Att skråmentaliteten var vida utbredd under hantverkstiden, är inte så mycket ägnat att förvåna. Det fanns då åtminstone ett reellt underlag för skråets existens och de olika gillena motsvarade väl i stort sett den tidens organisatoriska behov. Det tråkiga för att inte säga tragikomiska - är emellertid, att ungefär samma skråmentalitet lever kvar även i våra dagars högindustrialiserade värld.

Den socialistiska utvecklingslärans förespråkare och teoretiker höllo ju allmänt för givet, att den fortgående. industrialiseringen så småningom skulle eliminera skråandan i samma tempo, som yrkena försvunno. Man byggde sina antaganden i detta fall på det faktum, att industrialiseringen skulle skapa fullkomlikt likartade levnadsomständigheter för alla arbetare. Så har i stort sett också skett.
Världens industriproletariat lever i nuet under ungefärligt enahanda förhållanden. Maskinella funktioner ersätta hantverkarens yrkesskicklighet och en normalt utvecklad människa kan i regel utöva vilket industriellt yrke som helst med ett minimum av lärotid. Fömuftsmässigt sett borde ju en dylik nivellering oundvikligen leda till skråandans upphörande och ersättande med gemensamhetsandan, klasskänsla och klassmoraI.

Dessutom tillkommer för den industrialiserade epokens vidkommande det sakförhållandet, att den moderne industrislaven, i mycket större utsträckning än skråtidens yrkesarbetare, är dömd att från ungdom till döddagar förbli proletär. Industriarbetaren är slagen till slant och det gives endast för en på tusen bråkdelen av en chans att höja sig från proletänniljön. För hantverkargesällen hägrade mästariteln som en inte allt för svåruppnåelig möjlighet.

Allt det skulle enligt socialistiska förhoppningar skapa fram klassmentaliteten. Industrialiseringen borde bli den hävstång, som ra serade den förlegad a skråmoralen och skapade en slavarnas världsfamnande klassgemenskap. Med andra ord så skulle oförmögenheten för arbetarna att som individer och enskilda grupper hävda sig och höja sig ur fattigdom med nödvändighet föda och realisera idéassociationen om kollektiv klasskamp. Ur själva det proletära massförhållandets konstanta form och varaktighet skulle människornas frihetsträngtan ta sig det enda egentliga uttryck som återstod: klassens gemensamma uppträdande i revolutionär kamp och med socialismen som slutmål.

Någon annan möjlighet återstod egentligen inte. Om man jämför utsikterna för å ena sidan skråtidens skomakerigesäll att etablera sig som mästare och å den andra den moderne skoindustriarbetarens möjligheter att starta en egen skofabrik, så förstår man varför.

Varför kom då inte denna klassmoral som en logisk konklusion av proletariseringen? Jag kan inte ge mera än ett svar på den frågan: De olika ländernas arbetaresammanslutningar byggdes på centralistiska grunder efter skråprinciper i stället för klassgrunder, samtidigt som de ekonomiska organisationerna underordnades nationellt politiska intressen.

Så ser man ännu in i våra dagar, hur envist man binder sig fast vid de olika yrkenas vaneföreställningar från en svunnen tid. I stället för en modern kamporganisation efter industriella linjer och på klasskampens grund finnes ett otal skråsammanslutningar med en nationell överbyggnad, vilken närmast fungerar som ett slags camouflage för att dölja skrårörelsens hela antika ynklighet.

Naturligtvis motsvarar inte denna reformistiska skråorganisation tidens krav sett ur arbetaresynpunkt, och lägger man så härtill, att den svenska skrårörelsens organisatoriska överbyggnad, LO, sedan länge upprätthåller kärvänliga och intima förbindelser med fiendeorganen: arbetsgivareföreningarna, så förstår man nogsamt, hur den verkliga maktfördelningen ter sig. Slutligen är denne reformistiske mastodont nära lierad med landets största politiska parti, det socialdemokratiska, och därför av politiska hänsyn dömd till facklig passivitet.

Förhålla.ltiet är sålunda - undantagen bekräfta regeln - att skrårörelsen upprätthålles, medan skråen försvinna. Oförmågan eller oviljan hos arbetarklassen att anpassa sig efter den industriella revolutionen och som en följd därav förändra sina organisationer från skrå-till klassorganisationer har sin btora anpart i det nuvarande kritiska världsläget. Även med risk att tituleras efterklok måste man fastslå, att den nuvarande kris- och krigstiden kunnat undvikas, om arbetarerörelsen förstått att i tid restaurera sina kamporgan. Lika nödvändigt är det att påtala, hur utvecklingen kunde tett sig, om arbetarna använt sig av syndikalistiska kampmetoder.

Låt oss för ett ögonblick flytta tankarna till tiden för förra världskrigets slut och ge en tankebild av utvecklingsförloppet enligt syndikalistiska kampteorier. Tiden för världskrigets slut är synnerligen lämplig just därför, att allt då tedde sig så kaosartat; gamla nationella vaneföreställningar hade befunnits inte hålla måttet; det jäste överallt bland arbetarmassorna och den ryska revolntionen framkallade nya framtidsperspektiv för hela den krigströtta och förslavade mänskligheten. Något nytt måste konstrueras på spillrorna av det gamla och livsodugliga, och detta nya kunde lika väl vara syndikalism som något annat.

Den reformistiska skrårörelsen såväl som den politiska arbetareparlamentarismen fingo dödsstöten som socialistiska system redan 1914. Deras internationella förankring var inte sådan, att de antimilitära och fredsvänliga massorna lyckades - med dessa organisationer som instrument - förhindra krigsutbrottet. Redan därmed var bankrutten given. Huru skulle det gått efter kriget, om arbetarna hade varit syndikalistiskt orienterade?

För Rysslands del hade detta betytt en utveckling på de ursprungliga sovjeternas sunda och federalt socialistiska grund. I det väldiga men korrumperade tsarriket hade makten under århundraden varit koncentrerad hos tsaren. Så kom då revolutionens stormvåg; sopade bort enväldet och splittrade upp denna maktkoncentration i tusenden sovjetråd över hela Ryssland. Det var statsmakten, diktaturen, som sprängdes för att ersättas med ett folkets självstyre. I själva verket var iden om sovjeterna som underlag för en kommande socialistisk ordning in genting annat än en rent synd:kalistisk utgångspunkt. Hade inte denna utveckling stäckats av kommunistisk partidiktatur, så hade i dag Ryssland varit föregångslandet för världens arbetarrörelse i stället för en nyimperialistisk expansionsstat.

För Tysklands vidkommande hade syndikalistiska kampmetoder i första hand säkrat 1918 års revolution genom att förankra den i arbetarnas ekonomiska organisationer. Det tyska folket hade då inte nöjt sig med en politisk spegelrevolt på ytan, utan i grunden förändrat det ekonomiska systemets struktur. Vidare hade det tyska återuppbygget inte fått den nationella karaktär, vilken visade sig så ödesdiger och som slutligen ledde till Hitlers makterövring. Den tyska arbetarrörelsen hade då i stället sökt förbindelser med det internationella proletariatet.

I övrigt är det matematiskt nödvändigt, att tillämpningen av syndikalistiska kampmetoder skulle radikalt förminskat krigsorganisatörernas blodiga intrigspel. Syndikalismen förutsätter en ständigt kampberedd arbetareklass; en arbetareklass, som ständigt erövrar åt sig allt mer och mer av produktionens resultat.
Man må genom allt krigstöcken och all nationalistisk dimbildning dock hålla i minnet, att den kapitalistiska världskris, som föregick det nu pågående kriget, var orsakad av massornas underkonsumtion. Rationaliseringen skapade massarbetslöshet och denna i sin tur minskade köpkraften så katastrofalt, att hela kapitalistsystemet kom i gungning. Detta föranleddes indirekt av det faktum, att de reformistiska organisationerna voro för antika och ändamålslösa att föra positiv kamp. Genom en syndikalistisk klasskamp skulle det mervärde, som rationaliseringen skapade tillfallit arbetareklassen. Genom en generell förkortning av arbetstiden hade arbetslösheten förhindrats och arbetarna hade enigt kunnat gå till fortsatt kamp inom industrien, inom fabrikerna. Fascismen hade inte fått något underlag för sin vulgärpropaganda bland massorna av arbtslösa och inkomstlösa människor.

I stället för att gripa efter det nationella halmstrået - som ledde till fascism och krig - hade arbetarna, organiserade som klass efter syndikalistiska linjer, kunnat tillföra sig själva rationaliseringens alla fördelar; bibehållit och stärkt den internationella kontakten och samtidigt lagt grunden för framtidens internationella socialistiska samhälle.

Men. . . man valde reformismens och den nationella inkapslingens väg och därför ha vi i dag ett nytt världskrig. Ett krig, som slaktar miljoner; ett krig, som raserar all kultur och alla moralvärden; ett krig, som gör människan sämre än djuren. Men ett krig, som inte är något direkt onormalt i ett kapitalistiskt samhälle. Som hänger samman med själva profitsystemet.

Och mot detta krig och alla dess fruktansvärda följder har den internationella arbetarklassen ingenting annat att sätta än sina nationellt-politiska skenbilder och en antikverad skråorganisation, otidsenlig och kampoduglig. I en tid av allmänt kulturförfall och degeneration mönstrar arbetarklassen, som ålagt sig den historiska uppgiften som framtidens räddare, upp med medeltida vapen.

Enda möjligheten till utväg i allt detta elände är att skråanda och nationalism ersättes med internationellt klassmedvetande. För alla dem, som ha den saken klar för sig, är det en trängande nödvändighet att ge aktualitet åt denna sak. Vi m å göra klart för alla arbetare, att skråets tid är förbi; att skråorganisationerna måste ersättas av proletära klassorganisationer, politiskt oavhängiga och socialistiskt medvetna. Det bör bli en viktig agitationsuppgift att bekämpa yrkesegoismens traditionsbundna vanemässighet. Den gammalmodiga och förlegade yrkesorganiseringen lever kvar från gångna tider tack vare en förlegad vanemässig skråmentalitet.

Vi må sträva efter att riva sönder den lögnslöja, som glorifierar vissa yrken på andras bekostnad; som spaltar upp klassen i under och överproletärer, i "vanliga" arbetare och arbetararistokrati. Denna komiska splittring komisk till sin natur men ödesdiger, evad det gäller verkningarna - måste övervinnas för att klassens enhet skall bli en realitet. Med all den kraft, vi som medvetna socialister förmå mobilisera, måste vi så fast sanningen, att alla utsugna människor tillhöra en enda stor klass; det internationella .proletariatet.

I det här landet, folkhemslandet med dess ofantliga folkbildning, gå en massa yrkesorganiserade arbetare omkring och pösa i komisk yrkesstolthet; kring dem och endast dem och deras yrke pulserar hela det universella livet och allt, som faller utanför denna trånga yrkesram, betraktas med ömkan och förakt. Ta för exemplets skull och titta på den stora massan av kontorsproletärer! Deras ekonomiska ställning är sannerligen långt ifrån lysande, men trots detta representera de i regel en fjantig yrkeshögfärd; isolera sig förnämt från sina klasskamrater i andra yrken som en klass i klassen. Ändock torde det väl näppeligen finnas något "yrke", som i så eminent grad sätter slavmärket på sina utövare som just kontorsarbetet.

Läget för denna grupp inom den stora klassen kan heller aldrig förbättras, förrän den själv insett vanvettet i sin yrkeshögfärd och associerat sig med sina klasskamrater inom industrien. Intet lands arbetarrörelse har i så stor utsträckning som den spanska förstått nödvändigheten av klassens samorganisering, och det spanska folket var också det enda, som mäktade kämpa mot reaktion och okultur.

Syndikalismen 1939, 370-373