I

Med utgångspunkt från en allierad seger är det möjligt att redan nu utrangera de nazistiska "fredsplanerna" ur idedebatten om framtiden. Detta får givetvis inte innebära den alltför enkla problemställningen, att fascismen är likviderad, så snart segern ligger i de allierades händer. Det finns som bekant embryo till fascism och totalitarism även inom de länder, som säga sig kämpa för demokratin. Dock, är man övertygad om en allierad seger, så kan man också ur den allmänna idedebatten utesluta det "nyordningsprogram", som direkt emanerar från axelhåll.

Precis som kriget självt skapar ett osäkerhetstillstånd, ur vilket icke anade företeelser kunna framspringa, så kommer också den blivande freden att ge rika möjligheter till ommöbleringar på de sociala, politiska och ekonomiska områdena. Det är ur detta sakförhål'lande, dagens stora intresse för framtidsproblemen finner sin näring. På borgerligt håll verkar man aktiv och påpasslig. Att denna påpasslighet sekunderas från socialdemokratiskt-reformistiskt håll _medelst ett uppgivande av det forna socialistiska programmet, gör inte saken mera tilltalande ur arbetaresynpunkt.

Strängt taget är man ganska överens om från reaktionärt högerhåll och ända fram till socialdemokratin'- att det nuvarande på vinst- och profitbegäret grundade ekonomiska systemet till varje pris måste bibehållas även efter detta krigs slut.

Just på denna "naturliga" grundval baseras hela diskussionen om framtiden och freden. Skall det kapitalistiska systemet fortbestå även för framtiden, så måste det innebära, att arbetarna åläggas att betala samtliga krigskostnader och under årtionden eller århundraden framåt betala räntor på de pengar, som företagarna "riskerade" i kriget. Skall detta ske -och i stort sett synes detta vara underförstått i debatten om freden - då förstår man så mycket lättare hela den frenetiska propagandaapparat,man satt igång för att övertyga arbetarna att redan nu till det yttersta "spara för freden".

Det är visserligen ytligt sett ett ganska bestickande argument att mot bakgrund av storkrigets förödande materiella och ekonomiska skadeverkningar mana folken till sträng sparsamhet, men då man har all anledning ifrågasätta, att det bakom denna maning till uppoffring ligger en het och till synes heterogen önskan att till varje pris behålla parasitsystemet, är det ur socialistisk synpunkt helt naturligt att ställa sig kritisk.

För en socialistisk uppfattning borde det annars vara naturligt, att freden stryker ett brett streck över krigsskulder och amorteringar, och med utgångspunkt från ett dylikt förfaringssätt skulle återuppbyggnaden av vad kriget förstört visserligen taga tid och kräva offer, men dessa offer skulle då bäras av alla och till allas gagn. Men av dylika radikala lösningar spårar man ingenting i tidens diskussion om framtidens strukturella nyskapnad.

I den debatt om friheten och socialismen, som omkring årsskiftet 1940-41 fördes bl. a.
mellan Svenska Dagbladet och Social-Demokraten, finner man från socialdemokratiskt håll en påtagbar önskan att frångå sitt socialistiska program. Som bekant ställde man på borgerligt håll socialismen kontra friheten och gjorde därmed gällande, att ett socialistiskt tillstånd måste innebära en begränsning av den individuella friheten, en sak, som man också erkände från socialdemokratiskt håll. Social-Demokraten ansåg det vara opportunt och oriktigt att bedöma den nutida socialdemokratin ut ifrån en "äldre doktrin", alldeles särskilt vid en tidpunkt då ifrågavarande parti ställde i utsikt en allmän programrevision.

Ur denna diskussion kan man dra den slutsatsen, att den gamla borgerliga uppfattningen om socialismen som en frihetsfientlig ide nu även omfattas av socialdemokratin och därmed har också socialdemokratin förlorat sin socialistiska betydelse som representant för arbetarklassens frigörelsesträvanden.

Låt oss göra en snabbtitt på, vad de borgerliga ekonomerna avse med frihet, för att dymedelst utröna, i vilken utsträckning deras uppfattning bygger på verkligheten. Det torde vara riktigt, att den gamla manchesterliberalismen inom sig hade starka frihetliga tendenser och att avsikten var att bereda utrymme för den ovillkorliga individuella friheten. För att nå fram till detta ideala liberalistiska tillstånd måste först feodalismens och skråegoismens system brytas ner. Liberalismens kärna var den fria konkurrensen i samband med en naturlig eggelse till privat företagsamhet. Här fanns - menade man - lika möjligheter för, att alla individer skulle nå en plats i solen, och här hade man funnit ett system, som i sig själv skulle lösa alla tänkbara problemställningar och föra världen och folken mot oanade utvecklingsmöjligheter.

Genom fri konkurrens skulle inte endast varje individ ha samma möjlighet att hävda sig, utan massorna skulle också därigenom finna en garanti för, att de inte behövde betala mera för sina förnödenheter än, vad deras verkliga kostnadspris berättigade till.

Man utgick ifrån, att om en vara såldes till ett högre pris än det, som tillverkningskostnaden berättigade, och producenten alltså sökte förskaffa sig en som man kallade oskälig vinst, så skulle efterfrågan söka sig åt annat håll, ända tills ifrågavarande producent tvingats sänka priset till dess berättigade nivå. Den fria prisbildningen skulle alltså vara den reglerande faktorn i samhällets ekonomiska liv. I denna liberalism fanns det ideala samhällsprogrammet, som på ett friktionsfritt sätt skulle reglera alla upptänkliga problem och bemästra alla svårigheter. Drivfjädern i detta samhälle skulle utgöras av den individuella egoismen, men det förhållandet, att denna egoism slipades av vid sammanstötning med andra individers egoism och företagarlusta, skulle garantera harmoni i utvecklingen.

Man ansåg också, att detta liberala system representerade högsta rätt och moral. Kring denna liberalism har en stor del av de borgerliga ekonomerna byggt upp ett ekonomiskt program, som under den försocialistiskaepoken allt mer kom att bilda kärnan i det kapitalistiska försvaret mot de socialistiska kraven från arbetarhåll. Detta åtminstone teoretiskt praktiskt känna vi allt för väl till kapitalismens ödesdigra verkningar.

Det blev nämligen inte alls så, - som manchesterliberalismens förespråkare trodde eller önskade. För det första stod det inte så helt till med, vad man kallade de "lika möjligheterna". Förefintligheten av fattiga och rika inom det liberala systemet gjorde likheten till en illusion. Det blev inte alls individernas olika företagsamhet - eller förmåga - eller i varje fall i mycket ringa grad - som gav utslagsgivande betydelse, utan avgörandet,berodde i mycket större utsträckning på, om vederbörande var rik eller fattig. Rent teoretiskt hade visserligen varje individ samma rätt - ävenså rent juridiskt - att bli kapitalist, men möjligheterna voro beroende av rikedom eller andra privilegier.

Ifråga om den fria prisbildningen verkade inte heller systemet till belåtenhet, i varje fall inte för arbetarklassen. En fri prisbildning förutsätter absolut konkurrens, men denna absoluta konkurrens har aldrig existerat i verkligheten och kan troligen aldrig existera. En dylik absolut konkurrens förutsätter nämligen ett universellt system samt dessutom frånvaron av monopolistiska sammanslutningar. Då emellertid nationalismen och stridigheterna de olika staterna emellan, skärpt tullkrig och andra mot den liberala idens kärna svärande åtgärder omöjliggjort prisbildningens universalitet såväl som dess fullständighet, kan man inte alls tala om någon "fullständig konkurrens" - inte ens i den liberalistiska förepoken.

I stället för liberalismens ideala jämviktsläge, sådant det var tänkt och skisserat av dess ideologer och ekonomer, finge vi kapitalismen med dess slavmentalitet, dess klasskillnad, dess arbetslöshet, dess tullmurar, dess truster och karteller, dess krig och ekonomiska kaos.

Som skydd mot denna kapitalistiska vinsthushållning och misshushållning växte så den socialistiska arbetarrörelsen fram, vilken från första början tög sikte på individernas frihet i plural i stället för i singular form. Nu kanske man vill göra gällande, att detta uttryck endast har retoriskt värde, då ju individens frihet med nödvändighet måste betinga även individernas frihet. Detta då mänskligheten består av individer.

Men det är dock inte riktigt så enkelt. Liberalismens uppfattning var den, att ett tillstånd skulle skapas, där den enskilde individen skulle kunna hävda sig som ensam människa. Det blev dock inte så. Individernas olika möjligheter (överklasställning, rikedom etc.) gjorde, att rätten blev formell, medan endast makten var reell. Ur det liberala och ofullständiga konkurrenssystemet skapades fram två distinkt skilda klasser: överklass och underklass. Båda hade samma rätt, men den ena hade makten att sätta sig över rätten och den andra saknade makten att tillkämpa sig sin rätt.

Socialismen avsåg med andra ord att samla just denna förtrampade massa till en väldig kollektiv maktfaktor, stark nog att. tillkämpa sig sin rätt. Men den avsåg - och detta är synnerligen viktigt att lägga på minnet - att nå sitt mål under kollektiva former. Friheten skulle bli en frihet för alla. Man måste dock hålla i minnet, att denna socialistiska målsättning tog sikte på att skapa ett samhällsförhållande, där den individuella friheten blev större, inte mindre än under kapitalistiska förhållanden.

Snart nog konstaterade socialismen, att det liberala systemet med sin frihet åt individen, egentligen utgjorde ett hot mot individernas frihet. För de fattiga och förtryckta, som inte hade de rikas möjligheter att slå sig fram, visade det sig snart, att den enskildes frihet var av diskutabelt värde, till dess materiella möjligheter att tillämpa denna frihet förefunnas. Det var med andra ord inte endast frånvaron av hinder för den enskilda människan att vara fri, som det berodde på; det måste också finnas ett materiellt underlag för, att denna frihet skulle kunna levandegöras. Det liberalistiska systemet ger mångmiljonärens son frihet att bli gatsopare eller mångmiljonär; gatsoparens son har också denna frihet. Båda ha också samma frihet att svälta ihjäl eller att leva i lyx och överflöd. Att möjligheterna äro en smula olika, behöver man däremot knappast diskutera.

Socialismen fick vind i seglen och hotade allvarligt manchesterliberalismens hela ekonomiska livssyn. Liberalismen rustade sig till försvar och det är under detta försvar, som liberalismens doktrinära ekonomiprogram vuxit fram. Detta program är ingenting annat än ett försvarsförsök för liberalismen och en ansträngning, dels att förklara eller bortförklara ekonomiska rubbningar och abnormiteter och dels att fastslå den socialistiska ekonomien som en utopi.

Även om man inte lyckats så särskilt bra i några av dessa uppgifter, så har man dock från liberalistiskt håll presterat en glänsande envishet när det gällt att fasthålla vid den absoluta konkurrensens och den fria prisbildningens oantastbara helighet. För de borgerliga ekonomerna är detta någonting fullständigt sakrosankt.

Som bekant ha också de flesta ekonomer fattat sin vetenskapliga uppgift vara - inte att i positiv anda lägga fram nya och fruktbringande synpunkter om, hur det borde vara - utan endast att förutsättningslöst analysera ekonomiska företeelser. Sålunda gör man på många håll gällande, att någonting sådant som fattigdom och rikedom inte existerar sett ur ekonomi-vetenskaplig synpunkt, helt enkelt därför att behoven hos de enskilda individerna inte kunna koncist fixeras eller mätas. För en fattig arbetare, som får leva hela sitt liv i en miljö av otillfredsställda behov, låta ju dylika vetenskapliga deklarationer som rena konradsbergsteorier, och man känner sig närmast frestad att ifrågasätta, om inte omöjligheten att fastställa behoven även och i all synnerhet omfattar också dessa vetenskapsmäns behov av förnuft och allmän slutledningskonst.

Naturligtvis återfalla också dessa borgerliga ekonomer på den gamla uppfattningen om nödvändigheten av privat företagsamhet; denna privata företagsamhet är ju för övrigt en fundamental grund i det liberala systemet, och gentemot socialisternas ekonomiska teorier om, att egendom är stöld - uppfattningar som numera i stor utsträckning övergivits - gör man gällande, att privat äganderätten är framåtskridandets a och o.

När marxismen kallar den private företagarens vinst för profit, så är densamma i liberalismens uppfattning endast en rimlig ersättning för risktagande. Risktagandet består i att företagaren placerar sitt kapital i produktivt arbete. Att denna "riskplacering" är fullkomligt nödvändig för kapitalisten, om han vill fortsätta att parasitera, tycks man på detta håll inte bry sig om.

När marxismen antar, att det endast är arbetskraften, som är produktionsfaktorn, så fastslår liberalismen, att produktionsfaktorerna äro flera och omfatta bl. a. arbete, jordvärde, kapital och företagarverksamhet. Alla lika nödvändiga beståndsdelar i ett idealiskt samhällssystem. Gentemot den uppfattning, som åtminstone under socialismens uppsvingsperiod var förhärskande och vilken konstaterade, att samtliga dessa "produktionsfaktorer" egentligen återfalla enbart på arbetskraften och arbetskraftens utnyttjande, vilja dessa borgerliga ekonomer göra gällande, att kapitalets samling på enskilda företagare inte endast är en nödvändig funktionell anordning, utan även en som är absolut rättvis.

Man antar helt enkelt, att varje individ i ett "fritt" samhälle, där fördelning och tillgång regleras genom fri företagsamhet och fri prisbildning, betalas eller ersättes precis i enlighet med sin arbetsprestation och att alltså varje människa erhåller full valuta för sin arbetsinsats. Man kommer givetvis till detta resultat endast genom att värdera företagarnas "prestationer" i linje med deras förtjänst. Över huvud taget torde den enskilda företagsamhetens oantastlighet vara den springande punkten i det liberala programmet, d. v. s. egoismens nödvändighet. Att enskild företagsamhet kan tillämpas även i ett kollektiviserat samhälle och att egoism kan förbytas i samhällsanda räknar man inte med.

Under årens lopp har emellertid även denna manchesterliberalism fått sin uppmjukning och många äro de ekonomer, som numera frångått sin uppfattning i så måtto, att man erkänner statsmaktens ingrepp som berättigat i vissa fall. Samtidigt har det emellertid försiggått en betydligt märkbarare uppmjukning inom den socialistiska ekonomilärans område - detta så långt det gäller socialdemokratin eller reformismen - och även om denna uppmjukningsprocess mindre är föranledd av, att socialismens ekonomer ändrat uppfattning, än att partipolitiskt samhällsarbete verkat förborgerligande, så kvarstår i dag som ett faktum, att socialdemokratin i stort sett övergivit sin socialiseringside.

Liberalismens ursprungliga filosofi byggde på uppfattningen, att varje inskränkning av den ekonomiska friheten betydde en olycka och en allmän störning i, vad man kallade laissezfairesystemet. Man ansåg, att näringsfriheten - rätt praktiserad och utan inskränkningar- måste gagna alla och att det endast under fullständig konkurrens och fritt konsumtionsval producerades värdefulla artiklar. Friheten var då det tillstånd, där ekonomiska restriktioner inte lade hinder i vägen för individernas ekonomiska handlande.

I motsatsförhållande till denna doktrinära uppfattning stod den socialistiska, vilken gjorde gällande, att syftemålet också var individernas frihet, men att denna frihet skulle nås via samhällskontroll, eller medelst statens övertagande av produktionen. Det är emellertid här att märka, att denna statens vidgade maktuppgift endast skulle omfatta en starkt begränsad tidsintervall, varefter det klasslösa samhället skulle existera som en samling av fria och frigjorda individer.

Ur dessa tvenne kortfattade sammanfattningars bakgrund får man bedöma den debatt, som förts om friheten och socialismen. Liberalismen beskyller socialdemokratin för en uppfattning, som den för länge sedan lämnat, och socialdemokratin vill inte se, att liberalismen också den i stor utsträckning lämnat sin ursprungliga filosofi.

Egentligen är det inte så stor skillnad mellan dessa båda rörelsers praktiska ståndpunkter av i dag. Socialdemokratin har övergivit socialismen och liberalismen är med om att tolerera inskränkningar i den enskilda friheten, om bara kapitalismen får sitta i orubbat bo.
Så står ställningen i dag och det är synnerligen viktigt, att arbetarna uppfatta situationen på det rätta sättet. De, som ännu gå omkring och vänta sig någon socialisering via socialdemokratin och reformismen, komma att bli bedragna. Frågeställningen socialismen eller kapitalismen måste alltså ställas av arbetarklassen utan eller i trots av socialdemokratin, och vad mera är, den måste ställas - inte kontra friheten utan socialismen och friheten. I en efterföljande artikel skola vi taga upp frågan, i vad mån syndikalismen har förutsättningar att påverka framtiden i socialistisk mening. [Syndikalismen 1943, 79-84]

II

I föregående artikel ha vi sett, hurusom liberalismen delvis frångått sin förut absoluta inställning till fördel för den fria konkurrensen och numera är villig att acceptera en begränsad statskontroll. Samtidigt har en liknande utveckling eller avveckling försiggått inom den del av den socialistiska rörelsen som representeras av socialdemokratin, där man i stort sett är enig med liberalismen om kapitalismens fortbestånd, men under en strängare kontroll än den liberalismen är villig gå med på.
Vill man göra en jämförelse i storleksgraden mellan dessa uppoffringar av principer, så konstaterar man med lätthet, att det är socialdemokratin, som offrat, medan liberalismen endast gått med på en begränsad kompromiss. Socialdemokratins offer är emellertid mycket påtagligt markerat: den antikapitalistiska uppfattningen har fått lämna plats för ett erkännande av kapitalismens nödvändighet. Därmed har också hela det ideologiska underlaget försvunnit och kvar står endast ett borgerligt reformparti.

Sedd ur rent frihetlig eller federalistisk synpunkt torde dock denna i och för sig mycket snöpliga utveckling varken vara ägnad att förvåna eller framkalla någon olustkänsla. Det hela torde nämligen i och för sig endast innebära ett motvilligt erkännande av, att den svaghet i statssocialism principen, som från frihetligt håll så många gånger fastslagits, nu blivit uppenbar även för dem, som frenetiskt klängt sig fast vid denna pripcip..

Syndikalismen har alltid reserverat sig mot statssocialismen, därför att den i själva verket ingenting annat är än statskapitalism och som sådan ett förintande av människornas frihet både individuellt och kollektivt. Det torde väl i främsta rummet vara sanningen i denna frihetliga uppfattning, som fört våra reformister och socialdemokrater i armarna på den kapitalistkonserverande liberalismen av modern typ.

Denna ideologiska helomvändning är långt ifrån enhetlig. Säkert finns det ännu relativt betydande socialdemokratiska minoriteter, vilka kvarstå på den gamla grunden och vilka ännu leva kvar i den uppfattningen, att statsägandet endast skall utgöra en övergångsperiod, varefter produktionsmedlen helt skola överlämnas till producenterna och staten försvinna.

Frångåendet av teorien om kapitalismens likvidering har emellertid framkallat ett behov av nya slagord och försäkringar, avsedda att dämpa massornas socialistiska missnöje. I den avsikten bryter mer och mer den uppfattningen fram, att socialismen egentligen redan är realiserad i och med, att folken ha den politiska makten i sin hand, detta via valdeltagande och parlamentarism. Man håller före att det i och för sig inte är samllällets ägande - underförstått genom staten - som är det primära i den sociala frågan, utan däremot samhällets möjlighet till kontroll över ägarna. Utifrån en dylik ståndpunkt skulle alltså själva socialiseringen av hela produktionsmaskineriet vara en relativt onödig åtgärd.

På så sätt har man från socialdemokratiskt håll trott sig kunna rädda äran och framgångsrikt möta den socialistiska kritiken. Många av denna reformerade "socialisms" ekonomer hålla före, att en socialisering = statövertagande, endast är nödvändig beträffande bankväsende och rustningsindustrier, medan däremot småindustri och annan civil industri borde få bibehållas i privat ägo under statens kontroll. Man lanserar vidare den uppfattningen, att statens ägande av bankväsendet i stor utsträckning skulle göra enskilda företagare eller korporationer beroende av samhället = väljarna = folket, genom subventioner och beskattning. De privatföretagare, vilka tredskades i sitt förhållande till arbetarna, anställde oorganiserad arbetskraft eller i övrigt uppträdde självrådigt och olämpligt, skulle beskattas strängare eller fråntagas de statssubventioner, som tillkommo andra mera humana företag.

Detta så långt det gäller samhällets kontroll över produktionen. Beträffande den ekonomiska rättvisan i detta nysocialistiska system, så förordar man en höjd inkomstbeskattning, kraftigare beskattning på lyxkonsumtionsvaror och till sist: en konsekvent arvsbeskattning. Med den höjda inkomstbeskattningen tror man sig kunna ta tillbaka något av "vinstriskernas" överbetalning och genom extrabeskattning av lyxvaror nå ett enahanda resultat. Slutligen skulle arvsbeskattningens fullkomning sätta kronan på det nysocialistiska verket och avskaffa de ekonomiska orättvisorna.
Detta är i stort sett innehållet i den hand, som socialdemokratin nu räcker i en försonande gest mot den kapitalistiska liberalismen.

Redan en ytlig granskning av detta program - uttrycket program är kanske mindre korrekt, då det ännu så länge endast rör sig om vissa ekonomers teorier - visar oförtydbart, dels att man frångått statssocialismens ovillkorlighet, dels att man vill undvika sociala omvälvningar. Man tror sig nämligen nå denna sorts socialism utan både kraftmätningar i form av strejker och revolutioner eller någon stillaståendets övergångsform. Detta reviderade program för socialismen innebär vidare ett klart erkännande av det liberala "konkurrensprogrammet". Här skulle även i fortsättningen fältet lämnas öppet för experimenterande och individuellt initiativ. Handlingskraftiga individer skulle inte hållas tillbaka aven absolut och tungrodd statsapparat utan liksom under kapitalismen i nuvarande form ha alla möjligheter att fritt få spelrum för sin nyskaparvilja och handlingskraft. De initiativkraftiga, de som besutto den högsta kompetensen och ledaredugligheten skulle - under sin verksamhetstid-erhålla full kompensation i form av företagarvinst, men denna deras högre standard skulle staten = folket, påpassligt och finurligt brandskatta dem på i form av inkomstskatt och lyxskatt. Den totala arvskatten skulle sedan liksom lägga sista hörnstenen i det socialistiska riket och omöjliggöra förekomsten av några överklassdynastier. Alla dessa skattemedel kunde sedan av staten användas till att subventionera arbetarna och därigenom ytterligare minska klyftan mellan de olika socialgruppernas ekonomiska standard.

Vi ha här bemödat oss om att framställa denna nysocialistiska skolriktning och dess socialism i så fördelaktig dager som möjligt och ingen skall kunna säga att vi ansträngt oss att förvanska. Om det hela ändock vid en kritisk värdesättning närmast framstår som något slags pytt-i-panna, så beror det väl uteslutande på, att socialismen fått stryka på foten till förmån för den kapitalistiska vinsthushållningenssystem.

Betecknande är, att man knådat samman en socialistisk ekonomilära, som ger kapitalismens profitbegär dess chans och dess belöning, men. samtidigt lägger den kontrollerande makten i statens händer i stället för arbetarnas. Därmed har man också slutgiltigt frångått den förutvarande uppfattningen om statens begränsande uppgift till en övergående tidsintervall. Man sätter likhetstecken, mellan stat och socialism, men då man numera anser, att statens uppgift endast skall ha kontrollerande karaktär, så följer därmed att dylikt system konserverar både stat och kapitalism för kommande generationer.

Vilka invändningar kunna resas mot detta program från socialistiskt håll? För det första gör man sig skyldig till en övervärdering av enstaka människors samhällsinsats, samtidigt som man fullständigt ignorerar flertalets, d. v. s. massornas betydelse. Denna beredvillighet att lämna fritt spelrum åt ett litet fåtals profitbegär, kan nämligen endast lämnas på en oerhörd undervärdering av betydelsen av de mångas trivsel. Företagarnas maktbefogenheter och privilegier kan nämligen endast utvinnas på bekostnad av samma befogenheter för massörna. Rörelsefriheten för företagarna måste nämligen rent matematiskt betyda samma inskränkning i friheten för de massor. av arbetare, som de förra få den "socialistiska" statens sanktion att fritt "röra" sig med. Detta konstaterande är ingen tom teori, säkert har i stället varje arbetare nogsam kännedom om, att så gott som varje förbättring i en industris produktionskapacitet och särskilt dess konkurremikraft med andra företag i regel direkt går ut över de arbetsanställda. Under det liberalkapitalistiska systemet hade arbetarna möjligheter att möta dylika angrepp från företagarna med kollektiva motstötar, strejker och annat, men man kan vara fullkomligt' övertygad om, att den "nysocialistiska" staten inte kommer att tolerera så oekonomiska tilltag. Genom kontrollen över bankväsendet och en del viktig industri har staten redan sagt ifrån, att det är endast dennas uppgift att ingripa reglerande och eventuellt bestraffande. Framtidens företagare komma således inte att ha någonting att frukta direkt från arbetarehåll. Deras enda förmyndare är staten, vilken ju just skulle ha till uppgift att gynna och subventionera de företagare, som ge det största bidraget till den samlade produktionsyolymen.

I fråga om beskattningen av lyxvaror, så kommer detta säkerligen att delvis verka återhållande på konsumtionen av dessa varor, men endast på det sättet att det blir de fattigas lyxkonsumtion som försvinner. Sannerligen om ett dylikt tillvägagångssätt kan tjäna till att utjämna klasskillnaden. Företagarnas lyxkonsumtionsförmåga är ju beroende av deras "initiativkraft och organisationsförmåga", och då just dessa egenskaper av den socialistiska staten betraktas som högst sakrosankta och fullkomligt nödvändiga, och därtill skola betalas med "skälig vinst" så får man väl ta för givet, att företagarnas lyxkonsumtion inte kommer att få några mera förödande minskningar. Alldeles särskilt om man tager med i beräkningen, att företagarnas sparande endast innebär ett sparande åt staten.

Däremot torde arvskattens totala genomförande ha avgjort större betydelse. Tar man emellertid hänsyn till, att företagarna, i medvetande om att arvskatten en gång kommer att konfiskera deras förmögenheter, komma att bli mindre benägna att "samla i ladorna", så förstår man, att inte heller arvskatten kommer att få så värst djupgående följder. Dessutom måste man naturligtvis räkna med vissa motdrag från företagarnas eller överklassens sida. Ingenting kan hindra dem att i sin tur rent privat ordna med subventioner, överförande av egendomar och ekonomi, medan de ännu äro i verksamhet, samt fostra sin avkomma eller skyddslingar till lämpliga företagare i det socialistiska samhället.

Det märkligaste är emellertid, att man räknar kapitalt fel, när man söker sammanställa begreppen socialism och frihet. Egentligen var det väl omöjligheten att sammanföra statssocialismen och friheten, som var orsaken till detta besynnerliga socialiseringsprogram och att man då inte kunde komma fram till något mera positivt system än ett, som ger frihet åt en försvinnande liten del av människorna - över klassen och företagarna - medan den stora massan blir dubbelkedjad, dels vid staten och dess byråkrati och dels vid företagarna, vilket gör att hela programmet verkar omoget.

Det hela verkar egentligen dels skrämmande och dels vittnar det om en oerhörd psykologisk lättsinnighet. Det värsta är, att man satt etiketten socialism på eländet. Det har nämligen intet med verklig socialism att skaffa. Socialismen förutsätter frihet från ekonomisk utsugning, men långt ifrån att befria arbetarna från denna utsugning tycks ovan angivna program istället fråntaga arbetarna deras hittillsvarande förmåga att effektivt bekämpa utsugningen.

Socialismen är en lära om den industriella träldomens eliminering. Det var löneslaveriet, som skulle ersättas med socialismen. Sverre Bjurman har i Syndikalismen n:r 2 i år på ett briljant sätt behandlat detta tema under rubriken-Frihet och demokrati, där han konstaterar, a:tt löneslaveriet nödvändigt måste ersättas med arbetarnas övertagande av produktionen, om frihet från ekonomisk utsugning ska bli möjlig, och det borde för den skull vara onödigt att åter ta upp ämnet, men då det här behandlats ur ett något annat sammanhang, äro några ord av nöden.

En industriarbetares liv är ett ständigt säljande av arbetskraft från barndomen till graven. Hans arbetskraft värderas av arbetsgivaren precis som en annan vara. Socialismen kom med en maning till lönearbetare att själva övertaga och driva produktionsmedlen. Därmed skulle det vara slut med utsugningen av arbetskraften, slut med det förhatliga löneslaveriet. Säkert är det fullkomligt överensstämmande med sanningen, att det var denna lönearbetarens frihetslängtan som gjorde socialismen till en världsomfattande rörelse. Man ville komma ifrån den ekonomiska utsugningen och det ovärdiga löneslaveriet. När arbetarna därförtala om socialismen och friheten, så innefatta de däri friheten från ekonomisk utplundring i deras egenskap av löneslavar, det är ur denna synpunkt ganska förvånande, att den dominerande arbetarrörelsens ekonomer - när de äntligen skola ta i tu med problemet: socialismen och friheten - göra detta genom att gå ifrån socialismen och samtidigt garantera ekonomisk frihet åt överklassen under statens kontroll. Det vittnar som sagt om en oerhört billig psykologisk blick för de reella krafter; som hittills fört socialismen framåt.

Resultatet av, den undersökning vi hittills gjort ger vid handen, att såväl liberalism som socialdemokrati se fram mot ett framtidens sarilhällstillständ, där visserligen kapitalismen skall finnas och frodas, men där dock statensmakt är i ständig tillväxt. Håller man emellelertid fast vid, att arbetarklassen fortfarande känner sig som utsugna löneslavar, så kommer man till det resultatet, att denna statens maktfullkomlighet kommer att utlösa missnöje och motåtgärder. Det är just arbetarnas förmågå att hävda sin frihetslidelse och sin rätt att gå fria från ekonomisk utsugning, som blir utslagsgivande för den betydelse, syndikalismen kommer att få i framtidens idedebatt.

Klart är emellertid redan nu, att socialdemokratins framtidsprogram inte på något sätt kommer att tillfredsställa arbetarnas socialistiska frihetskrav: Det kommer inte heller att få någon reell likhet med socialism. Däremot har det vissa likheter med det korporativa program, som fascism och nazism representerar. I dessa totalitära länder stå också de privata företagarna under den fascistiska statens kontroll. Så göra också fackföreningarna.

Likheten med det totalitära systemet ligger också i statens växande makt. Och staten har ingenting med socialism att göra. Hyser man den uppfattningen, att statssocialismen - statens absoluta maktställning - är en fara för den personliga friheten, en sak som händelseutvecklingen bl. a. i Ryssland klart ger vid handen, då måste denna fara förefinnas i precis samma utsträckning för arbetarnas vidkommande under ett samhällstillstånd, som visserligen ger en viss rörelsefrihet åt företagarna, men som länkar arbetarnas öden vid en maktbesittande statsinstitution.

För att kunna föra folkens talan-gentemot kapitalismen måste den socialistiska staten vara ,utrustad. med mycket vittgående fullmakter, inte minst över arbetarnas fackliga organisationer. Den arbetande klassens ekonomiska organisationer komma att bli ett instrument i statens hand och staten kommer inte att tillåta någon självkamp från detta håll. Bestämmanderätten kommer att fördelas mellan staten och kapitalismen. I och med statens växande makt behöver denna institution ökat antal funktionärer till sitt förfogande, vilket betyder en icke produktiv börda på folket. Staten behöver också utöka sin polismakt och sin ämbetsverksamhet. Statens grepp och kontroll över radio och upplysningsverksamhet blir allt större och därmed minskas i motsvarande grad folkets opinionsbildande verksamhet. I stället för vad man åsyftade med sitt program: att sammanföra socialismen och friheten har man lyckats med något helt annat: att sammanföra statskapitalism med privatkapitalism och ställa friheten för stora flertalet av människorna på avskrivning.

Som bekant har det nuvarande parlamentariska systemet mycket litet med demokrati och frihet att göra. Det inskränker sig till att folken tillåtas med vissa mellanrum välja sina förmyndare, och enbart detta sakförhållande bevisar att friheten är hårt trängd inom ett dylikt tillstånd. Att detta till trots har existerat en viss demokrati och också en viss frihet, är mindre en följd av parlamentets demokratiska karaktär och mera en följd av de folkliga organisationernas självverksamhet. Man kan uttrycka förhållandet så: det är inte tack vare förekomsten av lagbestämmelser, som denna demokrati existerar, utan i stället på grund av att det inte finns eller funnits några bestämmelser, vilka kunnat läga hinder för folkens frihetliga verksamhet. Det var frånvaron av lagar, som skapade denna demokratiska rörelsefrihet.

När kriget är slut, komma folken att ställas inför problemet att fortsätta den under kriget påbörjade vandringen mot statstotalism, och då komma. dessa nysocialistiska ekonomer att få vind i seglen, eller också att söka sig en annan väg mot den verkliga socialismen och friheten. Mycket talar för, att marschen på den totalitära vägen kommer att fortsätta, men så alldeles säkert är det ändock inte. Som motvikt mot en fortsatt vandring mot ofriheten måste man räkna med en eftertankens period efter kriget. Det skulle egentligen vara ganska be synnerligt, att alla dessa miljontals soldater och av kriget ruinerade människor frivilligt skulle finna sig i ett system som så ytterst dåligt korresponderar med deras innersta uppfattning om frihet.

I f yra långa år har man redan slagits för friheten och demokratin och än är det inte slut. Är det under dylika förhållallden förmätet att antaga, att folken också komma att kräva något av frihet i vederlag? Kriget är hatat ay alla dessa, som kommit i direkt beröring med det, och även enbart beredskapen skapar en djup känsla av olust och opposition. Kriget är dock en produkt av kapitalism och statstyranni och man har därför all rätt att tro, att just de frihetliga och decentralistiska teorierna komma att få massornas sympatier.

Därmed är man också framme vid denna artikelseries rubrikfråga: Syndikalismen.i framtidens idedebatt. Innan vi övergå till ett närmare studium av denna fråga, är det. kanske på sin plats att något. behandla en annan uppfattning. om världens återuppbyggnad efter kriget, nämligen den kooperativa. I ett kommande nummer av Syndikalismen komma vi att ta upp denna kooperatismens uppfattning till skärskådan. (Syndikalismen 1943, 107-11)

III

Man kan ha olika uppfattningar om läget och förhållandena efter detta krigs slut. Det finns mycket som talar för, att epoken närmast detta krig kommer att bli en triumf för likriktning och totalitarism, detta till trots att axelmakterna komma att förlora kriget. För denna uppfattning talar mycket, men dock inte allt. Det är riktigt, att kriget kommer att sätta fruktansvärda spår efter sig, spår som bli svåra att plåna ut eller neutralisera. Det kan tänkas, att folken i ren desperation acceptera vad som helst utom krig.

Men det kan också tänkas, att krigströtthet och fredsvilja tager sig riktiga och nyskapande uttryck. Det kan hända, att folken ta egen sak i egna händer och ta upp kampen mot allt förtryck och alla krigsorsaker.
Oavsett om man är pessimist eller optimist, oavsett om man räknar med en omdelbar tillfriskning eller en konsolidering av diktatur och ofrihet även efter kriget, kommer förr eller senare problemet om friheten att aktualiseras bland folkens massor. Även om de krafter, som till varje pris sträva till diktaturens upprätthållandeo och som fasa för den dag, när friheten kräves på allvar av folken, komma att triumfera efter kriget, så kommer detta att vara endast en historiskt begränsad tidsintervall. Sedan kommer åter problemet om friheten från förtryck och utsugning att aktualiseras. Frihetsgnistan och viljan till förbättring och utrymme kommer inte att försvinna, så länge det finns levande och tänkande och önskande varelser. Frågan om vår rörelses plats i framtidens ideprogram är alltså inte avvecklad i och med, att ofrihetens krafter eventuellt fått grepp om situationen efter kriget.

Vilka möjligheter har den moderna syndikalismen att göra sig gällande i. framtidens idedebatt? Ja, svaret på den frågan är inte lätt att ge, mest därför att den är beroende av, hur mycket arbetarna ha lärt av de senaste decenniernas händelseutveckling. Men skall det bli en idedebatt i ordets verkliga bemärkelse, d. v. s. en fri och otvungen ventilering av tidens problem och förslagen till deras lösning, ja, då borde sannerligen syndikalismen kunna få en framträdande plats.

En dylik förutsättningslös och objektiv debatt skulle i stor utsträckning kunna skingra agnarna från vetet och endast ta vara på det värdefulla i de erfarenheter, man kan få fram av ett mer än hundraårigt försök till socialisering. Endast det faktum, att syndikalismen eller den frihetliga socialismen nu står ensam kvar som oprövad samhällskonstruktion -frånsett de spanska syndikalisternas korta tillfälle, vilket för övrigt gav positiva resultat - borde vara nog för att giva syndikalismen en särställning.

Vi ha förut sett, hurusom socialdemokratin avvecklats från socialistiskt parti till ett borgerligt sådant. Vi ha vidare sett detta parti och liberalismen mötas i broderlig förening för att konservera kapitalismen och vinsthushåll ningen under vederbörlig statskontroll. Vad kommunismen beträffar kan man utläsa en liknande utveckling fast från andra perspektiv. Ryssland håller på att i flera avseenden närma sig den internationella socialdemokratin eller, om man så vill, kapitalismen.

Förut ha alla ideologier startat med ett vackert och storartat program, men detta program har alltid fått revideras eller skäras ner vid konfrontation med det praktiska livet. Så har varit förhållandet inte minst med arbetarrörelsen. I sin ursprungliga form innebar den en vädjan till alla fattiga och förtryckta att sluta sig samman till obrottslig kamp för oberoende och frihet. På dessa grunder växte denna rörelse sig stark i en hel del länder och målet syntes ligga inom räckhåll. Men i och med att arbetarrörelsen gavs nationell karaktär, försvann den ursprungliga internationalismen. Här kan man läsa ut ett sakförhållande: socialismens sammankoppling med en nationell stat eller med stat över huvud kan endast ske på bekostnad av den socialistiska konsekvensen. En statbejakande arbetarrörelse är början till en avsocialisering.

Den enda lärdom, man kan draga ur ett dylikt sakförhållande, är, att arbetarna till varje pris måste hålla sina socialistiska organisationer fria från statsinblandning och bibehålla dem som suveräna och självständiga organ. I framtidens idedebatt måste därför den antistatliga och internationella synpunkten få en viss överlägsenhet gentemot de "statsideologier", vilka redan prövats med så avskräckande resultat.

I detta sammanhång har det sitt intresse att konstatera, att det inte enbart är de frihetliga socialisterna, som i statsallmakt- och nationalism se en väsentlig orsak till krig och diktatur. Denna uppfattning delas av åtskilliga fristående personligheter lite varstans i världen. Inte minst får man belägg för denna uppfattning genom ett studium av den amerikanske nationalekonomen Lewis L. Lorwins arbete: "Det andra världskrigets ekonomiska följder". I detta verk konstaterar författaren bl. a., att nationalsocialismen bygger på ett förnekande av frihetens värde och förkastar tanken på jämlikhet, när den strävar till att leda världen i vissa "härskarrasers" namn. Demokratien är diktaturens motsats och syftar till välfärd för alla grupper och nationer samt fasthåller vid sin tro på människovärdet. Författaren förmenar, att denna demokrati bär det nittonde århundradets traditioner vidare och knyter an dessa till ett program för det tjugonde. Lorwin anser, att de demokratiska ideal, som det nittonde århundradet inte mäktade eller inte önskade fullfölja, måste föras till mognad med nuvarande krig.

När Lorwin går att besvara frågan, hur det egendomliga kunde inträffa, att de totalitära krafterna kunde växa sig starka ända till anfall och aggression, och göra detta ur ett demokratiskt system, vilket senare endast fick spela försvararens roll och bokstavligt ställdes mot väggen i ren försvarskamp, så gör han detta genom att helgjutet erkänna, vad de frihetliga socialisterna under hela utvecklingsepoken ständigt framhållit: nämligen att demokratin endast ansträngt sig till en fullkomning på det politiska området, medan den däremot varit räddhågad, osäker och valhänt, när det gällt att realisera demokratin på det socialekonomiska området.

Demokratin vågade inte ta itu med lösandet av de ekonomiska problemen, utan lät jämsides med en politisk demokratisering klasskillnaden, fattigdomen, arbetslösheten och svälten kvarstå. Det var just genom detta antidemokratiska förhållande, som nationalsocialismen fick sin stora chans, genom att bjuda de missnöjda massorna sin totalitära lösning av de sociala problemen. Lorwin fastslår också, att demokratin saknade vilja eller förmåga att föra sitt demokratiseringsprogram över på det internationella området - även detta står i innerlig samklang med, vad som anförts från frihetligt socialistiskt håll - och han anser, att detta berodde på avsaknaden av ett positivt fredsprogram.
Författarens inställning till NF klargöres enkelt genom ett ordagrant citat: "Fred och ordning skapas inte i något samhälle - nationellt eller internationellt - blott emedan det finns polisstyrkor, som med våld kunna upprätthålla lagens bestämmelser. Att lag och ordning råder inom ett land, beror till stor del på, att medborgarnas överväldigande flertal äro beredda att leva i enlighet med de postulat, varpå deras sociala och ekonomiska organisationer vila."

Med andra ord tycks författaren mena, att endast en internationell ordning, som - alldeles oavsett nationella särintressen - framkallar en ekonomisk ordning, där världens produktionsresurser anpassas till att höja standarden för de efterblivna, kan bringa fred. Lorwin kommer också de frihetliga socialisternas uppfattning ganska nära, när han reserverar sig mot uppbyggandet av nationella federationer av vanlig form - alltså byggda på de olika staternas representation och suveränitet - och i stället tänker sig ett samverkande nät av internationella organisationer, med begränsade funktioner.

Den amerikanske ekonomen vill alltså få fram en annan maktfaktor även på det internationella området, än det en ny nationssammanslutning innebär. Han vill ha en maktfaktor, som fungerar i trots av eller oavsett staterna. Lorwin är ingen socialist. Tvärtom talar han om, att hans program borde vara en garanti mot de socialistiska doktrinerna, och ser redan före kriget en viss utveckling i den riktning han förfäktar bl. a. i Roosevelts politik i Amerika, räntepolitiken i England, Blums verksamhet i Frankrike och den svenska folkhemspolitiken. Författaren ser i sammanjämkningen mellan den liberala "harmoniläran" och den "nyordnade" socialismens uppfattningar en grund, som man kan bygga vidare på.

Vad som intresserar oss är alltså i första hand, att rent borgerliga ekonomer i sin kritik mot diktatur och i sin strävan att grunda en fredlig värld, återfalla på just den uppfattning, som legat till grund för den frihetliga eller socialistiska kritiken. Att ändamålet och avsikten ingalunda är socialistiskt, hör ju strängt taget inte hit. Det intressanta är, att man på borgerligt håll tvingats hämta sina vapen ur den frihetliga och syndikalistiska arsenalen.

Det borde inte heller sakna sitt intresse att bygga vidare på den inslagna vägen. Det är nämligen synnerligen lätt att bevisa, att en ständig strävan att höja de lägst stående socialgruppernas standard - både nationellt och internationellt - endast kan nå sin rättvisa fullkomnad under ett socialistiskt system.

Samma är förhållandet, när det gäller för efterkrigstidens människor att lösa det internationella problemet. Har man sagt, att en federation av stater i likhet med Nationernas förbund inte kan skapa en internationell rättsordning, så måste därav följa, att en maktfaktor måste skapas, som blir starkare än de nationella staterni::nskilda eller tillsammans. Detta kan rent matematiskt endast åstadkommas på så sätt, att man nationellt minskar eller helt eliminerar staternas makt. Skall detta ske, måste helt naturligt den nuvarande statsmaktsutövningen överföras på någonting annat, på sammanslutningar som äro oberoende av staterna. Det måste också. vara sammanslutningar, som ta sikte på att ordna det så i världen, att de lägst stående s.ocialgrupperna få sin rättvisa del av världens rikedomar. Tanken på att ersätta statens nationella makt och de federala staternas internationella makt med rent industriella, ekonomiska, politiska eller kulturella organ utan en samtidig omformning av samhällsstrukturen i socialistisk anda, är fullständigt otänkbar - i varje fall om man fasthåller vid nödvändigheten av att genomföra den ekonomiska demokratin. Ett överförande av makten från staten och staterna och till direkta internationella organisationer kan endast ske under ett socialistiskt program.

Frågar man sig, hur dessa icke-statliga internationella organisationer. skola vara funtade och sammansatta, så kan man khappast tänka sig någonting annat än antingen en ren kombination av företagare -kapitalister- eller också av producenter och konsumenter. Valde man en medelväg - troligen är detta just Lötwins tanke - alltså en kombination av företagare och arbetare, då kvarstår klasslinjen som förut rakt igenom hela det internationella systemet. Klasskampen vore ett faktum som förut och över dessa klassers ständiga dragkamp kan man knappast tänka sig någon annan reglerande och dikterande instans än staten. På detta sätt komme inte statens makt att minska utan snarare att öka, och därmed föll hela projektet till marken.

Återsår alltså knappast mer än de två förstnämnda alternativen: en internationell organisation av företagare eller en liknande av producenter och konsumenter. Hyser man den uppfattningen- som Lorwin gör- att avsikten med dessa internationella organisationer skulle vara att framskapa en social och på ekonomisk rättvisa grundad jämlikhet, då måste man också helt utesluta tanken på en föratagarnas världsorganisation. Kvar står alltså- om man vill vara konsekvent- endast ett alternativ: en internationell sammanslutning av producenter och konsumenter. Därmed har man också accepterat socialismen i syndikalistisk form.

Därmed är man också framme vid en ståndpunkt, där man kan ställa frågan- inte så som man gjort på borgerligt håll: socialismen eller friheten- utan som den verkligen skall ställas: socialismen- och friheten. Vi ha redan konstaterat, att den individuella frihet, vilken man på borgerligt håll skattar så högt, egentligen inte är tillfinnandes inom det kapitalistiska systemet. Vi har också kommit underfund med, att den "nysocialistiska" lösning, som vissa socialdemokratiska ekonomer tänka sig, varken kommer att föra med sig någon större individuell frihet eller någon socialism.

Friheten och socialismen kan endast komma till uttryck under frihetlig och federalistisk form. Syndikalismen representerar en dylik frihetlig form av socialism, som erbjuder de största tänkbara individuella friheterna åt alla människor. Den enda frihet, som inte kan existera i ett syndikalistiskt samhälle, är friheten att leva på andras bekostnad eller att profitera på andras arbete.

Syndikalismen motsvarar den moderna tidens alla krav. Den vill ersätta de nuvarande staternas makt med de folkliga organisationernas. Den vill genom ett generellt övertagande av produktionen utesluta alla profitmoment ur produktionsprocessen, avskaffa l öneslaveriet och därmed ge frihet och livsmening åt alla de människor, som nu äro dömda till löneslavar från vaggan till graven. Syndikalismen ser i ett statsövertagande eller statskontroll av produktionen ingenting socialistiskt. I stället anser den, att skall friheten vinnas för allt folket, så måste producenterna själva äga och kontrollera produktionen i hela samhällets, i hela världens intresse.

För att nå detta mål fordras det starka internationella arbetarsammanslutningar, vilka äro beredda att rycka makten ur händerna både på kapitalisterna och staterna. Men dessa finnas redan och precis så länge, det finns folk som arbeta vid jorden och i fabrikerna. Man har från statsdyrkande håll städse och med en viss hånfull arrogans frågat oss, vad vi vilja sätta i stället för staten och statens makt. Visst ha vi svarat och svarat ordentligt, men man har inte förstått oss eller inte velat förstå. Man har sagt oss, att staten är nödvandig för att upprätthålla ordningen och att utan stat skulle "anarkin" och det individuella våldet vara rådande.

Men allt detta är idel osanningar och undanflykter. Det är inte sant, att staten upprätthåller ordningen. Vore detta riktigt, då skulle de fascistiska och nazistiska staterna representera en statlig mönsterordning. Det göra de väl på sitt sätt, men det är en ordning, som är fullkomligt oförenlig med allt sant mänskligt. Det måste alltså föreligga något fundamentalt fel någonstans. Hyser man den uppfattningen, att staten representerar ordningen, då måste man också medgiva, att en svag stat - d.v. s. en stat i ett demokratiskt system-på sin höjd kan hålla en svag ordning, medan en stark stat - totalitär - kan hålla en god ordning.

Villigt skall erkännas, att en stark stat har förmågan att bestämma över folken, men inte på ett sätt som är gott eller värdigt civiliserade varelser. En stark stat kan endast existera bland ett disciplinerat folk. Och ett disciplinerat folk är en styggelse för kulturen. En stark stat kan tvinga sina medborgare att utföra de nattsvartaste ogärningar utan att känna samvetskval eller, utan att de ha någon känsla av, att de utföra en dålig gärning. Under en stark stat äro människorna benägna att lägga ansvaret för alla sina handlingar på staten. En stark stat fostrar själlösa och dåliga människor. Det är de starka staterna, som kunna börja krig, kunna befalla folken att handla hur omoraliskt som helst, utan att statens makt äventyras.

Men i ett samhälle, där staten har liten eller ingen makt, kan inget dylikt ifrågakomma.
Där ligger bestämmanderätten och därmed också ansvaret på individerna; organisationerna, grupperna. Där komma inte människorna ifrån sina egna individuella handlingar, därför att där ha de möjligheter att handla på ett annat sätt, om de så önska.

Man har sagt, att skillnaden inte ligger i stat eller icke stat, utan i om staten är vald av medborgarna eller tvingad på dem utan deras hörande. Men även om detta innebär en viss skillnad till arten, så kvarstår dock det förhållandet, att folket - mellan valperioderna - överlämnar bestämmanderätten i händerna på diktatorer. Detta kan man aldrig komma ifrån. Trots att staten är vald på "demokratisk" väg, så är dock folkets bestämmanderätt överlämnad till denna stat. Om staten under valperioden skulle anse det lämpligt att införa ett permanent regerande utan val, så kunde inte detta hindras på annat sätt än, att folket satte sin samlade vilja mot statens, vilket i sin tur betydde, att man fråntog staten dess makt och överförde den på folket och dess organisationer.

I stället för staten vilja vi sätta bestämmanderättens överförande på de folkllga organisationerna. Vi vilja med andra ord inte vara med om några mellanliggande tidsintervaller, då beslutanderätten är fråntagen folket och lagd i händerna på staten. När man från statstroende håll konstaterar, att ett statslöst samhälle är liktydigt med oordning och kaos, så svara vi, dels att staten representerar högsta oordning - se krig och världselände - och dels att detta påstående egentligen ingenting annat är än ett klart erkännande av fascism och diktatur. Hyser man nämligen den uppfattningen, att folken inte kunna styra sig själva utan hjälp aven dikterande och befallande stat, så är det naturligtvis lika omöjligt för detta folk att välja staten.

I ett samhälle, där ingen stat finnes, är det ständigt folket, som bär ansvaret. Inte endast då det är val, utan också mellan valen. Vad som händer och sker, sker endast med folkets bistånd och vilja. Ingenting borde som detta ansvar vara ägnat till eftertanke och moralisk balans. Tillsammans hade folken ansvaret och tillsammans måste de också lösa sina problem. Varje individ hade delansvar i det som skedde och man kunde inte skjuta över ansvaret. för utvecklingen på en mer eller mindre maktbefogen stat.

I statens ställe vilja vi alltså ställa de folkliga organisationerna. Att ett dylikt tillvägagångssätt i vår moderna och industrialiserade tid måste leda till centrala utskott och förvaltningsråd är ju någonting fullkomligt självklart. Men dylika förvaltningsråd måste ha endast verkställande karaktär. Bestämmanderätten måste alltid ligga pos folkets organ. Detta gäller även, .om det rör sig om internationella sammanslutningar.

Vidtagande av åtgärder, som överförde statens makt på folkets organisationer, borde också vara en ganska lätt sak. I ett socialistiskt samhälle, där produktionen sköttes av arbetarna själva och där ingen ekonomisk utsugning kunde ifrågakomma, bli statsmaktens våldsmoment onödiga. De allmänna bestämmelser, som äro nödvändiga för jordbruk och industri och vilka måste följas av alla, kunna lättast emanera från och bevakas av producentorganisationerna. De överenskommelser och stadganden, som internationellt måste till för en rationell produktion, kunde också övervakas av dylika organ. På konsumenthåll finge den kooperativa rörelsen en mycket viktig uppgift att fylla. De kulturella organisationerna kunde få på sin lott att under allmän kontroll leda och lösa de frågor, som sammanhänga med deras verksamhet. Huvudsaken är, att inte ansvaret någonsin fråntages folket och att det aldrig blir rättslöst inför en liten statsstyrande klick.

Syndikalismen vill också ekonomisk jämlikhet. Man har sagt oss, att detta är en utopi, som inte endast är omöjlig att genomföra, utan tillika skulle resultera i en produktionsminskning och därmed en sänkning av den allmänna standarden.

Vi tro inte, att så är förhållandet. Visserligen äro vi medvetna om, att denna fråga inte är lätt att lösa, men att den är helt olöslig, överensstämmer inte med verkligheten. Om en produktionsminskning skulle komma som en följd av ekonomisk jämlikhet, så skulle denna härledas från ett otillfredsställt profitbegär hos det lilla fåtal, som nu inhöstar profit och lever ett kräset liv på massornas bekostnad.
Vi tro inte, att detta är riktigt. Här föreligger alldeles säkert en kompakt överskattning av profitbegärets inverkan på produktionsvolymen. I stället borde man kunna räkna med en väsentligt ökad produktionsvolyn i ett socialistiskt samhälle, som bygger på åtminstone den ungefärliga likalönsprincipen.

Därmed är inte sagt, att frågan är lättlöst eller att man på en gång kan genomföra ekonomisk jämlikhet utan störningar eller svårigheter. Från detta erkännande och till att förneka, att ekonomisk jämlikhet är möjlig att införa, är emellertid steget långt. Ekonomisk jämställdhet är ett mål, som inte minst ur moralisk synpunkt är värt att sträva till och det kommer säkert också att föras till slutgiltig lösning en gång. Men hittills ha just olikheterna i lönehänseende varit ett av det borgerliga systemets försvarares effektivaste argument. För en socialist måste det dock framstå som någonting vedervärdigt och moraliskt förkastligt, att folken indelas i olika sociala och ekonomiska grupper.

Vi ha i denna artikelserie endast rört vid en del av de problem, som komma att möta framtidens människor. Otaliga andra äro inte nämnda och mycket vore väl att tillägga även till de, vi ha behandlat. Ett program, som till punkt och pricka motsvarar framtidens krav, är naturligtvis omöjligt att lansera, men så långt man nu kan se och med den erfarenhet vi fått under tiden före och under kriget, bör man ha en viss rätt att tro på en stegrad uppmärksamhet från folkens sida beträffande de syndikalistiska ideerna.

Det öde syndikalismen kommer att röna i framtidens idedebatt, är naturligtvis i stor utsträckning beroende av, i vilken mån vi själva äro kapabla att ge våra ideer offentlighet och popularitet.
Under alla förhållanden står det dock kvar som ett oeftergivligt faktum, att statssocialismen sådan den representeras av socialdemokrati och kommunism inte motsvarar framtidens socialistiska krav. Det måste födas någonting nytt efter detta krig, om inte friheten skall förintas och tron på rättvisa och socialism ersättas med fatalism och vilja till underkastelse under slaveriet. Detta nya måste sätta kurs mot framtiden och friheten i denna framtid. Frihetskravet kommer att bli aktuellt än en gång under de socialistiska baneren och så långt vi kunna se, måste folken då orientera sig åt frihetligt, d.v. s. syndikalistiskt håll.

Syndikalismen är iden om friheten anpassad efter den moderna industrialismen och med hänsyn tagen till individernas frihet och trivsel. Syndikalismen är en socialistisk organisationsform, som alltid och för varje ögonblick lägger makten i händerna på arbetarna, på producenterna. Syndikalismen är den enda form av socialism, där den individuella friheten kombineras med social rättvisa. Syndikalismen är den enda socialism, som löser löneslavarnas frihetsproblem och av dem gör fria människor.

I arbetet för att nå detta socialistiska mål komma vi att möta en myckenhet av motstånd och oförståelse, men det kan också hända, att vi väcka genklang och sympati, där vi väntat oss någonting helt annat. Detta socialiseringsarbete blir av gigantisk omfattning och inbjuder till samarbete med alla de människor och organisationer, som ha rättvisa och social rättfärdighet på sitt program. Det blir en uppgift för alla, som äro medvetna om tidens allvar och om, hur nära ruinbranten världen av i dag är.

Med öppen blick för tidens strömningar och för de olikartade åtgärder, som skilda situationer kräva, räcka vi för vår del handen till alla individer och rörelser, vilka liksom vi äro på väg mot framtiden och friheten, räcka handen till förtroendefultt sammarbete. Endast en sak är vi inte villiga att acceptera: diktaturen- i vilken form den än uppträder.

Därför äro vi syndikalister. (Syndikalismen 1943, 141-148)

IV

Vi ha i föregående artiklar under denna rubrik hävdat dels att syndikalismen i stort är ensam om att representera en helgjuten socialism, dels att det borde finnas vissa förutsättningar till framgång för kommande dagar. Denna optimistiska slutledning förpliktar och det är givet, att om vi skola lyckas, så måste alla klutar sättas till i agitationen. Så långt jag förstår saken, är det första av allt klarhet i progranimet, som bör eftersträvas. Nu borde det väl inte råda något missförstånd ute bland arbetarmassorna om, vad syndikalismen eftersträvar, men tyvärr torde det vara si och så med den saken. Att detta inte är syndikalisternas fel förändrar inte faktum och minskar ingalunda nödvändigheten av en konkretisering av syndikalismens program.

Det finns vissa svaga punkter i det syndikalistiska programmet - jag medger villigt, att uttrycket dåligt täcker vad som åsyftas som äro i behov av, inte en förändring men väl en konkretisering. I själva verket ligger "svagheten" inte i det syndikalistiska programmet, utan i stället i den form, vi ha använt oss av för att framställa våra synpunkter. Om det alltså för alla aktiva anhängare av vår rörelse är lättförståeligt och begripbart, så ha vi dock inte riktigt lyckats med att för den stora massan klargöra vissa saker eller uppfattningar. Bara detta, att man på många håll sammanblandar kommunister och syndikalister, bevisar mer än nog, att man på olika håll har missuppfattat oss ganska väsentligt. Och att detta - för en så typisk rörelse som syndikalismen - är en svaghet, torde vara höjt över all diskussion.

Låt oss stanna ett ögonblick inför vår antistatliga ställning. Generellt sett och i största allmänhet förefinns det kanske inte något missförstånd beträffande vår inställning till staten, men att vår antistatliga uppfattning i själva verket bygger på rent socialistisk och frihetlig grund, står däremot inte så klart i folkets medvetande.

I dag äro vi ingalunda ensamma i vår kritik av statens växande makt och marschen hän mot totalitarismen. Tvärtom finnes det lite varstans krafter, som höja sina varnande röster. Vi ha till att börja med liberalismen, som bygger sin statskritik på en kanonisering av det kapitalistiska systemet. Beträffande liberalismen är det att märka, att den erkänner statens existensberättigande på det sociala och det. politiska området, men hesiterar inför statens intrång på det ekonomiska. Det torde vara så, att liberalismens kritik av statens växande kontroll över det ekonomiska livet i mycket stor utsträckning sammanfaller med den syndikalistiska kritiken.

När anhängarna av den "fria konkurrensen" påstå, att statens kontroll eller ägande på det ekonomiska livet måste innebära en förminskning eller eliminering av den individuella friheten, så instämma vi fullt i detta, inte därför att vi äro anhängare av det kapitalistiska system, som liberalismen vill föreviga, utan helt enkelt därför att det är sant, att ett statsövertagande kommer att innebära, att människorna förvandlas till trälar under en byråkratisk statsinstitution.

Sammalunda torde det förhålla sig, när det gäller kooperationens eller kooperatismens antistatlighet. Beträffande kooperationens ställning föreligger det tydligen antingen oklarhet eller också medveten dualism. Kooperationen är motståndare till statens kontroll över det ekonomiska livet med den officiella motiveringen, att det fria handelsutbytet och den fria konkurrensen är ett idealt förhållande. Vid sidan om denna rent liberalistiska uppfattning finnes det emellertid den s. k. kooperatistiska uppfattningen, vilken går ut på, att konsumenterna genom kooperationen skulle övertaga all produktion och således upphäva den "konkurrens", som man anser så nödvändig. Då jag i ett annat sammanhang har något sysslat med denna kooperativa egendomlighet, torde det vara onödigt att nu ytterligare orda om den. Just nu räcker det med att konstatera, att vår antistatlighet i mycket sammanfaller med kooperationens.

Mot dessa liberalistiska uppfattningar både den liberalkapitalistiska och konsumentkooperativa - reses emellertid, särskilt från socialdemokratiskt håll, en hel del besvärande kritik. Så långt det gäller oss syndikalister, är det betydelsefullt och nödvändigt att konstatera, att mycket i denna kritik också korresponderar med syndikalismens egen uppfattnmg.

När man från socialdemokratiskt håll påpekar, att denna av liberalismen ständigt idealiserade "absoluta konkurrensen" delar folken i fattiga och rika, skapar osäkerhet och nöd för arbetarna o. s. v., så är det en sak, som även vi fullt understryka. Syndikalismen står alltså i något slags egendomlig särställning i detta fall. Våra synpunkter sammanfalla både med liberalismens kritik av totalismens frihetsförkvävande karaktär och statssocialisternas påståenden om det kapitalistiska konkurrenssystemets ekonomska lättsinne och orättvisor.

Nu ha - så långt det gäller nyreviderad socialdemokrati och modern liberalism - de stridande parterna lagt en planka mellan sig. Den förra är villig att medverka till kapitalismens konservering under statlig halvkontroll, den senare är beredd att pruta åtskilligt på den fria konkurrensens oantastbara tabuställriing. Men detta förhållande löser naturligtvis ingalunda problemet för vår del, snarare skärper det nödvändigheten av en programkonkretisering. Det måste från vårt håll mer än hittills markeras, att syndikalismens antistatlighet inte alls är dikterad av någon som helst hänsyn till den "fria" kapitalismens vinsthushållning eller dess rätt att fritt få utsuga den stora massan. Men det måste också med samma skärpa sägas ifrån, att vi ingalunda vilja ersätta detta system med ett, där staten förkväver den individuella friheten och gör människorna till statsträlar.

Att här skapa fram ett lättfattligt program, som inte kan missförstås, är en uppgift kanske angelägnare än någon annan. Nu finns visserligen redan detta program i den syndikalistiska ideologien om arbetarnas övertagande av produktionen och i SAC:s organisationsbyggnad, där funktionerna äro mera i detalj fastställda, men det existerar dock en mängd frågor, där vi inte ge klara besked. Naturligtvis är det vanskligt för att inte säga omöjligt, att ha ett koncist svar klart på varje liten fråga, men å andra sidan är det inte mindre farligt att svara undvikande eller inte svara alls.
Låt oss titta på någon av de frågor vi då och då ställas inför: Som bekant utgör själva hörnstenen i det liberalistiska systemet ett s. k. fritt näringsliv. I sin ideala form (som aldrig existerat hittills) avser liberalismen ett tillstånd, där det står var och en fritt att arbeta, handla och sälja, bli kapitalist eller arbeta sig fram i konkurrens med sina medmänniskor. Inga ekonomiska lagar eller hinder skulle resas i den enskilde iudividens väg; kapaciteten och förmågan skulle allena vara utslagsgivande. Folk skulle allt efter råd och lägenhet fritt och individuellt få välja det de önskade ur den samlade produktionen och priset på de olika varorna bestämdes genom den fria konkurrensen. Hölls en vara för dyr eller för dålig, så sökte sig köpkraften automatiskt över till en annan producent, ända tills ifrågavarande artikelproducent tvingats nertill ett pris, som stod i överensstämmelse med varans värde.

För statsbejakarna blir problemet annorlunda. Ett statsägt produktionssystem måste tydligen också bestämma produktionens volym och kvalitet. Uppifrån statstoppen måste det beräknas, hur mycket som skulle produceras av den eller den varan och på vilket ställe i landet den skulle produceras. De olika iridividernas behov av olika förnödenheter måste undersökas och produktionsschema utarbetaa långt i förväg. Statliga kalkyler över konsumtionsbehov, råvarutillgångar och prisbestämmelser måste till. I stället för den fria köpviljan - vilken givetvis i ett kapitalistiskt samhälle i mycket stor utsträckning är en chimär - kan det i ett statsägt samhälle gärna inte tänkas någonting annat än något slags fortsättning på den nu tillämpade ransoneringen. Varje individ skulle få en viss kvantitet aven viss vara, antingen hon har behov av eller önskan till just den varan. Att detta skulle innebära en rent olidlig registrering av den enskildes liv, ligger ju i öppen dag.

Nu ha' emellertid vi syndikalister den uppfattningen, att bestämmanderätten skall ligga hos arbetarna i deras egenskap av producenter. Det blir arbetarnas ekonomiska organisationer, som i stället för enskilda företagare, och i stället för staten, skola reglera dessa produktionsproblem. Då uppstår emellertid frågan: Hur skall denna produktion regleras?

Skall produktionens volym bestämmas av någon central vald av arbetarnas organisationer? Skall ett administrationsråd reglera vad som skall produceras och vid vilka fabriker denna produktion skall ske? Eller, skall även i det syndikalistiska samhället produktionens storlek och kvalitet bestämmas av efterfrågan?
Om det förra alternativet skall följas, kommer som en konsekvens därav den individuella friheten att bli starkt begränsad, även om det förhållandet att besluten emanera underifrån och under betryggande kontroll av arbetarna, i viss mån neutraliserar denna känsla av ofrihet. Kanske kan det också tänkas, att individerna genom fri byteshandel vid sidan om produktionen skulle kunna avtrubba bristerna i en dylik "planhushållning".

Idealiskt vore givetvis, att det senare alternativet kunde följas; att konkurrensen och den fria prisbildningen bibehölles i det socialistiska samhället. Skillnaden bleve givetvis då den, att - så långt det gäller industri och kollektivdrivet jordbruk - den individuella konkurrensen ersattes med den kollektiva, eller gruppkonkurrensen. Otänkbart vore det inte, att konsumentkooperationen finge uppgiften att distribuera alla varor med bibehållandet av det fria urvalets och prisbildningens princip. Dock torde det vid närmare eftertanke stå klart, att det under alla förhållanden måste finnas vissa varor, som inte kunna få säljas fritt utan måste regleras. Detta gäller alla slag av sådana varor, som existera endast i mycket liten omfattning, och vidare alla medikamenter, droger, läkemedel o. s. v.

Ovanstående koncentrerade reflexioner äro endast avsedda att ge en antydan om storleken av de detaljproblem vi stå inför, om vi vilja ha vår rörelse känd och välkänd bland arbetarmassorna. Naturligtvis pretendera ovan anförda synpunkter ingalunda på att vara de rätta eller enda; avsikten är endast att få problemet under debatt inom vår rörelse, så att vi kunna komma med ett mera konkretiserat socialiseringsprogram. Det behöver väl inte heller betyda så mycket, om ett dylikt detaljskisserat program får en svidande kritik från utomstående håll. Det program vi kasta fram behöver inte nödvändigtvis vara axiomatiskt eller oomkullkasteligt. Det är bättre att rätta till det, som blir snedvridet, än att försitta ett tillfälle.

Under alla förhållanden måste vi finna en annan lösning än den man funnit i "alliansen" mellan statssocialism och liberalism. Denna dekokt på de ekonomiska samhällsproblemen tycks endast ge frihet åt kapitalisterna, medan arbetarna bli allt mer och mer ofria och dubbelberoende - dels av staten, dels av kapitalisterna. För syndikalisterna gäller det - hur det nu skall ske - att lägga fram ett klart socialistiskt program, som ändock korresponderar med den individuella friheten och människornas trivsel. Ju mera tillfälle till individuellt egenliv; ju större lycka och harmoni i samlevnaden människorna emellan. (Syndikalismen 1944, 11-13)