Problemet om den allt mer tilltagande passiviteten och ointresset för de folkliga sammanslutningarna, för idedebatt och aktiv medverkan överhuvud är en av de demokratiska folkrörelsernas viktigaste frågeställningar.
Detta gäller särskilt ungdomens ointresse. Det förefinns inom alla sammanslutningar en klart markerad generationskris - ett vacuum mellan en generation i utdöende och en i uppväxt.

Man har i detta sammanhang från ungdomens egen sida konstaterat en generell ovillighet från de äldres håll att lämna plats för ungdomen; att överlämna tömmar och ansvar på skjutsen mot framtidens ovisshet. Det är väl kanske en sanning i och för sig men innehåller åtskilliga modifikationer. Säkert är att om ungdomen på allvar åstundade att fatta tidens tömmar, så skulle den kunna göra detta utan att fråga de nuvarande kuskarna om lov. I lika stor utsträckning finner man säkerligen anledningen ligga på ett annat plan; de gamla kuskarna känner sig övergivna av ungdomen och många söker förgäves sina avlösare.

Ett är säkert: en ändring måste komma till stånd på något sätt. Problemet om generationsklyftan måste lösas. Men hur? Den frågan besvaras inte utan att man först gör klart för sig vad det är som orsakat den allt märkbarare slöheten hos det uppväxande släktet.

Många har sagt att vår tids ungdomar har det för bra. Detta uttryckssätt är inte alls så ovanligt som man skulle tro ens inom socialistiska och ideella kretsar. Obetänksamma men beskäftiga människor lutar gärna åt den uppfattningen, att "vällevnaden" nu är slöhetens orsak och att de unga "borde få känna på det liv som vi fick föra på vår tid". Det finns också de som för vårt lands vidkommande uttrycker sig så här: "Det hade inte skadat om några storbomber från världskrigets år av hemsökelse också fallit inom svenskt område." Troligen är dylika påståenden endast ytlig skuggjakt efter den verkliga anledningen till slöheten. Vi hoppas i alla fall detta, därför att om man accepterar "har-det-för-bra-teorien" så skriver man därmed också dödsdomen över all möjlighet till mänskligt framåtskridande intill en viss mättnadsgräns. Varefter en epok av allmänt förfall och slentrian måste leda till en tillbakagångens tid på alla områden.

Men vi har ingen som helst anledning att taga på allvar dessa kategoriska och enkelspårigt generella omdömen. Det är inte därför att ungdomen har det för bra som den är slö och likgiltig inför sina egna problem; det är med anledning av raka motsatsen: ungdomen har det inte bra; den står inför oerhörda svårigheter, men ser ingen utväg ur sin speciella tragik och får ingen uppmuntran från de andra - den avgående ålderdomen. Vart ungdomen vänder sig möter den hinder; dess liv har endast en given punkt: rotlösheten och ur denna rotlöshet väntar sig nu ålderdomen att de unga ska växa sig starka nog att fortsätta det kulturarbete som förut verkande generationer skapat. Det fordras sannerligen en ordentlig portion av misstänksamhet till för att etikettera en ungdom som upplevt ålderdomens ynkliga misslyckande att skapa en förnuftig värld; som upplevt ett sexårigt världskrigs alla fasor; som dresserats att slavaktigt betjäna tidens stora gudom: maskinen;
det fordras en stor misstänksamhet för att se denna ungdoms fatalism i så enkla saker som bekvämlighet och övermättnad. Det är .inte ungdomens fel att slöheten är stor och att den giktbrutna ålderdomen ännu står på historiens skans och ängsligt väntar på avlösning.

Men ändock har de trötta och utslitna mycket att kritisera hos ungdomen. Inte blev det som man hade tänkt sig när ålderdomen av i dag i sin ungdom lade grunden till den folkliga rörelsen; till arbetarrörelsen, kooperationen och nykterhetsrörelsen. Den gången trodde man på så mycket och främst på sin egen skapande förmåga att i enighet frambringa något nytt; någonting som fick sin hallstämpel av den frihetslängtan vilken då entusiasmerade människorna.

Det offrades så mycket den gången. Vid sidan om hårt slit i grottekvarnar, i skogar och jord bröt folkets män och kvinnor mark för en ny tid. Lade den första fumliga grunden för en ny kultur, där arbetet ärades och titeln proletär hade hederns nimbus över sig. Man byggde upp sina fattiga Folkets hus utan bidrag från stat och kommun; hundratusen tysta människor slet ut sig i uppbyggandet av en folkets egen kultur, en folkets egen tid med socialistiska värderingsnormer och en egenartad etisk grundval.

Men i dag är det i många fall mycket illa beställt med det bygge som ålderdomen åstadkom under hårda uppoffringar och utan ett öre i ersättning. Det står hundratals föreningslokaler bara i det här lilla landet tomma och övergivna av tidens ungdom och några gammalskrumpna styrelsegubbar försöker rädda vad som räddas kan. Gapande tomma står de arbetarnas kulturborgar som en gång timrades med så stora förväntningar; med glappande dörrar och spruckna fönster står de och ropar ut sin besvikelse medan ungdomen sveper förbi i taxibilar på väg mot de privata nöjeshaken för att under några korta minuter simulera överklass.

Nej, det var långt ifrån så den i folkrörelsernas tjänst utarbetade generationen tänkt sig utvecklingen. I stället hade man tänkt sig arbetarrörelsen och de ideella organisationerna som underlag för en ny - en av själva kampen och dess frihetslängtan inspirerad kultur.
Ungdomen av i dag samlas i våra Folkets hus endast då de bjuder förstklassiga kapitalistiska nöjen. Den sitter som åskådare till en förljugen nöjesindustri med hjärnorna ställda på tomgång. Men när socialistiskt värdefulla program bjudes, då står den darrhänta ålderdomen ensam kvar medan ungdomen lögar sig i en falsk känsla av överklassigt välbefinnande.

Det fanns en tid då begreppet proletär inte endast förpliktade till ett sådant uppträdande som hedrade de nya ideerna utan också betraktades som en hederstitel, en etikettering som inrangerade dess bärare i den klass som hörde till den närande och enda nödvändiga; den klass som i framtiden skulle göra makt och rätt till sammanfallande begrepp. Det är länge sedan nu och proletäretiketten har förlorat sitt socialistiska värde. Nu skäms man för uttrycket arbetare och de flestas livssträvan tycks vara att hitta någon användbar titel att skyla över proletärursprunget. Nej, det var inte så de gamla hade tänkt sig utvecklingen. Det var inte därför de slet ut sig i såningssträvan för en ny tid.
Och ändock är det inte ungdomens fel.

Också ungdomen har frågor att ställa; frågor som blir mycket besvärliga att svara på.
Varför genomförde inte ni gamla friheten och socialismen? Om ni inte orkade så skulle ni sagt det åt oss och uppmanat oss att fortsätta där ni tröttnade. Varför stoppade ni inte världskriget 1914-18? Det var väl i alla fall inte den nuvarande ungdomens fel att ni misslyckades, eller inte vågade er på att försöka ? Och varför tolererade ni den växande fascismen i Italien och nazismen i Tyskland ? Också det var ert fel, inte vårt. Hur kunde ni stillatigande bevittna hur Hitler och Mussolini massakrerade de bästa, de aktivaste av edra klasskamrater? Ni med er socialism, er internationalism, er lära om social och ekonomisk rättvisa ?

Ni gamla, ni vågade inte socialismen. Ni vågade bara små reformer innanför det statliga skalet. Den tro som entusiasmerade er ungdomstid bröt samman vid den nationella gränsen. Längre kom ni aldrig och därför blev hela ert livsverk en halvhet. Ni gjorde felaktiga jämförelser mellan tid som gått och tid som är inne. Och trodde att allt var gott och att verket var fullbordat. Och efter den uppfattningen fostrade ni oss unga; inte till att fortsätta kampen där ni slutat, utan till att oreserverat acceptera den situation ert misslyckande skapat. I stället för att rikta ungdomens strävan fram mot ännu ouppnådda mål, sökte ni modellera ungdomen in i den tvångströja som ert eget misslyckande byggt upp. Ni vred ner veken i stället för att hålla lampan brinnande. Och i dag klagar ni över att ungdomen mistat sin tro på höga ideal!

Ni fostrade oss också felaktigt. Ni ville vi skulle bli finare än ni; att vi skulle slippa slitet och valkarna i händerna. Men ni glömde bort att denna kamp för ett bättre liv måste föras kollektivt om den skulle leda till socialistiska resultat. Ni försökte rädda oss från ert eget armod genom att förråda den socialistiska gemenskapen och individuellt lista oss in i en annan och finare klass. Proletärungarna skulle studera! Inte för att bli föregångsmän för klassen, för socialismens ide, utan för att bli någonting bättre än en arbetare. Ur detta växte fram det nu så utbredde proletärföraktet och den allmänna misstron mot kollektivets förmåga.

Är det att förundra sig över att ungdomen slutade tro inför allt detta? Är det märkvärdigt att den inte kan entusiasmeras till självständig ansträngning? De gamla pöste i självbelåtenhet över allt de uträttat. Och det var inte lite. Det var ett uppbygge som hade kostat blod och uppoffringar. Men det var dock bara en begynnelse. Här ligger felet och det ligger hos de gamla: Man försökte göra ett slut av begynnelsen. I stället för att säga: så långt hann vi; nu orkar vi inte längre. Nu är det de ungas tur. Försökte man säga: Här har ni lyckolandet fixt och färdigt. Varsågod, det är bara att dra på sig konfektionskostymen! Men den passade inte ungdomen och det borde man förstått. Ingenting färdigsytt passar en sund ungdom. Ungdomens födslorätt är att skapa på egen hand; förnya, upptäcka, experimentera. Men en ungdom på upptäckarfärd måste vara rakryggad och egenmäktig. Den får inte ha modellerats in i en på förhand given form. En sund ungdom är inte något modelleringsmaterial i den meningen. Det är bättre med fem små smutsiga fingrar på en smutsig liten hand hos en parvel, som på egen :hand rotar i Moder jord för att leta sig till en livsmening i världens underligheter, än en finputsad, nigande och bugande och väldresserad unge, som an passar sig efter ålderdomen.

Man har försökt inbilla ungdomen att den redan fått sitt lyckorike tack vare den kamp som ålderdomen fört. Det var bara att kliva in. Och ungdomen klev in, men fann aldrig lyckan man lovat den. Den fann som sin enda uppgift att vegetera som temposlav i ett obegripligt maskineri; att vara statist i nytidens stora triangeldrama: kriget, maskinen, människan. Och det var minst av allt lyckan, som kunde skapa hänförelse och aktivitet; det var i stället olyckan, som alstrade fatalism och rotlöshet och ledde ungdomen på avvägar från det de gamla en gång timrat.
För att nå ett annat resultat måste ungdomen skapa sig ett högre ideal. En rehabilitering av de socialistiska idealen kan kanske återföra de unga åt det verk som ålderdomen påbörjat och som än står färdigt endast vad själva grunden beträfffar. (Syndikalismen 1946, 83-85)