Kriget har skapat virrvarr i det socialistiska tänkandet inom hela världens arbetarrörelse. Det finnes faktiskt ingen egen linje, efterr vilken den socialistiska arbetarrörelsen arbetar i nuets kritiska situation. Krigspsykosen har suddat ut den socialistiska ideologien ur arbetarnas organisationer och kvar står endast en krigsaktivistisk rörelse, som fullständigt gett sig nationalismen och den liberalkapitalistiska imperialismen i våld.

Den socialistiska arbetarrörelsens ställningstagande är fullkomligt analogt med samma rörelses frondering vid förra världskriget. Nu har man redan glömt mellanfredstidens patetiska antikrigsdeklarationer. Sant är, att förutsättningarna nu äro delvis radikalt olika dem, som voro för handen 1914. Då hade även den reformistiskt-socialdemokratiska rörelsen ett någorlunda socialistiskt innehåll och den nationalistiska infiltringen var knappast påbörjad. Då fanns det inom varje krigförande nation en socialistiskt inspirerad arbetarrörelse, som såg räddningen och freden i internationalism och socialisering.

Vår "moderna" arbetarrörelse ställes inför helt andra fakta. Nu har den partipolitiska arbetarrörelsen så intimt knutit an till nationalismen, att - med bibehållandet av den centralistiska partiapparaten - en internationell arbetareansträngning praktiskt taget är omöjlig. Nu existerar det inte en internationellt orienterad arbetarrörelse inom varje krigförande nation. Nu äro de krigförande länderna uppdelade i "demokratiska" och totalitära stater. Även om man alltså i logikens och ärlighetens namn måste konstatera, att den socialistiska arbetarrörelsens chanser att förhindra kriget eller leda detta till social revolution i dag äro betydligt mindre än 1914, så borde inte detta konstaterande leda till fullständig socialistisk kapitulation. Innan vi vidare syssla med denna fråga, torde det inte vara ur vägen att fastslå, vilka som bära skulden till denna tragiska utveckling, vilken - för att travestera ett nyligen myntat uttryck- kramat allt verkligt innehåll ur den socialistiska citronen. Det är och förblir arbetarrörelsens anslutning till den nationella politiken, som direkt och indirekt bär skulden till rörelsens nuvarande maktlöshet. En internationell brödraassociation - som kunnat förhindra alla krig - splittrades upp i ett otal nationella sektioner, som satte fosterlandets intressen i främsta rummet.

Och när fosterlanden kallade till krig mot andra fosterland, då glömde de nationella, sektionerna det internationella sammanhanget och mötte sina klasskamrater från andra länder med vapen i hand.
Men tyvärr löser inte ett dylikt nyktert konstaterande några problem i nuet. Låt oss alltså erkänna, att förhållandena nu äro mycket olika förhållandena vid förra krigsutbrottet.

För arbetarrörelsens vidkommande torde det finnas olika åsikter om, hur arbetarna böra handla inför kriget. Vi räkna i detta fall inte med "kommunisterna", som ju inte ha råd att hålla sig med någon egen uppfattning; de vråla på kommando eller med hopp om kommande subventioner. En uppfattning och den - åtminstone så långt det gäller Skandinaviens arbetare - till antalet betydelselösaste gruppen representerar en närmast fatalistisk inställning. Man gör gällande, att kriget är ett kapitalistiskt krig; att västmakterna ledas i sin krigsiver endast av imperialistiska intressen; att de demokratiska idealen endast äro dålig camouflage. Utan att på något sätt försöka sig på den fullständigt vansinniga uppgiften att moraliskt försvara Stalins angrepp mot Finland söker man inom detta läger motivera sin likgiltighet med att framställa västmakterna i samma ofördelaktiga dager som Ryssland och Tyskland. Sålunda fastslås, att den våg av aversion och animositet, som nu möter Stalin överallt inom arbetarrörelsen, endast är en krigspsykos, framskapad och subventionerad av västmakterna, av England och Frankrike. Från detta håll framhålles vidare, att det inte kan bli stort sämre om Stalin segrar; det är kapitalism som kapitalism, den ena villan är inte värre än den andra.

Vi äro villiga att erkänna en hel del av de påståenden denna kategori gör, men inte alla och framförallt inte när det gäller konklusionerna.

Det är riktigt att västmakterna slåss endast för sina imperialistiska intressen. Hade inte västmakternas världshegemoni hotats av nazism och bolsjevism, då hade det inte existerat något världskrig nu. Men å andra sidan måste man i ärlighetens namn erkänna, att Ryssland och Tyskland äro angriparna, fredsstörarna, krigsanstiftarna; de som störtat världen i krigets elände. Det är diktatorerna som äro ansvariga, det må vi inte glömma.

Mot uppfattningen, att det är västmakternas agitation, som skapat fram hatet mot det ryska anfallskriget, måste man också reservera sig. För de människor, som i en vrång värld ännu ha något av hjärta i kroppen, torde det minst av allt behövas någon agitation för att förmå dem uttala sin förkastelsedom mot det ryska handlingssättet.

De arbetare, som ännu ha kvar någon känsla för heder och solidaritet, måste intimt känna med det överfallna finska folket och denna känsla är sannerligen ingenting att skämmas för. Man måste också vända sig mot påståendet, att vi inte kunna få det sämre. Visst kunna vi få det sämre. De friheter, vi under sekellång kamp erövrat, kunna vi mista, och de äro värda att försvara. Skall försvaret upphöra, när läget är som mest kritiskt, då är ju all kamp meningslös.

Och med dessa erinringar borde vi vara färdiga med dessa fatalismens propagandörer. Låt oss så titta något på en annan kategori. Denna grupp omfattar arbetarrörelsens stora massa, den massa, som i dag hostat ur sig all socialism i krampaktig ansträngning att ge försvaret av demokratin det mesta möjliga.

Från detta läger ropas det: Vi måste försvara demokratien! Inga offer äro för stora, när det gäller friheten.

Gott. Vi äro villiga att skriva under. Vi äro beredda att försvara friheten. Men - försvara vi friheten genom att frivilligt ge den från oss? Genom att frivilligt bli slavar? Redan nu - i fredstid - äro vi bundna av en mångfald krislagar, flera komma efter. Hur går det med demokratien, när vi överlämna försvaret av denna demokrati åt frihetens negation - militarismen?

Inom så gott som samtliga folkliga organisationer har krigspsykosen gripit omkring sig och man har på alla håll gett sig militarismen fullständigt i våld. Den svenska demokratin blir mer och mer beroende av den statliga militarismen och denna militarism i sin tur slukar bit efter bit av demokratin. All makt koncentreras hos staten och de demokratiska fri- och rättigheter, som funnits, bli allt mer problematiska.

En annan fråga: Försvara vi demokratin genom att förråda socialismen, genom att acceptera kapitalismen som det ideala tillståndet, värt att offra liv och blod för? Man har sagt, att demokratin är livsluften för socialismen; att demokratin eller ett demokratiskt tillstånd är nödvändigt för socialismens genomförande. Men, om man i iver att försvam demokratin, ställer socialismen på avskrivning; ger militarism och stat all makt och frivilligt enrollerar de folkliga organisationerna under staten och försvaret, vem och vilka skola då kontrollera eller garantera demokratiens fortsatta bestånd? Den demokrati, som svenska folket nu åtnjuter, är frukten av sekellång kamp av arbetarnas organisationer, en kamp, som alltid varit riktad mot stat och militarism. Nu - när man frivilligt lägger den mödosamt erövrade folkmakten i händerna på stat och militarism - vilka krafter skola nu försvara folkets demokratiska intressen?

Krigsfaran har skapat fram en unik och paradoxal enhetsfront i det svenska folkhemmet. Blixtbelyst blir detta påstående, när man konstaterar; att i dag kämpa svenska vitgardister sida vid sida med medvetna svenska socialister på finsk mark. Vilken klass är det, som offrar mest för denna enhet? Säkerligen arbetarklassen! Det svenska borgarskiktet, som i dag propagerar all hjälp åt Finland, ger det avkall på sin kapitalistiska inställning? Nej, snarare torde det vara så, att det kapitalistiska Sverge i hjälpen till Finland ser en frontställning, mot all socialism. Men arbetama, socialistema, de offra i dag allt för det kapitalistiska tillståndet och vad värre är, genom frånvaron av egna och socialistiska målsättningar stärka arbetama de krafter i det kapitalistiska samhället, som, när det en gång verkligen gäller, komma att slå ned all socialistisk strävan.

Vore det inte på tiden, att den socialistiska arbetarevärlden satte egna mål? Att skapa klara perspektiv i kampen mot reaktionen. Vore det inte behövligt, att arbetarna, genom att ställa egna, socialistiska och oeftergivliga krav, toge kapitalisterna ur den villfarelsen, att kriget mot Stalin är något slags korståg mot socialismen?

En dylik målsättning vore välbehövlig och denna behövde på inget sätt spela segern över i händema på de statstotalitära makterna. Hyser man den uppfattningen - och som socialister måste man nog göra detta - att det slutligen måste vara arbetama inom diktaturländerna, som göra upp räkningen med sina egna tyranner, då är därmed också givet, att en egen och socialistisk målsättning från demokratiemas arbetarrörelse betydligt skulle underlätta den nu så terroriserade arbetarrörelsens frigörelseförsök.Vi skola återkomma till frågan om de socialistiska kraven.

De båda här skisserade uppfattningarna leda till socialismens förintande; båda bygga de på socialistisk självuppgivelse. Skräcken för den nyryska despotien driver till att kasta alla socialistiska värden överbord, och å andra sidan kan ett saklöst och självuppgivet accepterande av "hemmafascismen" resultera i en totalitär militärdiktatur, vilken inte kommer att lämna kvar något av demokrati eller folklig frihet.

Konkretiserat i få ord är dagens läge följande: Arbetarrörelsen är som en följd av krigshändelsema uppdelad i tvenne läger. Den ena gruppen är behärskad av en pessimistisk anda, vilken tar sig uttryck i en fatalistisk deklaration, en passivitetens programförklaring: "Låt ryssen ta oss!" Må man dock göra klart för sig vad detta innebär. Låt oss inse, att Ryssland av i dag inte har rätt att kalla sig socialistiskt, inte ens när det gäller att definiera Rysslands ekonomiska system. Vi måste förstå, att en självuppgivelse åt det hållet endast leder till statskapitalism och till frihetens och demokratiens absoluta förintande.

Och den andra vägen, är den stort mycket bättre? Leder inte också den till frihetens förintande, till demokratiens eliminering, till total diktatur? Redan nu äro fri- och rättighetema skarpt kringskuma; redan nu sakna de folkliga organisationema i väsentlig omfattning kontrollen över det politiska maktspelet, men militarismens makt tilltar i oroväckande grad.

När vi kommit så långt - om vi nu överhuvud kunna komma dit - att ett försvar av demokratin är möjligt, ha vi inte då frivilligt lämnat från oss alla de rättigheter, vi skulle försvara? Vilka av dessa två vägar vi än välja, så betyder ett beträdande av dessa fullständig socialistisk självuppgivelse.
Bör arbetarrörelsen beträda denna defensiva väg utan kamp? Den stolta klassrörelse, som satt riken i gungning och som en gång i tiden marscherade framåt mot socialismen! Den arbetarrörelse, som de rika en gång darrade inför, därför att den krävde social rättvisa, den står i dag obeslutsam vid tvenne vägar, som båda leda till samma mål: slaveriet! Men det finns också en annan väg.

När man i dag säger, att vi arbetare måste offra allt för demokratien, ha vi inte då all anledning att svara: All right, men giv oss då demokratien! Den verkliga demokratien, som. inte finns förrän den dag, socialismen är satt i system.

Och om. man inte vill ge oss arbetare en verklig demokrati att kämpa för, ha vi inte då all rätt att ställa socialistiska önskningar som ultimativa krav? Överallt höjes ropet åt arbetarna att inskränka och bringa offer. Vi må svara, att vi äro beredda att' offra, men inte ensamma. Är det för Sverges frihet, kapitalismen vill slåss, låt den då först offra profiten, sedan kunna vi, som äro medellösa, börja.

Borgarklassen har myntat begreppet: "Nu är det inte längre tid med ideer, uppfattningar, åsikter, nu betyder det landet, nu betyder det Sverge?" En dylik uppfattning är brutal, men blottar drastiskt de motiv, som stimulera profitörernas "försvarsvilja".

Arbetarrörelsens paroll måste bli: "Nu gäller det iden om friheten och demokratin, Sverge måste bli socialistiskt, om Sverge skall försvaras av socialistiska arbetare. Vill man arbetarnas aktiva medverkan, må man också betala den tribut, dessa kräva."

Det finnes alltså en tredje väg och den heter socialistisk målsättning. Att i detalj söka utforma denna socialistiska målsättning är inte min avsikt. Ett stycke räckte det säkerligen, om medlemmarna i den svenska socialdemokratiska rörelsen tittade ett tag i sina egna medlemsböckers programförklaringar - före programrevisionen! - och ställde detta program som ultimativt krav framför näsan på profitörerna, när de begära den svenske arbetarens medverkan att försvara deras egendom.

Utan att man behöver ge sig in på detaljer, måste det ändock vara klart, att en dylik socialistisk målsättning i första hand måste ta sikte på att förankra makten och kontrollen över de maktutövande organen hos arbetareklassen. Den svenska fackföreningsrörelsen kunde här fylla en stor uppgift, kooperationen likaså.

Inte ens den mest inbitne parlamentariske optimist kan numera låta bli att erkänna maktens oupphörliga förskjutning hän mot militärdiktatur. Vad är regering och riksdag? Ett maktinstrument av eminent betydelse, en garanti åt folklig demokrati? Ånej, inte riktigt. Regering och riksdag representera samhället, sådant det är i dag, och i dag är samhället militariserat. Inte hos regering och riksdag, utan hos stat och militarism ligger den reella makten förankrad. Militarismen är oförenlig med sann demokrati men ytterst närbesläktad med fascismen i alla dess former.
Makten i händerna på mIlitarismen betyder ett maktlöst folk. Krav måste ställas på kontroll över militära formationer och denna kontroll måste utövas av arbetarnas ekonomiska organisationer. Krav måste likaså ställas på kontroll över produktionen, över bankväsendet, över handel och industri och över produktionens fördelning.

En dylik socialistisk målsättning är omöjlig just nu, utbrister man. Varför just nu?
Är inte sanningen i stället den, att den just nu är mera berättigad än någonsin? Man kräver ju alla offer av oss, till och med livet. Är det inte då rätta tiden att ställa genkrav, allra helst som dessa krav under decennier stått som mål för oss arbetare? Man kräver av oss, att vi skola slåss, och vi ställa kravet: ge oss någonting att slåss för, aldrig har det väl funnits ett lämpligare ögonblick till socialistisk målsättning.

Men, säger man, ett dylikt ingripande i en farofylld tid skapar oenighet inför fienden. Dylika ultimativa krav skulle skärpa klasskampen inom landet till förfång för enheten utåt. Kontroll över militären skulle vidare betyda dennas förändring till folkmilis och experimenten från Spanien visa tydligt, att folkbeväpningen inte fyller nutidens miltära fordringar.

På dessa invändningar skulle jag vilja svara. Beträffande de oenigheter; som skulle uppstå som en följd av skärpt klasskamp vilket i och för sig är odiskutabelt - så blir detta lindrigt sagt en sak på gott och ont. Självfallet kommer det nationella försvarets styrka att verka decimerad, så långt det gäller försvaret för försvarets egen skull, men nu gäller det ju försvaret för demokratin, och att lägga detta försvar endast i demokratiska händer måste ju också betyda en maktkonsolidering. För profitörerna gäller inte försvaret demokratin, utan deras överklasställning, deras privilegier. Alltså rent antidemokratiska tendenser. En utmanövrering av dessa krafter skapar kanske rent av större demokratisk försvarsstyrka. Men den största förtjänsten ligger i det faktmn,. att det blir rent spel; att alla antidemokratiska krafter samlas på en front och alla demokratiens förkämpar på den andra.

Angående den andra invändningen, så är den måhända delvis befogad. Kanske. fyller inte en folkmilis samma höga fordringar som en uppifrån ledd arme av senaste militära snitt. Men, även om så är fallet, äro inte nackdelarna oerhört mycket mindre än fördelarna? För mig framstår det som enda utvägen; man kan beklaga, att denna väg är primitiv, att den inte representerar hundraprocentig effektivitet, men när det är den enda utvägen, måste vi inte - trots svårigheterna - ändock begagna oss av den?

Förstår man inte, vad som håller på att ske? Förstår man inte, att arbetarklassen lämnar sig på nåd och onåd i händerna på en militärklick, som härskar suveränt över allt och alla. Denna militarism kan kanske döda människor med högsta effektivitet, men aldrig försvara demokratiska fri- och rättigheter. Inför detta faktum måste vi välja folkmilisen som enda utväg.

Det är också troligt, att vad som brister i effektivitet utjämnas av högre entusiasm och kampelan. Det spanska folkets kamp var aldrig så segerrik som den tiden, det visste sig kämpa för socialismen. När politikernas intrigspel satt ett frågetecken efter krigsmålet, då förlorade också spanska folket krigslusten.

Å andra sidan innehåller en socialistisk målsättning ovärderliga förtjänster. För det första garanterar den, att kampen gäller friheten, demokratin, socialismen. För det andra kommer den anda av trångsynt nationalpatriotism, som kan koncentreras i det numera allt vanligare uttrycket: "ge ryssdjävlarna!" att ersättas av internationella aspekter. Reden nu kan man konstatera, att de i Finland inryckande ryska massorna inte hysa tilltro till sin verksamhets höga motiv; deras kampvilja skulle ytterligare mattas, om de finge veta, att de kämpa mot en demokratisk folkrörelse, som realiserat eller är på väg att realisera socialismen.

För det tredje skulle klara socialistiska perspektiv fråh arbetarehåll innebära ett positivt inslag i all den negativism, som nu behärskar arbetarrörelsen. Även om företaget misslyckades, vore det dock ett försök till självständig kamp, och det är bättre än frivillig underkastelse. Uppgörelsen med det kapitalistiska systemet kan arbetarklassen aldrig smita undan. Den kommer under alla förhållanden. Kanske kommer den tidigare, om vi nu ställa socialistiska mål, det är väl enda skillnaden.

Alltså: klara perspektiv! Vill man, att folket skall offra allt, låt oss då åtminstone kräva, att det vi kämpa för verkligen är folkets egendom. Det finns tre vägar att välja på: fatalistisk underkastelse under utländskt diktaturvälde ; all makt åt den nationella militarismen och därmed frihetens elimånering, eller också en arbetarrörelsens egen socialistiska målsättning.
För socialister borde valet vara tämligen enkelt.

Syndikalismen 1940, 21-25