Man har ställt följande fråga: "Är det likgiltigt, om England eller Tyskland segar?" I likgiltighetsdebatten ha de olika inställningarna grupperat sig - som ju redan rubriken angiver - i de, som önska och hoppas på en engelsk seger, å ena sidan och å andra de, som ställa sig likgiltiga inför, vilka som vinna det nu'pågående stormaktskriget.

Låt oss undersöka de olika argumenten, dels för att se, om.de till alla delar äro tillämpliga, och dels för att utröna; huruvida skiljaktigheterna äro av djupare art.

De "likgiltiga" konstatera först nutidskrigets imperialistiska karaktär och förmena, att syndikalismen intet har att befatta sig med de kapitalistiska nationernas rövarkrig. Naturligtvis är detta fullkomligt korrekt; syndikalismen är en internationell klasskampsrörelse, som vill befria mänskligheten från alla parasiter. De "likgiltiga" påtala också Englands smutsiga roll som kolonialförtryckare och vilja med detta söka leda i bevis, att den engelska imperialismen använt precis lika brutala metoder som någonsin de totalitära staterna.

Det är med en viss tvekan jag tager denna kritik mot England upp till behandling. Detta dels för att kritiken i och för sig är både berättigad och nödvändig, och ,dels för att man så lätt blir missförstådd. Ändock kan man inte komma ifrån en känsla av, att denna kritik -med hänsyn till nuets läge och det sammanhang kritiken anföres i - har en viss smak ay de obotfärdigas förhinder. Huru man än naglar fast den engelska kolonialpolitikens brutalitet, så kvarstår dock som ett odiskutabelt faktum att England just nu framstår som en relativt human nation jämfört med de fascistiska staterna. Och när det gäller att bedöma frågan om likgiltighet eller inte, då måste man ju utgå från dagens konkreta situation.

Nu är det givet, att den engelska finanskonstellationen gått till strid för sin profits heliga intressen. Därom äro väl både likgiltiga och engelsksympatiserande eniga. Men det engelska folket har inte gått ut i detta krig för att rädda den engelska imperialismens profit.
Det har gått ut i strid för sina demokratiska fri- och rättigheter, för de erövringar, det redan har gjort i sin marsch mot socialismen.

Nu kanske någon inflickar: - Detta är riktigt, men endast så långt det gäller de engelska arbetarnas önskningar. Det engelska folket har lurats ut. Demokratin var och är endast en skylt, bakom vilken rena profitintressen dölja sig. Frågeställningen kan verka bestickande, men innesluter dock inte hela sanningen. Man behöver endast jämföra, under vilka förhållanden de totalitära staternas arbetare leva, med det engelska folkets fri- och rättigheter, för att förstå, att här existerar en skillnad, som är mer än en skillnad i fantasien. Detta faktum kvarstår givetvis, även om man hyser den uppfattningen, att även den engelska kapitalismen önskar uppnå och strävar till ett fascistiskt system även i England.

Så långt jag kan bedöma problemet, äro sympatierna för England baserade på det faktiska förhållandet, att kapitalismen inom totalitärstaterna avancerat fram till sitt slutmål: fullständig fascistisering och arbetarnas totala undertryckande, medan den engelska kapitalismen - som visserligen i enlighet med sin natur strävar till fascism - ännu måste räkna med en kampberedd arbetarklass, som är villig att försvara inte endast sina nuvarande demokratiska fri- och rättigheter, utan också använda dessa till språngbräda att nå socialismen.

På SAC: s senaste kongress gjordes ett uttallande i frågan om syndikalismens ställning till kriget, där en liten ändring gjordes i förutvarande uttalande. Det säges bl. a. att i händelse av krig måste arbetarna sträva att förinta den egna reaktionen, dock utan att spela segern över i händerna på en nazistisk angripare. Om man tillämpar detta avsnitt av uttalandet på det engelska folket och dess ställning just nu, så tror jag, att man åtminstone kan förklara, varför engelska arbetare bekämpa den angripande totalitarismen.

Jag tror också, att om det nu existerade en syndikalistisk rörelse i England och denna hade någon större försänkning inom det engelska folket, så måste denna rörelse anamma just den uppfattningen, att det gäller att bekämpa den egna reaktionen utan att dock underlätta Tysklands och Italiens seger.

Förövrigt, vem vill påstå, att det socialistiskt influerade engelska folket skrinlagt all tanke på en socialistisk nygestaltning? Det har skett händelser i England, som tyda på, att man från arbetarhåll gör stora ansträngningar för att erhålla och konsolidera kontrollen över den inrikespolitiska utvecklingen under kriget. Säkert låg det åtminstone delvis en arbetaraktion bakom Chamberlains avgång, enligt gängse uppfattning representerade den nu avlidne premiärministern de tongivande finansiella kretsarna inom det engelska imperiet.

Är det överhuvudtaget fullkomligt orimligt att tänka sig Englands arbetarklass på marsch mot socialismen? Det engelska arbetarpartiets nyligen offentliggjorda deklaration ger åtminstone i viss mån belägg för, att krafter äro i rörelse på djupet, krafter som en gång kanske komma att bli av utslagsgivande betydelse för både krig och fred.

Sympatierna för England äro heller ingenting att skämmas för och minst av allt torde de utgöra någon socialistisk inkonsekvens. Djupast inne äro vi nog alla eniga om den saken. De nazistiska, fascistiska eller med ett ord de totalitära staterna äro de anfallande, de som satt kriget i gång. Under hela den tid denna expansion pågått - från Japans första överfall på Kina och fram till den allra senaste tidens och stundens totalitära penetration - har vårt huvudorgan, Arbetaren, intagit en dylik sympatisk inställning till den överfallna parten. Vi brännmärkte överfallet på Abessinien och vi gladdes när. krigsrapporterna någon gång rapporterade segrar för det angripna folket; samma förhållande när det gällde Albaniens annektering, Anschluss i Österrike, rovet. av Tjeckoslovakien, delningen av Polen och anfallet på Finland. Detta sympatiska ståndpunktstagande föreligger också i fallet England.

Och skulle nu denna sympati utgöra något slags socialistisk mindervärdighetsstämpel? I så fall får jag villigt erkänna, att jag dåligt förstår socialismen; mina sympatier stå helt på Englands sida, och sympati kan aldrig vara detsamma som likgiltighet.

I annat sammanhang har jag påtalat, att sympati med England inte betyder sympati eller favorisering av den engelska kapitalismen. Man må vända och vrida hur mycket som helst på problemet, så står det ändock kvar som ett oomkullrunkeligt faktum, att den engelska imperialismen inrikespolitiskt inte är så stark som de totalitära staternas kapitalism. Detta därför, att det i England finnes vissa demokratiska friheter och att där existerar en'arbetarrörelse, som - åtminstone teoretiskt - representerar socialismen. Det kan däröir inte heller anses socialistiskt inkonsekvent att hoppas på, att den arbetarrörelse, som ännu lyckats bibehålla vissa maktpositioner, som alltså har tillryggalagt en del av vägen till friheten, också har de största utsikterna att fortast nå det slutgiltiga målet. Liksom geologerna_vänta en jordbävning just på de ställen, där jordskorpan är tunnast, kunna också vi socialister vänta på befrielse och seger från de håll, där kapitalismen är svagast och där arbetarna ännu ha kvar sin samlade kampformation.

Det är fullkomligt riktigt, när de "likgiltiga" konstatera, att all kapitalism strävar till fascismen och att tiden genljuder av totalitära härskrin, men därför är det väl inte nödvändigt, att vi med likgiltighet betrakta, att även den delen av den förr så stolta internationella arbetarrörelsen skall förintas.
Har man den uppfattningen, att vi under alla förhållanden äro dömda att börja från början igen? I så fall är det nog nödvändigt att påpeka, att katastrofteorien inte hållit streck i alla fall; än så länge har den endast givit världen fascism och elände.

Det är sant, att förändringar av de inre förhållandena i de totalitära staterna måste framkallas och genomföras av dessa staters egen arbetarklass, men det är också faktiskt, att, om Tyskland segrar i kriget, så betyder detta ett stärkande av totalismen även på den inre fronten. Rent teoretiskt kan man mycket väl tänka sig, att ett gigantiskt världsblock med germansk totalitär ledning kan i sådan utsträckning samla makten i statskapitalismens händer, att en revolutiou försvåras för att inte säga omöjliggöres.

Liksom all kapitalism ständigt strävar till ökat maktvälde och därmed till totalitarism och fascism, liksaså strävar all verklig arbetarrörelse till ökat inflytande och större demokrati. Är det fullkomligt likgiltigt, vilka som segra i stormaktskriget, då måste det också vara lika fullkomligt likgiltigt, om den arbetarrörelse, som ännu existerar, också den förintas.

Så långt evad det gäller de "likgiltigas" inställning. Beträffande de "icke-likgiltiga" - till vilka väl även jag med en viss reservation får räkna mig - så förefinnes det kanske symptomer till ett visst frångående av syndikalismens traditionella inställning till krig och militarism. Det är just mot dessa symptom, jag reserverar mig.

Det har sagts, att nationella krig inte lösa några problem, och detta är nog så riktigt.
Nationella krig leda till fascism, till diktatur, till totalitarism. Men nationella krig kunna sluta i revolutioner - ex. gavs i Tyskland och Ryssland efter förra världskriget - och dessa revolutioner vända sig då alltid mot det inre förtrycket och möta då alltid den militarism, som förut fört krig. I krig såväl som i fred är den primära frågan för oss socialister den, att konsolidera arbetarklassens socialistiska styrka.
Under dessa revolutioner komma alltid arbetarna att möta motstånd från militarismen och staten. Detta är axiomatiskt. Därav följer, att arbetarna alltid måste frondera mot militarismen.

Är en dylik frondering möjlig, om man accepterar icke-likgiltighetsattityden? Ja, jag tror till och med, att den är möjlig endast då. I dag för den engelska militarismen krig mot den tyska och italienska militarismen - är det inte hipp som happ! Nej, inte riktigt och framförallt inte ännu. I England ha arbetarna ännu möjlighet att göra sin stämma hörd; att i någon mån kontrollera rustningar och militarism. Det är denna möjlighet som måste utnyttjas och detta till dennas yttersta konsekvenser. När arbetarna ha kommit så långt, då ha de förvandlat en reaktionärt kontrollerad militarism till en arbetarmilis, och när därtill denna kontroll helt naturligt även måste innefatta ekonomiska problem, så betyder det också kontroll över produktionslivets olika områden.

Det.är denna linje, som jag anser vara riktig, den är inte likgiltig, men den accepterar inte heller militarismen. Naturligtvis kan detta kallas aktivism, och är det också - socialismens egen aktivism.
Faran i, vad någon behagat kalla "ungdomsförbundets egen linje", anser jag vara, att det ligger nära till hands att samtidigt acceptera militarismen -sådan den är och förefinnes som ett försvar mot fascismen. I stället för att försöka förvandla militarismen till arbetarmilis och därmed skapa sig garantier för revolutionen, accepteras på detta sätt fascismen i militarismens kapprock.

Jag tror inte, att denna uppfattning är vare sig allmän eller utpräglad. Om den vore det kunde man tala om väsentliga skiljaktigheter. Beträffande problemets tillspetsning på så sätt, att icke-likgiltigheten skulle kräva aktiv krigsuppslutning på Englands sida, så är detta väl ännu så länge rena tankegymnastiken. Detta dels därför, att det är praktiskt ogenomförbart, och dels därför, att vi naturligtvis först måste kunna kontrollera vårt eget försvar.

Under rubriken: "Låt oss få en demokrati att försvara", har jag i Syndikalismen n:r 1 1940 framlagt min syn på syndikalismen, och kriget. Jag hänvisar nu till denna artikel. Tills nu har i varje fall ingenting hänt som motiverar en ändring. Englands arbetare ha en viss möjlighet att lättare få kontroll över försvar och produktion än de totalitära staternas arbetare, som redan fått sitt organisatoriska underlag krossat av fascismen. Englands arbetare ha med andra ord vissa chanser att "få en demokrati att försvara".

Och slutligen: förlorar Tyskland, då har det tyska folket lättare att segra; vinner Tyskland, då har det engelska folket lättare att förlora. De socialister, som ännu verka illegalt inom de totalitära staterna och av dessa ockuperade områden, hoppas på ett nederlag för det egna landet.
Härmed skulle jag ha anfört ungefär allt ifråga om, hur jag ser problemet. Jag tror inte, att grupperingen likgiltiga och icke likgiltiga representerar någon väsentlig ideologisk differens. Sammanfattningsvis vill jag slutligen säga, att vi syndikalister måste sympatisera med den stridande part, inom vilken det existerar en verkande arbetarrörelse; logiskt kommer därmed denna "icke-likgiltighet" att innefatta totalitärstaternas förtryckta folk. Men - och detta är av fundamental betydelse - denna sympati får aldrig betyda ett accepterande av militarismen. I stället måste det. betyda en ständig strävan att kontrollera försvarsväsendet och socialisera produktionen.

Syndikalismen 1941, 24-29