Fil. dr Gunnar Beskow har i en ypperlig och briljant skriven artikel - Samhället och staten - i n:r 8 av Kooperatören sagt några beska och välbehövliga sanningsord till alla de "moderna" människor, vilka i tidens vånda se räddningen i att med hull och hår reservationslöst låta sig assimileras av nymänniskornas blodslagbekransade allstatsidol. Det är fläkt och fart över kritiken och de fräna konstaterandena lämna ingenting övrigt att önska ifråga om viljestyrka och klarhet. Det är så en gammal antistatsmänniska gläds i sitt innersta, när även en man utanför den rena arbetarklassen svänger färlan på detta sätt.

Dr Beskow skriver bl.a.: "Som ett av mänsklighetens - och därmed demokratiens - svåraste dödshot, en av huvudorsakerna till vår generations olycksöde, ser man den växande statsmakten. De totalitära staternas tillblivelse och verksamhet har plötsligt öppnat våra ögon för vad det är som sker. Staten som slavhållare och gud, som oinskränkt ägare av människornas kroppar och själar. Knappstöparstaten, som i sin smältgryta förintar individerna och av massan gjuter uniformsknappar."

Detta är starka ord, men de äro sanna. Det är en omskrivning av, vad vi syndikalister under så många år ha sagt och profeterat om. Staten är mänsklighetens svåraste dödshot och statens växande makt är huvudorsaken till vår generations olycksöde. Det totalitära hotet växer och växer och människorna glida allt mer in i en epok av masslivoch slaveri. Det är också mycket viktigt att - som dr Beskow gör -hålla i minnet, att just statens eller staternas växande makt skapat och möjliggjort det nuvarande krigs- och kristillståndet i världen. Hur erbarmligt lögnaktigt och ihåligt det till leda slitna påståendet om, att "staten är vi", egentligen är, visar sig bäst i den senaste tidsepokens utveckling. Hade staten varit vi- varit folken i respektive länder, då hade vi haft fred och välstånd nu. Vi vilja nämligen fred; folken vilja inte krig, inte förstöra, folken vilja bygga upp och arbeta framåt för nuet och för kommande generationer. Men just därför, att staten inte är vi, inte är folket, just därför, att statens makt innebär folkens vanmakt, blev det åter en gång krig och kris och elände. Folkens makt ligger i de demokratiska institutionerna, i folkens egna kategoribildningar, i fackföreningar och kulturella sammanslutningar av olika art och med skilda mål, och ju större styrka och slagkraft dessa folkliga organ inneha, ju större möjligheter finns för folken att bevara freden och organisera världen på ett förnuftigare sätt.

I och med att staten växer till i omfång och betydenhet, inträder en maktförskjutning till folkens förfång, och därmed också en förminskning i folkens möjligheter att inverka på krig och fred; på samhällsutvecklingen över huvud taget. En sak, som dr Beskow visserligen antyder, men som han dock tydligen inte uppskattar till dess rätta proportioner, är den absorbering av totalitäriden, som strömmar in även hos de s.k. demokratierna. Här har det gått mycket längre än vad man vill erkänna; även inom demokratierna är man i febril färd med att likvidera demokratin och genomföra en ganska trogen kopia av det fascistiska mönstersystemet. Men det gör gott, att män sådana som dr Beskow taga bladet från mun och sjunga ut sin hjärtans mening om, vad som sker i vad som synes ske.

Författaren fortsätter: "Man sätter i allmänhet likhetstecken mellan stat och samhälle -medan i själva verket staten bara är en av samhällets många organisationsformer, ett (ganska nybildat) samhällsorgan, som är (eller borde vara) bärare av vissa funktioner - viktiga, men begränsade. Ty samhället är något mycket äldre, mycket större, mycket rikare och finare nyanserat än staten - det förhåller sig som den levande kroppen till skelettet."

"Det sjuklighetstillstånd som består däri, att ett visst organ. växer utöver sina naturliga gränser, suger krafter ur och pressar undan andra organ, och därmed rubbar helhetens jämvikt, kanas hypertrofi. Struma är sköldkörtelhypertrofi. Fascism är statshypertrofi."

Det är sanna ord. Det nu rådande tillståndet är ett sjukdomstillstånd och den totalitära statsbildningen är feberkurvans toppläge. Frågan är bara den, om inte även våra "demokrater" i stor utsträckning gripits av denna sjukdom. Det ser i alla fall underligt ut. Det gäller att i nuet mobilisera alla krafter för kamp mot denna sjukdom, och för att tillfrisknandet skall garanteras, måste det operation till.

Dr Beskow finner i sin artikel, att statsiden vuxit med storindustrialiseringen, kapitalet och arbetarrörelsen. När arbetarrörelsen i sin vilja till kamp mot och skydd för kapitalismen sökte sig framkomliga vägar, kom tanken på staten, och man började sätta likhetstecken mellan stat och samhälle. "Så förbereddes psykologiskt den fascistiska statstotalismen, som vunnit sin lavinartade framgång genom att locka översåtarna med stegrad statsmakt och byråkratvälde, 'medelsåtarna' med blandning av antikapitalism och antisocialism, 'undersåtarna' slutligen, de breda folklagren, genom sin skensocialism, grundad på den falska ekvationen: totalt statsvälde = totalt samhällsvälde = totalt folkvälde."

Och vidare: "Socialismens innebörd är ju folkets delägarskap i naturtillgångar och produktionsmedel, genom samhället. Insikten om, att staten icke är = samhället, framstår allt klarare som den nödvändiga förutsättningen för att socialismen skall kunna förverkligas med bibehållen - nej, ökad! - individuell frihet. Nu, när statssocialism praktiskt visat sig bli liktydigt med statskapitalism, och ofelbart leda till brun, svart eller röd fascism."

Hela denna definition av statsbegreppet är ett hälsosamt inslag i tidens alla sövande statsmelodier, och då dr Beskow är ett namn, som man knappast kan helt och hållet ignorera, kommer hans artikel säkert att väcka livligt meningsutbyte och åtskillig förargelse i de kretsar, där man numera -med blåögd troskyldighet redan vänjt sig vid att i staten se både folket och friheten.

Det må skrikas ut på gator och torg, att den väg, man nu betrampar, inte leder till friheten utan till slaveriet. Att staten inte är frihet utan herravälde; att staten blir suverän endast på individernas bekostnad. Staten är inte folket, inte vi. Staten är en organiserad tvångsöverbyggnad på samhällskroppen, som riktar sig mot folket och mot friheten. Samhället är ett begrepp - staten ett annat. Staten bygger inte på folkets vilja - folket är blottställt inför staten. Staten är en maktkoncentration, genom vilken det går att hålla friheten borta och revolterande människor i schack. En svag stat innebär, att samhället - folket - har möjligheter att röra sig någorlunda fritt; en stark stat betyder minskad frihet för individer och folk; en totalitär stat betyder absolut slaveri för individer och massa.

I tidens alla kvalmiga kannstöperier och spådomar verkar dr Beskows slutord som ett friskt källsprång: "Det gäller här inte bara Sverges inre förhållanden - det gäller hela det internationella återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Att fredens mellanfolkligt politiska organisationer inte är nog, att de måste förenas med ofantligt djupgående samhällsekonomiska reformer - eller, hellre, tillämpningen av helt nya samhällsekonomiska tänkesätt - torde stå klart. Det utarmade, uttröttade Europa, avskuret från det mesta av sina transoceana marknader och råvarutillgångar, med sin industriella produktionskapacitet feberaktigt stegrad lösningen av dess fredsproblem fordrar lösning av dess försörjnings- och fördelningsproblem, vilket fordrar socialism i någon. form. Det ena anbudet är totalitär statssocialism-kapitalism (till yttermera visso inrymt i ett enda diktatoriskt storstatsrum); det andra måste vara en levande, känslig och växtduglig icke-statlig socialism. Icke-statlig i dubbel mening: verkande i samhällets icke-statliga organisationsformer, samt överkorsande statsgränserna. Vill den närmaste framtidens generationer leva, få de inte ge efter på sin vakthållning mot samhällets fiende numro ett: den allsmäktiga staten. Hålla staten inom dess rimliga och nyttiga rum: eld på härden och under värmepannan, men inte hela huset övertänt."

Det är riktigt: antingen totalitär statssocialism-kapitalism eller också en levande, känslig och livsduglig icke-statlig socialism, det är vad framtiden har att bjuda åt kommande generationer. Just nu har totalitarismen övertaget och stormar fram med hela kraftens styrka, men den bygger endast på våld och förtryck, den saknar det primära frihetsinnehållet för att någon längre tid kunna accepteras av folken. En gång - må det bara inte dröja allt för länge - komma folken att återfinna sig själva och förstå, att friheten är det högsta här i livet, och de komma då att kämpa för denna frihet, ända tills de sista resterna av statstotalismen ligga i ruiner. Och då kommer denna känsliga, växtdugliga, icke-statliga socialism att vinna anklang hos en krigstrött mänsklighet.

Och vad skulle inte detta nya socialistiska system betyda, om inte i stort sett ett accepterande av syndikalismens ide? Det centrala i livet är friheten för individer och släkten; inte endast frihet i fattigdom och elände utan friheten att lika dela och njuta livets goda. Syndikalismen måste bliva framtidens socialism därför, att den äger alla socialismens goda egenskaper, men ej dess dåliga. Ett samhälle, organiserat efter syndikalistiskt mönster, kommer att tillföra den enskilde individen. största möjliga mått av individuell frihet och oberoende, samtidigt som det garanterar en friktionsfri fördelning av produktionens resultat och en på jämlikhet baserad produktionsorganisation.

När kriget en gång tager slut - och kanske äro vi där tidigare än vi nu våga hoppas -när förnuftet en gång åter vinner terräng och människorna börja vakna upp ur sin långa mardröm om allstatens saliggörande världsfrälsarförmåga, då skola nya generationer förverkliga frihetsbegreppet och ur det statstotalitära kaos skapa fram en ny och icke-statlig socialism, där kommande släkten skola gå en ny tid till mötes. Väl kommer det aldrig att fattas sociala problem att lösa; väl blir väl aldrig den absoluta lyckan nådd här i livet, men så långt som till ett förnuftigt fördelnings och produktionssystem borde dock vara möjligt att nå, utan att därför anhängarna därav behöva tituleras utopister. Vår värld står i själva verket på en hög nivå i intellektuellt och vetenskapligt avseende. Det gäller bara att operera bort de antikverade delarna av vårt system. Det gäller att ersätta det förruttnade med livsnytt och friskt inslag.

Människorna äro inte födda till slavar; hundarna kunna vifta på sina svansar, aporna tjattra fånigt uppe i trädgrenarna och maskarna kräla sig fram i jordytan. Men människan är en tänkande varelse och passar varken för fånigt pladder eller krälande inför självgjorda herrar. Den borde veta sin plats och lösa sina egna problem - och den kommer en gång att göra det.

Syndikalismen 1942, 94-96