Det är en sak alla ansvarskännande och framstegsvänliga människor, sammanslutningar och korporationer måste sätta på sitt framtidsprogram : fredens bevarande åt framtiden. Det borde kunna gå att nå en mäktig och imponerande enighet för en deklaration att till varje pris förhindra ett nytt framtida krig. För att nå fram till en dylik massansträngning i fredssyfte fordras det dock, att de fredsvänliga krafterna själva komma till egen klarhet, om krig är ofrånkomligt eller inte.

Det kan kanske anses onödigt att diskutera en sådan sak, allra helst om man har det nu pågående krigets fruktansvärda förödelse för ögonen, men man vet aldrig, hur det är på den punkten. Den gamla kvasivetenskapliga uppfattningen om krigets oundviklighet och ödesbetoning har lämnat efter sig ett tjockt lager av lögner och vaneföreställningar i det allmänna medvetandet. Det kommer säkert att fordras en myckenhet av agitation för att komma till rätta endast med dessa på okunnighet och slentrian byggda uppfattningar.

Hur ofta mötas vi inte i debatterna man och man emellan av det pessimistiska påståendet, att krig alltid kommer att existera, så länge det finns två människor kvar på jorden. Kunna inte de verkliga fredsvännerna slå sönder denna ödestro på krigets oundviklighet, då är det fullkomligt hopplöst och verkningslöst att fortsätta med fredsagitation - ja: över huvud någon som helst ideell verksamhet. Är det så, att krig måste existera med vissa tidsintervaller av mellanliggande fred, då är ragnarök och civilisationens utplånande bara en tidsfråga. Med matematisk visshet kan man då konstatera, att krigen förr eller senare komma att förinta allt levande och all civilisation. Är det så, då ha vi ingenting annat att göra än att i stilla meditation sitta och vänta på slutet, och det är bättre att detta slut kommer fort och snart.

Alla positiva och livsbejakande krafter måste alltså här sätta in en gemensam attack mot ödestron och vidskepligheten beträffande krigets nödvändighet. Här är själva grunden, där alla olika uppfattningar och åskådningar och sammanslutningar - vilka säga sig arbeta mot krig och för fred utifrån skilda utgångslägen - borde kunna enas om en gemensam frontställning mot kriget. Det borde kunna bli en alla fredsfolk omfattande paroll och uppgift denna, att visa upp för alla skeptiker och klentrogna, att kriget egentligen är det onödigaste av allt. Att det inte finns någonting, som säger, att krigen fylla en förnuftig uppgift, och att det inte heller finns någonting, som heter krigsbehov hos människorna.

Den för någon tid sedan förda radiodiskussionen om "krigets biologi" var mycket intressant och ett steg i rätt riktning. Här togo debattdeltagarna upp den ena efter den andra av krigets "'plussidor" och plockade sönder dem konsekvent och obarmhärtigt, tills det av kriget inte återstod någonting annat än vansinne och meningslös förstörelse av materiel och människor. Det är en fortsättning på denna linje, som måste bli en förstahandsuppgift för det samlade fredsfolkets strävan.Vi måste hjälpas åt alla - oavsett uppfattning i övrigt - för att riva sönder lögnerna kring krigets ödestro. Vi måste till full evidens förklara för alla tvivlare och skeptiker, att krig - långt ifrån att -vara ödesbetonat och nödvändigt - är ett brott mot allt sant mänskligt och oförsvarbart ur alla synpunkter. Vi måste också klargöra för alla dessa pessimister, att det just är de själva, som genom sin likgiltighet, sin fatalism, sin ödestro och sin passivitet, själva framskapa den atmosfär, ur vilken kriget har lättare att växa upp och få grepp över själar och sinnen.Vi måste plantera fredens vita lilja i varje människobröst, där det hittills bara funnits krigstörnen och naiv okunnighet.

När vi ha kommit så långt, att vi fått bort denna medeltida fatalism ur människornas medvetande, då ha vi också nått ett gott stycke väg mot det fredliga målet.
Det har sagts - och det är sant också -att folken inte vilja krig, men de tro på kriget som någonting oundvikligt, och det är nästan samma sak. Självfallet kan man inte bekämpa någonting, som man tror är oundvikligt. Man organiserar inte fredsvänner bland människor, som gå omkring och vänta på det nya krig, som enligt naturens lagar eller gudomens hårdhet förr eller senare med nödvändighet inträder, inträder trots alla ansträngningar och alla fredsförsök. Krigets ideologiska underlag måste ryckas undan, innan fredsfolken kunna gå till storms mot kriget. Kunna vi bara få världens folk övertygade om, att krigen - långt ifrån att vara naturnödvändiga - endast äro föranledda av felaktigheter i politiska system, otidsenlig nationalism och absurda ekonomiska system, då bör det bli betydligt lättare att bekämpa de verkliga krigsorsakerna.

Människor - som i stället för sin hittillsvaran-de primitiva uppfattning om krigets nödvändighet - hysa den uppfattningen, att krig äro föranledda av felaktigheter i statssystem eller andra rent påtagbara och konkreta faktorer, komma givetvis att reagera på ett helt annat sätt än förut. De komma att undersöka och fråga efter, var det verkliga ansvaret för kriget finns, och när de funnit det, komma de också att ställa krigsanstiftarna till ansvar för kriget.

Det kommer att bli många gånger svårare - för att inte säga omöjligt - att tvinga ut ett folk eller en människa i krig mot andra folk och andra människor, när man en gång är medveten om, att kriget är onödigt. Tror man på krigets oundviklighet, då ställer man inte heller någon människa eller något politiskt eller socialt system till ansvar för kriget. Tror man inte på krigets nödvändighet, då vänder man sig på annat håll och frågar, vad det är, som måste ändras, för att freden ska kunna bevaras och krig förhindras.

Detta är alltså grunden för den framtida fredsverksamheten: dra lögnen av krigets ansikte och göra folkens medvetande fritt från medeltida okunnighet och barnslig ödestro. En annan uppgift - och inte mindre viktig - är att införa ett fredsprogram i skolundervisningen. Hittills ha vi endast haft krigsundervisning. Det borde vara en tacknämlig pedagogisk uppgift för våra skolor att redan i unga barnasinnen inpränta en pacifistisk livsinställning. De historiska läroböckerna - både de, som användas i den enkla folkskolan, och de, som följa eleverna ända upp i studentstudierna -ha utgjort ett mycket lämpligt underlag för att fostra krigare och krigsmentalitet. I denna skolans fredsplanering skulle vikten främst läggas vid det förhållandet, att individerna själva äro ansvariga för egna handlingar även i krig - och att det ansvar, som varje fullvuxen individ får bära, också innefattar ställningstagandet till krig.

Denna världsomfattande fredssträvan, som vi syfta till och som måste komma, om vi skola kunna undvika nya krig, måste bygga på människan, på individen. Detta inte endast därför, att frågan om krig eller fred innerst inne är en individernas egen angelägenhet, utan också därför, att man endast på detta sätt kan skapa ett demokratiskt styrkeförhållande, som gör det möjligt för folken att bli starka nog att förhindra krig och hålla stången mot krigets organisatörer.

Det håller på att ske en viss omvärdering av demokratins väsen. Ännu så länge är den väl inte så markerad denna förskjutning, men i tidens allmänna våldslarm märker man dock en och annan ropande röst, som går i täten för mera tidsenlig och konsekvent definition av demokratismen. Lite varstans börjar man få upp ögonen för, att det så kallade representationssystemet inte är en fullödig demokratisk skapelse. Det räcker inte med att bygga på massornas indirekta medverkan i demokratismen - detta blir bara en formal demokrati med mellanliggande tidsintervaller av diktatur och folkofrihet - utan man måste försöka få fram ett demokratiskt tillstånd, där den enskilde individen, den enskilda människan, är ansvarig, inte endast vid en kort valperiod utan ständigt. Representationssystemet är byggt på förmyndarval. Massan har rätt att välja sig förmyndare på så och så lång tid, men har ingen som helst möjlighet till kontroll av de valda representanterna under valperioden. Det enda som återstår är att rösta på nya förmyndare nästa val, om man är missnöjd. Naturligtvis är detta inte ett demokratiskt, tillstånd. Ett demokratiskt folk består inte av omyndiga massor. Ett demokratiskt folk består av myndiga individer, som själva avgöra de problem, de ställas inför.

Det är denna fördjupade inställning. till demokratismens problem, som tydligen på vissa håll börjar finna resonnans. Och det är också på en dylik fördjupad demokratism, som kampen mot kriget och för freden måste byggas. Det är en sak, som inte får överlämnas till valda representanter, till vilka man överlämnat en viss tidsföljds bestämmanderätt. Detta har visat sig inte hålla måttet. I vilken utsträckning fick exempelvis Finlands folk lägga sitt veto i vågskålen, när det gällde landets inträde i kriget på Tysklands sida? Det var det s. k. demokratiska representationsskicket, som lade hinder i vägen för folket att fritt få uttala och forma och i praktisk gärning omsätta sin mening. Så har det varit alla andra gånger i alla andra länder, när det gällt frågan om krig och fred. Men så får det inte bli i framtiden. Fredsrörelsen måste bygga på individerna, var de än befinna sig,och får aldrig stanna inför de nationella gränsernas krigsbejakande ram.

Det får helt enkelt inte bli en angelägenhet för politiker och valda förtroendemän. Det måste bli en angelägenhet för människorna, för individerna. Med mindre går det inte. Det måste byggas en varje hinder trotsande övertygelse mellan alla fredsälskande varelser, att vad som än händer och som kommer att ske, så måste de sätta in hela sin samlade styrka som individer och som mänsklighet för att förhindra uppkomsten av nya krig. Denna styrka har mänskligheten till sitt förfogande, om den är medveten och samlad i därför lämpade demokratiska sammanslutningar, som äro helt oavhängiga de nationella staterna och deras politiska aspekter.

Vi måste gå fram för ett verkligt folkförbund oberoende av statliga pakter och nationalistiska intressen. Vi måste intressera människorna som människor för fredens problem. Vi måste få det dit hän, att varje individ känner sig medansvarig i avgörandet om krig eller fred. På den enskilda människan, på grupperna, på de världsomfattande koalitionerna, beror det, om kriget skall kunna förhindras för framtiden.

I går och i dag är det staterna, som avgöra krig och fred. Staterna övertaga ansvaret för dessa krigsförbrytelser. De enskilda individerna känna inget ansvar inför världskatastroferna, därför att de överlämnat sin bestämmanderätt i sådana angelägenheter åt valda politiker och statsmän. Men en verklig fredsorganisation eller en koalition av organisationer med fredliga intressen byggd på en verklig demokratism -en demokratism som lägger beslutanderätt och ansvar på individernas axlar -den tager ifrån staterna både ansvaret och beslutanderätten i frågan om krig och fred.

Skall ett dylikt folkligt värn mot nya krig komma till stånd inom en snar framtid, fordras det emellertid framför allt en sak: tolerans mellan de divergerande sammanslutningarna såväl som mellan folken. Den utpräglade och arroganta sekterismen måste ersättas med viljan till gemensam strävan i sådana frågor där man kan enas, exempelvis i fredsfrågan. Vad beror det egentligen på, att det åter och åter blir nya krig, när ändock folkets stora flertal vill fred och från krigets första dag längtar till den sista, då freden åter inträder? Att en ren diktaturstat går till angrepp i förvärvssyfte och i syfte att med svärd och våld föra sina ideer vidare, det kan man förstå, därför att i en totalitär stat äger folket och den enskilda människan ingen makt, medan staten är suverän maktutövare. Men även demokratierna gå till krig, ja, till och med till krig mot varandra. Detta hände i varje fall under förra världskriget. Och folken ville fred.

Detta kan endast förklaras på så sätt, att makten även inom demokratierna i själva verket inte ligger hos folket utan hos staten. Den demokrati som existerar är en ytlig demokrati, en val demokrati som träder i funktion så där vart fjärde år. Mellan dessa demokratiska valperioder råder det ett representationstillstånd, som eliminerar demokratismen. Och i tider av krigsrisk ha de valda representanterna sällan frågat sina väljare till råds. De ha ställt folket inför fullbordat faktum, och följden har blivit, att fredsälskande folk kämpat på var sin sida i ett krig, som de inte önskat och som de längtade bort ifrån.

Hittills har frågan om krig och fred avgjorts utan ansvar. Avgjorts av makter och institutioner, vilka saknat ansvar, eller där detta på något märkligt och diaboliskt sätt trollats bort. De enskilda människorna bara, valde sina representanter och lade därmed ansvaret i de folkvaldas händer. Men dessa folkvalda, gingo till sitt viktiga värv - inte som representanter för människorna -och inte heller som människor med individuellt ansvar - utan som representanter för en nation, för en grupp, för ett system. När därför frågan om nya krig blev brännande, då sköto de sina individuella uppfattningar åt sidan, då togs ingen hänsyn till individernas intressen som levande varelser; då räknades endast med statliga och nationalistiska, politiska qch ekonomiska intressen.

Från detta absurda förhållande måste utvecklingen länkas in på helt andra banor, där inte längre ett opersonligt och oansvarigt monstrum som staten får avgörandet i sin hand. Alla fredsvänner, alla de, som inte äro fjättrade av okunnighetens medeltida vanföreställning om krigens ödesbetoning, måste hjälpas åt att överföra ansvaret för freden på människorna. Endast på så sätt ha vi grunden lagd för framtidens fredliga samhälle. (Syndikalismen 1944, 121-124)