Försöken att realisera socialismen har egtntligen ingenstädes slagit särskilt väl ut. Ser man ut över världen av i dag så blir totalintrycket ganska skrämmande. Om socialismen någon gång ska realiseras så är det visserligen oriktigt att säga att vi i dag står längre från socialismen än någonsin förut, men om man i stället säger att nuets tillstånd är oerhört ofördelaktigt för socialismen, så innehåller detta påstående en otvetydig sanning.

Socialismen var - och är än i sina oförvanskade former - ett uttryck för både frihet och social rättvisa. Dessa båda begrepp hänger samman och kan inte särskiljas utan att båda begreppen förlorar sitt egentliga innehåll. En social rättvisa eller ett socialistiskt produktionssystem är i realiteten omöjligt utan frihet för individerna och friheten för individerna är en absurditet under ett orättvist produktionssystem.

Som bekant tänkte sig de socialistiska pionjärerna en utveckling fram mot ett samhällsförhållande, där både friheten och rättvisan var realiserade; de fria människorna skulle associera sig för samverkan i en på samarbete grundad socialistisk produktion. Detta var utgångsläget, men metoderna, sätten att nå fram till detta idealsocialistiska förhållande skapade s. a. s.
sin egen målsättning; metodiken ledde till nya mål, som i själva verket skymde den verkliga socialismen.

I denna metodik gled de båda statssocialistiska ideologierna allt längre från varann. Bolsjevismen offrade friheten för den statssocialistiska produktionsformen; socialdemokratin offrade det statssocialistiska produktionssystemet av rädsla att annars spoliera den personliga friheten. Bolsjevismen ledde till statens kanonisering - samma stat som man förut velat placera i museet vid sidan om spinnrocken och stenyxan - och socialdemokratins linje ledde till erkännandet av individens rätt att under kapitalistiska former utsuga andra individer

.Båda dessa ideologier har i själva verket kapitalt misslyckats i sina försök att nå fram till ett socialistiskt förhållande, om man med socialism avser både frihet och rättvisa. Det gäller därför att finna nya former för en socialistisk strävan och det är då helt naturligt att tanken stannar vid anarkosyndikalismen.

Nu finns det de som påstår att också syndikalismen har misslyckats. Till och med grundligare än de andra socialistiska rörelserna. Syndikalismen har inte lyckats samla arbetarmassorna kring sitt program, följaktligen har syndikalismen misslyckats. Det är en utbredd uppfattning bland syndikalismens motståndare och då och då får man höra dylika tankegångar även inom vår rörelse.
Ett dylikt resonemang är sanningsenligt endast med mycket stor modifikation. Nog är det sant att syndikalismen har misslyckats i så måtto att vi - frånsett Spanien - inte lyckats samla eller behålla majoriteten av arbetarna inom vår rörelse, men denna oförmåga - vars orsaker naturligtvis kan analyseras är i själva verket intet misslyckande för den syndikalistiska iden. En oanvänd kampform, en obrukad organisation kan inte karakteriseras som misslyckad. Det är först när man praktiskt prövat en metod som man sakligt kan avgöra om den är livskraftig eller misslyckad. Detta logiska resonemang leder klart fram till att socialdemokrati och bolsjevism misslyckats. Om syndikalismen ska lyckas eller inte ligger däremot i framtiden. Inte förrän denna ide är prövad kan man fälla den slutliga förkastelsedomen.

Den syndikalistiska rörelsens litenhet har emelleltid aktualiserat problemet för rörelsens anhängare och man har sökt finna orsakerna inom den egna sammanslutningen. Man har rekommenderat nya vägar och framförallt ett intimare och tolerantare samarbete med andra ideer och rörelser. Man har sagt att friheten förutsätter kompromisser och att den syndikalistiska iden i sig själv är fientlig mot en strävan till "sig själv nog"-attityden.

Vår obenägenhet att kompromissa är en av anledningarna till rörelsens ringa utbredning, menar man. Nåväl, det är givet att vi måste kompromissa. Livet är en enda stor kompromiss. Hänsyn till andra måste leda till frihetsbegränsning för egen del. Detta gäller inte endast individer utan också rörelser och sammanslutningar. Sett ur den synvinkeln har nog också den syndikalistiska rörelsen varit beredd till kompromisser. Men det är inte här problemet finns. Att vi måste kompromissa är klart utan vidare, frågan är med vem och vilka vi ska kompromissa.

All socialism är anti statlig och antikapitalistisk - eller var det från början. Syndikalismen är den enda arvtagaren av denna uppfattning. Bolsjevismen och socialdemokratin har båda förlorat detta socialismens mål i användandet av felaktig metodier. Bolsjevismens statsfientlighet har vänts i stats dyrkan och denna statsdyrkan har å sin sida lett fram till statskapitalism. Socialdemokratins antikapitalism har ändrats till ett erkännande av den privata företagsamheten och detta erkännande i sin tur till ett erkännande av den borgerliga staten. Ska därför inte den syndikalistiska rörelsen göra sig skyldig till samma misstag som de övriga ideologierna, då måste vi se oss om efter andra företeelser att kompromissa med än staten och kapitalismen. .

Låt oss nu se hur detta ställer sig i verkligheten. Från motståndarhåll får vi ofta höra att vi är alldeles för negativa. Vi är motståndare till staten, till samarbete med kapitalismen, till reformismen etc. Detta är riktigt så långt det gäller kapitalism och stat. Vårt samarbete med dessa institutioner och system måste alltid få kampens attityd. Kompromissen där måste bestämmas allenast av vad som för tillfället är möjligt att nå. Men mellan dessa av makt betingade kompromisser och dem vi kan få till stånd mellan olika folkliga organisationer ligger en stor och väsentlig skillnad.

Är den syndikalistiska rörelsen motståndare till fackföreningsrörelsen ? Naturligtvis inte. Vi är och har alltid varit beredda till samarbete.

Vår kritik av exempelvis den reformistiska rörelsen har alltid varit positiv. Vi säger ner med staten och bort med kapitalismen, därför att dessa står hindrande i vägen för frihet och socialism, men ingen har hört en syndikalist säga: ner med fackföreningsrörelsen. Vår kritik mot fackföreningsrörelsen är betingad av dess tendens att centralisera makten i topparna;
dess osocialistiska vilja till erkännande av kapitalismen etc. Men vi erkänner alla fackföreningsrörelsens värde och positiva uppgifter.Inte heller har man hört någon syndikalist ropa: ned med nykterhetsrörelsen. Indviduellt kan man olika uppfattningar om denna, men organisatoriskt har den ett klart erkännande som en demokratisk och nyttig sammanslutning vilken vi är beredda att samarbeta med i alla gemensamma frågor. Inte heller har någon syndikalist framkastat parollen: ner med konsumentkooperationen. Eller fredsrörelsen, eller andra folkliga sammanslutningar av social och kulturell natur.

Här är vi beredda att kompromissa. Men inte med staten och kapitalismen. En kompromiss stärker båda parter. Därför kan man inte kompromissa - eller kanske rättare uttryckt anpassa sitt program efter kompromisser-med stat och kapitalism. Därför att detta med nödvändighet stärker stat och kapitalism. Man kan med andra ord inte bygga upp ett program på en kompromiss med sådant som berövar målsättningen programmatisk konsekvens. Är man motståndare till staten så får man inte göra denna stat starkare genom att ge den erkännande. Det är detta som sker t. ex. i Ryssland. Är man motståndare till kapitalismen så ger man den inte trumf på hand genom att erkänna dess berättigande. Detta är vad som skett inom den reformistiska rörelsen och kanske klarast under förhandlingarna om den "industriella demokratin".

Det är farligt att kompromissa på de områden där kompromissen leder till ett stärkande av de krafter man ideologiskt vill bekämpa. Om syndikalismen alltså i sin strävan att vinna ökat inflytande bland arbetarna exempelvis skulle deltaga i det partipolitiska livet, så stärktes givetvis därmed statens prestige. Men detta är endast den ena sidan. Den andra är att syndikalismens industriellt-socialistiska betraktelsesätt spolierades. Syndikalismen för svagades eller eliminerades och staten stärktes. Samma är förhållandet med kompromissen med kapitalismen. Skulle syndikalismen acceptera iden om kapitalismens - helt eller delvis berättigande - så skulle vår rörelse samtidigt förlora sin väsentliga karaktär: iden om arbetarnas övertagande av produktionen. Detta är alltså de arter av kompromisser och samarbete som den syndikalistiska rörelsen inte kan acceptera.

Däremot är ett samarbete och kompromiss med fredsrörelsen, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och konsumentkooperationen ingenting som stärker vare sig stat eller kapitalism utan snarare tvärt om. För dagen ska vi något syssla med konsumentkooperationen. Vi har förut sagt att ingen förnuftig syndikalist kommit på den kuriösa iden att ropa: ner med konsumentkooperationen. Det är inte heller möjligt ur syndikalistisk synpunkt. Kooperationen är en världsrörelse som s. a. s. arbetar jämsides med syndikalismen. En stark kooperation är en tillgång för syndikalismen också i så måtto att den minskar staternas makt och lägger denna i händerna på människorna i egenskap av konsumenter. På området mellan kooperationen och syndikalismen ligger fältet öppet för kompromiss, för förtroendefullt samarbete. Och detta samarbete och dessa kompromisser kan aldrig få några ödesdigra verkningar. Det kan på sin höjd leda till olika maktförskjutningar mellan konsumenter och producenter, men det är förskjutningar som kan regleras och förändras under ständig kompromiss och ständig samverkan utan att därför någon av "parterna" -i själva verket är det kuriöst att tala om parter då ju alla människor borde vara både producenter och konsumenter - behöver förlora något av sin målsättning eller sitt inbördes styrkeförhållande.

Det är därför man måste se de överenskommelser mellan KF och LO på ett helt annat sätt än dem som nyligen kommit till stånd mellan LO och privata kapitalister. Det första innebar en temporär överenskommelse mellan två naturliga faktorer i samhället - faktorer som också måste finnas i ett aldrig så socialistiskt samhällsförhållande - konsumenter och producenter. Denna överenskommelse stärkte på intet sätt kapitalismen och den försvagade statens makt därför att den reglerades utan statsingripande eller kontroll. Överenskommelsen mellan LO och Arbetsgivareföreningen kan kanske också betraktas som temporär, men stärkte dock väsentligt kapitalismen. De produktionsnämnder man kom fram till är till sin struktur byggda på ett klart erkännande av kapitalismens existensberättigande som en nödvändig beståndsdel av samhället. Och att arbetarnas socialistiska ställning därigenom försvagas är utan vidare alldeles uppenbart.

Genom att gå i täten för ett intimare samarbete mellan de tvenne kooperationsarter som utgöres av konsumenternas sammanslutningar och producenternas organisationer, borde den syndikalistiska rörelsen kunna skapa uppmärksamhet kring ett nytt sätt att kompromissa och samarbeta, som också det skulle leda till större individuell frihet utan att man därför stärker de krafter i tiden som man enligt program och mål vill eliminera. (Syndikalismen 1946, 139-141)