Under det senaste decenniet har en betydande popularisering av landsbygdens problem ägt rum. Att detta delvis är en följd av böndernas egna kooperativa sammanslutningar har man ingen anledning förneka. Den organisationsentusiasm som på många håll tar sig form ute på landsbygden och bland jordbrukarna är i sig själv ett ganska intressant kapitel. Här rör det sig om en betydande grupp människor, vilka förut i stort sett stått oförstående och många gånger direkt fientliga till all föreningsverksamhet. Nu representerar säkerligen jordbruksrörelsen en av landets livaktigaste och i vissa fall också stridbaraste folkrörelser.
Det är kanske inte så underligt. Man må först hålla i minnet att jordbrukaren inte upplevt trettiotalets världskris i egenskap av medlem i en kämpande sammanslutning. Den tidens kris var visserligen inte lättare för bönderna att bära än för andra yrkeskategorier- tvärtom trängde den just jordbrukarna så in på livet att statsmakterna måste gripa in med subventioner av skilda slag - men dess slutfas nåddes under samma tidpunkt som då lantbrukarna började få ögonen öppna för sammanslutningens betydelse. Visserligen hade redan på ett mycket tidigt stadium skapats småbrukareföreningar av skilda slag och dessa ekonomiska föreningars betydelse bör på intet sätt underskattas, tvärtom var det så att dessa nästan i tysthet arbetande föreningar mycket väl fungerade så som syftet varit, men deras uppgift var alldeles för begränsad för att väcka den uppmärksamhet som fordrades när det gällde att föra föreningsiden ut till jordens befolkning och brukare.
Därigenom att bönderna gick oorganiserade och isolerade genom världskrisen på trettiotalet och tack vare att organisationsiden började väckas till liv just under den tid då lågkonjunkturen förbyttes i godare tider, gjorde sig entusiasmen för sammanslutningar redan från början relativt stor. Det var ett nytt sätt att arbeta sig fram på för bönderna. Tidigare kände de inte till någonting annat än att arbeta var och en för sig. Nu växte sig tanken på samarbete fram i takt med högkonjunkturen.
Utifrån socialistisk synpunkt finns det säkert åtskilligt att anmärka gentemot jordbrukarnas organisationer och deras metoder. Särskilt torde en ganska märklig tendens att leta efter böndernas besvärligheter bland sådana orsaker som arbetarnas höga löner starkt påverkat stora delar av rörelsens medlemsantal. Att denna inställning i alla fall är på retur måste man nog också konstatera. Någonting som också bör ge anledning till betänkligheter är den ekonomiska jordbruksrörelsens strävan till hundraprocentig monopolism. Den viktigaste invändningen som kan göras från socialistiskt arbetarhåll torde emellertid vara den, att böndernas föreningsrörelse inte är renodlad. Den behärskas i betydlig utsträckning av sådana grupper inom jordbruket, som visserligen äger stora delar av det svenska jordbruket men som detta till trots inte är jordbrukare i egentlig mening. Vi syftar givetvis på de till ungefär tvåtusentalet uppgående godsägarna. Det är tyvärr i stor utsträckning dessa som lett in rörelsen i en från arbetarrörelsen separerande linje och det är också denna rikemansgrupp som i många fall tar hem den största vinsten av böndernas kooperation.
Detta var endast en liten summarisk framställning och vi ska i det här sammanhanget inte gå längre in på dessa problem, utan i stället något nagelfara det så beryktade uttrycket flykten från landsbygden. Nu förhåller det sig nog så, att denna flykt inte uppförstoras så särskilt av bönderna själva. I regel förstår nog dessa att det är mycket litet att göra åt den saken så som läget nu en gång är. Och är det någon av jordens människor som faller in i den allmänna kören av beklaganden över denna flykt, så är det väl mer därför att hans egen gärning liksom får större värde genom en dylik värdering av den egna insatsen.
Men det har blivit nära nog en religion att då och då patetiskt begråta denna flykt från landet. Om man gör det påståendet att det dels inte är frågan om någon regelrätt flykt och att den process som försiggår i själva verket är fullkomligt nödvändig, så riskerar man att bli utskrattad. Ändå torde det förhålla sig på det sättet.
Jordbrukets problem av i dag är ett rationaliseringsproblem. Det gäller att höja det svenska jordbrukets avkastningsförmåga reellt sett och utan de subventioner som krigets avspärrningsförhållanden motiverade och nödvändiggjorde. I det långa loppet är det nog så ogörligt att upprätthålla det svenska jordbruket om det inte själv finner en väg att göra sig ekonomiskt bärkraftigt. Visserligen kan man som förut fortsätta med stödåtgärder och subventioner, men den vägen är inte förnuftsmässig och inte heller så alldeles riskfri vare sig för bönder eller andra.
Räknar man med fredliga förhållanden i världen (kommer nya krig är egentligen alla framtidsspekulationer värdelösa) då bör av det svenska jordbruket återstå endast det som på egen ekonomi kan klara sig i konkurrensen med utlandet. Att en vara ska produceras där den kan framställas bäst och billigast är en ekonomisk förnuftsregel, som visserligen sällan tilllämpats inom det utrikespolitiska umgänget, men som måste ligga till grund för alla allvarliga framtidskalkyler om inte världen ska gå mot ett nytt krig. På detta område - alltså när det gäller de fredliga förbindelsema mellan länderna - spelar för övrigt jordbruksproblemet en icke oväsentlig roll. Ansträngningarna att få fram en nationell självförsörjning av jordbruksvaror har alltid varit en sak som legat de olika länderna mycket varmt om hjärtat och just dessa febrila ansträngningar har lett till förvecklingar. Jordbrukspolitiken sådan som staterna bedrivit den under det tjugonde århundradet har inneburit en väsentlig krigsorsak.
Erkänner man att jordbrukets svårigheter endast kan mästras medelst en långtgående rationalisering, så framstår frågan om man samtidigt kan rationalisera och stoppa flykten från landsbygden. De flesta som brukar anstränga sina röstresurser i fåfänga försök att få denna flykt att stanna vill säkert besvara denna fråga med ett innerligt ja. Motiveringen blir då den, att det främst är de usla förhållandena på landet som gör att arbetet med jorden inte är populärt. Förtjänsten är för låg och människorna flyr till städerna för att få det bättre. Det är inget fel på det resonemanget i och för sig. Det är säkert så att man tycker jordbruksarbete är för dåligt på många sätt och man vill ha någonting lättare.
Men att tro att en rationaliseringsprocess skall kunna fylla den dubbla och motsägande uppgiften att dels göra arbetsprestationen lättare och dels stoppa flykten från landet är nog någonting som dåligt överensstämmer med förnuftigt resonemang. En rationalisering - och jordbruket får ju här på intet sätt någon särställning - måste alltid leda till att ett mindre antal människor får sysselsättning. Det måste betyda att ett mindre antal människor behövs för att sköta jordbruksproduktionen och att då detta mindre antal också får bättre förhållanden och mer betalt för sitt arbete. Skulle en rationalisering stoppa flykten från landsbygden och kanske till och med orsaka en återgång till jorden från andra yrkeskategorier, då måste en dylik rationalisering innebära att ännu sämre förhållanden kom till stånd. Såvida inte denna rationalisering ensidigt inriktade sig på att höja avkastningen och därmed möjliggöra för allt större antal människor att existera.
Talet om flykten från landet som en fara är, så långt vi kan bedöma läget, fullständigt uppåt väggarna. Det finns ingenting av förnuftsskäl i hela denna sentimentala agitation. Rent kulturhistoriskt kan man kanske beklaga att idylliken från "röd-stuge-tiden" håller på att försvinna, men gör man det, måste man ta upp kampen med den tekniska utvecklingen i dess helhet och en dylik kamp är fullkomligt utsiktslös och därtill reaktionär.
Det är alltså all anledning att räkna med en rationalisering av jordbruket som den enda framkomliga vägen; att denna i sin tur för med sig ett minskat behov av arbetskraft och att flykten från landsbygden för den skull tenderar att öka. Vi kan inte se någon fara i detta helt naturliga förhållande. Det är betingat av den tekniska utvecklingen och kan visserligen begråtas men knappast mer. Det existerar ett huvudproblem för jordbruket där man har skäl att tala om en verklig brist på arbetskraft, nämligen under själva skördetiden. Men inte heller här finns någon annan bot än rationellare metoder. På något sätt måste bönderna ordna det så att de utan stor extrahjälp kan sköta också den saken.
För övrigt är det oegentligt att dra strikta gränser. Arbetet vid jorden flyter samman med andra yrken och sysselsättningar. Det är oegentligt att påstå att en bondson, som inte får bärgning på fädernegården och därför söker sig till ett mejeri eller till industriproduktionen av jordbruksmaskiner, för den skull har flytt från jorden. Faktiskt är han den störste hjälparen åt bönderna. Så är det med en mängd andra sysselsättningar, där varor produceras som också landets jordbrukare behöver för att lättare kunna existera. De verkliga fienderna till jordbrukarna är de som äga storaa jordagods men ändå inte kan tituleras jordbrukare. Godsägarna är på sätt och vis flyktingar från jorden, men de flyr inte tomhända.
En rationalisering av jordbruket är en grundförutsättning för dess bestånd. Denna effektivitets- och förenklingsuppgift är jordbrukarnas egen sak. Och de befinner sig i den angenäma situationen att de kan genomföra en rationalisering utan att släppa kontrollen över sin egen verksamhet. Bönderna är genom sin koopererande verksamhet på väg mot ett slags kollektivism - det erkännes inte gärna av bönderna själva, men det är i alla fall så. De blir allt mer och mer beroende av varandra. Ur denna gemenskap kunde det växa fram en kollektivism som inte utesluter individuell trivsel eller en känsla av oberoende. En radikalisering av jordbrukarnas sammanslutningar och ett samarbete med arbetarna skulle här komma väl till pass.
Syndikalismen 1947 42-44