När på sin tid den gamla manchesterliberalismen gick till storms mot feodalismens och skråväsendets monopolbildande och frihetskvävande anda, skapade denna aktion visserligen en större frihet för individerna, men detta endast teoretiskt. Teoretiskt hade individerna lika frihet, men i verkligheten blev denna frihets praktiska tillämpning beroende av de ekonomiska möjligheterna. Olikheten i dessa ekonomiska möjligheter skapade snart nog ett nytt privilegium för ett litet fåtal, ett privilegium, som i sin tur alstrade ett nytt förtryck och en ny ofrihet för de stora massorna.

Friheten blev egentligen de rikas frihet att profitera på de fattigas bekostnad. Snart nog blev också samhällets överbyggnad, staten, ett organ för att legalisera denna fåtalets rikedom och massornas fattigdom och med våldsmakt se till, att klassamhällets "balans" på rika och fattiga vidmakthölls och inte stördes i underklassens revolutionsförsök.

Under hela den tid, som denna manchesterliberalism gått sitt segertåg genom världen, har den hotats speciellt och allvarligt från ett håll: den socialistiska arbetarrörelsen. Detta de fattiga och utsugna massornas organisatoriska försök sattes från början in på det ekonomiska området, genom strejker och fackföreningsaktioner, men delade sig så småningom i två vägar: den ekonomiska - kampen på arbetsplatsen - och den politiska - arbetarrörelsens deltagande i det partipolitiska arbetet.
Med denna tudelning av arbetarrörelsen avsåg man väl närmast att söka förändra de samhälleliga institutionernas eller i första hand statens gentemot arbetarnas socialiseringskrav fientliga attityd. Staten - som förut, då den behärskades av borgarna och de ekonomiskt besuttna, endast bekämpat varje försök till social rättvisa, skulle i och med den socialistiska arbetarrepresentationen i stället bli ett organ, som förde de utsugnas talan mot parasiter och kapitalister.

Det blev dock inte så, som man trodde i detta avseende. Visserligen har det under årens lopp genomförts vissa sociallagstiftningsåtgärder, som varit till gagn för arbetarna och för deras frihet (kortare arbetstid, skyddslagar för olycksfall i arbetet m.m.), men dessa ha i betydande utsträckning framtvungits, inte av parlamentarikerna inom arbetarrörelsen, utan av fackföreningsrörelsen genom dess kamp på det ekonomiska området. Denna allmänna förbättring i de arbetandes livsvillkor, frihetsmöjligheter och sociala ställning emanerar i ytterst få fall från politikernas verksamhet.
Fördelarna i fråga om den socialistiska arbetarrörelsens politiska engagemang kunde i alla fall inte alls uppväga de många nackdelarna. Det blev inte på det. sättet, som man föreställt sig i fråga om statens vilja att föra underklassens talan. För sent gick det upp för många, att en socialistisk arbetare var inte precis detsamma som en socialistisk parlamentsledamot. I stället för att socialisera parlament och stat, så ledde arbetarnas valdeltagande till att "socialisterna" slukades av den borgerliga staten.

Kanske man kan säga, att även liberalismens ide byggde på tanken att skapa ett samhällstillstånd, där den enskilde individen erhöll största möjliga frihet, i varje fall kunna väl knappast liberalismens förespråkare lastas för, att deras filosofiska betraktelser på ett så hänsynslöst sätt utnyttjades av ett litet fåtal rikemän. Den parodi på liberalism, som kulminerade i kapitalistisk utsugning och massfattigdom, skulle så rättas till och förnyas av den socialistiska rörelsen. Under hela denna tid stod alltså striden för eller omkring den ekonomiska friheten. Med frihet har man då menat, att den enskilda människan måste tillförsäkras vissa oförytterliga rättigheter, som ingenting i världen kunde fråntaga henne. Liberalismen var ett sådant försök, men ett misslyckat. Socialismen var ett betydligt konsekventare och kraftigare sådant, men även detta har hittills misslyckats tack vare felaktiga metoder. Avsikten var i alla fall den allra bästa: att göra det trivsamt och frihetligt för folken och individerna, att låta den industriella expansionen och den vetenskapliga utvecklingen bli tillgänglig för alla och en var.

Men denna uppfattning om den personliga frihetens stora värde fick inte ensam vara avgörande. På den senare tiden ha olika ideriktningar gjort sig gällande, ideriktningar, som till skillnad från de liberalistiska och socialistiska ansett, att den enskilde individen inte har några rättigheter. För dessa ideologer står staten ensam på önskelistan, när det gäller frihet. Individerna äro till för att skapa en stark stat. Som argument för denna egentligen groteska ide anför man gärna, att staten är det stora hela och att statens bästa alltså blir samtliga innevånares bästa. Men vad som är bäst för det allmänna skall - enligt denna totalitära grundsyn - avgöras, inte av folket eller individerna, utan av statens ledning eller ledare. Att till varje pris lyda staten och statsledningen är idealtillståndet inom ett dylikt totalitärt system. Den enskilde får inte föra någon opposition, får inte diskutera eller ifrågasätta någon åtgärd, som den höga och heliga staten företager.

Denna moderna totalitära samhällssyn vänder sig också i full konsekvens mot såväl den gamla manchesterliberalismen och dess ekonomiska frihet som mot den socialistiska uppfattningen om ekonomisk frihet byggd på jämställighet och rättvisa. Den totalitära statsfilosofien har helt enkelt suddat ut hela begreppet om individuell frihet från sitt nyordningsprogram. Det torde nämligen förhålla sig på det viset, att avhängig och beroende av ekonomisk frihet är all annan individuell frihet. Striden mellan diktatur och demokrati är därför ingenting annat än striden mellan frihet och slaveri. I de totalitära länderna existerar ingen ekonomisk frihet och utan ekonomisk frihet är övrig frihet mer än relativ. Med andra ord: man är på marsch mot det totala slaveriet.
Det är vidare ett faktum, att de stater, som just nu äro de främsta representanterna för totalitarismen, också äro expansionshungriga stater, medan däremot de, som bekänna sig till demokratin, åtminstone inte öppet demonstrera en dylik expansiv hunger.

Det nuvarande kriget är ett krig om världsmarknaden och kontrollen av denna. Dessutom är det ett krig mellan demokrati och diktatur. I denna kraftmätning ha de totalitära staterna åtminstone ett formellt försprång: de äga envåldssystemets snabbhet och diktaturens effektivitet. Detta försprång är egentligen endast av konstlad natur och kommer kanske en gång rent av att bli den tuva, som stjälper hela det totalitära lasset. Kommenderade varelser komma visserligen fortare i väg vid starten, men löpa sämre och viljelösare än de, som frivilligt sträva fram mot målet. I varje fall har den krigiska effektiviteten hos de totalitära nationerna framkallat en önskan och ett behov hos demokratierna att uppnå samma mått av effektivitet och snabbhet. Detta gäller inte minst förhållandena på produktionslivets och det ekonomiska fältets område. Alldeles självfallet förresten, då det väl slutligen blir produktionskapaciteten, som vid sidan om råvarutillgången blir utslagsgivande för krigets utgång.

Det är just därför, det är så beklagligt, att även de länder, som med läpparna bekänna sig till demokratin och den personliga friheten och som till och med säga sig föra kriget just för dessa ideal, slagit in på vägar, som äro förvillande lika diktaturens egna. Det är ett fattigdomsbevis i all sin ynklighet, att man även på demokratiskt håll inte lyckas finna andra vägar att nå fram till effektivitet och "planhushållning" än att på ett klumpigt sätt imitera totalitära mönster.

Totalitarismen är inkarnationen av en stark stat och vill man bevara demokratin och den personliga friheten, så gäller det givetvis att slå in på helt andra vägar än en maktöverskjutning till staten. Detta måste även, eller kanske framförallt, gälla för krigs- och kristider. Det är sorgligt men sant, att många "socialister" i våra dagar se ett realiserande av socialismen i just denna maktförskjutning till staten. Man hyser alltså med andra ord den uppfattningen, att en stark statsbildning också kan vara demokratisk.

Egentligen förefinnes inte någon väsentlig skillnad mellan dessa "statssocialisters" uppfattning och den totalitära iden. Bådas företrädare anse, att den personliga friheten inte är så synnerligen viktig, att effektiviteten och ändamålsenligheten måste ställas i främsta rummet och att just dessa båda egenskaper bäst taga sig uttryck i en stark stat. I ett samhälle, där staten har makten och bestämmanderätten, där enskilda nycker och individuell vrånghet stöpas om och elimineras i den statliga helheten, där måste också levnadsstandard och bekvämlighet nå längst. Man tror, att de enskilda människorna gärna äro villiga att offra personliga friheter, om de som ersättning få det materiellt bättre.

Så alldeles säkert är det dock inte, att dessa funderingar äro riktiga. För det första har man all anledning ifrågasätta, om en diktaturstat har större möjligheter att höja produktionskapacitet och välstånd än ett folk, som lever i frihet. För det andra är det inte säkert, att folken äro med på att offra sin personliga frihet för en standardhöjning, som i bästa fall bleve högst relativ och lotteriartad. Dessutom beror det ju egentligen innerst på, i vilken utsträckning den ekonomiska ofriheten under staten sträcker sig och i vilken grad denna ekonomiska ofrihet för med sig slaveri även på alla andra områden.

För vår del hålla vi före, att ekonomisk ofrihet under statens makt med nödvändighet måste leda till ett totalitärt tillstånd, som är ovärdigt tänkande människor. I stället för att förtvivlat och inkonsekvent klamra sig fast vid ett halvtotalitärt statssystem som motvikt mot yttre fascistiskt tryck borde demokratierna söka sig demokratiska former för ett stärkande av den personliga friheten och samtidigt en höjning av standarden.

När man inser den kapitalistiska misshushållningens nackdelar och det slöseri med rikedomar och nationalförmögenhet, som detta system innebär, då måste demokraterna finna andra medel till effektivisering än statskapitalism. Garantin för, att demokratin och den personliga friheten skall överleva denna kris är att makten lägges i de folkliga organisationernas händer. Man borde åtminstone kunna kräva, att rena folkrörelser, som i flera decennier byggt sina program på socialisering medelst arbetarnas ekonomiska organisationer, skulle ha något mera positivt att komma med än en reservationslös och naiv tillbedjan av våldsbelätet staten.

Syndikalismen 1943, 59-61