Konsumtion är själva utgångsläget för allt ekonomiskt liv och all ävlan, därför är det också riktigt att konsumenterna äger och kontrollerar produktionsmedlen. Detta är ungefär de längst gående konsumentkooperatörernas paroll och med denna avböjer de skeptiskt allt tal om arbetareproduktion eller produktionskooperation.

Troligen har man ingen anledning att diskutera själva påståendet om konsumtionen som utgångsläge - det torde vara tämligen uppenbart att målet just är konsumtion, fast det produceras dock en hel del ting som inte borde vara tillåtet att "konsumera", vi tänker i det här fallet närmast på allt slags krigsmateriel - men det tyckes oss, att den därav dragna slutsatsen i alla fall är en smula förhastad.

För all del: är det så att man i likhet med en så representativ socialist som Myrdal inte
hyser det ringaste intresse för hur det produceras utan bara för att det produceras, då kan man kanske också tycka, att konsumentägd industri är lika, bra som producentägd sådan. Men Myrdals skäligen lättsinniga påstående emanerar nog inte från någon längre tids praktisk kontakt med produktionsförhållandena inom våra industrier, så vi kanske inte har anledning att ta påståendet alltför allvarligt.

Vi ska här försöka oss på en summarisk redogörelse för den ståndpunkt som de relativt fåtaliga kooperatisterna, inom konsumentkooperationen intar beträffande detta problem. Först en liten definition: Kooperatismen benänmes den avancerade konsumentkooperativa ideuppfattning, som strävar till ett produktionsförhållande, där konsumenterna äger och driver både all produktion och all distribution. Här i landet torde väl Anders Örne varit den bemärktaste förespråkaren för denna kooperatism - vi skriver med avsikt varit, för det är inte så alldeles säkert att han har sin uppfattning kvar helt och hållet. Hur stark denna ideströmning inom kooperationen för närvarande är, är mycket svårt att avgöra. Troligen har den förlorat i betydelse under de senaste årtiondena eller blivit så uppmjukad, att den förlorat sitt väsentliga särdrag. Man kommer kanske sanningen närmast, om man gör det påståendet - vi griper då inte direkt i fri och spekulativ luft utan bygger på intryck från många år i praktisk kooperativ gärning och på diskussioner med en mängd aktiva kooperatörer - att det ute i den kooperativa folkrörelsens lokala förgreningar, de som alltså skulle utgöra underlaget för en demokratiskt funtad rörelse, ännu finns en betydande dragning åt kooperatismen, medan man med lika stor sannolikhet kan konstatera, att det på toppen pågått och pågår en åsiktsförskjutning till kooperatismens nackdel.

D etta är kanske ett något underligt påstående, när man vet att vår egen värderade Albin Johansson nyligen i en talangfull stridsskrift gjorde sig till tolk för att konsumenterna borde äga råvarutillgångarna. Detta för att bl.a. förhindra krig.

Men i Albin Johanssons fall är det tydligen inte frågan om det slags konsumenter som kooperatismen avsåg. För honom är nämligen t. ex. den svenska textilindustrins kapitalistiska ägare konsumenter av bomull och andra textilier för produktion. Kooperativa Förbundets samägande av cellullsfabriken i Älvenäs är ett utslag av denna konsumentdefinition. De kooperatörer ute i fältet som samtidigt är arbetare och fattat kooperationen som en ide om ett annat produktionssystem är troligen inte så särskilt trakterade av vare sig Älvenäshistorien eller dess internationella utsträckning till världens råvarutillgångar. Man kan hur mycket som helst plädera för att nyttooch nödvändighetsskäl talade för mesalliansen mellan den privata textilkapitalismen och kooperationen; man kan också som ett slags neutraliseringsförsök donera stora summor till företagets anställda. Kvar står dock som ett för många kooperatörer obehagligt faktum, att koalitionen KF-textilkapitalismen inte endast stärker den ena sidan utan båda. Detta om den saken och närmast som en förklaring.

I övrigt har uppfattningen om kooperationens ny-systemskapande roll förlorat rätt betydligt i popularitet genom åren som gått. Många - och troligen särskilt många bland de ledande personligheterna inom konsumentkooperationen - ser i dag rörelsens konkurrens med andra produktionsformer också som ett mål. Enligt denna uppfattning är det kooperationens mål att med konkurrensen som medel under fria förhållanden tvinga andra företagsformer till en radikal prissättning, vilket skulle garantera konsumenterna mot uppskörtning av ägarna till produktionsmedlen.

Det finns dock en kärna kvar som håller fast vid uppfattningen att konsumenterna genom kooperationen bör sikta till att överta all produktion och därmed förändra det kapitalistiska produktionssystemet till ett kooperativt systern. Då denna kärna inom kooperationen säkerligen är rörelsens ideologiska styrka, och då den i likhet med arbetarrörelsen syftar till en revolutionering av produktionsmedlens äganderättsförhållanden, är det bara helt naturligt att vi intresserar oss alldeles speciellt för denna ideåskådning.

Låt oss därför något undersöka det vanligaste av kooperatisternas argument gentemot oss frihetliga socialister, när vi talar för ett arbetarnas övertagande av produktionen. Det brukar lyda:
"Varför inte i stället låta konsumentkooperationen överta och driva all produktion i konsumenternas intresse? Konsumenter är vi ju alla och när vi som konsumenter äger de produktionsmedel vilka vi som producenter använder oss av i vårt dagliga arbete, så äger vi ju faktiskt produktionsmedlen i precis lika stor utsträckning som om arbetarna övertar produktionen."

Vi går villigt med på sanningen i påståendet att alla människor är konsumenter - frånsett de tusenden som under kapitalistiska produktionsformer svultit ihjäl därför att man nekat dem rätten att uppträda som producenter. Men - och den frågan är för oss arbetare och socialister synnerligen viktig - även om man inser att alla människor är konsumenter, så räcker inte detta. Detta måste enligt vår mening kompletteras med ett förhållande där alla människor också är producenter. Under nuvarande förhållanden är det nödvändigt att varje individ är konsument, men inte att varje individ också är producent. Det finns en hel del gott folk som konsumerar - och konsumerar väldeliga - utan att producera. Därmed är vi inne på en ganska viktig fråga: producentintressets avgörande betydelse för konsumtionsförmågan. Här kommer vi fram till den för arbetarna så betydelsefulla problemställningen om fördelningen av produktionens resultat, d. v. s. av just det som kooperatisterna själva. anser som det viktigaste av allt, nämligen konsumtionen. För oss framstår det alldeles tydligt, att strävan fram mot en mera jämn med lika-lönsystemet som mål - inkomstfördelning alldeles självklart är ett ofrånkomligt producentintresse, som knappast kan radikalt lösas förrän producenterna själva kontrollera sina arbetsplatser och sina produktionsmedel.

Detta är dock inte allt. Det finns tecken som tyder på, att ett konsumentägt och konsumentstyrt industri- och näringsliv skulle få nästan samma tungroddhet och toppbyggnadssystem som ett statsägt dito. Hittills har detta förhållande inte inträtt, dels för att konsumentkooperationen äger en procentuellt liten del av produktionsmedlen och dels för att denna konsumentägda produktion konkurrerar med andra privata eller statliga företagsformer. Man måste emellertid räkna med, att om kooperatismen realiseras som en total produktionsform, då försvinner också samtidigt alla konkurrensmoment och endast den konsumentkooperativa produktionsformen står kvar som en mastodont. Frågan är om den då kan bibehålla sin nuvarande smidighet och demokrati.

På detta brukar kooperatisterna gärna svara, att det ju här är fråga om en kooperativ rörelse som är uppbyggd helt på demokratiska grunder med konsumenterna och deras intressen som enda reella grund. Liksom kooperativa förbundet i dag i varje detalj är en helt demokratisk rörelse, måste det fortsätta att bli det också när det övertagit all produktion. Det kommer fortfarande att vant byggt som en demokratisk organisation nerifrån och upp. Det blir - för att tala med Albin Johansson en socialisering nerifrån.

Är det så säkert detta? Vi erkänner gärna och med mycket stor belåtenhet konsumentkooperationens demokratiska strukturbyggnad.
Rörelsen vilar solitt på demokratisk grund. Det är konsumenten-medlemmen som är den understa och betydelsefullaste instansen. Så långt är allt gott och väl, men hur blir förhållandet, när det gäller konsumentkooperationens industriella produktionsverksamhet? Vilar den på samma demokratiska gnund i verkligheten? Blir det inte här med nödvändighet först en utgång från medlemmens konsumentintresse i bottenläge för att sedan gå vägen upp mot toppen. Där den administrativa skötseln av produktionsföretagen ordnas uppifrån och ner? Det går till så här: konsumenterna avsätter en viss del av uppkommen vinst till fonder, vilka man uppdrager åt olika centraler att använda för industriell eller annan produktion i syfte att kontrollera prisbildningen på vissa varor.
Detta blir en centraliserad lednings uppgift att sköta om. Och det är denna centraliserade ledning som ger orderna - inte till någon högre instans i demokratisk ordning - utan till arbetarna, till producenterna. Här blir inte bygget så särskilt demokratiskt. Här kommer bestämmelserna från toppen och riktas neråt. Här blir det inte socialisering underifrån utan ovanifrån. Och med detta kan risken för centralism, byråkrati och tungroddhet göra sig gällande.

Dessutom anser vi denna omväg via konsumenterna onödig. Är man överens om - och alla kooperatörer tycks numera vara detta, t. o. m. Örne tallar om producentkooperativa sammanslutningar - att det finns såväl producent- som konsumentintresse, då borde därav följa att det vore lika naturligt att det sida vid sida; existerade både producent- och konsumentkooperation. Säkerligen skulle inte den idedrömning inom arbetarrörelsen som propagerat för arbetarnas övertagande av produktionen ha någonting att invända mot samägande med! konsumentkooperationen, detta så mycket hellre då ju under dylika förhållanden producenterna också vore konsumenter.

Frågan om samägande mellan konsument och producentkooperation är mycket intressant men hittills mycket litet diskuterad när det gäller industriarbetarna, men desto mer när det gäller böndernas producentkooperation. Om man tänker sig att producenterna, d. v. s.
arbetarna ute på de olika arbetsplatserna, ägde sina produktionsmedel tillsammans med konsumentkooperationen; om det tillämpades ett slags hälftenbruk där såväl konsumenternas som producenternas intressen tillgodoseddes i lika mån, så skulle risken för stelbenthet och byråkrati elimineras. Men inte nog med detta. Trivseln på arbetsplatserna skulle inte längre bli något problem. Tidsstudieeländet kunde förpassas till museet och rationaliseringen ordnades av de anställda själva. Samtidigt kunde konsumentrepresentationen gå i god för att konsumenterna inte uppskörtades av någon speciell arbetarkategori.

Vi känner till invändningen mot allt detta.
Den låter så här: Det strider mot konsumentkooperationens grundläggande princip, att några andra än de som satsar kapitalet ska ha del av vinsten. På detta vill vi för tillfället vi ska återkomma till den saken -svara: Så långt det gäller den just nu konsument ägda industrin så torde de där sysselsatta arbetarna klara sig utan del i vinsten. Men låt dem själva ordna produktionen. Låt dem känna, att de är producenter i stället för lönearbetare! För övrigt. Om en - också fundamental - princip står i vägen: för en lyckosam utveckling, så gäller det mindre att envist haka sig fast vid principen utan mer att söka sig nya former som inte lägger hinder i vägen. (Syndikalismen 1946, 21-23)