Det finns två slag av demokrater, som man tydligt kan särskilja. Tillspetsningen mellan dessa blir mer markerad under krigs- och kristider. Man har därför just nu efter kriget rikhaltigt jämförelsematerial.

Till den ena gruppen hör de - och vi frihetliga socialister kan med en viss stolthet konstatera, att vi är med bland den kategorin - som tror på demokratins styrka också i kampens och motgångens tid, men som samtidigt hyser tvivel på, att ett demokratiskt tillstånd är någonting miljöopåverkat och naturevigt för vissa folk eller vissa grupper av folk.

Den andra gruppen av demokrater anser visserligen också demokratin värdefull och kanske omistlig som historisk kulturtillgång, men endast under den tid då fred och socialt lugn råder.
Det är dessa anpasslingar, som hyser den uppfattningen, tt demokratin måste gå under jorden vid kritiska tillfällen och slå upp sina oskuldsfullt blå ögon först, när friden och freden är återställd. Dessa senare måste - som en konsekvens av sin första uppfattning samtidigt tro, att demokratin inte kan påverkas av miljöstämningar eller sabotage från samhällsinstitutioner och sociala grupper utan att den kan övervintra som björnen i idet under obehagliga ödestider för att lika frisk och äkta uppstå igen på den tredje dagen, efter det rövaren korsfästs.

F rån syndikalistiskt håll har vi förut många gånger framhållit det lättsinniga i en dylik tolkning av demokratiens väsen. Vi har försökt göra gällande, att demokratins accepterande av icke-demokratiska metoder med nödvändighet måste leda till raka motsatsen av vad man kanske åsyftar. Just under tider då den demokratiska livsåskådningen är hårt trängd mellan diktaturens sköldar, måste den demokratiska renlevnadens konsekvens skärpas till det yttersta.

För oss är det angenämt, att vi för denna vår uppfattning finner resonans hos en så betydande kulturgestalt som professor Torgny T. Segerstedt, vilken i Samtid och Framtids novembernummer under rubriken Det nazistiska arvet och vår kultur för fram synpunkter överensstämmande med våra. Segerstedt formulerar uttrycket krisdemokrater och delar sedan upp dessa i två kategorier,. pedagogdemokrater och övervintringsdemokrater. Till den förstnämnda kategorien hänför professorn sådana, som i kris demokratin såg ett pedagogiskt värdeförhållande, såsom en framtida anpassning till ett icke-demokratiskt system, som ansågs oundvikligt.

Det ligger nog en hel del i denna definition av pedagogdemokraterna. Säkerligen fanns det många mäniskor i det här landet -också på ledande platser - som under de första krigsåren, och då nazismens stöveltramp bredde ut sig allt mer och mer, förlorade tron på demokratins livsmöjlighet för framtiden och böjde sig för det till synes oundvikliga: en totalitär och nazistisk värld, och därför också i kris demokratins åsidosättande och suspendering av verklig folkmakt såg en övergångsbrygga och en 'neutralisering mellan demokrati och diktatur.

I likhet med Segerstedt kan man kanske påstå, att pedagogdemokraterna är skäligen ointressanta, därför att de i själva verket aldrig varit demokrater, men en värdesättning av deras verksamhet och en analys av, hur långt deras halvnazistiska tänkesätt satt spår efter sig inom den demokratiska uppfattningen i allmänhet, är nog av behovet påkallad. Även ointressanta människor och ideuppfattningar kan vara nog så farliga.

Beträffande övervintrings demokraterna går Segerstedt djupare in på problemen och visar större intresse, därför att man enligt hans mening här har att göra med verkliga demokrater, som tror, att de ska kunna skydda och bibehålla demokratin genom att tillämpa nazistiska metoder. Enligt professorn utgör dessa övervintrings demokrater alltjämt ett allvarligt problem, därför att det ännu finns gott om folk, som anser, "att man måste ställa sina demokratiska ideal i garderoben tills vidare, människor som har något slags föreställning att det demokratiska tänkesättet är ett dyrbart antikt arvegods som man tar fram och tittar på någon gång vid högtidliga tillfällen och som man någon gång, när man blir riktigt rik och får det bra, skall låta stå framme jämt".

Det är odelat angenämt att få höra så klara synpunkter i en problematik, som våldstillbedjan och auktoritetstro nästan skjutit över gränsen till det oanständiga eller i varje fall oansvariga. När vi från vårt håll framhållit liknande tankegångar, så har den "ansvariga" pressen talat om kverulans. Annars borde det stå klart för en var, att demokratin inte kan stoppas in och plockas fram efter tids omständigheter och behov. Demokratin är en ide om människornas sammanlevnad i frihet under ansvar. Långt ifrån att gå under jorden vid allvarliga tillfällen, när denna demokrati hotas till liv och existens, måste den just under allvarstider blomma som kraftigast.

Men så har inte skett och kritiken mot krisdemokratin - som är ett accepterande av för minskad demokrati och ingenting annat - har varit synnerligen sporadisk och sparsam. Och ändock är denna övervintringsdemokrati ingenting annat än ett klart och konsekvent underkännande av alla demokratiska livsvärden

Professor Segerstedt är dock angelägen om att framhålla, att bakom hans kritik av krisdemokratin ligger mera än enbart lusten att komma åt krisdemokraternas inkonsekvens. Till detta lägges också hans uppfattning om, att krisdemokraternas linje leder till en avdemokratisering. Med rätta fastslår Segerstedt, att till grund för krisdemokraternas uppfattning måste ligga åsikten om, att "människan eller i varje fall den svenska människan, av naturen är demokratisk och att man därför aldrig kan taga död på det demokratiska hos henne; när trycket lättat, när förordningarnas taggtråd tas bort, så springer det demokratiska fram igen. Det demokratiska är sålunda, menar de, något medfött; åtminstone något hos vissa folk medfött".

Vi instämmer helhjärtat med ovanstående synpunkter. Från krisdemokratiskt håll tror man tydligen, att, när harmonien återkommer, är det bara att damma av demokratin och folkväldet en smula och plocka fram dem ur skyddsrummens gömslen lika skinande och värdefulla som förut och att människorna ska acceptera dem med samma entusiasm som förut. Vi har mött denna naiva tro på demokratin som någonting opåverkbart folkligt och helt oförstörbart svenskt också på andra områden. För något år sedan uttryckte en socialdemokratisk ledarskribent sin fulla övertygelse om, att en militarisering av svensk livsföring och en militaristisk fostran i skolor och för uppväxande ungdom inte alls innebar någon fara varken för demokratin eller för freden, därför att svenska folket var demokratiskt till sin natur. En sparv blir inte ett rovdjur, därför att han tvingas försvara sitt rede.

Vi ser alltså, att detta enkla resonemang i olika sammanhang begynner breda ut sig lite överallt. Vi är demokrater av födsel och ohejdad vana. Vi kan företa vilka inskränkningar vi vill och anser oss behöva, vi kan förtränga friheten till minnets gravkamrar och uppföra oss som totalister. Hur vi än beter oss, så kan vi vid vilket gynnsamt tillfälle som helst plocka fram vår demokrati och dyrka den med vårt demokratiska.sinnelag, vår naturdemokrati.

Sanningen är naturligtvis ungefär raka motsatsen. Demokratin är ett arvegods, som det gäller att högt akta och väl förvalta. Det är ingenting, som man får till skänks och som är oföränderligt och evigt. Ett förräderi mot demokratin måste med nödvändighet utlösa motsatta krafter och än värre blir det givetvis, när dessa demokratiska avvikelser avsiktligt bagatelliseras. En diktatur kan visserligen avlösas av en demokrati såväl som våld av frihet, :men detta endast om reagensen mot diktaturen och våldet är så ren och oanfrätt, att dess rätta styrka framträder.

Genom att acceptera icke-demokratiska metoder försvagar man däremot motståndskraften hos frihetens vänner och lägger grunden för totalitära möjligheter.
Den ödesdigra lätthet, varmed många människor godkänner nästan nazistiska metoder i demokratiska sammanhang, beror väl också på -ett problem som Segerstedt inte alls berör och i vilket han väl också har en helt annan uppfattning än vi - att den demokrati, som hittills praktiserats i skilda länder under olika tidsintervaller, aldrig varit av det helgjutna och konsekventa slaget. En politisk demokrati som nationellt inskränker sig till valrätt av förmyndare och kommunalpolitiskt till val av fullmäktigerepresentanter är en svag grund att bygga på. Lägger mall därtill, att denna s. k.
politiska demokrati inramar ett inte bara orättvist utan också odemokratiskt ekonomiskt system, vars fundamentala grundvalsbetingelse är förenad med massornas löneslaveri och beroendetillstånd av privata industriägare, så är det utan vidare givet, att divergensen mellan totalism och demokrati blir suddig och otydlig. Den verkliga demokratins adelsmärke är friheten den individuella friheten för alla under likartat ansvar - och denna frihet är under nuvarande egendomsförhållanden reserverad för ett litet fåtal av ägare. Politiskt fullgångna och mogna människor måste känna denna undervärdering som en tryckande pina.

D et effektivaste medel, som står till demokratins förfogande, måste därför också vara demokratins förtätning och överföring på livets alla områden. I själva verket är det väl ganska uteslutet, att en motståndskraftig demokrati ska kunna växa sig stark under ekonomisk och strukturell systemsättning, som gynnar en hejdlös social nyansering. Olikheten i levnadsställning är en demokratisk anakronism och en gradvis skeende jämnställighetssträvan borde fylla ett verkligt demokratiskt frihetskrav utan att skapa strukturlöshet eller likriktning.

Vi behöver få fram en mera moraliskt högtstående social livssyn, där värderingen av människornas produktiva och sociala insatser inte sammankopplades med levnadsstandarden på sätt som nu sker. Detta så mycket hellre som det är fullkomligt ogörligt att mäta eller värdera en enskild människas produktiva eller sociala insats. Hyllningen till tidens stora tänkare, vetenskapsmän och andra, som berikar mänsklighetens lyckovandring och skapar bättre betingelser för framtiden, kunde uttryckas i andra former än att placera deras namn i taxeringskalendern, allra helst när detta tydligen måste förutsätta, att den stora massan måste leva, om inte i direkt ekonomisk nöd, så dock i ett olidligt ekonomiskt och industriellt beroende.

Tecken finns, som talar sitt tydliga språk för framtiden, och sannerligen om dessa ger så värst stora förhoppningar på "övervintringsdemokratins" förtjänstfullhet. Demokratin har vunnit kriget mot nazismen, men det ser allt osäkrare ut, om man därmed också är herre över segern. Övervintringsmetoden har redan skapat demokratisk slapphet och den respekt för människovärdet, som man förr ansåg som något av det värdefullaste inom vår kultur, har inte samma självklara egenvärde som förr.

Den tid, som demokratin gått under jorden, har redan satt sina märken i tiden och ska en demokratisk pånyttfödelse vara möjlig, kommer den inte att söka sig fram på vägar, som övervintringsdemokrater eller pedagogdemokrater utstakar.
Människan är ett svagt käril och den miljöförsämring, som det senaste världskriget inbäddat människorna i, gör demokratins framtid till en ytterst allvarlig problematik.
Vetskapen om den verkliga demokratins omistliga värde måste därför stålsätta alla positiva krafter för en fortsatt demokratiseringsprocess, där offer också måste förekomma, men där medel och mål inte rimmar så illa som de åtgärder kris demokraterna rekommenderar. (Syndikalismen 1945, 179-181)