Fredan närmar sig. Den efterlängtade nödvändiga freden. Slut på massmord och elände; slut på ett tillstånd, ur vilket en universell förgiftningsatmosfär hämtar sin näring; slut med ett tillstånd, där människorna tvingas att leva som djävlar i stället för som :fredliga människor.
Och nu är det snart tid att börja planera och bygga för freden i världen; en fred som :för stora delar av mänskligheten kommer att innebära något nytt; något som de redan ha hunnit vänja sig av med under dessa fem år av mord och vanvett. Nu är den stora frågan den: vad har man lärt av kriget? Hur mycket återstår det av sunt förnuft att lägga som underlag vid uppbyggandet aven ny och fredlig värld? Det är den stora frågan, på vilken framtidens öde är beroende och varpå vi få svar dagligdags, men inte alltid äro de svaren så formulerade och motiverade, att man vågar hoppas på framtiden och förnuftet.
När vi säga så, tänka vi ändå inte på politikerna, på diplomaterna, på de stora militära strategerna, på herrarna och härskarna. De äro för djupt nere i det nationalistiska träsket för att kunna få de rätta och demokratiskt mänskliga perspektiven. Nej, vi tänka på andra människor, som förut och i andra sammanhang utvecklat en vidsynthet och en andlig balans. Människor, som vi vant oss vid att betrakta som världsmedborgare i ordets egentliga mening; människor som sett ut över och vid sidan om de nationella gränserna och inte stannat, förrän man nått fram till mänskligheten: till den internationella aspekten.
För dagen ska vi syna direktör Albin Johanssons entusiastiska "Folk- och Försvarstal" i Stockholm den 1 oktober i år. Det hör ju till dagordningen, att alla mer eller mindre beskäftiga socialdemokratiska pampokrater falla till föga inför försvarets, inför militarismens nödvändighet. Man har slutat att förvåna sig inför detta. Visserligen ha de så gott som alla förut varit de mest svurna anhängare av antimilitarismen, men de ha vänt om blad och det kan man förstå. De äro nämligen politiker. De representera nationen, staten, med alla dess intressen. Det är någonting helt annat med en person som Albin Johansson. Hans namn är oupplösligt sammanflätat med kooperationen, inte endast den svenska utan den internationella. Albin Johansson är också mycket kritiskt inställd till den växande statstotalism, som på olika vägar med växlande metoder gör sig allt bredare och bredare även inom svenskt politisk liv. Albin Johansson är en av de relativt fåtaliga svenska kulturgestalter, som byggt sin livsgärning på en annan grund än nationalismens. Som ha haft och ha de vidare perspektiven och som sträva till ett framtida samhälle, där kooperationen, den samverkande självhjälpen, de samarbetande individerna, familjerna, hushållen etablera ett förhållande mellan varandra som omöjliggör krig och nationalism. Det är därför, vi beklaga hans inställning till militarismen. Vore han en politiker som många andra, då kunde man förstå. Men det är han inte och därför är det svårare att förstå.
Albin Johanssons analys av det svenska folkets antimilitaristiska inställning är till att börja med synnerligen egendomlig. Han säger, att arbetarna betraktade militarismen som motståndare till sina intressen och att "när folket började vakna till självmedvetande och erhöll en del av makten, det vände sig mot det militära". "Först under det nuvarande världskriget har det svenska folket i militären lärt sig att helt se ett försvarsmedel för landet frihet."
Denna analys är både bristfällig och delvis helt felaktig. Den antimilitaristiska uppfattning, som gått som en röd tråd genom både den svenska och all annan socialistisk folkrörelse, har inte haft några nationella utgångspunkter. Det var i själva verket inte fråga om landets frihet, utan om arbetarnas frihet från utsugning och förtryck. Socialismen var en arbetarideologi, som inte räknade med nationella gränser och som därför inte heller räknade med det nationella försvaret som ett värn för friheten. Arbetarnas solidaritet skulle alltså inte byggas upp efter nationsgränserna utan ha internationella aspekter. Var helst det fanns en utsugen och ofri arbetare, var han en kamrat, en länk i den världsomfattande solidaritetskedjan, som skulle frigöra arbetarklassen från ekonomiskt och socialt slaveri.
Att denna socialistiskt internationella uppfattning också måste bli antimilitaristisk, ligger ju i sakens natur. Militarismen var alltid i nationens, statens, nationalismens tjänst. Militarismen representerade nationalistiska intressen. Arbetarrörelsen däremot representerade universella arbetarintressen. Att det kommit till en omsvängning beträffande arbetarnas ställning till militarismen under senare tid, är därför en följd av, att den dominerande delen av arbetarrörelsen svek sin ursprungliga internationalism och lät sig länkas in i den nationella politiken. Detta är emellertid inte något bevis på internationalismens bankrutt utan snarare på den centralistiska arbetarrörelsens inkompetens att realisera socialismen.
Det fanns både före och efter förra världskriget förutsättningar att realisera en det arbetande folkets internationalism. Hade världens arbetare följt de franska socialisternas paroll om generalstrejk mot kriget 1914, så hade kriget kunnat förhindras eller åtminstone temporärt förkortas. Hade en energisk kampanjrörelse för avmilitarisering efter förra krigets slut resulterat i ett konsekvent ställningstagande från arbetarrörelsens sida, så hade förutsättningarna för det andra världskriket eliminerats. I stället följde en nationalisering av arbetarrörelsen, vilket också ledde till en nyorientering beträffande inställningen till militarismen.
Vi finna det vara i allra högsta grad betänkligt, om den enda erfarenhet, vi dra ur den nu pågående världskampen, ska bli en förtätad vilja till militarisering av det svenska folket. Hur kan man för övrigt vara så klippfast övertygad om, att militarismen är detta absoluta värn för "friheten att bygga och bo under demokratiska former" ? Ser man militärproblemet ur internationella aspekter - och det måste man givetvis göra - så har man all anledning i världen - och inte minst ur kooperativ synpunkt - att fråga sig, hur egentligen den frihet att bygga och bo ser ut, som militarismen värnat åt världens folk.
När världens länder i dag skakas av allt fruktansvärdare krigsslag; när sammandrabbningarna bli allt intensivare och grymmare, då eldas den ena frontens soldater främst av, att de hysa den uppfattningen, att den kamp de föra är en kamp på liv och död mot militarismen. Skulle militarismen vara ett säkert skydd för folkens frihet, då skulle det ju vid det här laget varit ett paradis i Tyskland. Så som det gick för Tyskland, så kan det också gå för andra länder. Tyskland var det bäst rustade landet. Tyskland hade den förnämsta militärntbildningen, den högsta vapenproduktionskapaciteten, den längsta och omsorgsfullaste militärutbildningen. Tyskland hade skaffat sig ett effektivt värn för friheten.
När Albin Johansson räknar med militarismen som ett försvar för friheten för vårt lands vidkommande, så måste han utgå ifrån den uppfattningen, att det svenska folket är annorlunda sammansatt än andra folk. Att vi i det här landet kunna militarisera så mycket som helst, utan att folkets mentalitet eller reagens tar det ringaste intryck av denna militariseringsprocess. Dessutom - och det är mycket viktigt att undersöka den saken - ha de sociala framsteg och den högre levnadsstandard, som hr Johansson påminner om i sitt föredrag, till icke oväsentlig del sin orsak i, att anslagen till militarismen hållits nere. Alldeles självfallet är det också, att om vårt lilla och världsekonomiskt sett så fattiga land ska kunna bygga en militarism, som någotsånär "skyddar" oss för inkräktare, då kommer det att bli slut med den höga standarden.
För någon tid sedan publicerades i tidskriften NU en intressant uppsats behandlande, vilka nationer som kunde tänkas utgöra stormakter. Kravet på att vara stormakt måste innefatta bland annat den ovillkorliga möjligheten att inte endast kunna försvara sig mot en eller flera angripare utan också kunna an gripa på eget initiativ. Att under dylika förhållanden plädera för militarismens aktualitet efter detta krig är absurt.
Det är egendomligt att kulturpersonligheter i det här landet så fastnat i militaristiskt tänkesätt, när dock ett flertal danska författare kunnat bevara sin kritiska sans genom ockupationsårens förfärlighet. I boken Hitler beskyddar Danmark levererar Erik Ring en besk kritik mot alla dem, som i kanonmentaliteten se ett försvar för friheten. Det skadade säkert inte att Rings synpunkter studerades även här i landet.
."Det vore en farlig, äventyrlig politik, om vi invaggade oss i den tron, att den stundande freden skulle göra försvaret överflödigt. Det är ett ofrånkomligt livsvillkor för oss svenskar att uppehålla ett starkt försvar, intill dess nationerna erhålla samma garanti för sin okränkbarhet i världen, som familjerna nu äga i vårt land." Ovanstående är också ett citat ur Albin Johanssons tal och utgör som synes ett anatema mot alla dem, som tilläventyrs tänka på att minska eller eliminera försvaret, när detta krig väl är över.
Låt oss alltså hjälpas åt att militarisera det här landet! Låt oss mata fram krigsförnödenheter ur våra fåtaliga rustningsindustrier och inskränka på nyttoproduktionen! Låt oss sudda ut den förlegade och traditionsbundna antimilitaristiska folkuppfattningen och fostra våra barn och efterföljare till förståelse för militarismen. Låt oss följa general Jungs förslag och skola våra arbetare i vapenbruk. även ute i industrierna. Låt oss öka vårt försvar och överlämna allt mer och mer makt i händerna på yrkesmilitärerna. Låt oss skapa allt större antal icke-prodnktiva sysselsättningsmöjligheter. Låt militärens yrke bli ett lockande framtidsperspektiv. Låt militarismens knektanda bli den dominerande. Och låt oss så slutligen fromt gå och beskåda vårt mäktiga frihetsvärn - tills vi en dag upptäcka att vi - förlorat friheten.
Våra egna militärentusiaster befinna sig i gott sällskap. För någon tid sedan påpekade en engelsk militärskribent nödvändigheten av att helt och hållet revolutionera försvaret. Nästa krig kommer - anser skribenten - att bli de radiostyrda flygbombernas krig. Man måste vara beredd på att när som helst få mottaga dessa ljudlöst angripande bomber utan krigsförklaring. Kanske vore det för vår del helt enkelt klokast, att vi utan vidare realiserade både arme och flotta. De äro eller bli föråldrade och bli alltså inte det värn för frilieten, som man tror. Låt oss specialisera oss på serietillverkning av stratosfärflygande bomber - det kunde kanske till och med bli en glänsande exportartikel: världens stiligaste stratosfärbomber i stället för världens bästakanoner!
Låt oss alltså försöka inbilla oss, att friheten även för framtiden är beroende av militarismen och inrätta oss därefter. Låt oss införa militarismen i småskolan eller vaggan och lära varje nytt liv dess plikt att låta militaristerna försvara dess frihet. Om vårt land går före med riktigt gott militaristiskt exempel, så kan det hända, att vi för en gångs skull göra riktig världshistoria. Kanske kan vår upprustning då bli ett exempel, som manar andra länder till efterföljd? Kanske Norge, Danmark och Finland lära av oss och riktigt lägga manken till. Ja, vi kunde till och med bli ett skolexempel för de stora staterna på, hur frihetens skira planta ska gödslas med militarism. Så kommer då världen att få gå en ny frihetstid till mötes - en frihetstid som bygger på den gedigna grunden av stratosfärbomber och bajonetter: Och så komma världens nationer än en gång att uppleva de gyllene frihetsåren från 1939-1945, som också de voro en följd av, att militarismen fick göra sig bred på frihetens bekostnad.
Tyskland försökte den metoden, när det gällde att värna sin "frihet". Där växte sig också militarismen starkare och starkare. Där fingo barnen redan från sina första levnadsår inpräntad nödvändigheten att bygga ett starkt "försvar". Där lärde man människorna försvarets, militarismens nödvändighet. Som intet annat land är just Tyskland ett skolexempel på, vart ett hejdlöst bejakande av militarismen kan leda. Militaristerna blevo landets herrar och gjorde det nya världskriget.
Våra militärentusiaster på hemmafronten hysa tydligen den uppfattningen, att det aldrig kan gå så långt med den svenska militarismen. Det tro vi för vår del inte heller, men detta därför att det svenska folket inte kommer att acceptera militarismen i den utsträckning, som militaristerna själva önska.
Vad världen behöver är tydligen någonting helt annat än mer militarism, mer "försvar för friheten". Det krig, som nu rasar, kom sannerligen inte såsom en följd av, att det fanns för lite militarism. Det fanns i stället en myckenhet av den varan, men felet var bara det, att denna militarism inte var så värst angelägen om att försvara friheten, som många inbilla sig. Militarismen blev i stället en krigsfara och ett medel att förinta friheten; Vad världen behöver är avrustning och denna vinner man naturligtvis inte, genom att de olika nationerna rusta i allt hetsigare tempo.
Det finns en annan väg att gå och det är den, vi skulle vilja rekommendera. Den är visserligen inte så populär bland politikernag toppar eller bland krigs profitörerna., men den har troligen ännu kvar en viss sympati hos menige man, hos folken.
Vi skulle vilja föreslå ,att folken - inte minst det svenska och inte minst de personligheter, som i dag stå' som ledare för de icke partipolitiska folkrörelserna -efter det här kriget försöka leta rätt på den riktiga andan, den riktiga utgångspunkten. Så långt vi se, är det individen, som måste återfinnas. Vi måste hjälpas åt att återfinna människan under allt det otyg, militarism och statsförtryck, som gjort henne till ett statskreatur. Detta komma vi emellertid inte att lyckas med genom militarism. Också vi ställa friheten före freden. Också vi äro anhängare aven kamp för friheten - men endast med vapen som vi själva kontrollera. Och att individerna eller folken kontrollera militarismen, är ju onödigt att framhålla.
Vårt folk - vi underlåta medvetet att.tala om landet som nation - vårt folk har hittills undgått krigets förbannelse. Som människor, som individer, borde vi alltså ha alla förutsättningar att ge fredliga impulser åt världen i övrigt. Vi ha som inga andra våra folkliga organisationer bevarade genom kriget. Vi ha samma positioner som förut. Vi kunde gå i täten för en världsrörelse, som försökte frigöra individerna från statsförtrycket - och militarismen - och skapa ett tillstånd, där folken själva dikterade framtidens fred för sina politiska representanter.
Blir den enda lärdomen ur masslakten: en utökad världsmilitarisering, då kunna vi gott stoppa vår idealism, vårt hopp om människans uteckling, vår strävan till demokratisk fullkomning, vår vilja till internationalism, våt kooperation och våra folkliga sammanslutningars målsättningar i en gammal säck. Ska framtidens fred garanteras av militarismen, då kommer med matematisk säkerhet denna fred att sluta i en än fruktansvärdare krigskatastrof än den, som nu pågår. (Syndikalismen 1944, 166-169)