Tiden är abnorm på något sätt. Det verkar som om människorna inte hinna med att inrätta sitt liv och sina inbördes förhållanden efter den tekniska utveckling de själva skapat. Man hinner inte med sin egen tekniska skapelse; förutsättningarna för harmoni, lycka och välstånd är större än någonsin, men folken sakna förmågan att tillgodgöra sig dessa nya möjligheter.
Den mänskliga tanken har hunnit långt och skapat oanade perspektiv men tröghetens lag bromsar upp den harmoniska och parallella utvecklingen; gör att folk ha svårt att finna sig tillrätta och anpassa sig efter de nya förhållandena. Det har väl aldrig varit så, att dylika brytningsperioder varit de farligaste, då kaos skymtar bakom hägrande lyckomöjligheter; då den gamla tiden glider undan i historiens mörker och den nya verkar osäker och problematisk. Man känner sig övertygad om att det förutvarande är för gammalt och oåterkalleligen förbi, men vet ingenting om det nya som skall ersätta det förverkade.
Tiden blir rotlös och förvirrad; allt är möjligt, allt kan hända. Alla gamla axiom och livsregler förlora sitt värde eller suddas till oigenkännlighet; allt man förr kunnat tro på och lita till är vägt och befunnet för lätt.
Det är under dylika krisförhållanden som människor så lätt förlora kontrollen över sig själva och accepter de mest vansinniga saker och ting. Och det är just under dylika perioder, som bakåtsträvarna för en tid kunna lyckas taga och behålla makten över folken. Hur kunde det annars vara möjligt för diktaturens anhängare och propagandister att nå så långt som de verkligen ha?
De ha lyckats komma dithän de nu äro tack vare abnormiteten och rotlösheten, disharmonin och brytninegn mellan två tidsepoker. Många förutsättningar funnos säkerligen också. Vår tid är hastighetens, fartens, sekundernas, precisionens. Sporten och världsrekordsjakt, där i och för sig betydelösa sekunder och millimeter hälsas med frenetiska applådåskor, har hos folken lagt grunden till en urskillningslös dyrkan av den som kommer först, den som är starkast, den som pressar sig fram utan hänsyn till vad målet är och vilka som trampas ner.
Det är just detta totalismens anhängare gjort. Diktatorerna ha stormat fram mot sin maktställning- de har gjort någonting. Och folken, som föddes i kris- och krigstider som sågo allt det gamla ramla i spillror men saknade blick för det nya, som de själva måste skapa fram som ersättning för det föråldrarde, de sågo i dessa "våldets titaner" räddarna ur kaos och rotlöshet. Det är väl i alla fall den enda "naturliga" förklaringen- även om ocksp den är suddig och dunkel och obegriplig- till att så många människor i nuet acceptera totalitarismen som en världsfrälsare och räddare.
För dem, som i diktatur och totalitarism se början till slutet på vår kulturella utveckling, är däremot alldeles nödvändig, att kampen mot totalitarismen tages upp innan det är för sent. Det är därför en uppgift viktigare kanske än någon annan. att påvisa diktaturens verkliga ansikte och de följder totalismens genomförande med obönhörlig konsekvens kommer att föra med sig. Här är det helt enkelt ingenting annat än frågan om vara eller inte vara; här är det frågan om kommande generationers liv i frihet eller absolut slaveri.
Debatterna kring problemet demokrati-dikatur fortsätta med växlande intensitet men det är mer sällan som man går hela problemet alldeles in på livet och det tycks nästan som om demokraterna själva äro en smula ovilliga att i denna debatt leverera de yttersta och viktigaste argumenten till demokratins förmån. Det är av största intresse att analysera ovanstående problem ur arbetaresynpunkt. Det torde nämligen vara den enda riktiga utgångspunkten för en logisk debatt i detta ämne, enär den socialistiska arbetarrörelsen är ensam om att representera en fullödig och konsekvent demokrati.
I det följande kommer uttrycket fascism att användas som en gemensam benämning på alla statstotalitära strävanden, under vilekn benämning de än uppträda. Detta torde vara den enda riktiga. enär namnen i regel endast utgöra skilda etiketter för ett så gott som likartat innehåll.
Låt oss alltså titta ett litet slag på vad fascismen har att bjuda åt människorna. Är det någonting som är värt att kämpa för, är det någonting som löser våra många problem? Eller är det någonting sjukligt och förskräckligt, som vi måste möta i kamp till varje pris?
Fascismens idé grundar sig på det renodlade våldet; en maktlära, som väl i stort sett saknat ideologisktunderlag. Allt eftersom totalismen går segrande fram över världen finner man emellertid en vis tendens till ideologisk förtätning; kring maktens och våldets praktik måste man skapa en ideologisk drapering. Det går inte i längden att driva sin väg fram enbart med våld, blodutgjutelse och hotelser, till dessa måste också läggas en idé, en filosofi, som inte endast våldför och hotar, trasar sönder och ödelägger, utan som också är ägnad att skapa hänförelse och moraliskt underlag.
Fascismens apologeter framställa den borgerliga liberalismens system som ett kaotiskt tillstånd, ur vilket viljan till ordning fött totalismens idé Över huvud taget är det ganska signifikativt för alla dessa storordiga nyordnare, att de säga sig representera ordning och system, och att alla som hylla demokratins principer eller äro motståndare till fascismen mer eller mindre äro anfäktade av någonting, som man på totalitärt håll kallar "anarki".
Det krig, som nu rasar, skulle vara fascismens uppgörelse med detta demokratins borgerliga kaos, och de miljoner ungdomar och män, kvinnor och barn, som offra livet i detta krig, göra detta i framtidens och mänsklighetens tjänst. Just detta, att den nu levande generationen av unga människor måste offra sig och sit liv för framtiden, tycks vara det förnämsta moraliska underlaget för den fascistiska filoosofin. Man appellerar här till hjältemodet och heroismen hos unga och omogna människor, man utnyttjar ungdomens naturliga sinne för heroiska handlingar och altruism på ett genialt sätt och frågan är, om inte just detta är den giltigaste förklaringsgrunden till att fascismen ännu lyckats hålla samman i inre avseende. Stora och upphöjda målsättningar ha under alla tider eggat människorna till heroiska handlingar, och att framställa våldsfascismens maktlystnad som ett ofelbart system för mänsklighetens räddning var och är säkerligen ett tacksamt schackdrag. För människor utan förmåga att analysera, för ungdomar som förblindats av dogmer och propaganda, för rotlösa varelser i en värld stadd i upplösning, framstår på så sätt totalismens våldsväg som den enda riktiga och enda framkomliga mot ett bättre system.
Här- på det psykologiska området- kan man troligen finna anledningen till att folken för länge sedan reagerat mot fascismen. Man ahr helt enkelt lyckats inbilla folken, att fascismens genombrott är nödvändigt för världens tillfrisknande; att fascismens seger måste säkras av den nu levande ungdomliga generationen. detta skulle enligt fascismen vara ungdomens historiska uppgift. den kan svika eller kämpa; ge allt förlorat eller fylla sin mission och duka under i kriget. Som synes en mycket listig lära, en lära som appellerar direkt till ungdomlig dådkraft och offervilja.
Fascismen säger till ungdomen:- Vi leva i kaos; för mänsklih'ghetens fortsatta existens är det nödvändigt att vi komma ut ur detta kaotiska tillstånd.Denna uppgift åligger ungdomen, på vars axlar ett stort ansvar därmed vilar. Ungdomen har kraften och viljan och hjältemodet. Det finnes inget antingen- eller vid sidan om detta stora mål. Fascismen talar om för ungdomen att den nya generationen inte har rätt att kräva någonting av livet för egen del. Ungdomens liv gives endast mening och fullhet om den offrar sig för framtiden. Våldstotalismen söker- och har säkert också lyckats i förfärande stor utsträckning- skapa fram en offervilja hos ungdomen, vars högsta njutningspotens inte betyder liv utan död. Ett liv i krig, i död och elände, ett liv i vardande världssmärta; ett liv där livets mening och värde offras för kommande generationer.
Fascismen söker alltså att skapa fram samma hänförelse för alruistiska handlingar, som under gångna tider ha hänfört pionjärerna för arbetarklassens frigörelsesträvanden. samma nada, för vilken hundratusenden spanska arbetare offrade sina liv under inbördeskrigets dagar- viljan att kämpa och dö för kommande generationers lycka- samma anda söker man nu blåsa in i den fascistiska maktsjukans institutioner.
Skillnaden är bara den, att medan de spanska arbetarna visste sig kämpa och dö för sin klass' frihet, för morgondagens socialistiska samhälle, så kämpa totalismens förslavade miljoner endast för ett nytt förtryckarsystem. ett slavsystem. som representerar oförnuft och kaos i långt högre utsträckning än den borgerliga liberalismen.
Så här ungefär luder den totalitära filosofins nyordningsbudskap till världen och ungdomen: Maskiner och soldater är det nya livet- kanske grått, kallt och subjektivt, men dock det enda verkliga liv som just nu kan och måste levas. Ungdomen är och måste vara soldater- inte människor. Vår plikt är att offra allt: livsglädhe, lyckodrömmar, liv och blod för yttre och inre uniformering, för att bli soldater i stället för tänkande varelser. Detta är er storhet och smärta, ert unga livs stora tragedi. I namlös smärta måste individerna knådas samman i en alltomfattande maskinarmé. Vår generation har fötts i kaos, vårt liv är inte vara utan vardande; vi offra allt för det nya livet som skall komma efter oss. Vi äro maskiner som föda och forma det nya livet, den nya människan. Vårt liv är världssmärta.
Så talar maskinsoldaten- kuggen i krigsvansinnet, ungdomen som förvandlats till nummer i fascismens maskinarmé och tröstar sig med längtan till döden. Och det är denna maktidé, som i nuet kontrollerar tusentals och åter tusentals människoliv. Detta är fascismens födslogåva åt en sjuk och sjunkande värld
Men det är också en annan fråga, som tränger sig på och den lyder: vad är det som bjuds i stället för det gamla och kaotiska? Maktfilosofins drapering jhar ju hittils endast haft fullständiga subjektiv karaktär- endast krav och garantier för att målet skall nås- men vad är själva målet. Vad är det man når fram till, när människorna äntligen nått fram efter alladessa lidanden, dessa krig och detta inferno? Är det friheten, freden, harmonien och lyckan man då nått fram till?
Ja, det beror på vad man menar med dessa uttryck. Friheten i ett fascistiskt system blir endast till för dikatorerna och freden blir endast folkens fruktan och oförmåga att resa sig upp ur sitt förnedringstillstånd. Harmonien blir endast på topparna, vilka inte längre störs av disharmoniska revoltförsök, och lyckan blir för maktägarna sötman av en oinskränkt maktställning men bland folken en hundaktig tillbedjan av de som makten hava.
Man måste göra klart för sig allt detta, innan mankastar sig i armarna på fascismen. Man måste besinna, att fascismen inte leder till friheten utan till frihetens absoluta motsats, till slaveriet. Bakom den seger, som många anse redan skymtar för fascismen, för statstotalismen, gömmer sig alltså rena slavtillståndet och ingenting annat.
Visserligen finns det de som propagera och tro, att när väl fascismen nått fullständig seger, när borgerlighetens kaoitiska tillstånd är ersatt med nyordnings planmässighet, då skall också friheten återsskänkas till människorna. Man framhåller, att lika hård och obönhörligt konsekvent, som uppgörelsen med et gamla var, lika vacker och välsignelsebringande skall framtiden efter uppgörelsen gestalta sig.
Men denna uppfatning är grundfalsk och bottnar i sin egen orimlighet. Tror någon förnuftig människa, att man frigör folken genom att göra dem till slavar? Tror någon, att man skapar harmoni och lycka genom att rycka friheten från de enskilda individerna, från hela folk? Tror någon, att den eller de, vilka en gång njutit av maktens oinskränkta sötma, verkligen släppa denna ifrån sig utan strid?
Man skapar inte frihet genom att knäsätta slaveriet. Man framkallar inte en harmonisk värld genom att terrorisera alla som protestera och man lyckliggör inte folken genom att taga från dem den enda verkliga lyckan: att leva och verka som självständiga varelser.
Sannerligen,de som sats på totalismens häst veta inte vad de göra! Makten i händerna på ett fåtal kommer att alltid innebära slaveri och blir denna makte en gång så stark, att folkens vilja till frihet och livsutrymme inte lyckas spränga denna maktens bojor, då blir det dödens och intighetens frihet som triumfera och kommande kulturepokers människor komma att räkna med fascismens seger som ändpunkten och slutet på det tjugonde århundradets kultur.
En civilisation kan nämligen inte bygga på någonting annat än folkens frihet eller längtan till frihet. det är denna längtan, denna ansats till frihet på livets alla skiftande områden, som driver människorna från klarhet till klarhet, från seger till seger mot allt högre kultur. Försvinner denna kärlek till frihet, bli folken förvandlade till nummer i fascismens slavarmé, då frätes så småningom det livsdugliga bort och människorna glida tillbaka i ett tillstånd, där intet kulturliv är möjligt.
Det borde inte vara svårt att välja när valet står mellan demokrati eller diktatur. Ingen frisk människa ikastar sig frivilligt i armarnarna på slaveriet. Ingen lämnar frivilligt ifrån sig det högsta av alla livsvärden: friheten.
Låt svaret till fscismens vapendragare bli ett ärligt: vi tror inte på fascismens lära om blod och blodsoffer. Liv är inte smärta, liv är livsglädje, skaparkraft, inbördes hjälp. Liv är fred, arbete och frihet. Mänskligheten förlossas ej av dödslängtan, inte i negativt utplånande men i positivt skapande. Dödssmärtans längtan är hysteri, defektens fysiska uttryck i en vild och abnorm värld. Sunda och nyktra människor vilja leva- inte dö. Dödslängtan är början till slutet, men livsbegäret är början till en ny kultur. Och det svaret kommer en gång att givas.Vad innebär då demokratin?
Rent språkligt betyder ordet flertals- eller folkvälde. Ett demokratiskt tillstånd skulle alltså innebära, att folket eller folken själva skulle bestämma över sitt öde; att avgörandena helt ligga i folkens egna händer. Rent teoretiskt måste ett dylikt system verka tilltalande på folkens breda massor och man måste därför räkna med, att folken instinktivt varit och äro anhängare av demokratin och ett demokratiskt folkstyre.
Hur har det då varit möjligt för fascismen att komma till makten och var har man erhållit de argument, som vilsefört massorna bort från ett demokratiskt tänkesätt och till det rent självuppgivande accepterandet av totalismens våldside? Låt oss titta ett slag på de argument man från fascistiskt håll för till torgs mot demokratierna.
Som ren krisföreteelse växte fascismen upp efter förra världskrigets slut; en kristidsplanta, med roten i det kaotiska tillstånd, som kriget och fredsslutet alstrade. Man byggde uteslutande på abnormiteter och samlade sina anhängare dels bland före detta frontsoldater, vilka genom krigiskt hantverk fått sin moraliska begrepp förvirrade och dels bland dem, vilka efter kriget i arbetslöshet och nöd gick en oviss och bitter framtid till mötes och därför i ren desperation accepterande vilken metod som helst för att komma ur sitt elände.
Redan fråm begynnelsen fann fascismen sinn trollformel, på vilken den sedan hela tiden byggt. Demokratin gavs hela skulden för eländet i världen. Demokratin var det som var skuld till kriget; demokratin var det som organiserade freden på ett så oerhört orättvist sätt; demokratin var skuld till att folken efter kriget måste leva under urusla förhållandn i arbetslöshet och svält.
Demokratin hade- enligt fascisterna- haft sin tid; den var föråldrad och borde snarats försvinna för att ersättas med något annat, något bättre och tidsenligare. Detta var visserligen en grov krok, men massorna nappade i alla fall och den fascistiska rörelsen växte i omfång och styrka.
Är då demokratin en sämre samhällsform än diktaturen, sett ur folklig och allmän synpunkt? Naturligtvis inte! Man behöver endast i ett sådant fall, för att genast bli övertygad, fråga sig vad som är den rent teoretiska skillnaden mellan dessa båda olika ideologier. Demokrati betyder folkvälde; diktatur betyder välde över folket. Om människorna uteslutande med hjälp av sunt förnuft och fria från alla propagandfinter och våldspåtryckningar skulle gå till val mellan dessa båda ideologier, så vore resultatet redan på förhand alldeles givet. Människorna valde demokratin därför att de inte ville vara slavar; därför att de sträva efter större frihet i stället för större slaveri.
Men- många ställa säkert den frågan- är inte fascisternas påstående riktigt beträffande demokratiernas skuld till eländet i världen? Vem vill förneka, att det efter förra krigets slut- och innan också- rådde en oerhörd nöd bland alla folk? Vem vill förneka, att den då rådande regimen inte orkade med att lösa dessa eländesproblem inom sin egen ram? Ha inte i alla fall fascisterna rätt i sin kritik av de då rådande förhållandena?
Jo, allt detta är riktigt, det är bara det, att man riktar kritiken mot fel håll och vidare, att man vill ersätta ett dåligt tillstånd med ett ännu många gånger sämre. Vad vi vilja påstå är, att hela det krigs- och kristisllstånd, som vid tidpunkten för fascismens framträdande på den världspolitiska arenan, var ett faktum, inte som en följd av demokratin utan trots demokratin.
Och för att ännu tydligare framlägga våra synpunkter, vilja vi genast ytterliggare framhålla, att enligt vår mening har det ännu aldrig existerat ett verkligt demokratiskt system. Hela den till ytterlighet drivna fascistiska propagandan mot demokratin faller alltså platt till marken inför det faktum, att demokratin hittilldags endat för en tynnande skentillvaro.
Därmed är också det fascistsika argumentet, att demokratin inte visat sig kunna bemästra tidens svårigheter och problem, reducerat till sitt rätta värde. Sanningen är i stället den, att demokratin aldrig fått pröva sin verkliga kraft och därför inte heller kan bedömas eller värderas.
Eller finns det nogon somm vill påstå, att folken ännu någon helt och fullt fått föra fram sin uppfattning eller fått lägga sitt veto i skålen när det gällt att avgöra sådana frågor som krig eller fred, arbete eller arbetslöshet? Endast när den verkliga makten är förankrad hos folken och dessa helt kunna giva utvecklingen och förhållandena den riktning de själva önska, endast då kan man säga att ett demokratiskt tillstånd är rådande och endast då kan man också leverera ett slutgiltigt bedömande av demokratins värde i förhållande till andra samhällsideologier. Och när vi kommit så långt skall säkerligen också demokratin visa sig vara den bästa av alla samhällsformer och den enda som kommer att föra människorna till en lyckligare framtid.
På ett genialt sät har emellertid fascismen lyckats föra fram demokratins system till de anklagandes bänk och inför en häpnande värld har man därefter förkunnat vilka rent sadistiska förbrytelser denna regim gjort sig skyldig till under den tid den av de fascistsika krafterna tillåts tyrannisera en olycklig och prisgiven världa.
Fascisterna ha helt enkelt satt likhetstecken mellan kapitalistsik utsugning och demokrati, endast av den anledningen, att denna kapitalistiska utsugning samlats in i en demokratisk ram. Att detta är rena bedrägeriet gör inte saken bättre.
Allt sedan de totalitära statsbildningen framträdde har man i stort sett accepterat de tvenne beteckningarna demokrati- diktatur, eller parlamentarim- statstotalism. Alldeles säkert är den senare beteckningen betydligt korrektare än den förra. Det ligger nämligen så till, att de fel och brister, vilka fascisterna söka påföra "demokratierna" inte alls har med demokrati att skaffa och dessutom- vilket nästan gör ett komiskt intryck- att just dessa "demokratiska" fel inte alls äro e'liminerade inom de fascistiska länderna. Här är det alltså fråga om en ordentlig dubbellögn och det är mer än märkvärdigt att den gått i så många människor.
Demokrati betyder folkvälde och folkvilja. Fascismen resonera ungefär på följande sätt: ett demokratiskt tillstånd- alltså ett tillstånd där folken haft väldet har lett till bankrutt. Folkens vilja ledde till demokrati och folkets välde ledde till krig. Folken kunde alltså inte sköta sina egna angelägenheter på ett bättre sätt än att krig, arbetslöshet och elände följde som en oundviklig konsekvens. Däför måste demokratin ersättas med diktatur, folkväldet med välde över folket och folkets vilja med diktaturernas vilja.
Folket var omoget och ur stånd att gripa in och leda utvecklingen in på lyckligare banor. Och det var tyvärr många som accepterade en dylik absurd filosofi och mot bättre vetande. För den som sakligt väger problemet måste det nämligen utanvidare stå klart, att om ett folk inte själv kan handha sina egna angelägenheter så blir det ännu omöjligare än förrut, om man- även endast för en tid- tar väldet ifrån detta folk. Det går inte att göra ettfolk myndigt och moget för självstyre genom att för en tid fullständigt förslava det och ta ifrån det varje möjlighet att utöva självstyre. Det är i stället en fruktansvärd inkompetensförklaring, som kommer att få lika fruktansvärda följder. Metoden att genom tvång, terror och turanni försöka få fram en fullödig människotyp som kan handla och förhålla sig på egen hand är så barock och grotesk, att det knappast förefinnes någon anledning att ta upp frågan till en mera ingående analys.
Vad vi i stället skola undersöka i detta sammanhang är i hur stor utsträckning man kan lasta skulden på de senaste decenniernas kriser, krig och olyckor på demokratin. Är det nämligen verkligen på det sättet, att demokratin är orsaken till allt ont som inträffat i världen, då ha givetsvis fascisterna rätt i sin kritik och då måste människorna finna någon ny form för sin livsföring. Men vi tro, att demokratin kommer att gå ganska oskadd ut ur en dylik analys. Vad är orsaken till kriget, till krisen, till fattigdomen och nöden? Demokratierna, svara fascisterna segervisst, men vi vilja gå litet djupare in på problemet för att söka utröna vad eller vilka krafter inom "demokratierna", som måste ta den direkta skulden.
Nationalismen är skuld till krigen, säger kanske någon, och det påståendet har säkerligen en viss sanningshalt, men nationalismen är mera ett medel i händerna på krigsanstiftarna än en orsak till kriget. Nationalismen i och för sig behöver givetvis inte vara krigsalstrande med mindre än att det inom de olika nationerna finnas krafter eller grupper, som i nationalismens namn söka berika sig själva på andra nationers bekostnad.
Men låst oss stanna en stund inför nationalismen och främst då göra oss den frågan: är nationalismen en demokratisk företeelse? På den frågan måste givas ett konsekvent och obetingat nej. Nationalismen har inget med demokrati att skaffa. I varje fall inte sett i stort. Temporärt och tidsbetonat kan kanske också nationalismen sammanfalla med vilja att sträva för och stärka ett demokratiskt tillstånd- exempelvis som under det spanska inbördeskriget eller de ockuperade ländernas passiva motstånd mot totalitärt förtryck- men annars måste en verklig demokrati utgå ifrån rent internationella aspekter. Demokrati betyder ju folkvälde och folkfrihet och om inte demokratins innehåll skall framstå som rena farsen, så måste ju detta innebära een omfattning av hela mänskligheten och hela världen. Ett folks välde över andra folk kan naturligtvis inte karakteriseras som ett demokratiskt tillstånd och är det inte heller. Att det däremot existerat och fortfarande existerar en del nationer med demokratiskt etikettmärke, vilka parasitera och utsuga stora kolonialfolk, är ju också det en antidemokratisk företeelse inom de s.k. "demokratiena".
Även i detta fall framträder emellertid fascismen inte alls med någonting nytt eller bättre än det den så okristligt kritiserar. Tvärtom tycks det vara en ganska väsentlig del av fascismens program att undertryck och förslava andra nationer. De totalitära staternas kritik mot "demokratiernas" kolonialpolitik är närmast dikterad av avundsjuka och i vilket fall som helst inte av några moraliska känsloskäl. Men just nu räcker det för oss att konstatera, hur oförsvarligt det är att lasta den verkliga demokratin för nationalismen. Ett demokratiskt tillstånd är möjligt endast om det bara finns fria folk och om en nation under demokratisk etikett förslavar och utsuger andra nationer och andra folk, så innebär det endast att han sölat ner en vacker ide men aldrig att denna ide kan göras ansvarig för händelser av dylikt slag.
Men låt oss gå vidare. En av krigsorsakerna är tvivelsutan rasfördomar och rashat. Viseerligen kan man kanske också i detta fall tala om medel- rasfanatismen har ju under alla tider skickligt utnyttjas av krigskonspiratörer- men olikhet i fråga om ras ha dock spelat en viktig roll i krig. Men inte heller rasfördomarna kunna beteckans som en demokratisk företeelse, enär folkvälde och folkfrihet också måste förutsätta tolerans och samarbet mellan olika folk och skilda raser.
Fascismen har varit klok nog att inte heller beskylla "demokratierna" för någon rasfanatism. detta naturligtvis för att de själva framstått som de största fanatikerna på detta område. I stället har man från detta håll till leda framhållit en ras- judarna- som den, vilken framkallat det mesta av de fasor och svårigheter, som nu sedan länge hemsökt världen. Det delikata är emellertid, att samtdigt, att samtidigt som totalirismens ide vänder sig av rasfåfänga och ursprungshägringar för att nå massorna med sitt evangelium, så drager man sig inte alls för att samtidigt intimt samarbeta med just de raser, som mest markant skilja sig från den egna rasen. Men för vår del är det ånyo viktigaset att konstatera, att krigsorsaken rasfanatismen inte alls har något med demokrati att göra, men däremot ingår som en beståndsdel i den fascistiska läran.
Och så fortsätta vi vidare på vår jakt efter krigsorsaker och träffa då på kapitalismen. Här har vi att göra med en direkt och dominerande krigsorsak. Kapitalismens profitbegär kulminerar alltid förr eller senare i krig. Här, i det kapitalistiska systemet ha vi att söka just själva grundorsaken till krig och kriser. Det kapitalistiska systemet är för gammalt. Sådant det tänktes fungera i teorin har det aldrig funderat. Kapitalismens rent ideologiska underlag var väl den fria konkurrensens lära. I stället för att som förr börd och härkomst, adelskap och furstetitlar vore prejudicerande för framgång och rikedomar, så skulle den borgerliga liberalismen giva alla en lika möjlighet att finna sin chans. Det skulle med andra ord bli dugligheten som avgjorde var och ens samhällsställning, inflytande och rikedom.
Vi vet ju alla hur det gick. Vi veta att kapitalismen växte till en oerhörd makt i samhällena, som inte alls bygde på vare sig duglighet eller rättvisa, utan som växte upp till en enorm kulturfara, som skapade fattigdom, elände och arbetslöshet, för att inte tala om krig. Allas lika möjligheter blevo endast till en tom fras, bakom vilken kapitalistiska dynastier opererade i massornas svält och nöd.
Men det kapitalistiska systemet lyckades inte ens att hålla folken nera i en lämplig grad av fattigdom och nöd, utannu och då kom det till rena katastrofen. Rikedomarna hopade sig hos kapitalisterna, fattigdomen och nöden hos arbetarna, vilka framkskapade rikedomarna. Väldiga varumängder hopades samman medan massorna svulto ihjäl mitt i överflödet. Hög- och lågkonjukturer avlöste varandra varandra och kapitalisterna kunde inte själva bemästra sitt eget system. kampen om råvarutillgångar och avsättningsmarknader ledde till imperalistiska krig och massorna fingo offra liv och blod för profitörernas intressen.
Här ha vi alltså den reella orsaken till eländet i världen. Men kapitalismen har heller ingenting gemensamt med demokratin. Tvärtom, demokrati och kapitalism äro dödsfiender. Kapitalismen är fiende till demokratins innersta väsen och någon förening mellan dessa båda företeelser är inte möjlig med mindre än att den ena uppslukas av den andra. Det är också just detta som har skett- men på demokratins bekostnad. Kapitalismen har triumferat och demokratin har endst fungerat som en politisk kuliss åt en hänsynlös utsugning.
Och här kommer vårt slutpåstående: den demokrati, vilken fascisterna så frenetiskt rasa mot, är och har varit endast en skendemokrati, och vad viktigare är: de företeelser inom denna s-k- demokrati, vilka i tur och ordning kunna anklagas för skapandet av krig och kris äro markant antidemokratiska och däremot också rent fascistiska företeelser inom demokratierna. Att gemomföra den totalitära tvångsstaten för att dymedelst eliminera krig och förtryck, ar alltså att söka driva ut djävulen med Belsebub.
Vad en verklig demokrati förmår att uträtta återstår emellertid ännu att se innan man dömer. Demokratib har aldrig fått sin chans att visa vad den duger till och när den en gång kommer att få denna chans, kommer lugn, ordning och frihet att vara rådande i världen.
Om man alltså utan vidare kan fastslå, att demokratin ännu inte fått sin chans, så kan man lika bestämt påstå, att fascismen redan visat sitt rätta anlete och att detta anlete är fruktansvärt och avskräckande på alla sätt. Får denna våldslära för någon länge tid makt över världen och människorna, så är vägen tillbaka mot den mörka medeltiden så gott som given. Det kanske mest iögonfallande draget hos fascismen är sveket. Man lovade en annan ordning än den gamla "demokratiska" ordningen; man lovade massorna rättvisa och frihet från utsugning, men knäsatte endast en ännu värre utsugning. Rättvisan blev till fullständig rättslöshet, ordning blev ett olidligt slavtillstånd. Mellan valet demokrati- diktatur borde åtminstone arbetarnas position vara given. Arbetarna ha allt att förlora i en diktatur, men allt att vinna i en verklig demokrati.
Det kommer också att bli arbetarna och deras socialistiska strävanden, som slutgiltigt komma att genomföra den verkligt demokratiska regimen. Endast den socialistiska arbetarrörelsen har nämligen kraften och målmedvetenheten inn för samhällets socialisering, och denna socialisering är en nödvändig förutsättning för demokratins konsolidering.
Vi ha förut sagt, att de demokratiska system vi hittilldags begåvats med endast varit i det närmaste fiktiva begrepp, skal utan innehåll, eller i varje fall med helt annat innehåll än det etiketten utlovat. Vi ha haft politisk demokrati eller demokratisk parlamnetarism, men ekonomisk autokrati, d.v.s. kapitalistiskt fåtalsvälde. Om man också räknar med det matematiska faktum, att det är den grupp eller klass, som sitter inne med den ekonomiska makten, som också är den ledande och bestämmande även för det politiska systemet, så står det klart för envar, att demokratin var och är synnerligen problematiskt.
Arbetarrörelsen- socialistisk som den var. tog redan rån början sikte på både ekonomsk och politisk demokrati och rent instinktivt var man i rörelsens ungdom på det klara med, att kampen för den ekonomiska friheten var den obetingat viktigaste. Därför blevo den första tidens socialistiska strävanden i största utsträckning också förlagda på det ekonomiska fältet. Målet var givetvis att nå socialismen, socialiseringen både politiskt och ekonomiskt. Lägger man därtill, att den tidens socialister betraktade det som en naturlig sak, att de samtidigt accepterade internationalismen. så förstår man, att de också vore demokrater i detta ords djupaste mening och anda.
Men i och med ministersocialismens genombrott blev det ett brått slut på arbetarrörelsens socialistiska strävanden, och den en gång så kraftiga och fruktade socialistiska arbetarrörelsen förföll med tiden till ett vanligt och borgerligt reforparti, som helt slog in på nationalismens vägar.
I och med detta steg förlorade också den socialistiska rörelsen något av sin ursprungliga demokratism och tog det första steget mot den fiktiva demokratin; mot skalet med det demokratiska innehållet. Den förlorade samtidigt förutsättningarna att bli den nyskapande faktor, som skulle nyordna världen och ur de gamla kapitalistiska intressemotsättningarna forma en socialistisk demokrati.
Men även beträffande arbetarrörelsen står det faktum kvar, att den förlorade sit tskapande värde- inte alls därför att den var felaktig eller utopisk- utan därför att den förrådes och lämnades att självdö. När därför i dagens debatter fascismens och totalismens anhängare peka på arbetarrörelsens misslyckande, så är detta inte något argument av värde. Socialismens har inte misslyckats. Den har aldrig praktiserats.
Naturligtvis existerar den en ganska stor skillnad även mellan den borgerliga demokratin och den fascistiska diktaturen. Även om man erkänner, att det i nuets fruktansvärda krigsuppgörelse i stort sett är rivaliserande kapitalistiska maktkonstellationer, som kämpa om kontrollen över världens rikedommar, så finns skillnader där i alla fall. man kan följa denna skillnad nästan över allt och inte minst i krigsföringen. Den "demokratiska" sidan försöker åtminstone behålla en viss humanitär inställning kvar, medan den totalitära lämnat all hänsyn och gått in för det totala kriget med allt vad detta innebär.
Det är dock inte endast de fascistiska staterna, somgenom sitt totalitära system äro en fara för mänskligheten och friheten; även inom de s.k. demokratierna kan man tydligt skönja en totalitär tendens, och detta senare är så myccket mera anmärkningsvärt, som dessa maktkonstellationer säga sig föra kriget för demokratins bevarande och konsolidering. Tendensen är för övrigt likartad inom de länder, som ännu lyckats hålla sig utanför det stora kriget.
Det är just i detta förhållande man kan läsa ut, att misstron mot demokratin har brett ut sig långt in i "demokraternas" eget läger. Visserligen kan man i ett fall som detta räkna med abnormiteter och demokratiernas politiska ledare skylla också på kris- och krigsförhållanden, men faran för en avdemokratisering finns där likafullt. Det faktiska förhållandet är, att den folkfrihet och de demokratiska rättigheter, som man från ledande "demokratiskt" håll så entusiastiskt hyllar. håller på att kvävas av just samma krafter, vilka så ihärdigt framhärda som dessa frihetrs bålde riddersmän. Just häri ligger dualismen, att man i ansträngningarna att konservera och bibehålla demokratin, slagit in på vägar, som leda till ett utplånade av frihet och folktrivsel. Visst är det sannt, att världskriget och det allmänna krisläget skapat en unik och makaber situation för folken även i de länder, vilka ännu äro utanför den stora krigsuppgörelsen, men vi förmena dock, att även om tidsläget motiverar till visst undantagstillstånd i rena försörjningsfrågor, så berättigar det inte under några förhållanden till intrång på politiska och kulturella områden.
På ansvarigt håll tycks man emellertid hysa den något komsika uppfattningen, att krig- och kristider kräva demokratins temporära likvidering. Förhållandet är alltså det, att man dels är i färd med att likvidera demokratin, dels förs en bullrande propaganda för den demokrati, som man håller p åatt ta livet av. Det hjälper föga, att man hänvisar, att orostider kräva undantagstillstånd, att det är händelser och företeelser, vilka demokraterna själva inte kunna kontrollera, som äro orsak till attäven demokratierna måste se om sitt hus och vidtaga tvångsingripanden, som vore onödiga och förkastliga under normala förhållanden.
Det är just en dylik argumentering, som vi finna både komisk och inkonsekvent. detta inte minst ur vedertagen borgerlig-demokratisk bemärkelse. Från detta håll är man ju alltid angelägen att framhålla det nu pågående stormaktskriget som ett krig mellan två ideer, mellan demokrati och diktatur. För vår del hålla vi visserligen före, att detta krig- liksom sina föregångare- är ett imperalistiskt krig om världsherravälde och marknader, men om vi för ögonblicket hålla oss till borgarnas uppfattning och antaga, att kriget gäller demokrati eller dikatur, så bli alla krigshandlingar mot de demokratiska fri- och rättigheter, som de olika ländernas regeringar nu lansera, än obegripligare.
Demokrati betyder folkvälde, folkfrihet. Diktatur betyder ungefär raka motsatsen. För demokratin är det en livssak att behålla och bevara folkfriheten, för diktaturen att förinta och eliminera den. Demokratin är alltså världen över i färd med att försvara sin frihet och sin demokrati mot de totalitära krafterna, som äro i färd med att förinta demokratin. Här borde det alltså gälla ett försvar av demokratin till varje pris. Ur den synpunkten borde ju varje ansats att berika och ytterligare stärka ett förut relativt demokratiskt till stånd hälsas med glädje och odelad tillfredsställese. Ju starkare och mera helgjuten demokratin är, ju lättare kommer den att kunna hävda sig mot dikaturens anstorm. Detta är, så långt vi kunna se, en logisk ståndpunkt. Ju mera demokrati, ju mera att försvara; ju större folkfrihet, ju större önskan att till varje pris offra sig för denna frihet.
Men det är jusy här, som våra ledande demokrater tydligen ha en helt annan uppfattning. I sina ansträngningar att försvara demokratin använda de sig av metoder, som mer och mer fjärma land och folk från demokratiska fri- och rättigheter. Det är här vi finna komik och inkonsekvens. Man kan näppeleigen bekänna sig till frihet och folkvälde och samtidigt acceptera och dekretera ditatoriska åtgärder. Man kan inte göra detta ens- eller kanske rättare allra minst- i kristider. Det torde vara riktigt att demokratin som system just nu genomlever sin hittils svåraste kris. Inom de närmaste åren kommer det med alla sannolikhet att avgöras, om denna demokratiska samhällsform skall visa sig livsduglig nog att överleva det angrepp, som nu riktas mot detta system. Hårt står mot hårt och utgången är inte given. Givetsvis vore det därför tacknämligt, att de, som säga sig representera demokratin i denna gigantiska kraftmätning, också använde sig av demokratins alla resuser i stället för att efterapa diktaturländernas system. Tror man på demokrati och folkvälde, tror man på folkens förmåga att själva beställa om sitt hus, då måste också denna tro hårdna till en verklig förvissning i vrgatider som de vi nu genomleva. Tror man å andra sidan, att vissa avsteg äro nödvändiga från den den demokratiska allfarvägen i tider av krig och kris, då har man redan med denna tro givit demokratin underbetyg och därmed ideologiskt ställt sig på diktaturens linje. Dem okratin behövs bäst när den är som mest hotad; en fördjupning av folkfriheten är den verkliga försvarsberedskapen.
Men de som nu länka de demokratiska ländernas öden hysa tydligen en annan uppfattning. Det börjar bli allt trängre och trängre inom demokratierna. Fri- och rättigheter krympa samman mer och mer och kvar står snart endast en demokratisk etikett över ett tilstånd, som kanske har funnits, men som inte mera finns. Det hjälperi det långa loppet föga, att propagandainstrumenten höja sina tongångar och anstränga sig till en översvallande hjärtlighet visavi demokrati och folkfrihet. Det som inte heller finns eller håller på att försvinna kan inte ersättas med propagandatricks. En folkfrihet, som gemene man känner försvinna under fötterna, är inte alls ägnad att konsolidera demokratisk försvarsvilja.
Man har hunnit långt på vägen hän mot totalitarismen även inom demokratierna. Man har hunnit med att förvandla de enskilda individerna till nitto procents statsslavar och det är inte så illa- om man samtidigt betänker, att nästan alla dessa inskränkningar och förändringar genomförts i det falska skenet att säkerställa och konsolidera demokratin. Det är redan många steg tagna på den vägen, och det gäller- om man vill ha fram en annan ordning- att göra helt om innan det är för sent. Låt människorna vara människor- gör dem inte till statskreatur. Ett folk består alltid av en sammling människor, att söka stöpa dessa i en och samma form är inte att göra dem en tjänst, tvärtom. Folken måste taga makten från staten och behålla den.
Vad skall denna utveckling egentligen föra till, innan man fått upp ögonen för hur det hela verkar? Var blir det plats för den mänskliga lyckan och känslan av att vara en fri varelse bland andra liknande? Man glömmer bort, att livets alla olika yttringar inte kunna stöpas i massform, utan att det blir sjukt och skadat. Man tror man att man hjälper människorna med denna statsförgudning och totalitarism men skall en gång komma underfund med att enda resultatet blev att man fördärvade människan. Och liksom enheten består av detaljer, så bestå människorna av individer. Detta bör man lära sig förstå för att rätt kunna fatta innebörden i den utveckling som nu pågår. Det går inte att hur mycket somhelst att inkräkta på den enskildes frihet utan att det hela förlorar på det.
En gång i tiden skall det gå upp för människorna,att lyckan inte är att finna i en stark stat med diktatur över människorna, utan att denna lycka är ett med friheten för individerna att tillsammans, gemensamt och i frihet själva grunda sitt liv efter och under former, som växa fram inifrån och i frihet men aldrig uppifrån och under tvång. Statskreaturet blir det aldrig som kommer att bemästra framtidens många och svåra problem.
Likriktningens svarta slagskugga breder ut sig över världen; snart är hela mänskligheten likriktad och uniformerad; iklädd nytidens clownansikte. Den tar sig olika vägar, denna likriktningsprocedur, och vindarna blåsa från olika håll. Ett ha de dock alla gemensamt: syftemålet är att utplåna individen på statens bekostnad.
Endast i den verkliga demokratin ligger räddningen undan tidens inferno. Endast om det mycket snnart göres front mot alla de krafter, vilka nu som bäst äro i färd med att införa diktaturen köksvägen. Vi måste hålla i minnet, att varje inskränkning av våra fri- och rättigheter obönhörligen måste innebära ett nytt steg mot statstotalism och fascism, medan däremot varje fördjupning av demokratin måste leda hän mot den verkliga friheten. Men, som sagt, endast i den verkliga demokratin ligger räddningen. Och denna demokrati kan endast representeras av den socialistsika arbetarklassen. Hur definierar då den socialistiska rörelsen begreppet demokrati?
Vi knyta an till odets rent språkliga betydelse: folkfrihet, folkvälde. Ett samhällstisllstånd alltså, där människorn ha lika och obeskuren rätt att inverka på system och utcveckling. Vidare en ekonomisk likställighet för alla invånare. Nu fråga vi: har detta system- någonsin ägt sin praktiska tillämpning i de länder. vilka i nuet älska att kalla sig demokratiska? Förvisso är så inte fallet. Vad man alltså har till jämförelsematerial är å ena sidan sådana utpräglade representanter för statstotalismens ide som Ryssland, Italien och Tyskland men å andra en samlling skendemi'okratiska stater, som aldrig ägt någon ekonomisk demokrati och vars politiska struktur byggt på en demokrati av närmast fiktiv art-
Jämförelsematerialet är alltså till fördel för den statstotalitära iden. Trots detta ligger det dock i öppen dag, att även denna skröpliga skendemokrati har sina absoluta företräden framför statstotalismen, framför fascismen. Man må komma i håg, att mycket ändock skapats till mänsklighetens välsignelse. vetandet har nått oanade höjder och människorna ha till sitt förfogande en tekniskt genial apparat. Man må också hålla i minnet, att de avarter, som i så rik mängd funnits och finnas överallt i världen, inte äro frukter av ett demokratiskt system, utan i stället direkt orsakats av att demokratin inte praktiserats i full utsträckning.
Det är för den skull fullkomligt dårhusmässigt, att skjuta skulden för ett kapitalistiskt och skendemokratiskt systems avarter över på demokratin som ide och system. Endast i sin hundraprocentiga- d.v.s socialistiska- form, kan demokratin visa vad den duger till. Och när den tiden kommer skall demokratin säkerligen visa sig vuxen att lösa de sociala problemkomplexen, och lösa dem utan krig, utan terror, utan koncentrationsläger och brodermord.
Demokrati betyder, att de enskilda individerna var för sig under ansvar och i frihet ge efter förmåga till det stora kollektivet, till samhället. Demokratin erkänner ingen annan ledning än dugligheten och förnuftet, därför måste också all sann demokrati vara antiauktoritär och statsfientlig- statsfientlig även om statsinstitutionen givits ett sken av demokrati. Rätt tillämpad demokrati är litydlig med intelligensens triumf över våld och förtryck. Demokratin ger den enskilde individen obegränsad möjlighet att i samhällsgagnande riktning verka i frihet, verka tillsammans med andra individer och med den enskilda intelligensen som rättesnöre. Demokratin erkänner inga koncentrationspunkter på tankens område.
Under nuvarande tidsepok har en dylik demokrati endast i undantagsfall tillåtits existera och då endast för några korta historiska ögonblick. Sedan har alltid det kapitalistiska samhällets avarter gripit in med sitt profibegär, sin egendomslag, sina tvångsbestämmelser; alltid genom sammat instans: staten. Staten har fångat upp de enskilda individerna, registrerat dem, bundit dem fast vid ett rigoröst egendomssytem och gjort individens frihet till en illusion. Staten- profitörernas speciella maktinstrument- har alltid och kommer alltid att stå i ett direkt motsatsförhållande till demokratins ide- Stat är maktkoncentration; stat är diktatur; stat är antidemokrati. Ju mer makt staten har har, ju mindre frihet för individerna och för de fria kollektiven. Ju större stat, desto mindre demokrati.
För några korta månader blev det på sin tid förunnat en del av det spanska folket att uppleva en nästan demokratisk period. det var efter de blodiga julidagarna 1936. Den gamla staten retirerade inför militärjuntans revolt och arbetarna- de enda verkliga demokraterna- fingo makten i de områden där de lyckats dem att slå ner den militära resningen. Jord- och industrbaroner flydde fältet; staten förlorade freppet över polis- och ordningsväsende och det återstod endast en makt, men en reel sådan: arbetarnas ekonomiska organisationer. Här förefanns alltså ett historiskt enastående tillfälle för den verkliga demokratin att visa vad den dugde til. Socialistiskt tänkande arbetarmassor blevo helt plötsligt i tillfälle att förverkliga sin demokrati.
Chansen greps också girigt av revolutionära, entusiatiska arbetare. Staten var icke mer att räkna med som reel faktor, men syndikaten grepo in. Arbetarnas ekonomiska organisationer togo hand om den strukturella samhällsutformningen efter demokratiska principer. Idag regerar Franco i Spanien, det historiska ögonblicket är över, men under denna korta tidsperiod hunno dock de spanska arbetarna med att bevisa den verkliga demokratins överläsenhet. Det spanska folket tog hand om jordbruk och industri, fiske och handel. Man höll hela samhällsapparaten i gång mitt under brinnande inbördeskrig och regelrätt internationell blockad. Och att det spanska folket slutligen för tillfället dukade under, berodde inte på några demokratiska svagheter, utan på att hela världens antidemokratiska krafter mobiliserade på Francos sida. Statstotalismens segrade i Spanien, inte på grund av sin ideologiska överlägsenhet, utan därför att den kunde mobilisera mäktigare krafter än det spanska folket förmådde.
Och vilka krafter var det här frågan om? Den vanliga gamla visan: staten. Det var Tyskland och Italisen- totalitära nationer- som gingo i täten. men det var också staen Frankrike, som tog initiativ till noninterventionen, och staten England, som anslöt sig till denna blockad. Och det var staten Sverige och staten Norge och staten Danmark, som hjälpte till att underlätta den fascistiska segern i Spanien. Mendet var inte demokratin, inte folkviljan eller folkväldet i dessa stater, som önskade Francos seger.
Är det sant att den verkliga demokratin endast erkänner intelligens och förnuft som enda rättesnöre, så är det lika sant, att diktaturen accepterar makt och terror som högsta utvecklingspotens. Betyder demokrati förnuftets brukande, så innebär fascsim förnuftets avsättning. Betyder rätlinjig demokrati högsta möjliga frihet för den enskilde individen, så betyder diktaturen ett tillstånd där absolut rättslöshet för den enskilde är för handen. Det är inte endast i de fascistiska staterna en dylik "utveckling" äger rum, även demokratierna äro på marsch mot denna "ordning".
Typiskt är också hur de stora och mäktiga organisationerna stryka flagg och ömsa färg inför våldets anstorm. Folkrörelser, som ännu ha humanism och broderskap på sitt program, klänga sig ängsligt fast vid våldet i tider som dessa.
Det verkar precis som om humanismen och broderskapet enast passade lugna förhållande. Det ser nästan ut som om man inte orkade med att låta de vackra ideerna konfronteras med verkligheten. Den gamla arbetarrörelsen, som med ett ord kännetecknas med namnet reformism, har så intimt lierat sig med kapitalismen- d.v.s de antidemokratiska. krigs- och krisskapande faktorerna inom demokratierna- att denna samma reformim inte ens i det allmänna debatten och naturligtvis mycket mindre i handling, vågar föra fram sina tyngsta argument- socialiseringsplanerna- som en välbehövlig motvikt mot fascisternas skrän om diktatur.
Socialismen måste förnyas eller- kanske rättare- återupplivas. säkerligen är det i nuet många människor, vilka förlorat tron på socialismen och som hänge sig åt en nattsvart och ödesdiger fatalism; som gett upp hoppet på att mänskligheten någon gång skall komma till besinning och på ett förnuftigt sätt ordna sin samlevnad.
Är denna skeptiska inställnig i linje med världsutvecklingen? Måste de senaste årens händelseförlopp ovillkorligen ge anledning till att kasta yxan i sjön? Är socialsimen trots allt endast en utopi? Nej och åter nej! Socialismen är den enda förnuftiga, den enda möjlöiga lösningen. Måhända innebära tidens storpolitsika händelser ett fruktansvärt slag för de partpolitiskt troende, för kommunister och reformister. Men för oss syndikalister, som i socialismen ser någoting mera och bättre än partipolitiskt käbbel eller proletariets diktatur, vi ha ingen anledning att bli fatalister.
Må vad som prövats och befunnits livsodugligt begravas i glömskans och historiens unkna atmosfär, vi som ännu tro på socialismen må se till, att den socialistiska rörelsen också ges nytt och tidsenligt innehåll. Ett innehåll, som ger den kraft att rida ut tidens stormar och ge social hälsa där sjukdom och farsot nu härja.
När alla de stora världsfrälsarpatenterande organisationerna falla som bräckliga korthus inför tidens våldsamma anstorm, då må vi med skalden utropa: "...låt falla vad som inte kan stå". Som en positiv vårfläkt mitt i alla unken och instängd negativism måste våra frihetliga paroller väcka arbetarmassorna till besinning och kampvilja. En ny tid måste komma efter all oväld och terror och den tiden måste och skall bli vår. För oss syndikalister är de senaste årens utveckling endast ett ytterligare bevis för logiken i syndikalismens egen lära, att endast arbetareklassen, organiserad som producenter, kan lösa sina egna problem och röja vägen för en verklig socialism.
Hur tragisk världssityationen än ter sig, så innebär dock den partipolitiska abetarrörelsens förfall och sammanbrott en hälsosam utrensning av fiktiva maktpositioner.Det är sant, att arbetarrölsen står inför sin ödestimma, att det gäller dess vara eller inte vara, men det är sannolikt, att världens arbetare inför detta faktum söka sig hitills oprövade vägar fram till målet. Syndikalismens uppgift måste vara att återföra arbetarnas socialistiska krav till dess ursprung. Att, med stöd av bittra erfarenheter, börja på nytt.
Världen är på språng mot mot förintelsen. Med sxplosiv karaft har vansinnet brutit ut. Förnuftet sätts bak fängelsegaller och dårar regera världen. Ondskan, hatet, våldet, brutaliteten, omänskligheten triumferar. De otidsensliga varelser, som mana människorna till besinning, som höja humanismens och fredens röst i krigslarm och galenskap, jagas som vilda djur i nästan alla världens länder.
Allt är inställt på att rasera, förinta, utplåna. Tekniken är helt inställd i förödelsens och förintelsens tjänst. "Civilisationen" firar orgier, triumferar i blod och barbari. Tekniken- som kunde giva människorna välbefinnande och trivsel- utplånar själva begreppet människa. Det finns inga människor länge, det finns endast människoliknande djur, som hata, mörda, som piskas till mord och vanvett, som likt schakaler smyga sig fram på rov eller i isande ångest fly sin egen civilisation. Förinta, riva ner, är dagens lösen.
En vetteskrämd mänsklighet darrar inför kaos. Som steppens vilda dkur fly präriebranden, så flykta människorna för civilisationen. man gräver sig skyddsrum, söker sig till ensligt liggande och skyddande platser, flyr från sin egen skapelse.Men civilisationen går vidare. på jorden, i luften, på och under vattnet. Vetenskap och civilisation betyder i nuet en enda sak: krig. Det mekaniserade, totala kriget vältrar sig fram överallt. På vägar, över fält och ängar, krypa krigstanksen fram med mord som enda uppgift. Luften är fyllt med motorbuller, spaningsplan, jaktplan, bombplan, alla inställda p åatt döda levande varelser eller förinta materiella värden. I haven lura undervattensbåtarna på rov. Allt är krig-vansinne.
Men bakom alla kanonerna, i tanksen, i flygmaskinerna, i undervattensbåtarna, sitta tänkande och kännande varelser, som i nittio falla av hubdra inte vilja krig. Hur är detta möjligt? Enskilda människor äga för stor makt, där ligger orsaken, säger någon. Kanske, men däri ligger inte hela sanningen. Makten hos ett fåtal människor betyder en maktlös mänsklighet, men mänskligheten är inte maktlös, möjligen viljelös.
Nej, orsaken bottnar i det kapitalistiska systemet, i en vanvettig produktions- och fördelningssytem, byggt på profitbegär i stället för behovstillfredställelse. Profitörerna kivas alltid om bytet och i dag kivas de med tanks och kanoner, flygplan och undervattensbåtar. Det är inte mänsklighetens oförmåga att bemästra kriget, att rycka makten ur händerna på de herrar som missbruka den, nej, det är lojaliteten mot det kapitalistiska profitsystemt, som är det avgörande.
Precis som under förra världskriget ligga socialistiska arbetare mot varandra vid fronterna, beredda att dö och döda för kapitalismen. Arbetare med klar fackföreningsbok på fickan, arbetare tillhörande samma international. Det vore lätt att stoppa kriget- om man vågade. Arbetran vågade inte socialismen, därför fick vi kriget. Men ännu föres kriget av arbetare, ännu matas hela förstörelsemaskineriet av arbetets produktiva krafter.Det är vi fattiga arbetare som möjliggöra kriget, mördandet, helvetet. Vi tillverka kanonerna, tanksen, vi hålla fingret på avtryckaren. Utan arbetarna intet krig.
Socialisering skulle omintetgöra kriget- vi måste genomföra socialismen! Ofattbara värden går till spillo för varje dag i krigsvansinne, materiella, moraliska, humanistiska. Mot tidens ondska, mot krig och förstörelse finnes endasten barriär: socialismen. Vi måste veta att vilja den nu -snart- innan männskligheten helt gått under.
Förniftetes röst måste göra sif hörd mitt i allt krigslarm. Arbetarklassens samlade maningsrop måste ljuda starkare än kanonåskor och skyddslarmssirener. Vi måste vrida utvecklingen rätt; vi måste begagna oss av de tekniska triumferna vi själva skapat för att genomföra socialismen. Endast vi arbetare kunna placera tingen i dess rätta sammanhang och ställa civilisationen och vetenskapen i mänsklighetens tjänst.
Världshistorien skrives i dag av galningar, men galenskapen ligger i att vi arbetare tolerera det kapitalistiska systemet. Låt oss riva sönder krigspsykosens täckelse, gemensamt spränga de ångestens bojor, som nu hindra människorna att använda sitt förnuft.
Den medeltida okunnighetens djävul är detroniserad. Hans grymheter och djävulsskap ha för sedan distansiserats av profitsystemets bevarare. Helvetet finns inte längre under jorden. Under jorden är snart den enda platsen, där helvetet inte finns och till satans förmenta regioner fly nu människorna undan den verklige djävulen- kriget- som till en fristad.
Mot kriget, mot krigsmentaliteten, måste vi arbetare sätta ett samlat förnuft. Den ångest människorna upplevat kan endast förbytas i glädje och trygghet, i fred och frihet, om arbetareklassen- morgondagens historieskrivare- går till attack mot okultur och barbari med något av naturvårbrytningens frenetiska hoppfullhet inom sig. Arbetarna, kulturskaparna, måste ta sitt samhälle- världssamhället- i suverän besittning. Endast då kan världsvanvettet bytas i världsvett, endast då kan en lycklig mänsklighet läka de sår, som krig och "civilisation" slagit upp i historiens annaler.
Producenterna må veta sin makt. Veta att taga sin egendom- produktionsresultaten- ur de kivande profitörernas klor och grunda ett socialistiskt produktions- och fördelningssytem, som ger världsekonomin-och därmed också kontrollen över social och politisk utveckling- åt alla värdens skapare: den internationella arbetareklassen.
Vi stå inför valet, men lyckligtvis ha vi ännu en väg att välja mera än de två, vilka nu mötas i gigantisk kraftmätning. Det är inte riktigt, som många påstå, att valet står endast mellan fascism och kapitalism; mellan två imperalistiska välden, vilka bägge endast ha ofrihet att bjuda. Det finns också ett tredje alternativ: att båda dessa imperalistiska grupperingar förlora och folket vinner.
En återgång till det gamla liberalkapitalistiska systemet är både otrolig och meningslös; ett accepterande av fascismen innebär rena slaveriet. Det återstår endast en väg- socialismen- den som kommer att leda till frihet, avrustning och fred. Folken ha att välja- må de bara välja rätt och medan tid är.