske inte saknar något av materiell komfort men däremot sällan erbjuder den naturliga intimitet som borde vara en följd av att människorna är så nära varann.

Vår tid är kanske framförallt brytningsgenerationernas tid. Vi har skapat ett nytt industriellt system för produktion av våra livsförnödenheter, men samtidigt släpat med oss en massa kostliga anakronismer som inte passar vår tid. Vi lever på ett sätt som inte överensstämmer vare sig med den tekniska utvecklingen eller den fostran vi ger ungdomen. Vi ger de unga en tro i vårt sätt att fostra dem och överlämnar sedan generöst åt ungdomarna själva att riva sönder drömmarna och finna den bittra verkligheten

Är detta sant- att vi uppfostrar de unga till att tro på ett liv, en frihet, en individualism som inte är möjlig- då har vi i det konstaterandet spårat en av de starkaste anledningarna till ungdomens likgiltighet. I detta faktum ligger den reella orsaken till mycket av det som idag bukar betecknas som generationsklyftan. Men är detta ungdomens fel? Svaret måste bli nej. Felet- var det nu kan sökas- måste finnas hos de äldre generationerna. De som har fostrat de unga och erbjuder dem en värld att leva i som de unga inte kan acceptera.

De äldres fel kan vara två; d. v. s. ett av två, men inte gärna båda tillsammans. Antingen var det ett felgrepp av de äldre att föra in modern psykologi i hemmen och skolorna. Ett fel därför, att de äldre borde förstått, att dets som ska böjas måste krökas i tid. Det var fel av de äldre att skapa förväntningar som inte kunde infrias. Är det så att vår tid och dess betingelser inte kan undvara en sträng disciplin byggd på toppcentralism och misstro, då är det dålig metodik att fostra de uppväxande generationerna till självständiga människor. I motsatt förhållande- och det måste vara de äldres fel nummer två- om det är möjligt att ersätta misstro och disciplin med förtroende och självansvar; om det är möjligt att demokratisera också produktionslivet, ja, då ligger de äldres fel i försöket att framställa ofrihet som sin motsats.

Låt oss summera: Problemet i vår tid är att den tekniskt betingade situationen kräver en människornas gemenskap på ett nytt sätt. Specialisternas tidevarv lyckas endast i möjligheten att inordna denna specialkunskap i ett harmoniskt sammanhang. Detaljvetandet- som är specialiseringstidens signum- måste sammanfogas till en harmonisk enhet utan att enheternas individualitet går förlorad. Man måste med andra ord lyckas i att skapa ett kollektiv där plats beredes också för individuell frihet.

Svårigheterna bottnar främst i det förhållandet att vi kan tillsammans. Tekniken har skapat en så svårbemästrad apparatur, att människorna en och en räcker till endast för att bemästra en liten detalj av den helhet som gör livet möjligt. Detta att vi skapar tillsammans; att specialister och detljvetare var och en på sitt lilla område knåpar med sin puzzelbit i de stora sammanhangen, skulle väl egentligen utgöra det starkaste argumentet för en kollektivisering och en demokratisk värdesättning, men så länge vi behåller en förlegad syn på äganderätt och människovärdering bidrar specialiseringen i stället att skärpa konflikttillståndet.

Vår tid behöver- om den ska förbli demokratisk och fördjupa denna demokrati- ett förtroende mellan människorna som inte bygger på maktkoncentration åt ett håll och protestlös lydnad åt ett annat. Kan vi inte nå fram till detta förtroende, då kommer demokratin att bit för bit närma sig demokratins motsats.

Centralismen har inte bara gjort sin entré inom arbetslivet. Knappast på något om råde lämnas utrymme åt decentralismen. Statens växande makt hotar den kommunala självständigheten. Fackföreningsrörelsen går mot en allt fastare centralism. Den enskilda människan blir endast trygg om hon accepterar centralismen som en ofrånkomlig nödvändighet. Detta är ungdomens aktuella situation i en tid när en human uppfostran gjort behovet av individualitet större än någonsin. Resultatet är att ungdomen i stor utsträckning vänder ryggen åt samhälls- och föreningsarbete. Ungdomen har blivit ett problem på arbetsplatserna och på fritiden.

Det är här vi tror att den frihetliga socialismen pekar på en utväg när vi varnar för centralism. Det är självfallet att tekniken skapar svårigheter för vår demokrati. Frågan är bara den, om dessa svårigheter kan lösas genom att anpassa allting centralistiskt efter tekniken. Vi håller före att någon gång och på någon punkt måste man möta teknikens centralistiska tendens med en fast vilja till decentralism

Generationsklyftan

Låt oss se på ungdomen med de äldres ögon. Till att börja med: det är mycket lätt att förstå de äldres bitterhet. Den gamla pionjärandan från folkrörelsernas barndom håller på att försvinna. Med sina fel och förtjänster lade den dock grunden till arbetarrörelsen. De människor som grovslet och byggde upp håller på att dö ut. Darrhänta och utslitna står de på ålderdomsvakt vid sina folkets hus, ordenslokaler, bygdegårdar eller små ABF-bibliotek. De har gjort sitt- eller mer än så- och de väntar på avlösning. Men det är besvärligt med avlösningen. Ungdomen åker förbi de giktbrutna människorna och deras grå kulturbyggen. De roar sig på krogar och restauranger; leker finherrar för att få den trista tiden att gå. Åttatimmarsdan, som förr i pionjärernas tid var en dröm och ett mål att nå, den skapar nu ett fritidsproblem för ungdomarna.

Det där är en del av tacket de gamla får för sitt livslånga arbete: ointresse. Ungdomarna går motvilligt till Folkets hus. Är det inte en gangsterfilm eller ett skarpt jazzband från någon storstad, så passar inte farfars galoscher. Än så länge orkar väl någon av de äldre hålla rent i lokalerna, kratta grusgångarna och byta en trasig fönsterruta.

Ungefär så där ser många äldre på ungdomen. Man drar gärna över en kam, vilket naturligtvis är orättvist; det finns en stor procent av ungdomen som också idag är föreningsaktiv på många sätt. Men mycken sanning ligger det dock i anklagelserna och man har lätt att förstå bitterheten.

Från de buttraste brukar det låta så här: Umngdomen ha det för bra. Den är för mätt och belåten. De unga borde lära sig lyda så som vi fick göra. Lära sig hut och tacksamhet.

Ingen av oss som någon gång försökt diskutera ungdomsproblem, har väl undgått att möta just dessa eller liknande påståenden. Och så kommer hela mängden av livssamlade bitterhetsargument: Ni unga ha det bra nu och det är vi gamla som har skaffat er mättnaden. Vet ni av hur det såg ut den gången vi var unga? Några månaders katekesplugg några fattiga barnaår och sen direkt ut i förvärvsarbetet. Lång arbetstid, usel betalning, halvsvält, ohygieniska arbetslokaler, inga skyddsanordningar. Sammanhållning var inte tillåten, föreningsrätten inte godkänd. Och nu har ni bara att träda fram till dukade bord. Till åttatimmarsdag och lagstadgad semester. Ni har en en miljonstark arbetarrörelse till stöd. Ni har duschrum, matsalar, yrkesrådgivning och samarbetsnämnder. Vi lade grunden till föreningslokalerna; offrade år efter år utan tanke på ersättning för att ni unga skulle få det lite bättre än vi. Och så struntar ni i alltsammans. De argumenten hör inte alls till ovanligheterna där äldre resonerar om ungdosmproblem. Är det riktigt eller inte att se frågan så där?

Naturligtvis håller argumenten till en viss gräns. Det är både meningslöst och orättvist att bestrida att här har- på några tiotal år- skett en oerhörd förändring. Bara demagogen har anledning förneka, att det som skett är betydelselöst. Visst är åttatimmarsdag bättre än tio eller tolv timmar. Tre veckors semester bättre än ingen semester alls. Och så vidare genom hela raden av påtagliga förändringar.

Men ändå tror vi att de äldre har fel- inte i att de själva lyckats uträtta en hel del väsentligheter- men i sina krav på tacksamhet. Än så länge må vi väl också tillåtas att hoppas på att anklagarna har fel också när det gäller diagnosen: de unga har det för bra, är för mätta, borde lära sig lyda och veta hut. Så som vi fick det en gång. Är den karakteristiken riktig, ja, då finns det ingen lösning på ungdomens problem. Har aldrig funnits någon och kommer aldrig att finnas.

Är det så att ungdomens slöhet kommer som en följd av att de unga ha det för bra, att de är för mätta och av brist på lydnadslärdom, då har man samtidigt uttalat domen över möjligheten att lösa frågan. En dom till har förresten fallit då: domen över de äldres förmåga att fostra de uppväxande släktena. Det är inte en dom över vår tids ungdom som dylika kritiker levererar utan över sig själva. Slöhetsfilosofin är en bankruttförklaring.

Om slöhet skapas av en standardhöjning, då är passivitetens problem olösligt Det hela blir då bara en evinnerlig rundvandring. Fattigdom och elände utlöser aktivitet och samarbete för att ändra förhållandena till det bättre. När denna aktivitet resulterar i en standardhöjning utlöser så denna i sin tur en slöhet, vilken så småningom måste sänka standarden, skapa en ny fattigdom, en ny aktivitet, en ny höjning och en ny slöhet.

Men naturligtvis finns det mer finslipade argument till hands åt dem som tror att en återgång till hårdare uppfostringsmetoder är ett lösenord för dagen. Många vänder helt enkelt på argumenten, som den psykoanalytiska psykologin använder, och når på detta sätt fram till den sällsamma utgångsställningen, att förespråkarna för en friare uppfostran egentligen själva yxat till argumenten åt sina motståndare.

När psykologin i pedagogiken anser sig ha konstaterat, att en hårdhänt och brutal fostran skapar kuvade, falska och aggressiva människor; att alltså barnens behandling helt logiskt färgsätter de vuxnas betendemönster och att därför en fri fostran lika nödvändigt borde tillrättalägga betingelserna för harmoniska, självständiga och mindre aggressiva vuxna människor, så hittar den "hårda" skolans propagandister just här sina argument. De säger, att när människan som vuxen- och då alldeles särskilt inom arbetslivet- måste finna sig i en allt mer utpräglad disciplin, så bör grunden för detta disciplinära livssätt läggas just under de år som psykoanalytikerna funnit viktigast och normgivande. I hemåren före skolan och i skolan.

Onekligen ligger det någonting i detta- i varje fall under vissa förutsättningar. Hyser man den uppfattningen att vårt liv som vuxna och då främst i vår egenskap av producenter även i framtiden med någon slags naturnödvändighet måste bygga enbart på disciplin och ofrihet, då är väl den ovan anförda baklängeslärdomen ungefär hur logisk som helst. Är ofrihet och disciplin de vuxnas naturliga och ofrånkomliga betingelser, då är det inte heller stor mening i att försöka fostra barnen till fria människor. Då blir snarare en human uppfostran ett slags lurendrejeri som barnen snart och pinsamt kommer att få erfara.

Felet i de dragna konklusionerna ligger i det förhållandet, att man utan debatt undergivet böjer sig för vad man kallar "arbetslivets disciplinära nödvändighet". Utöver detta kvarstår förstås också fortfarande den icke omvrängda psykoanalytiska sanningen, att en hård och disciplinär fostran skapar förkrympta och osjälvständiga människor.

Sett så blir det återigen ingenting annat än en fråga om friheten och framtiden. Pedagogiken har accepterat psykoanalysens landvinningar så långt att man vågat sig på försöket med en friare uppfostran. Att denna i sin tur medför starkare reagenser från ungdomen när denna möter disciplinen i förvärvsarbetet är ingenting att förvåna sig över. Här har psykoanalytikerna beviset för sin läras riktighet; här hittar vi ett av de naturliga uttrycken för uppfostrans verkan på lång sikt precis som psykologin förutsagt. Om den fritt (fösiktigtvis friare) uppfostrade ungdomen utan protest skulle låta sig likriktas i förvärvsarbetet, då hade analytikernas förutsägelser på denna viktiga punkt slagit alldeles fel.

En fritt fostrad ungdom fordrar en friare värld också som vuxen. Det är egentligen den viktigaste lärdommen och den enda som ger oss ett visst hopp för framtiden. Den ungdomen kommer att söka andra vägar än de disciplinära- också och kanske framförallt när det gäller arbetslivet- och det är här samhälle, organisationer och pedagoger har att gripa in; inte mot ungdomens ovilja att finna sig i förtryck utan mot de otidsenliga förhållanden som nu råder inom produktionslivet.

Därmed pekas så slutligen på den enda möjliga vägen: att låta en friare skolfostran bli grunden för en ungdom som själv är strk nog att genomföra friare former för sitt liv. Och det är slutligen också detta det gäller: att göra friheten möjlig; att äntligen en gång satsa på friheten så som man under sekler satsat på dess motsats. Så långt ifrån att den friare skolformen är ett ont är den i stället kanske vår enda möjlighet att bemästra alla de problem som tiden själv skapat. Ett försök att fostra raka, självständiga, individuellt uppbyggda ungdomar. Misslyckas det försöket återstår inte så värst mycket att försöka med. Den andra vägen- hotet, spöstraffet och uppmjukningsgymnastiken- har sannerligen prövats så länge och med så nedslående resultat, att vi borde veta vad den vägen leder fram till. Må vi vara tillfreds med att denna humana pedagogik redan gett det resultatet att ungdomen börjat protestera. Det visar på sitt sätt att det inte alls är likgiltigt hur de unga fostras.

Men ungdomens ögon

Hittills har vi sett på frågeställningarna utifrån de aspekter de äldre angivit. Nu är det tid att låta ungdomen komma till tals. Också ungdomen har rätt att ställa frågor; frågor som de äldre borde ha skyldighet att svara på. De unga kan börja med att fråga så här: vart tog socialismen vägen? Hur gick det med parollen om internationalen som skulle ge alla lyckan? Vart smusslades slagordet om inte en man, inte ett öre och intet åt militarismen undan? Har ni glömt alla de gamla stridssångerna? Frihet är det bästa ting.... för att nämna en enda? De unga kan fråga vidare och det kommer bli allt besvärligare att svara: har ni äntligen skapat ett tillstånd där vi unga får garantier för att slippa uppleva ett tredje- och sista världskrig?

Hur ska de äldre svara på dessa frågor? Ja, svaret kan ges så här: Vi har gjort så gott vi har kunnat. Det svaret är det riktiga och det ärliga. Det innehåller sanningen åt båda hållen: Vi har lyckats förbättra en mångfald saker, men misslyckats i att nå målet. Ett dylikt svar innebär både en en begäran om ungdomen erkännande av vad som gjort, och en uppriktig bekännelse om den egna begränsningen. Ungdomens håglöshet nu är nämligen inte beroende av deras förmenta mättnad; i varje fall behöver inte mättnaden vara anledningen. Det finns sannerligen nog av orsaker mättnaden förutan.

Den äldre generationen, den som nu förebrår ungdomen för bristande intresse, hade en tro under sin ungdomstid. Paroller sådana som de vi nyss nämnt formades då, inte för reklamens eller slagordens skull utan därför att människorna trodde att de snart skulle nå det idealtillstånd där parollerna var realiserade. Den tidens unga trodde på socialismen. För dem var det ingen utopi att världens arbetare skulle räcka varandra händerna över gränserna och betvinga krig och nationalism. Man sjöng om friheten därför att man trodde på frihetens möjlighet. Den tiden var fattig på nästan allt utom på tro; människorna drömde om en ny och bättre värld. Någonting nytt de själva skulle vara med att timra.

Nuet har- när det gäller Sverge och ett fåtal andra länder- en högre standrad att erbjuda ungdomen, men den gamla lyckodrömmen är söndertrasad. Och på köpet har ungdomen fått tvivlet på fortsättningsmöjligheterna. Det trovissa, livsbejakande utropet från sekelskiftet om att världen är vårt fält har tonats ner till en viskning mitt i mullret från exploderande atombomber.

Det liv som erbjudes de unga är ett liv i ständig krigsrisk; en attityd i för fot gevär och med gasmasken hängande inom räckhåll. Bombkällrarna är den viktigaste lokalitet vi kan erbjuda det unga släktet. En ständig krigsfruktan, militär beredskap från tidiga ynglingaår nästan fram till ålderdomen: värnplikt, civilförsvar, hemvärn.

Är det så underligt att de ser skeptiskt på sin situation eller att de inte orkar tacka, så som en del begär. Det är gott och väl med folkpension, men i en tid då allt fler experter siar om ett krig som kommer att förinta vår kultur eller om en livsmedelsbrist som leder till svältdöden, är det underligt då att tacksamhetens leende inför den hägrande pensionen stelnar till en tvivlets grimas?

Lika meningslöst som att förneka den utveckling till det bättre som skett under de år folrörelserna verkat, lika meningslöst är det att försöka göra gällande att de förändringar som åstadkommits är socialism eller kan ersätta socialismen.

Det väsentliga återstår och om det ska genomföras en gång måste verket utföras av ungdomen, men då av en ungdom som återfått tron på sina möjligheter. Säkert blir det inte belåtenhet med det som är som aktiviserar ungdomen. Det blir nu som förr protestbehovet, missnöjet, den revolutionära ungdomligheten som ska förade gamlas verk vidare.

Arbetarrörelsen var en gång decentralistisk. Man tänkte sig en värld av fria sammanslutningar där avgörandet helt var förankrat hos medlemsmassorna, grupperna. Den tekniska utvecklingen skapade emellertid ett behov av centralisering. Också arbetarrörelsen böjde sif för denna teknikens centralistiska tendens och följden är den att vi nu har en centralism inom produktionslivet där bestämmanderätten koncentrerats till toppen, och en fackföreningsrörelse där också beslutanderättem ligger i händerna på ledningen.

I denna situation vill den syndikalistiska rörelsen rekommendera en återgång till decentralismen. En av de viktigaste skillnaderna mellan syndikalistisk och reformistisk fackföreningsrörelse är den olika inställningen till centralismen. Vi ser lösningen på vår tids problem bl. a. och framförallt i en decentralisering. Detta betyder enligt vår uppfattning - och så länge inte praktiska försök bevisat teorins misslyckande kommer vi att behålla den- att den ödesdigra anpassning av människan till maskinen och till tekniken upphör och efterträdes av en maskinteknikens anpassning till människan. Vi tror också att detta är någonting rätt väsentligt.

Mest därför att det för första gången innebär ett val för de många i samhället; en rätt att välja, som hittills endast varit en rätt för det lilla fåtal som ägt produktionsmaskineriet. Hittills har mekaniseringen och rationaliseringen påtvingats majoriteten av människorna. Ägarna har i kraft av sin ägarsuveränitet avgjort denna för alla så viktiga fråga.

Den frihetliga socialismens mål är kort uttryck arbetarnas övertagande av produktionen. Detta övertagande kan inte ske utan decentralism. Vi tror att den privata äganderätten till storindustrien är en ankronistisk kvarleva från hantverkstiden, som inte alls passar vår tid. Och framförallt passar den inte den ungdom som fostrats att bli självständiga människor.

Och det är här vi kan knyta an till vårt resonemang om ungdomen och framtiden. Det finns en möjlighet att minska klyftan mellan uppfostran och vuxenlivet genom att göra arbetsplatserna demokratiska. Talet om den principala nödvändigheten är egentligen ett lättjans tal. Arbetet kan också demokratiseras även om de flesta idag är ovilliga att ens diskutera den saken. Nu är det ett naturligt förhållande som allmänt accepteras att alla har politisk rösträtt och inflytande. Men det har inte alltid varit så. För ett hundratal år sen gällde den principala tillämpningen också på det politiska området. Om hundra år framåt — om kriget inte utplånar oss innan dess — kanske det är lika naturligt att demokratin också tillämpas inom arbetslivets område.

Vi har kommit en bit också på den vägen. Arbetsgivarna härskar inte lika oinskränkt nu som förr. De tvingas att ta vissa hänsyn till arbetarna. Kanske kommer de nuvarande produktionsnämnderna en gång att bli demokratiska uttryck för en verklig producentkooperation. När den industriella demokratin är genomförd har misstron förbytts i sin motsats, centralismen ersatts av decentralism och demokratin förts innanför fabriksportarna.

Förtroendets väg har prövats i alltför liten utsträckning. Vem vet vilka värden som ligger fördolda i detta förtroende? Nåja, några av oss vet det; vi som har upplevt både misstro och förtroende. Vi som har äcklats av all den kontrollapparatur som ägarna till arbetsplatserna utan att fråga de anställda till råds låtit montera upp som ett misstrons monument; ett signum för arbetets torftighet. Men som också kanske har fått erfara hur förtroende kan göra det hårdaste arbete till en glädjekälla. Vi som har upplevt detta anar nog vilken kraftkälla förtroendet innebär.

I dessa dagar ryktas det om att vissa fabriker åtminstone gjort en ansats på denna förtroendets väg. Avskaffandet av stämpelklockor och liknande. Det är den vägen som måste beträdas i vetskapen om att förtroende är detsamma som decentralism. När vi gjort upp med misstron; skapat demokratiska förhållande på arbetsplatserna och befriat arbetet från en misstro som förödmjukar den mänskliga självaktningen, då har vi också minskat den klyfta som nu gapar mellan generationerna. Då kommer en fritt fostrad ungdom att finna sig mer tillrätta och se på sig själva och världen med mindre tvivelsjuka ögon.