Det brukar visst inte vara vanligt att polemisera med sina recensenter - en författare ska tiga och ta och eventuellt komma igen med något nytt arbete en annan gång. Om han törs och orkar med det. Den där diskreta tystnadsplikten får vara på gott eller ont - när jag nu tar upp en recension till bemötande så är det därför att recensenten gett mig ett tacksamt tillfälle att vidareutveckla min - och som jag tror också den frihetliga socialismens syn på frågan om den industriella demokratin.
Hävdvunnen sed ger jag tusan i.

Långt om länge kom en recension av min broschyr "Kooperationen och den industriella demokratin" i konsumentkooperationens tidskrift Kooperatören. Ärligt talat var den väntad med otålighet, men när den äntligen kom fick jag också förklaringen till dröjsmålet och ett hjärtegott skratt på köpet. Det är alltid roligt med folk som säger sin mening osminkat. Lars Eronn, tillfällig och briljant redaktör för tidskriften ifråga, hör alldeles säkert till den kategorin av människor.
Det som orsakade dröjsmålet med broschyrens recenserande var enligt Eronn att första kapitlet var så dumt skrivet att han faktiskt inte orkade fortsätta längre. Men under en tråkig resa (då man faktiskt kan känna sig som en fakir i nybörjarstadiet) tvingade sig den olycklige recensenten igenom boken och hittade då en blandning av farligt och nyttigt om den industriella demokratin.

Eronn beskyller mig för bristande vördnad för logiken och varnar mig och mina sympatisörer för dylikt begabberi. Nu var det inte:så farligt. Jag citerade visserligen Segerstedts paradox: "Livet är inte så enkelt att man har råd att ständigt vara logisk", men inte alls med det gillande som Eronn talar om. Jag kunde lika gärna - för all del också hellre - sagt; att om demokrati (politisk och ekonomisk) måste innefatta industriell diktatur, då vill jag inte längre räkna mig till demokraterna. Detta sade jag också längre fram i broschyren. "Fridell börjar med en definition på demokrati som säger så mycket att vem som helst kan lägga in vad som helst i den." Där är Eronn lite orättvis. Citatet är faktiskt för kort för att ge rättvisa. Det är riktigt att just så står det i det "dumma" inledningskapitlet, men där står också andra saker, som åtminstone jag i min partiskhet tycker borde utesluta möjligheten att i definitionen få plats med allting. Bland annat: .
"Ett fullödigt demokratiskt tillstånd bör vara ett.förhållande där politisk och ekonomisk demokrati flyter samman till ett demokratiskt helhetstillstånd." "Demokratin är mer än en styrelseform, den är också ett etiskt värdeförhållande" . .. "ett harmoniskt tillstånd där de olika demokratiska förhållandena griper in i varandra, kompletterande men också kontrollerande." . . . "Gentemot dem som definierar demokratin som enbart en styrelseform skulle jag vilja påstå: demokratin är någonting mer än en styrelseform; den är ett rättvisetillstånd och ett ansvars- och frihetsförhållande omfattande hela folket."

Det är nog en aning långsökt att i en dylik definition finna någonting där man kan stoppa in precis vad som helst. I alla fall finns det en sak som man inte kan placera där: industriell diktatur. Vilket man däremot kan i kooperatisternas definition.

Som svar på Eronns välmenta logikvarning skulle jag önska kvittera: Det är farligt att laborera med falska etiketter. Industriell diktatur blir aldrig i livet industriell demokrati hur mycket man envisas att klistra. Var logiken tar vagen är ju i det sammanhanget också en ytterst delikat sak.
"Författaren svärmar för den arbetarkooperativa företagsformen, där den industriella demokratin enligt författarens mening är förverkligad. Det är den också enligt anmälarens mening, som håller fast vid att demokrati är en styrelseform. "Här räcker det faktiskt med att citera varningen med endast en namnförändring: "Det är farligt att behandla samhällsproblemen efter den principen, skulle man vilja säga åt Eronn och hans sympatisörer. Om logisk analys visar att man har fel, måste man i eget intresse böja sig för logiken. Annars går det käpprätt åt skogen."

Är arbetarkooperativa företag liktydigt med industriell demokrati - en sak som Eronn oförbehållsamt erkänner - då är det ingen prydnad för logiken att framställa den s. k. företagsdemokratin som ett uttryck för industriell demokrati.

"Den avgörande svårigheten med arbetarägda och -ledda företag är att de måste förmodas leda till grupp- och yrkesegoism, att de anställda inom en bransch frestas att för egen vinnings skull eftersträva höga priser på produkterna och monopolistisk kontroll över produktionen. Följden skulle bland annat bli att arbetarklassens solidaritet förbyttes i arbetargruppers rivalitet."

Uppriktigt sagt förstår jag inte Eronn på den punkten. Så långt att han är rädd för gruppegoism är saken klar och naturligtvis finns den risken - men den finns väl precis lika mycket också inom kapitalistiska eller konsumentkooperativa produktionsformer? (Ju mer den enskilde arbetaren eller yrkesgruppen kan erhålla av totalproduktionen som ersättning för sitt arbete, ju större blir chansen att konsumera.) Det måste gälla för alla produktionsformer. Men av vilken anledning blandas begreppet solidaritet in i detta sammanhang? Menar Eronn arbetarnas solidaritet i egenskap av arbetare? Den alltså som bl. a. skapat fackföreningsrörelsen, orsakat strejker etc.? I så fall blir problemet än dunklare, därför att mig tycks det som om det var just detta slags solidaritet Eronn och andra är rädda för.

Tron på att arbetarkooperationen skulle leda till grupp- eller yrkesegoism bygger så långt jag kan förstå på ett underkännande av hela solidaritets begreppet hos människorna som producenter. Avser däremot Eronn med ordet solidaritet hänsynstagande till ett allmänt konsumentintresse, så kan jag inte begripa, att denna solidaritetskänsla behöver förlora på att arbetarna kontrollerar sina produktionsverktyg. För en tvättäkta kooperatist måste producenternas solidaritet vara ett rött skynke och mycket farligt för konsumentintresset, eller med andra ord leda till grupp- och yrkesegoism. Det kan då inte bli en fråga om förvandling av solidariteten utan en förintelse. Det är rätt egendomligt att man samtidigt kan se någonting positivt i producenternas solidaritetsuppfattning och ändå vara rädd för att denna solidaritetsyttring ska ge resultat - exempelvis i industriell demokrati.

Eronn ger också i förbigående och kanske omedvetet en glimt av förhållandena inom den reformistiska arbetarvärlden som är värt att notera. Först talar han om att säkerligen ett mycket stort antal arbetare delar Fridells uppfattning om övertagandet av produktionen, medan de ledande inom arbetarrörelsen inte skulle vara anhängare av denna produktionsform. Det betyder precis detsamma som att inom arbetarrörelsen finns det två uppfattningar: den ena omfattas av producenterna, den andra av deras "auktoritativa talesmän".

Det där är nog alldeles riktigt så långt det gäller den reformistiska fackföreningsrörelsen.
Fast man kan naturligtvis inte dra några strikta gränser. Men det sagda innebär ett viktigt fastslående av en folkrörelses demokratiska "funktionsduglighet". Medlemmarna -massan - har en uppfattning, de auktoritativa talesmännen en annan. Allt blir besynnerliga utslag av demokrati.

Till slut ställer Eronn en direkt fråga: "Kan man inte tänka sig, Fridell, att verklig trivsel på arbetsplatsen och därmed glädje i produktionslivet kan ernås genom de nu i avtal genomförda formerna av industriell demokrati? Om nämligen företags- och arbetarledarna möta de anställda med förtroende och vänjas av med att betrakta människan i arbetslivet blott som produktionsfaktor."

Frågan är olyckligt formulerad. Vad menas med företags- och arbetarledare? Är det människor som i n t e är anställda? Under kapitalistiska förhållanden är företagarna liktydigt med ägarna, under konsumentkooperativa med konsumenterna. Men arbetarledarna? Är det frågan om de "auktoriserade" som ha en annan uppfattning än arbetarna eller är det frågan om förmän och arbetsledare? Hur är det egentligen möjligt att tala om industriell demokrati efter en dylik passus? "Möta de anställda med förtroende"? Men det är ju detta förtroende som saknas; som måste saknas ända fram till den dag vi har producent- och konsumentkooperativa samföretag. Hela problemet är ju - också från vår sida - ingenting annat än en fråga om förtroende. Vi som är anhängare av arbetarkooperation vill ha det - de som är motståndare vill eller vågar inte ge oss det.

Förnekandet av producentkooperationen som är teoretisk därför att denna produktionsform aldrig prövats i tillräcklig utsträckning - innebär ju ingenting annat än ett fruktansvärt misstroende. Hur ska den som är anställd för att misstro massan av producenter kunna möta "de anställda" med förtroende? Och vad värre är: avsikten är inte att möta de anställda med förtroende eller att vänja företags- och arbetarledarna av med att "betrakta människan i arbetslivet blott som en produktionsfaktor". Avsikten är att få fram effektivt fungerande produktionsfaktorer. Företags- och arbetsledaren får förtroendet som producent, att effektivisera oss andra som får nöja oss med misstroendet. Men inte heller dessa få är mer än människor. Allt kan man inte begära av dem: att dressera de opålitliga och samtidigt bemöta dem som jämlikar. De får förtroendet att befalla, vi att lyda. Om någonting inte kan kallas industriell demokrati så är det detta.

Vad begär man av dessa företags- och arbetsledare? Från kapitalistiskt håll att de ska se till att profiten ökas. Sköter de sig inte kan de förlora förtroendet. Jag har här inte diskuterat den andra sidan av saken, den nämligen om Eronn med uttrycket arbetarledare avser arbetarnas förtroendemän. Jag tror inte han gör det, ty i så fall blir det värre. Förtroendeetiketten på det hållet är avsedd att gälla om arbetarna .har förtroende för sina funktionärer. Inte tvärtom.
När allt detta är sagt vill jag gärna sluta med ett tack till red. Eronn för recensionen.
Den var rolig och intressant och positiv.

Syndikalismen 1947 156-158