Förord

Innehållet i denna broschyr utgör ett sammandrag av en diskussionsinledning som Folke Fridell, på inbjudan av akademiska föreningen i Uppsala, höll hösten 1948. Här har författaren berört just de synpunkter varom han i sitt kända inlägg i litteraturdebatten kallat Nya mål för arbetardikten:

"---Vi måste sträva fram mot en annan värdering av människorna. Det produktionsmaskineri som idag är nödvändigt för mänsklighetens fortsatta existens är inte någon enskild människas verk. Det är en produkt av miljonernas ansträngningar, erfarenheter, livsinsatser. I stället för att säga: det här är mit och det här dit måste vi- när det gäller kollektiv produktion- våga oss på uttrycket: det här är vårt.

För det är vårt, det är allas. Alla har vi vår del och alla borde vi ha rätt att ta vårt ansvar. En frigörelse av detta ansvar kanske kunde ersätta slöheten med intresse och göra maskinen till tjänare och människan till herre.

Det vore synd om man bara av rädsla för experiment avstod från att pröva också frihetens metod---."

Federativs förlag

Människornas situation av idag....

Vi människor kan- inför oss själva och inför varandra- måla med så olika färger: ljusa och mörka. Självfallet är båda metoderna farliga. Riskmomentet är överhuvud alldeles omöjligt att komma ifrån i vår moderna, dynamiska värld. Livet har väl aldrig varit en lek och det blir tydligen mer och mer riskfyllt med åren som går.

Detta gäller inte bara de av oss som målar i rosenskimmer eller skymningsmörkt, utan också de försiktiga; de som vandrar den gyllene medelvägen eller de som av ren rädsla inte målar alls. Vad alla våra trevande, osäkra tankar, våra fumliga funderingar och värdesättningar, vår tro och vårt tvivel; ja, hela vårt sätt att leva och bete oss- vad allt detta kan få för inverkan på omvärlden och framtiden, om detta vet vi just ingenting.

Det kan vara farligt att tvivla, men också att tro för mycket. Riskfyllt att mana till försiktighet likaväl som till hänsynlös handling. En sak bör vi dock kunna ena oss om från örjan: att tystnad kring livsviktiga problem är den allra sämsta lösningen. Kanske också den allra farligaste.....

Men det var fråga om riskerna. Låt mig då säga detta: jag är inte alldeles omedveten om faran av att måla i svart. Redan för ett par år sedan förutsåg jag att den som riktigt på allvar letade efter orsakerna till slöheten bland människorna riskerade att ställa sig rätt naken mitt i det starkaste blåsväder. När jag skrev artikeln om Nya mål för arbetardikten, visste jag att protesten skulle komma; visste det och hoppades på den. Hoppades därför att själva protestens attityd är positiv och rebellisk medan tystnaden — i det här sammanhanget — är liktydig med resignation och negativism.

Annars finns nog också risken att droppa in olust i känsliga sinnen; att väcka tvivel där det kanske finns en omedvetenhetens harmoni; att skaka om utan att kunna lägga tillrätta igen. Just där finns kanske den största risken: att försöka väcka, analysera, riva sönder. Utan att kunna ge någonting i stället. . . Det är här den smärtsamma känslan träder till; känslan av oförmåga och tvivel.

Så är det den ljusa sidan som man så oerhört lätt kan få fram om man jämför med mörka tillfällen i gångna tider. Då kan nutidsmänniskornas ställning bli rent av lysande. Vi är mätta, välklädda, moderna, kunniga. Och framförallt naturligtvis — effektiva.

Om man letar efter jämförelsepunkter långt bort åt medeltiden till och jämför dåtida tragedier med nuets ljusa välståndsbilder, då blir det fotografiet mycket vackert. Men inte bara vackert. Det blir en liten smula falskt också.

Löper man alltså risken att skapa olust och irritation för svartmåleriets skull — och det gör man säkert — så föreligger precis samma risk när det målas ljust.

De olika synsätten är kanske endast en fråga om tro eller tvivel. För min del hyser jag den uppfattningen — och detta är nog mer tvivel än tro — att mänskligheten aldrig stått inför så oerhörda problemkomplex som i dag och samtidigt sällan mobiliserat så lite energi för att bemästra svårigheterna.

Vad som främst tränger på är den underliga kontrasten mellan vår vilja och vårt kunnande. Denna kontrast som visar både vår storhet och vår ynkliga oförmåga.

Synfältet har aldrig varit vidare. Med vidöppna, vetgiriga ögon ser vi ut omkring oss: i nuet, mot framtiden, bakåt. Vårt vetandes kikare är riktad åt alla håll: inåt människan sker en psykologisk djuplodning, framåt drömmer vi om gigantiska ting, bakåt har vi hittat människan sen nästan miljoner år.

Samtidigt — och just här uppstår denna ödesdigra kontrastverkan, här framträder bristen på balans — samtidigt uppvisar människorna en oerhörd oförmåga att anpassa sina liv i enlighet med de möjligheter vårt vetande erbjuder.

Vi vet nästan allting — inte själva utan genom specialister och det gör inte problemet lättlöstare — utom en enda sak, men en mycket viktig: hur vi ska bete oss, hur vi ska leva tillsammans för att härda ut med allt vårt tekniska kunnande.

Vårt vetande känner knappast några gränser. Världen förnekar alla hinder och till människornas förfogande står allt som behövs för att avlägsna alla konstlade gränslinjer mellan människa och mänsklighet. Vi är internationalister; med eller mot vår vilja är vi världsmedborgare. Men vi orkar inte leva som sådana.

Sett mot bakgrunden av nutida möjligheter har vi aldrig varit så hjälplöst villrådiga som nu. Aldrig tidigare har väl folken — och ändå i denna folkrörelsernas gyllene tidsålder — stått så fattiga på makt att inverka på det storpolitiska skeendet som i våra dagar; aldrig har väl den hemliga diplomatin firat större triumfer än i det skådespel som nu utspelas inför en livrädd och krigserfaren mänsklighet. Och aldrig har väl människorna så kapitalt saknat mod, vilja eller förmåga att aktivt inverka på händelseutvecklingen.

När som helst och nästan också var som helst kan misstänksamhetens giriga eldtunga leta sig fram till det välpreparerade världsbålet och antända med explosiv verkan, medan det runt om i världen står människor i overksam stumhet och bara väntar på katastrofen.

Denna tekniskt tidsbetungade situation kan man måla i två färger: ljust eller mörkt. Den som väljer de mörka färgerna gör det säkert av den övertygelsen att endast en kritisk inställning kan söka genom att irritera; väcka genom att avslöja. Jag tror att vi i dag måste söka efter andra lösningar än dem de två stora politiska ideologierna representerar; efter ett annat ekonomiskt system än det dessa båda rekommenderar eller tvistar om.

Lösningen på tidens problematik ligger kanske inte vare sig i liberalismen eller statssocialismen utan i ett tredje alternativ vid sidan om — ett alternativ som kommit alldeles i skymundan i den offentliga diskussionen.

Kanske ska man inte dra alltför viktiga slutsatser ur en känslouppskruvad valdiskussion, men ändå var det väl ganska symptomatiskt, att när professor Ohlin i radiodebattens slutskede upprepade gånger ställde frågan vad socialdemokratin önskade för alternativ till statssocialisering, så fick han inget egentligt svar. Inte från Erlander och inte från Wigforss. Statsministern talade om ungdomsförvillelser och även finansministern gick omkring frågan.

Ändå tycker jag att svaret kunnat ges utan svårighet och utan att gå vid sidan om socialismens program. Det hade räckt en lång bit om man gått tillbaka till de socialistiska urkunderna. Där saknas det sannerligen minst av allt alternativ till statssocialism. Klart besked hade man kunnat ge bara genom att citera Engels när han säger att staten är ett instrument för förtryck, som ska placeras på sin rätta plats, d. v. s. på museet vid sidan om spinnrocken och bronsyxan och att statens välde bör ersättas med fria överenskommelser mellan folkens fria associationer.

Detta så mycket hellre som åtminstone finansministern vid andra tillfällen gjort uttalanden som tyder på att han inte är främmande för dylika tankegångar.

Det torde vara riktigt, att den gamla liberalismen inom sig hade starka frihetliga tendenser och att avsikten var att bereda utrymme för den ovillkorliga individuella friheten. Liberalismens kärna var den fria konkurrensen i samband med en naturlig eggelse till privat företagsamhet. Här fanns — menade man — lika möjligheter för alla att få en plats i solen. Drivfjädern skulle utgöras av den individuella egoismen, men just det förhållandet att denna egoism slipades vid sin kontakt med andras egoism, skulle garantera harmoni i utvecklingen.

I stället för liberalismens ideala jämviktsläge — sådant det var tänkt och skisserats av dess ekonomer — fick vi kapitalismen med dess underdånighetsmentalitet, dess klasskillnad, dess truster och karteller.

Dessa båda ekonomiska system — statssocialismen och liberalismen — beskyller nu varandra ömsesidigt för att ställa sina program i motsatsförhållande till friheten. Från båda hållen gör man gällande, att friheten går förlorad om motståndarnas idé segrar. Liberalismen anser att statsdrift skapar byråkrati, att den förkväver det fria initiativet, att statens allmakt kommer att göra människorna till slavar under ett politiskt kontrollsystem som inte lämnar plats för individualitet och skaparglädje. Att de mänskliga fri- och rättigheterna ersätts med statsdespotism.

Från statssocialistiskt håll gör man å andra sidan gällande, att liberalismens frihet endast är de fåtaligas frihet att härska över massorna; de besuttnas rätt att hålla de obesuttna i slaveri. Vilka har rätt?
Förhåller det sig kanske så, att hela denna lidelsefulla frihetsdiskussion som pågått så länge, men som för Sverges del särskilt blossade upp under krigsåren, att hela denna diskussion knappast tar hänsyn till den stora majoritet av människor som i dag utgör det s. k. teknokratiska samhället fungerande del? Det tycks mig som om liberalismens krav på ökad individuell rörelsefrihet har som nödvändigt underlag en ofri och disciplinerad människomassa.

Visserligen har man gång på gång deklarera: från liberalistiskt håll att man är villig respektera den enskildes rörelsefrihet och hans tillhörigheter endast i den mån denna frihet inte missbrukas, d. v. s. ej gör intrång på andras rätt, och i den mån hans tillhörigheter ej visar sig vara andras egendom. Man har från detta håll alltså konstaterat, att den enskilde företagarens rätt endast erkännes om den inte trampar andras rätt under fötterna, vidare har man sagt, att frihetsbegreppet har sin begränsning och att friheten i och för sig inte är någon pålitlig ledstjärna för tanke och handling. Friheten skulle alltså enligt denna uppfattning behöva en regulator och denna måste då vara rätten. En frihet vars begränsning utgjordes av rätten: en frihet som sträckte sig så långt fram att den tangerade andra människors frihet.
Men inte längre . . .

Nu är frågan den: är liberalismen och dess förespråkare villiga att bibehålla denna sin rättsliberalistiska uppfattning även om det i modern tid visar sig vara nödvändigt med en radikal förändring av de rådande egendomsförhållandena? En ändring som dikteras av den storindustriella produktionen, om friheten ska bli lika för alla. Om rätten ska bli en regulator för alla människor.

Så långt jag kan se förhåller det sig på det viset, att den rättsregulator som den fria företagsamheten i det nuvarande egendomssystemet har på sitt program, egentligen ingenting annat är än en överklassregulator, som fungerar så bra den kan — avbruten av krig och kriser — mellan ett litet fåtal. Mellan ägarna till produktionsmedlen. Det går emellertid mycket dåligt att tala om att man respekterar den enskilde individens frihet om man bara avser en frihet för några stycken människor.

Under moderna, storindustriella produktionsförhållanden är äganderätten och kontrollen över produktionsmedlen utslagsgivande både för företagsamheten och friheten. Denna produktion är inte möjlig med mindre än att detta lilla ägande fåtal förfogar över en miljonhövdad massa av egendomslösa och ofria människor.

Att lösa frihetsproblemet för denna massa måste därför anses som den angelägnaste uppgiften. Denna kärnsak för både kulturliv och rättsliberalism vill man emellertid tydligen undvika i den allmänna debatten.

Vad jag vill påpeka är alltså, att allt tal om rättsliberalism skorrar falskt och ihåligt så länge
man inte har mod att erkänna att problemets punkt ligger just här: att skapa ett socialt tillstånd där friheten inte inskränkes till att bli en överklassfrihet och där rättsregulatorn endast reglerar förhållandena mellan individerna i denna rikemansgrupp.

Endast när friheten är tillgänglig för alla och rättsregulatorn ser till att ingen människas frihet blir trampad till marken, kan man tala om en reell rättsliberalism.

Nu talas det så bestickande och skickligt om att det rådande systemet ger alla lika rätt till framgång, men man måste likafullt vara medveten om att dylikt prat är en trasgrann ridå bakom vilken den hålögda lögnen finns. Bara i det här landet finns många tusentals människor som lever sitt liv utan att kunna hävda sig som en följd av ett rättsvidrigt produktionssystem. Det nuvarande systemet är så funtat, att det måste finnas en massa av ofria, ovärderade varelser som underlag för att de stora örnarna ska få vässa sina egoistiska klor mot varandra i harmonisk tävlan. Harmonin — sådan den nu är — finns till bara för örnarna . . .

Statssocialismens fara ligger väl närmast i dess centralism. Vägen från den enskilda röstsedeln en gång vart fjärde år och fram till det dagliga arbetet i det statliga företaget är alldeles för lång. Gemensamhetskänslan försvinner och människorna känner sig ofria.

Centralismen — en tidsfara

Är det då omöjligt att finna en tredje väg; en väg där man inte behöver tala om frihet eller socialism utan i stället om frihet och socialism?

Klyftan i betraktelsesätten mellan toppen och djupet återspeglas också hos alla dem som i våra nuvarande ekonomiska och industriella förhållanden vägrar att se någon orättvisa; de som vill påstå att den moderna tidens arbetare i allt är jämbördiga med alla andra socialgrupper och att jämbördigheten också sträcker sig fram till förhandlingsbordet.

Utifrån min synpunkt blir förhållandet inte så harmoniskt. Sanningen är — sådan vi erfarit den — att en svensk arbetare sällan kommer fram till förhandlingsbordet. Och kommer han någon gång fram — så inte är det precis som jämbördig part.

Representationssystemet i vår funktionalistiska värld har liksom skalat av de rent individuella möjligheterna till inflytande. Arbetarnas egna fackliga sammanslutningar är starkt centralistiskt uppbyggda och stadgarnas vetorättsklausuler ger den reella makten mellan kongressperioderna åt styrelsen. Därtill kommer att specialiseringen inom arbetet medfört en mängd skiftande tariffer och bestämmelser som det fordras specialkunskap för
sätta sig in i.

Den indirekta demokratin är så oerhört indirekt numera, att ett faktiskt vacuum skapats kring dea enskilde individen, vars läge snarare måste betraktas som hjälplöst i stället för jämbördigt.

Vilken människa med sinne för logik vill för övrigt påstå, att industriplatsernas förhandlingsbord är ett ställe där jämbördiga parter mötas? I så fall måste man ha en mycket underlig uppfattning både om jämbördighet och demokrati.

På ena sidan förhandlingsbordet sitter kanske ensam människa som äger hela det fabrikskomplex där tusentals andra tvingas arbeta. På den andra sidan sitter en egendomslös arbetare som har frihet att böja sig för de dikterade villkoren eller gå ut på gatan till svält och arbetslöshet. Och när överenskommelsen är klar — när partema "kommit överens" — då går den ägande människan till sitt kontor som den befallande och beslutande parten, medan arbetaren vandrar in i fabriken, som en lydande, fungerande varelse. Det är mycket svårt hitta jämbördigheten i den situationen och att kontrakt är skrivet förbättrar ingenting.

Vi lever i en orostid; på gränsen till en atomålder om vilken vi ingenting vet. Allt kan hända- eller nästan allt — och när detta något händer har vi inte råd att slumra de belåtnas törnrosasömn även om vi — så långt det gäller Sverge — så länge har präktiga duxmadrasser att vila på och ett någorlunda rent samvete att ta med oss i sängarna.

Att möta vår internationella framtid — för framtiden kommer att bli internationell — med drömmar om nationell förträfflighet är kanske det farligaste av allt. Vi är en liten länk i tidens stora kedja och kan aldrig slita oss fria från de stora sammanhangen. I mina böcker har jag gjort gällande att åtminstone något av tidens sjuka betingas av vår moderna tillbedjan av tekniken; vår ovärdiga maskindyrkan, vår ödmjukhet inför hastighet och volymer.

De som erkänner att detta är riktigt; att det är sanningen så långt vi orkar söka den, de måste också fatta och förstå allvaret i vår tids problematik.

Finns det då ingenting att sätta i stället för denna sjukliga misstro mot människorna? Är det omöjligt att hitta ett produktionssystem där demokratin är en verklighet inte bara vart fjärde år när det är val; inte bara under den tid vi äter maten och alltså representerar konsumentintresset — utan också under den oerhört viktiga tid av vårt liv när vi lagar till maten?

Måste vi — som läppjar på friheten när vi röstar, som får ta del av ansvaret och rättigheterna när vi är konsumenter — måste vi för alla tider känna oss ofria och kuvade som producenter? Det är en grotesk situation, för det gäller ju dock samma människor.
Ett ja till de frågorna innebär antagligen dödsdomen över vår civilisation; ett nej behöver inte
innebära att man dogmatiskt följer ett tredje alternativ. Bara att man är villig att lyssna också till nya signaler.

Det liberalistiska systemet med sin kapitalism har visat sig inte hålla måttet. I vår tekniskt fulländade värld är den privata äganderätten till de instrument som alla måste bruka, en absurditet. Statsdriften ger inte heller någon lösning på frihetens problem. Socialiseringen — som egentligen inte är någon socialisering utan en nationalisering och därmed ett hinder för en tidsbetingad internationalism— kan inte skapa den trivsel som är nödvändig för att vi ska kunna räkna med en framtid.

Stoppa den tekniska utvecklingen går inte, den vägen är inte framkomlig. Rödstugeidyllen är lika overklig som talet om flykten från landsbygden är överromantiserad. Vi kan inte vända blickarna bakåt för att finna en lösning på framtidens problem.

Vi måste se framåt. . .
Om vi alltså inte kan stoppa den tekniska utvecklingen så finns det kanske en annan metod: att försöka minska den eftersläpning vi människor befinner oss i som sociala varelser i förhållande till denna teknicism. Någon har sagt att det i våi tid tar sju timmar att flyga över Atlanten men sju månader att få tillstånd att göra denna flygtur. Påståendet är naturligtvis osanning — många behöver inte vänta på resetillstånd alls och andra får aldrig resa; vissa länder är hemligstämplade för nyfikna resenärer och vissa människor är för fattiga att lösa biljett — men det är ändå en sorts osanning som ger en god glimt av människans situation: visar vår eftersläpning i förmågan att anpassa livet efter de tekniska framstegen.

Många anser att produktionsformerna är helt likgiltiga och att det enda viktiga är volymen och effektiviteten. På denna snedvridna uppfattning bygger hela vårt sätt att fatta ställning till tidens stora problem. Socialisterna har glömt bort att målet främst gällde en förändring av produktionsformerna? Om arbetet utföres i frihet och under gemensamt ansvar eller under olidlig hets och teknokratisk disciplin är helt enkelt av avgörande betydelse för människornas trivsel. För effektivitetens skull får vi inte sätta människan sist och maskinen först. . .

Vi måste höja produktionen ropas det i dag från alla håll. Det är naturligtvis riktigt — folk svälter nästan överallt i världen och det är vår skyldighet att söka mätta dem även om vi efter frågan om maten räcker — en fråga som många biologer besvarat med ett kategoriskt nej — gör att alla drömmar om överflöd fått sitt värde realiserat.

Ändå tror jag att vi bör ge oss tid att leta oss fram till frågan varför folk svälter — när vi redan nu är så rasande effektiva. Värre brådska är det nog inte än att vi hinner ta oss en funderare på det problemet innan vi hastar vidare.

Producenterna saknar i dag inte bara kontroll över sitt liv som producenter utan också över vad de producerar och hur produkterna användes. Nu svälter barnen ute i Europa, de behöver kläder att skyla sin nakenhet. Men vad för garanti har till exempel de svenska textilarbetarna att dera produktiva ansträngning kommer de frysande barnen tillgodo? Kanske blir det militärkläder stället för hjälp åt behövande.
Frågan om vad vi producerar är också viktig Det är inte alldeles likgiltigt om det blir bröd eller atombomber.

Det tredje alternativet

Det tredje alternativ som man kan ställa upp som jämförelse är den koopererande produktionsformen. Mest renodlat representeras denna kooperation i dag av syndikalismen. I det här sammanhanget är det väl överflödigt att syssla med denna rörelses historia, dess principförklaringar och ideologi. Det viktiga är — tycker jag — att de som verkligen på allvar söker efter en social rörelse som utgör ett alternativ till både liberalism och statssocialism, verkligen har någonting att vända sig till.

Hittills har den sociala och ekonomiska debatten på ett nästan grinigt sätt låsts fast vid de två möjligheter som liberalism och statssocialism innebär. Ett sidosprång in i federalismens rika idévärld skulle säkert verka stimulerande på den fortsatta debatten.

Denna tredje utväg — som jag i det följande skulle vilja kalla producentkooperationen — borde kunna utgöra alternativ till både statsdrift och kapitalism; både för drömmen om den harmoniska konkurrens som visat sig omöjlig att realisera och statsproduktionen som inte ger plats för individuell frihet. Den borde också- och det är ganska väsentligt -utgöra alternativet till de nästan förtvivlade önskningarna att stoppa teknikens utveckling. Slutligen borde den också utgöra en garanti för, att den kalla teknokratiska värld som många moderna forskare ser skymta i framtiden som ersättare både för kapitalism och socialism blir en värld där det ges utrymme för människa och människorna.

Denna federalistiskt inspirerade producentkooperation saknar inte alldeles praktisk erfarenhet. Under några hektiska månader praktiserades den under inbördeskriget i Spanien. I Kina har sedan länge en producentkooperativ produktion framgångsrikt verkat inom den tunga industrin. Här i Sverge har vi exempel bl. a. i den bohusländska stenindustrin.

Man har från skilda håll sökt misstänkliggöra denna produktionsform genom att hänvisa till den engelska gillesocialismens förmenta misslyckande. Den reella frågan är emellertid den: har gillesocialismen eller produktionskooperationen så allvarligt prövats att man på basis av gjorda erfarenheter kan utdöma den och ändå göra anspråk på vederhäftighet?

De synpunkter jag nu vill redovisa som ett försvar för koopererandets idé är på intet sätt märkvärdiga. Men kanske lite okända för många. Säkert hittas de sällan i läroböckerna.
Det råder villervalla och oklarhet kring begreppet demokrati — så stor att ingen egentligen vet om han är demokrat eller någonting helt annat. Jag ska inte här försöka analysera olika definitioner, men en gång vid ett diskussionsmöte fick jag en definition: Demokrati är en styrelseform. En politisk styrelseform. När jag invände att en styrelseform kan vara så olika- diktaturen är ju också en styrelseform och därtill en av det mycket hårdhänta och märkbara slaget- så fick jag ett tillägg: demokratin är en styrelseform där styrelsen väljes av de styrda och kontrolleras av dessa.

Om godtager den definitionen och överför den på arbetslivets område så skulle de industriella demokratin bli ungefär liktydig med producentkooperationen. De styrande- i detta fall produktionens ledare- väljes och kontrolleras av de styrda, d.v.s de industrianställda människorna.

När jag nu ska göra ett försök att motivera denna inställning- som jag vet verkar nästan kriminell i rättrogna disciplinmänniskors öron- så blir det på något sätt en sammanfattning av den livserfarenhet jag tillägnat mig. Jag skulle önska återge åtminstone någonting av det jag själv upplevt men också en en glimt av hela den den förkrympta frihetslängtan, som idag med intresse klamrar sig fast vid begreppet industriell demokrati.

Fördelningsproblemet är naturligtvis oerhört viktigt både för produktionsvolymen och för trivseln, men viktigare är ändå vem eller vilka som får uppdraget att verställa denna fördelning. Det är värderingen ovanifrån som skapar irration och olust. En kooperativ värdering skulle inte utgöra något stort problem därför att det samtidigt blev en självvärdering. Värderingen underifrån blir också verkställd av initierade på ett helt annat sätt än nu, när bestämmanderätten är koncentrerad toppen. Där skulle jag också vilja inflika, att värderingsförfarandet i en starkt centraliserad statsproduktion måste verka betydligt mer chockartad än under rent kapitalistiska förhållanden. Det går an att bli undervärderad av en klass som är inställd på att bekämpa, som man finner orättvis. Många gånger värre blir det när allt ska vara så rasande rättvist och det är de egna kamraterna som står för värderingen.

I ett producentkooperativt företag skulle också samkänslan med företaget utvecklas harmoniskt. En förman skulle inte känna sig utstött ur gemenskapen på samma sätt som nu. Där skulle inte frågan om att dagtinga med det förflutna bli aktuell. Chefskapet skulle bli en komplimang från likatänkande i stället för någonting som i mycket liknar ett judaserbjudande. Ett bevis för kooperatörernas fullständiga förtroende för den utvalde.

Men alla dessa positiva faktorer — som inte skrivbordsfantasier utan faktiska förhållanden som var och en med lätthet kan iaktta på nästan varje arbetsplats — är inte allt. Genom att ingen intresseklyvning förekommer mellan företaget och arbetarna, skulle ledningen framstå som ett uttryck för allas bästa.

Hela rationaliseringsproblemet skulle få en helt annan aspekt inom en koopererande industriell produktion. De effektivitetsåtgärder som vidtas skulle skulle gå direkt till alla anställda.Hela tidsstudieeländet skulle avskrivas. Jag säger medvetet tidsstudieeländet därför att jag med detta vill göra klart att det inte är en förkastelsedom över tids- och arbetsstudier i princip. Det kan mycket väl hända att en kooperativ produktionsförening anställer tidsstudiemän eller väljer sådana inom de egna leden. Eländet uppstår främst därför att det finns två parter och att den ena av dessa — ägarna — anställer tidsstudiemännen som pådrivare, som spioner på den andra parten. I en kooperativ industri kommer arbetsingen-jören som en hjälpare och vän i stället för som en fiende.

En decentralisering av bestämmanderätten inom produktionslivet är ett djärvt förslag och när jag nu i alla fall rekommenderar ett försök på de områden där det är möjligt, så är det därför att jag riktigt känner hur dylika metoder skulle mötas med sympati från arbetarhåll.
Uppgiften är inte lätt, men den är nödvändig. Den förskjutning av bestämmanderätten hän mot en allt starkare koncentration som är tidens tecken, måste dock på något sätt stoppas, om demokratin överhuvudtaget ska bli någonting mer än en formell fras. En ökning av de fungerande människorna och en liknande minskning av de substantiella är inte möjlig med mindre än att hela demokratin äventyras.

När det gäller dylika decentraliseringssträvanden ligger fältet öppet för experiment: att diskutera i stället för att befalla; att så att säga fånga in producentintresset i stället för att disciplinera det. Jag har ingen erfarenhet som företagsledare, men som ledd är jag själva sakkunskapen. Anledningen till vantrivseln tror jag mig känna: arbetarnas reagens likaså och allt detta säger mig att experiment med producentkooperationen skulle löna sig.

Det talas i dag om hur nödvändigt det är att rationalisera, men vad vet vi egentligen om rationalisering? Så länge produktionen tynges av tvenne stridande ekonomiska intressen har man kanske ingen rätt att tala om rationalisering. Vid en rundabords-konferens för några år sen påstod överingenjör Harald Ager att nio tiondelar av den onödiga spilltiden inom produktionen beror på fel i företagens organisation. Man ser dem inte alltid uppifrån, men man ser dem mycket väl nerifrån.

Att detta är riktigt vet vi som har erfarenhet om dessa ting. Därför behöver det kanske inte verka så förskräckligt chockerande om man gör det påståendet, att det inte finns någon välrationaliserad produktion under nuvarande egendomsförhållanden — trots all konstlad brådska och all olustig hets på arbetsplatserna.

Det kan inte bli rationellt så länge de som inte ser felen därför att de placerats för högt uppåt skyarna har hela bestämmanderätten. Och det kan inte heller bli rationell produktion så länge producenterna i formen ägare och egendomslösa klyva i tvenne fientliga intressen, vilka likt okynniga småpojkar kivas om produktionens resultat.

Det tredje alternativet — det som jag här kallat produktionskooperationen — skulle alltså lösa en mängd problem: öka de anställdas intresse, eliminera otrivseln, höja människovärdet och sätta människan före maskinen.

Jag har glädjen att i det sammanhanget kunna hänvisa till en politiker som sannerligen minst av allt kan beskyllas för flirt med socialismen, nämligen högerledaren Fritjof Domö, som i ett tal i Falun under förra valkampanjen yttrade följande:

"På kommando har en produktion aldrig ökats, däremot i fri samverkan. Människan gör inte sitt bästa om hon har känslan av att ledningen misstror och därför sterilt kontrollerar. Människor gör sin bästa prestation om de känner att man litar på dem, om man vädjar till deras lojalitet mot det gemensamma och deras ekonomiska förnuft."

Endera räknar hr Domö bara det lilla fåtalet företagare till människosläktet — och det är troligt för många hyllar just den matematiken — eller också är han en av tidens stronga revolutionärer som insett maskinkulturens vanskligheter och vill ha en ändring på det som i dag är så innerligt karakteristiskt för hela vår produktionsattityd: spioneri, minutiös kontroll, misstro; en misstrons kontroll som följer människorna ända in i hemligstunderna på fabrikernas bekvämlighetsinrättningar.

Industriell demokrati

Det är den mänskligt sunda reaktionen mot denna misstro som gjort att så många människor i dag ställer stora förväntningar på den industriella demokratin. De företagsnämnder som nu skapats lite varstans här i landet kan vara begynnelsen till en spirande industriell demokrati. Det beror pä arbetarnas egen vaksamhet och medvetna vilja om de ska lyckas leda fram till den industriella demokratin. Men i dess nuvarande form är det så olyckligt det kan, att kalla dem för industriell demokrati.

Här lurar en fara: risken för att motståndarparten ska lyckas i sina frenetiska försök att krama ut varje demokratiskt innehåll ur dessa produktionsnämnder.

Vid diskussionen om hithörande problem — som alla är intimt förknippade med trivseln på arbetsplatserna och i samhället — så bör man inte glömma riskmomenten. Den ljusa tro och översvallande belåtenhet som kommer fram i offentliga uttalanden, i radioreportage och i andra sammanhang, är inte alldeles ärlig. Den har lånat sitt skimmer från en falsk ljuskälla och jag tror att det är en mycket viktig uppgift att peka på just detta.

Är det på det sättet — och jag tror att det förhåller sig så — att arbetarna i företagsnämnderna ser ett instrument med vilket de ska frigöra sig som producenter och förändra ett diktaturförhållande till ett demokratiskt tillstånd, då är hjärtligheten av i dag inte mycket värd. För en sak må man märka: ägarna till produktionsmedlen har en rakt motsatt uppfattning: när arbetarna säger: detta är vårt första stapplande steg, så konstaterar motparten precis lika kategoriskt: hit, men inte ett steg längre.

Här står vilja mot vilja, intresse mot intresse. Det blir en maktfråga. En maktfråga med socialistisk medvetenhet och frihetslängtan på den ena sidan och på den andra vinstbegär och en borgerlig livssyn. Låt oss se lugnt och kallt på situationen. Den egendomslösa parten vill använda produktionsnämnderna till att skapa kollektiva produktionsformer, till att genomföra den verkliga industriella demokratin. Den ägande parten önskar genom kommittéerna ytterligare stadfästa sin ägarställning och kanalisera in arbetarnas missnöje och motstånd i en för dem själva behaglig riktning.

Jag önskar inte att företagsnämnderna ska misslyckas, men jag tror att en sak måste till: en medveten, genomdiskuterad socialistisk uppfattning bakom arbetarnas deltagande. Finns denna — eller kan vi tillsammans på något sätt åstadkomma den — då minskas också riskerna för att en vacker begynnelse slutar i ett nytt fiasko.

Just härför är det kanske när allt kommer omkring mindre farligt att avslöja än att gömma; mindre riskfyllt att måla i grått än att svepa vackra färger kring en otillfredsställande tillvaro. Det är farligt att inbilla sig att trivsel finns där den inte kan — inte får finnas. Här tror jag det inte finns plats för tvivel: att trivas med ett orättvist förhållande går inte.

Och trivs man ändå, då först är det riktigt allvarligt. Då har känslan för rättvisa och egen värde fått ersättas av behovslösheten. Då är vi långt ute på det sluttande planet ...

Mycket av det jag sagt här kan kanske tycka ovidkommande, när det gäller att leta efter nva vägar för framtiden, men det är nog inte så. Hetsen och jäktet, den fungerande ställningen under den mycket viktiga del av vårt liv när vi uppträder som producenter, sätter sina breda spår överallt där människor mötas. Misstron mot de flesta människorna — sådan den tar sig uttryck i alla möjliga kontrollsystem och föreskrifter inom modernt arbetsliv — går dåligt i par med förtroende på andra områden.

Misstron är diktaturens livsluft, förtroende demokratins . . .

Vi håller på att göra om människorna til specialister. Så är det överallt inom arbetsliv och vetenskap. Vi blir detaljvetare. En känner til myran, en annan elefanten. Än så länge, men än har vi inte nått klimax och en gång blir vi kanske bara elefantbetarnas eller giftgaddarnas specialister. Men allt detta — som ju ändå är ett slags vetande — tecknar inte hela situationen. De rent fungerande människorna är inte ens specialister därför att arbetsgreppet är så enkelt att det inte förutsätter något vetande.

Vi kan inte undvika denna specialisering. Men vi kan göra verkningarna mindre ödesdigra om vi samtidigt gör det möjligt för människorna att lita på varandra. Specialiseringens tid kräver förtroende om den inte ska leda till kaos. Vi har inte råd att bibehålla denna sjukliga misstro — inte om vi fortfarande vill kalla oss demokrater.

Jag vet inte — må det slutligen sägas ifrån — om det jag här rekommenderat innebär lösningen på framtidens problem. Men jag tror att synpunkterna är värda att diskuteras vid sidan om andra problemställningar. För min personliga del är det inte fråga om ett val mellan människa och maskin utan ett försök att göra det möjligt för oss att leva som människor också i maskinvärlden.

Producentkooperationen är idén om skapande samverkan mellan människor och folk på alla områden. Omsatt i praktiken innebär den socialisering i stället för nationalisering och är därför nationslös precis som den tekniska verkligheten omkring oss är nationslös.
Den utgör också ett försök att lösa problemet om mänsklig samverkan utan att utplåna eller eliminera den individuella friheten.