När för över sextio år sen den syndikalistiska rörelsen tog form i det här landet var förhållandena både här hemma och ute i stora världen mycket olika de vi möter nu i början på sjuttiotalet. Det var naturligtvis ett annorlunda på gott och ont - det blir nästan alltid så om man ser på samhällsutveckling och tidssituationer. Jämför man bakåt - med fattigdom och elände - då blir bilden av nuet åtminstone delvis lite ljusare. Jämför man däremot med målsättningen och framtidsdrömmarna så blir fotografiet mindre vackert, men kanske en smula sannare. För att få ett perspektiv på den svenska syndikalismen så tror jag det är nödvändigt att konstatera en sak: Tiden kring 1910 var framförallt en trons tid. Och detta gäller inte bara SAC; denna ljusa framtidstro var säkert väsentlig för alla folkliga rörelser. Ideologierna bars upp av en till synes orubblig och förtröstansfull tro på framtiden och friheten. Utan denna tro - eller om man så vill - utan denna utopi hade det säkerligen aldrig bildats någon syndikalistisk organisation i vårt land.
Ung - Internationell Hur såg då denna tro ut och vilket underlag hade den i verklighetens värld? Arbetarrörelsen var ung och internationell. Redan ett par decennier tidigare hade ett par andra folkrörelser - kooperationen och nykterhetsrörelsen - gett oss de internationella perspektiven. Några stycken vävare i England hade proklamerat idén om kooperativ samverkan över gränserna och godtemplarorden hade myntat sentensen om att världen är vårt fält. Visst hade väl klyftorna mellan de olika ideologierna inom arbetarrörelsen redan då vidgats på ett oroväckande sätt, men ändå tror jag man kan säga, att enigheten kring målsättning och idé var större än splittringen kring taktiken. Framförallt var man enig om två viktiga principer: internationalismen var den ena och att arbetarklassens frigörelse måste vara ett eget verk den andra. De internationella kontakterna var den gången levande och obrutna. Visst fanns det diktaturer här och var - det kallades envälde, tsarism eller feodalism på den tiden- men dessa välden var dåligt organiserade och kunde inte förhindra att socialister opererade inom länderna eller möttes till internationellt samarbete över gränserna. Den enskilda människan var inte så påpassad eller kontrollerad den tiden som idag. Men framförallt och kanske det viktigaste: åren kring 1910 hade vi ännu inte upplevt världskrigen. Inom alla kategorier av arbetarrörelse var man bergfast övertygad om att socialismen skulle förhindra varje framtida krig. Här i landet hade den misslyckade storstrejken något år tidigare lagt grunden till ett missnöje som ökade i och med att den reformistiska rörelsen alltmer beträdde centralistiska vägar. Tiden var mogen för en syndikalistisk organisation också i vårt land. Om SAC aldrig blev den massrörelse man hoppats på, så innebar ändå årtiondet efteråt en framgångsrik tid. Organisationen blev en aktiv utpost i nordliga länder för en frihetlig idé, som hade vänner och uttolkare överallt i världen. I Spanien fanns CNT och FAI, I Frankrike var den dominerande CGT helt syndikalistisk. I Tyskland fanns en välorganiserad frihetlig rörelse med teoretiker som gjorde idéerna kända över en hel värld. I Polen och Ryssland fanns starka anarko-syndikalistiska rörelser och i Amerika förde IWW en av hela världen uppmärksammad kamp mot amerikansk dollarkapitalism. Sedan dess har åren gått och fört med sig växlande öden också för den syndikalistiska rörelsen. I år - 1971 - är SAC fortfarande en liten organisation. Inte mycket större än för sextio år sen och mycket, mycket mindre om man lägger ut det internationella måttbandet runt vår jord. Betyder då de gångna åren ett nederlag? Ja och nej. Syndikalismen är en idé om massornas frihetskamp, och när den inte lyckades att samla massorna så måste detta innebära en besvikelse. Men både rörelse och idé är kvar och blir för varje år ett allt mer brännande och aktuellt alternativ i samhällsdebatten. I stort sett är idén än så länge oprövad, och en icke prövad idé är inte misslyckad. Den kan vara liten, föraktad och begabbad, men misslyckad är den inte. Men det är en annan fråga som tränger sig på när man ska göra en tillbakablick. Hur har det varit att tillhöra SAC under de gångna åren? Jag menar då inte i första hand att representera rörelsen offentligt utan tänker istället på situationen för den enskilda medlemmen. Det sägs att ensam är stark, men det där är inte alltid en så solklar sanning. Ibland kan det vara svårt och påfrestande att alltid tillhöra minoriteten. Hur har det varit för SAC-medlemmarna i det fallet? Har de funnit en styrka i arbetet för rörelsen som gett deras liv och ansträngning mening och innehåll? Det är kanske en egendomlig fråga, men jag tror att svaret på den betyder mycket för många. Att idén utan vidare är så tilltalande att den kan ligga till grund för en livsåskådning kan man tveklöst svara ja på. Men annars? SAC är idag inte mycket starkare än när organisationen bildades. På vissa sätt är den kanske svagare. Vi har mindre av tro kvar nu och en socialism utan tro är rätt menigslös.
När rallarna kom Hur har det varit att tillhöra SAC under de gångna sextio åren? Jag tror det är nyttigt att någon gång se bakåt, överblicka och försöka minnas. Vad har de gamla medlemmarna fått ut av sin livslångt envisa ansträngning? Det är kanske förmätet, men jag skulle gärna vilja redovisa några mycket personliga synpunkter från den gången jag kom in i SAC. Jag var sexton år och textilarbetare sen tretton. Några hemvändande rallare bildade Lagans LS bland skogs- och flottningsarbetare. Det var 1921 och den ryska revolutionen hade skrämt många. Det berättades att rallarna hade hemliga mötesplatser och stora vapenlager. En vacker septemberkväll samlade de oss textilarbetare till ett utomhusmöte. Rallarna kom alldeles vapenlösa och talade helt stillsamt om friheten. Efter tre timmars sammanträde var jag på väg hem med en protokollbok under armen. Antagligen som den yngste och grönaste sekreterare som någon förening kunde uppvisa. Sen följde en tid som för mig alltid kommer att bli minnesvärd. Vi organiserade allt och alla som kom i vår väg. Inte bara textilarbetare utan också bönder, smeder, skräddare och kontorister. Ingenting kunde hindra oss den första tiden och så stark som då har jag aldrig känt mig varken förr eller senare. Jag var inte längre bara en ensam och oansenlig kugge i ett produktionsmaskineri; Jag var också en ung människa med en stor idé. Och framförallt inte ensam utan hade vänner överallt. Inte bara I Västervik, Riddarhyttan eller Lycksele utan också i Spanien, Frankrike och Tyskland. Överallt hade jag vänner som tänkte som jag… Jag tror att det där är en upplevelse som delas av många äldre medlemmar. Och de är gott så, för de vackra minnena behövdes längre fram när ruset var över och allt återgick till ordningen.
Episoder i Göteborg Några år efteråt var jag alldeles ensam på min arbetsplats igen. Jag var den ende bland över hundra. Det var baksmällan efter ruset och en besvärlig tid. Att den inte blev för svår berodde på en episod I Göteborg, och den vill jag gärna berätta: Jag kom dit på en konferens och hörde för första gången P J Velinder tala. Det var någonting han sa I sitt föredrag som jag bevarat genom åren. Precis hur orden föll minns jag inte, men ungefär så här sa Velinder: - Man brukar fråga oss om vårt medlemsantal och håna oss för att vi är en så liten rörelse. Vet ni vad jag brukar svara? Jo att frågan är fel formulerad. När jag möter en ny rörelse så frågar jag aldrig hur många är ni. Jag frågar istället: vad vill ni? Jag tycker fortfarande att Velinder hade rätt. Det väsentliga är vad en rörelse vill - inte hur många eller få medlemmar den för tillfället har. En annan händelse, som också har med Göteborg att göra, inträffade några år senare. Vi hade en storkonflikt i de småländska skogarna och strejken var inte understödsberättigad. Vi hade kongress I Göteborg och där slogs jag som ett lejon - eller åtminstone som en småländsk rävunge - för att de strejkande skulle få understöd. Men stadgar och statuter var emot och jag misslyckades. När beslutet var klubbfäst och frågan ur världen så begärde en stillsam göteborgare ordet och sa ungefär så här: - Jaha, nu vet vi alltså att de strejkande inte har rätt till understöd enligt stadgarna. Men jag föreslår att vi anslår femtusen kronor. Det är sådana minnen som gör att tillbakablickarna också för pionjärerna inom SAC kan bli vackra och livsberikande. Det är väl också på det sättet, att av alla nu verksamma rörelser är det just SAC som har det största antalet både in- och utskrivna medlemsböcker. Säga vad man vill - inte har det varit något fel på rotationen i medlemsmatriklarna. Man kan kalla alla dessa som kommit och gått för renegater och förrädare. Men jag tror inte att det är så lyckat att göra så. Och det är nog inte heller så särskilt rättvist. Vi bör vara starka och rättvisa nog att erkänna helt andra skäl till dem som gått: pessimism, förtvivlan, missräkning. Inte minst för rörelsens egna framtidsmöjligheter är detta nödvändigt. Envisas vi med att tro att det är enbart förkastliga eller tvivelaktiga orsaker, då minskas också möjligheterna för idén.
Centralismen - korthus Egentligen har det alltid varit ett intrikat problem detta med för små eller för stora rörelser, när dessa samtidigt ska omfatta en ideologi. En liten organisation kan lätt stelna till och bli konservativ - om den är radikal så kan den konservera en radikalism som inte längre är tidsenlig. En stor organisation kan bli ett självändamål och medlemmarna där så kringsnörda av sitt eget verk att de närmast blir hjälplösa i de stora sammanhangen. Om man från återblickarna vänder tillbaka till nuet och omvärlden sådan den ter sig idag, så tror jag att också i nuhändelserna kan många gamla SAC-medlemmar hämta styrka och bekräftelse på att deras strävan inte varit förgäves. Kanske kallas det inte syndikalism, det som nu tar form lite överallt, men att det håller på att ske en återgång till sentensen från längesen om att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk - det behöver man inte vara särskilt skarpögd för att konstatera. Centralismen är ett korthus som håller på att vackla och i en tid när så sker är ingenting förgäves.
Ur: Arbetarkalendern 1972, Federativs förlag 1961 s. 107-112