När fascismen för första gången fick fast mark i Italien, var det många som dömde denna vålds- och terrorrörelse till en både hastig och snöplig hädanfärd. Fascismen var en typisk efterkrigsföreteelse, som skulle försvinna när världen åter hunnit tillfriskna. Mussolini var en storartad aktör, som tack vare sin skådespelartalang lyckades att för ett kort historiskt ögonblick tjusa det italienska folket.

Ingen drömde väl den gången om, att fascismen så småningom skulle konsolidera sin ställning nästan i världens alla hörn och utgöra en den mest koncist verkande international. Man tog då inte med i räkningen, att fascismen endast är en form a v kapitalism, en form, som passar all kapitalism i farans stund, och som alltså måste hälsas med förtjusning inom alla reaktionära kretsar.

Den gångna tiden har varit blodigt men hälsosamt lärorik, och i dag är man åtminstone i stort sett på det klara med den hotande fascistfaran, fast man ännu så länge envist söker skilja på demokratisk och fascistisk kapitalism.

Att fascistfaran är överhängande kan i dag inte frångås. Från att från början vara en specifikt italiensk företeelse, har den svept ut till en världsrörelse av gigantiska mått, en internationell företeelse, som visserligen inte bygger på några ideologiska anknytningspunkter - som bekant harfascistiseringen föregåtts av den våldsammaste nationalism - men som dock har frihetens förintande och nedslåendet av arbetarrören sen som gemensam uppgift.

Inför en hotande världsfascistisering ha de demokratiska staterna påbörjat en upprustningsperiod utan historiskt motstycke. Som initiativtagare och propagandister för denna forcerade upprustning stå i dag inte endast reaktion och militär, utan även stora och betydande folkrörelser acceptera upprustningen som någonting oundvildigt och ge den sitt aktiva och högljudda gillande. Fascistfaran har skapat om mentaliteten hos de stora folkliga organisationernas medlemsmassor vis à. vis deras inställning till militarismen; förut principiellt antimilitära folkrörelser tävla nu med varandra i krigschauvinistisk och upprustningsvänlig villighet.

Är det då inte nödvändigt med en beslutsam kamp mot fascismen? Jo, det är mer än nödvändigt, det är ofrånkomligt, för så vitt mänskligheten inte vill gå under. Att fascismen de senare åren oerhört utökat sin makt, är också fullständigt ofrånkomligt.

När Mussolini några år efter fredsslutet kom till makten i Italien, saknade han naturligtvis varje förmåga till krigisk expansion. En aldrig så liten ekonomisk press från övriga länder skulle utan vidare kullbytterat Mussolini och hela den fascistiska regimen. Ett sanktionsförfarande från de demokratiska länderna eller en bojkottförklaring från den internationella arbetarrörelsen skulle den gången betytt slutet för den italienska fascismen.

Även om man inte anammar Italiens skryt om sin enorma krigsberedskap, så får man inte blunda för att förhållandena i dagens Italien förskjutits till fascismens fördel. Nog för att det döljer sig en myckenhet av inre oroligheter under den italienska krigsmasken, men detta förringar ingalunda värdet av den italienska fascismens landvinningar. Lyckas det Italien att "pacificera" och fascistisera Abessinien, så måste detta betyda en väsentlig förstärkning av den italienska krigspotentialen.
Bara det - om Italien lyckas genom terror och propaganda neutralisera den abessinska animositeten - att fascismen på detta sätt kan sätta in åtskilliga miljoner färgade soldater i aktiv krigstjänstgöring är naturligtvis av utomordentlig betydenhet. Allt talar nämligen för, att masskrigens tid inte är förbi. Givet är också, att Italien nu fattat en position i Spanien och sannolikt tillika i Spanska Marocko - som det inte släpper i första taget och vilken inte är att förakta ur krigsberedskapssynpunkt.

Om man alltså inte får underskatta den italienska fascismens maktkonsolidering och därmed dess möjligheter till ytterligare krigisk expansion, så är förhållandet enahanda för Tysklands del, endast i mycket starkare form. Tredje riket har i långt högre grad än Italien utvecklats i krigsindustriellt avseende. Versaillesfreden skapade rikt material för den nazistiska vulgärpropagandan och massornas psyke var redan 1933 inställt på en folkuppoffring till förmån för nationell självhävdelse och krigsberedskap.

Medan Hitler - med storjunkerdömet, vilket väl egentligen är den verklige diktatorn, som primus motor - hela tiden konsekvent saboterat den delen av det nationalsocialistiska programmet, vilket skulle vara till fördel för arbetarna, har den inhemska upprustningen och den utländska penetrationen gått hand i hand. Hela det tyska produktionslivet är i dag uppbyggt efter krigsindustriella linjer; kristidens omfattande arbetslöshet har absorberats av krigsindustrin, och den krigsekonomiska generalstaben räknar f. n. med arbetarbrist i stället för arbetslöshet.

N u är det sant, att, trots att krigsproduktionen lyckats assimilera de arbetslösas miljonskaror, detta inte på något sätt löst de sociala problemen, utan snarare skärpt dessa till en fruktansvärd ytterlighet, enär den reala lönenivån inte höjts, utan i stället sänkts än mera. (Krigsprodukter kunna inte konsumeras i fredstid) . Men mot ett växande socialt missnöje sätter den nazistiska regimen en allt mer utvecklad terror, samtidigt som den genom skickligt utnyttjande av propagandaapparaten söker skjuta över skulden för tyska folkets sociala misär på de demokratiska staterna.

Under alla förhållanden är det givet, att så som tyska riket och dess industri nu är uppbyggt; betyder en omläggning till normal fredsindustriell produktion antingen nazistregimens sammanbrott eller också att expansionen ger så rika resultat, att en dylik omläggning inte längre blir en matematisk omöjlighet.

Tyskland strävar alltså efter ständigt ökad krigspotential, och i denna sin strävan är det nödsakat till utländsk expansion. Även den tyska utrikespolitiken har de senaste åren kunnat notera en rad framgångar, vilka betydligt stärkt dess ursprungliga krigspotential. Vad Tyskland främst är i behov av, är råvaror för sin krigsindustri, och i avsaknad av utländsk kredit måste det tillämpa tvångspenetration. Detta har också lyckats i stor utsträckning, man behöver bara nänma om Österrike, Tjeckoslovakien och Spanien. Därtill kommer, att Tyskland genom finurliga handelssystem håller på att göra en rad småstater helt och hållet beroende av den tyska produktionen.

Av det ovan anförda måste man draga den slutsatsen, att fascismen - i både tysk och italiensk form - är på snabb frammarsch; att båda ländernas krigspotential är i ständigt och hastigt stigande, och att alltså faran för hela världens fascistisering för var dag blir allt mer omfattande.

Inför vetskapen om dessa fakta rusta de demokratiska staterna som aldrig förr, och det är också detta växande fascisthot som förändrat fordom antimilitärt orienterade massor till försvarsvänner.
Vill man vara ärlig, så måste det konstateras, att dessa folkliga och i en del fall rent socialistiskt inställda organisationer handla i god tro, när de acceptera denna gigantiska upprustning. Massorna eldas till militär entusiasm av sin vilja till kamp mot fascismen. Man konstaterar först att demokrati är bättre än fascism, även om demokratin är borgerlig. Detta är ju också riktigt, men frågan är, om linjerna gå mellan demokrati och fascism? Med andra ord: Kommer grupperingen i ett kommande krig att bli demokrati-fascism? Ingenting talar egentligen härför. Utvecklingen de senaste åren visar i stället, att linjen i stället kommer att heta: Fascism-kapitalism-socialism.

Arbetarrörelsen har kastat sig i armarna på upprustningen med alla dess konsekvenser, utan att göra klart för sig om denna jätteupprustning kommer att tjäna dess och demokratiens intressen.

Allt talar för att vi här stå inför historiens smartaste jättebedrägeri. Överallt blåses demokratiernas upprustning på av kapitalisterna - kapitalinvestering i krigsindustri har alltid hört till de lukrativa företagen - och arbetarna gå i fällan så som många gånger tidigare. I första hand söker man vinna arbetarna för upprustningen genom att ställa upp parollen: demokratiens försvar mot fascismen, Men denna uppställning är en grundfalsk hypotes. Hade den parollen haft någon verklig bakgrund, då hade inte de demokratiska länderna, England och Frankrike, ställts likgiltiga inför det fascistiska överfallet på Spanien eller inför Tysklands erövring av Österrike och Tjeckoslovakien. Hade den parollen varit för mer än en ynklig och narraktig propagandafras, då hade världsfascismens framgång för länge sedan hejdats, innan den kommit in i sitt nuvarande utvecklingsskede.

Men linjen går inte mellan demokrati och fascism. Framtiden kommer att kännetecknas av en allt mera skärpt klasskamp. Och allt talar för, att i denna klasskamp kommer den av arbetarrörelsen applåderade demokratiska militarismen att vändas mot världsproletariatet.

Men så länge som finanshajarna kunna använda trollformeln demokrati-diktatur till att lura arbetarna, så länge se de detta med nöje. Samtidigt säkra de det kapitalistiska egendomssystemet inom det egna landet.

Vad som håller på att ske är alltså: Inspirerad av antifascistisk kampvilja har arbetarrörelsen avsvurit sig antimilitarismen och accepterat en upprustning och militarisering, vilken i ett avgörande ögonblick kommer att vändas mot arbetarna själva! Dessutom blir demokratin, som en följd av den växande militärens ökade betydelse, allt mer och mer fiktiv.
Låt oss ställa några frågor:
När Dollfuss tog makten i Österrike, gjorde han det inte då med den "demokratiserade" militarismens hjälp, vilken mördade arbetarna? Om Spanien hade haft mindre "'militarism, borde inte då spanska folket lättare kunnat segra?
Detta å ena sidan. Å den andra:
Hade Tredje riket lättare kunnat penetrera Tjeckoslovakien, om detta land varit avmilitariserat? Är det inte snarare så, att Hitler fick en extra utökning i sitt lands krigspotential genom Tjeckoslovakiens hypermoderna militarism? Är det med den avsikten i bakfickan, att arbetarrörelsen genom sin medverkan till upprustningen skall gräva sin egen grav, som reaktionen nu forcerar upprustningen?

Kapitalismen rädes inte för fascismens stormanlopp, den glädes i stället in i hjärterötterna; men den rädes desto mer för socialismen, och det är säkerligen med ett djävulskt hånflin, som reaktionen åser, att arbetarna genom upprustningen binda ris för egen rygg.

Är kapitalismen antidiktatorisk därför att den existerar inom de demokratiska staterna? Naturligtvis inte! I stället är kapitalismen pro fascistisk var den än befinner sig, för att i ett avgörande och lämpligt ögonblick slå ned arbetarrörelsen och .fascistisera världen. London City har sina vittgrenade finansintressen över hela världen, och dessa finanshajar ekonomisera i stor utsträckning de fascistiska rörelserna i de olika länderna, inte minst rebellerna i Spanien. År det någon som tror att dessa storfinansiärer äro demokrater för demokratins egen skull? Nonsens, London City är profitpolypen utan samvete, som placerar sina värden där de ge klingande valuta oavsett strukturella samhällsförhållanden. London City är Francovänlig därför att de engelska kapitalinvesteringarna i Spanien hotades genom arbetarnas expropriering av jord och fabriker. Men London City är också demokratisk i hemlandet, därför att en ytterligt. forcerad upprustning gick lättare att genomtrumfa under parollen: "Försvar mot fascismen". London City var villig att sälja Tjeckoslovakien till Tyskland, därför att det ökade osäkerheten i världen; ökade krigsskräcken och därmed upprustningen, vilket i sin tur betydde ökad vinstmarginal för finansplutokratin.

Och sådan som London City är, sådan är all kapitalism, det är den kapitalistiska naturen och den förnekar sig aldrig. Men arbetarrörelsen, den internationella, antimilitaristiska arbetarrörelsen har blivit en svansviftande byracka åt rustningskapitalet, och en våg av vanvettig, otidsenlig nationalism drager över världen.

Och ändock! Kommer denna allt offrande undfallenhet för jätterustningarna att bli till försvar för demokratien, folkfriheten och arbetarrörelsen? Allt tyder på att så inte blir förhållandet. Kommunister, socialdemokrater och andra folkfrontsentusiaster taga för givet, att det kommande kriget - som de också taga för givet - blir ett krig mellan fascism och demokrati, eller närmare konkretiserat: mellan Italien, Tyskland och Japan plus en del småstater i beroendeställning å ena sidan och å den andra Frankrike, England, Ryssland och Amerika.

Är denna spelställning riktig? Visserligen kan den vara möjlig, men den är långt ifrån säker. Men ett är i varje fall säkert: Om det blir krig, så komma koalitionerna att sammansättas efter helt andra bevekelsegrunder än frasen: demokrati-diktatur. Om därför England, Frankrike och Amerika hålla samman i ett nytt världskrig, så är det inte därför att dessa länder äro demokratiska, utan för att de ha gemensamma imperialistiska intressen att bevaka; intressen, som fasciststaterna vilja komma över.

Är det sant att ett lands politik i stort sett bestämmes av dess ekonomiska intressen, och att de, som kontrollera landets nationalförmögenhet också i verkligheten äro de egentliga suveränerna; så betyder frågan om demokrati eller motsatsen inte ett dugg. Profiten betyder däremot allt. Tydligen är det så ställt just nu, att inom det internationella kapitalet gör det sig tvenne skilda maktkonstellationer gällande, konstellationer, som var för sig söka monopolisera världsmarknaden. Men är det säkert, att detta rivalitetsförhållande kommer att existera i alla tider? Kan man inte tänka sig, att dessa olika finansintressen ingå en försoningens kompromiss; att de välja denna gyllene medelväg i stället för det totala kriget. Det totala kriget är för finansherrarna ganska lotteriartat; det kommer att föra med sig allehanda sociala komplikationer: revolutioner, socialismfara etc. Kan man inte tänka sig, att kapitalismen inför denna kritiska situation istället väljer överenskommelse med fascismen?

Det är i denna situation som demokratiernas gigantiska rustningar komma till sin rätt. De komma då till att rikta udden inåt, mot arbetarrörelsen. Då får sentidens främsta komedi sin tragiska upplösning och avslutning: Arbetarrörelsen har själv varit med om att bygga upp och forcera de militära organ, vilka komma att ersätta demokratin med fascismen.

Denna utveckling är inte endast ren tankegymnastik ; åtskilliga tecken i nuets hektiska värld varsla redan om begynnelsen. Är inte redan nu demokratin på hastig reträtt även i de demokratiska länderna? Om man med demokrati menar största möjliga frihet för grupper och individer, så har den moderna staten, med sin fruktansvärt utvecklade maktapparat nästan uteslutit varje sådan frihetsyttring. Även i de demokratiska staterna är staten allt, men individerna ingenting. Dessutom försiggår en forcerad maktkoncentration i alla demokratiska länder. Håller denna utveckling på i samma tempo som nu, så kunna vi snart inte skilja på demokrati och diktatur. Som påbröd på alla dessa. diktatoriska tendenser ha vi .då en ständigt växande militarism. En militarism, som länderna sätta tro och lit till. Som är folkens enda hopp i kampen mot fascismen.

Arma, bedragna folk! Den makt, de skapat till försvar for sin frihet, sin demokrati, sin arbetarrörelse, den kommer att bli ett tveeggat svärd, en bumerang, vilken kommer att kväva all frihet, all mänsklighet i sitt. disciplinerande och frihetsutplånande gastkramningsgrepp.

Syndikalismen 1939, 77-79,82-83