Krigen rasera alla moraliska begrepp, det är ett konstaterande, som historien givit oss en mångfald bevis för. Krigen skapa förakt för människan, som ändock är och måste vara det centrala i all livsvilja. Visserligen ha krigets organisatörer under alla tider påstått motsatsen och det sista upprepandet av denna markanta lögn är frasen om "kriget som ett luttrande stålbad", ur vilket en renad och högre mänsklighet skulle stiga fram. Cynismen i den frasen är bottendjup och uppenbar för alla, som inte äro fullt förblindade, och behöver för den skull inte närmare analyseras. Vare nog att konstatera, att krig är brott mot det högsta, vi känna i världen: människan och mänskligheten. I humanismens, moralens och mänsklighetens namn kan man endast föra ett krig, kriget mot kriget och krigets orsak.

Krigets största demoraliserande verkan utgöres av förihållandet, att det går ut över oskyldiga människor och utövas av likaledes oskyldiga människor. De verkligt ansvariga - detta gäller såväl krigets initiativtagare som dem, dessa säga sig vilja komma åt och förinta- klara sig säkerligen i de flesta fall undan krigets direkta verkningar. Maktsjuka människor kasta folkens massa ut i ett krig, som denna själv inte har något intresse av.

Härav följer ett förakt för människovärdet, som, om inte starkare krafter 'gripa in, kommer att rasera all kultur och all humanitet i det mänskliga umgänget. Kriget är ett medel, som tillgripes endast, när förnuftet fått vika för maktbegär. Krig är högsta oförnuft och den moral, som bygger på krig, blir i samma stil.

Krigens demoraliserande verkan träffar alla utan undantag. Ett krig av den omfattning som det nuvarande sträcker sina moralfördärvande gifttentakler långt ut över hela världen; ingen enskild indivird undgår att känna och påverkas av krigets följdföreteelser. Naturligtvis träffar det de aktivt deltagande människorna hårdast; soldaterna bli omedvetet en del av det fruktansvärda mordmaskineriet: förinta.ndet av medmänniskor blir en daglig och banalt vanlig gärning, som inte längre oroar. Dödandet blir ett dagsverk, en yrkesutövning, liknande vilken annan som helst. Kring avlivandet av medmänniskor skapas en ny "moral", som inte har någon respekt för människovärdet.

Men även icke-soldater gripas av kri:gsmoralens verkningar. Hathetsen mot fiendefolken skapar fram förnuftsvidriga ideer om folikkamp, som endast okunniga eller propagandistiskt påverkade och suggererade människor kunna acceptera. Några månader i krig hinna med att bryta ned en rättsuppfatbning och ett moralbegrepp, som det tagit århundraden att bygga upp. Långt in i de länder, där ännu fred råder, tränger detta förakt för människovärdet in som giftgas i folkens psyke.
Likgiltigheten inför den enskilda människans tragedi och livsöde är en fullgod mätare på den brutaliserande krigsmoralen. Miljontals människor världen runt lyssna i dag helt ointresserat och förstrött till etervågornas dagliga hudskap om döda och sårade, om sänkta fartyg, nedbrunna byar och städer i nuiner. Vanans makt gör folken immuna och att tusentals oskyldiga människor varje dag få släppa till livet under de mest fruktansvärda förhållanden, betraktas som en helt naturlig företeelse.

Under sekler av bitter erfarenhet har mänskligiheten tillkämpat sig vissa fundamentala moralregler, vilka höjt människan från djurets nivå, och den viktigaste av dessa regler var respekt för människovärdet. Man kan kanske diskutera, huruvida denna moralren framsprungit ur "känslotänkande" eller ur förnuftsiden om, att vad den enskilda människan kräver för egen del också logiskt måste gälla för alla utan undantag. Alltnog, denna regel finns och i tider av psykiskt hälsotillståind av det bättre slaget är denna regel axiomatisk och okränkbar hos varje förnuftigt reflekterande individ. Enskilda människor, som anse sig kunna bryta mot denna respekt för det mänskliga livsvärdet, betraktas och bestraffas som brottslingar och asociala individer. Egentligen är väl också denna regel det grundläggrunde för allt ordnat socialt liv; motsatsen förutsatte ju ett allas krig mot alla och skulle föra människan åter till rovdjursstadiet.

Alltså: För att vi skola kunna fortsätta att leva som människor, måste moralregeln om respekten för mällniskoväroet bibehållas och säkras, allt annat leder till barbari och kaos. Krigsmoralen är emellertid raka motsatsen, kriget utgör det hundraprocentiga föraktet för enskilt liv, krig är massmord på enskilda individer för att rikta enskilda intresseu. "Rätten" att våldföra sig på andra och ovidkommande människors liv innebär ett bestialiskt kränkande av förnuftets livsregel om respekt för människovärdet.

Krigspropagandan förråar och degenererar. Ur en bisarr och enriktad hets- och hatpropaganda måste sprida sig en andlig defekthet, vars verkningar man endast kan ana. En generation, som växer upp under ett krig, måste få en oerhört snedvriden och bestialisk grundsyn på tingen. För den äro "dödsnyheterna" daglig kost och fattas som någonting alldeles självklart. Här lägges grunden till en världscynism, vars verkningar, beklagliga och omänskliga, knappast kunna överblickas. Den generation, som växt upp i krig ooh mord, måste gå till sin livsuppgift med en moralisk indisposition av det fruktansvärdaste slaget.

Det moderna och totala kriget gör alla människor till soldater; kvinnor och barn, åldringar och krymplingar, alla bli de i mer eller mindre utsträckning aktiva. Inga kunna undgå att känna krigets offer; alla få agera med i krigsdramats fruktanvärda scenerier. Krig av i dag avgöres inte endast med vapen. Kriget börjar redan, långt innran de väpnade massorna fått:kontakt med varandra på slagfälten eller i luften och havet. Fraser sådana som "folkets moraliska motståndskraft" är ett organiserande av kriget; propaganda, spioneri, sabotage äro delar i det totala kriget.

Hela mänskligheten vrider sig under detta krig, stöpes och omformas efter mått, som passar krigsorganisatörernas intressen. Allt, som vi litat till och trott på, har förlorat sitt reella värde, sin objektivitet. Vetenskapen står i krigets tjänst, teknik och upplysningsverksamhet likaså. Allt är likriktat och absurt. Ackompanjerad av konondunder, bombkrevader och dödsskri smides ofrihetens slavboja åt en degenererad och moraliskt defekt mänsklighet. Den "moraliska krigsberedskapen" gör, att djävulska lögner bli vita och oskuldsfulla sanningar; individualiteter utplånas och kvar står en grovt tillyxad och andligt urskogsvild massa, som endast vet, vad kriget vill, den skall veta, och som tänker, känner och reagerar efter standardiserade krigspatent.

Långt, långt bakåt i utvecklingen går mänskligheten, om kriget skall fortsätta och om krigets organisatörer skola hembära "segern" även efter detta krigs slut. Därför är parollen: krig mot kriget och dess orsaker, den enda riktiga, det enda positiva inslaget i nuets krigskvalm och lögndunkel. Alla rörelser och alla enskilda, som ännu inte fångats av chauvinismen, måste konsolidera sina strävanden i denna riktning. Även om det ser mörkt ut just nu, så får ingen misströsta. Slaveri och ofrihet kan till en tid - i nuet plågsamt lång och påfrestande men kort i historisk mening - breda ut sig över en förvirrad värld, men det måste komma en dag efter krigsyra och förment segerrus och den dagen blir vår och fredens. Frihetsviljan hos människorna kan begränsas och stäckas för en tid, utplånas helt kan den icke. Miljontals krigstragedier för enskilda individer måste en gång ånyo tända förnuftets fyrbåk i en allt överflammande, anklagande fråga: Varför kriga vi ? Varför mörda vi varandra, kamrater!

Det blir svaret på dessa frågor, som redan tänkas av tusenden olyckliga och sörjande människor, som en gång skall bli en oemotståndlig anstorm av fredslä:ngtande folk Som en samlande och manande paroll måste fredens folk med förnyad styrka ropa ut sitt program: respekt. för människovärdet; säkert kommer detta budskap att väcka resonans hos världens alla folk. Än en gång skola kulturens pionjärer bryta bloddränkt ödemark och världssamvetet skall bryta ned krigsanstiftarnas tvångsgrepp kring mänsklighetens strupe.

Tiden är mörk och blodigt. tung, men ger minst av allt anledning till overksamhet och defaitism från det håll, som i freden och socialismen ser lösningen på nuets problem. Krig står i strid med verklig vilja, verkligt förnuft; krig är en utmaning mot mänsiklighetens alla moraliska värden; krig är tillbakagång och degeneration. Men människorna längta framåt, inte tillbaka. Därför blir socialismens väg också framtidens väg och fredens sak framtidens sak.

Syndikalismen 1940, 152-154