Debatten om ett arbetarrörelsens eller folkrörelsernas kulturprogram har ju aktualiserats genom det möte som Kommitten för samarbete mellan fackföreningsrörelsen och nykterhetsorganisationerna i oktober månad ordnade. Långt dessförinnan hade emellertid de olika rörelsernas tidningar och tidskrifter sysslat med problemet och man kan därför tryggt påstå att frågan redan innan Tollaremötet varit föremål för begrundan.

Om man ska våga sig på en summering av totalintrycket från Tollarekonferansen.fastnar man nog främst för de flestas oförmåga ,eller ovilja att lägga rent socialistisk syn på den fråga som skulle behandlas. Anmärkningsvärt var kanske också den uppgörelse mellan representanter för den gamla kulturradikalismen och dem som s. a. s. vill placera kyrkan mitt i byn. Kulturradikalismen försvarades av en sådan tyngande trio som Hirdman, Furuskog och Lindbom. Särskilt den sistnämnde visade sig vara oerhört stridslysten och omodernt modig att säga sin mening om både nykristendomen och en hel del andra tabustämplade inrättningar som han ansåg stå hindrande i vägen för en verklig kultur. Prästens roll spelades med en viss framgång av den gamle Skogs & Flottsagitatorn Hemming Sten. Men jag tror dock knappast att Sten i första hand tänkte på Vår Herres intressen när han förordade en kulturfrontsom också samlade de religiösa kulturvärdena - det erkände han förövrigt själv indirekt när han öppenhjärtigt förklarade att det var omtanken om socialdemokratiska partiets majoritetsställning som gjorde honom religiös.

Ett önskemål hade varit att konferensen fortsatt en dag till. Då hade man säkerligen lämnat den med mer behållning därför att en ordentlig debatt hunnits med. Tollaremötets facit - om man nu kan tala om något sådant - var att man nog var ense om behovet av ett arbetarrörelsens eller folkrörelsernas kulturprogram men att man hade olika meningar om den programmatiska utformningen.

Från vår sida påpekades att ett dylikt kulturprogram helt naturligt måste bygga på det ursprungliga socialistiska programmet för att fylla en rimlig uppgift; knyta an till den epok i arbetarrörelsen då kursen var rakare och målsättningen mer accentuerad än nu. Egentligen var det ingen som gjorde någon invändning mot detta. .

Nu kan man ju göra det påståendet att socialismen i och för sig konstituerar ett kulturprogram och om man inom de olika folkrörelserna i dag känner ett särskilt behov att diskutera ett speciellt kulturprogram så måste detta i sin tur bottna i att vi med tiden avlägsnat oss från det centrala i socialismen. Ett kulturprogram borde så formas att tilliten till egenkamp och tron på möjligheterna till socialistisk seger fick åter någonting av genombrottsårens entusiasm.

Det är också självklart att man inte utan vidare kan dra gränser när det gäller socialismen; s. a. s. spalta upp den i olika förgreningar; säga att det där är politik, detta är ekonomi och det som blir över är kultur. Självklart är att en politisk och ekonomisk målsättning i socialistiskt avseende också konstituerar ett kulturprogram. Det är så mycket som förändrats sedan den tiden socialismen vann insteg och det är tyvärr inte alla förändringarna som är av godo. Tron på jämlikheten och internationalismen har förbytts i ett undergivet accepterande av olikheten och sällan har vi orkat räcka händerna över gränserna när det som bäst behövts.

Men det är inte bara detta. Förr trodde vi på möjligheterna att nå fram till ett socialistiskt program på de politiska, ekonomiska och kulturella områdena. Vi var inriktade på att kämpa tillsammans genom att av begreppet proletär skapa en hederstitel. Har begreppet arbetare samma goda klang i dag? Socialismen ville framskapa en annan värdering av människorna eller kanske rättare: sluta upp att värdera människorna efter gammalt kapitalistiskt recept. I dag skäms man lite varstans inför den forna äretiteln och letar med ljus och lykta efter någonting mer respektingivande att sätta framför namnet. Bara en vanlig arbetare låter föraktfullt och intetsägande. Och ändock var det pionjärernas visshet om att majoriteten av människorna aldrig kunde och aldrig kan bli någonting annat än arbetare, vilket var själva utgångsläget för det forna socialistiska kulturprogrammet.

Det var både svårare och lättare att vara socialist förr än det är nu. Svårare av den anledningen att det fordrades mer samstämmighet mellan lära och leverne - det betydde offer att vara socialist - lättare därför att man hade en oförbrukad tro som inte ville veta av några svårigheter. Det var först när tron på egenförmågan mattades av som proletärtiteln fick en föraktets biton och man valde armknuffningsmetoden i stället för solidariteten. Detta är hårda ord och man kan kanske mildra dem något genom att säga: Man valde inte mellan armknuffning och solidaritet, men man tolererade knuffandet mitt i all solidariteten.

Det har sagts att just i själva arbetarrörelsen ligger också ett speciellt kulturprogram. Detta är riktigt. Därför måste skapandet av ett dylikt program innebära ett understrykande av socialismens grundprinciper. Tron på frihet, jämlikhet och broderskap måste bli fyrbåkarna i detta program. Det var denna tro som entusiasmerade tidigare generationers kamp; samlade intresset, skapade aktivitet, lade grunden till våra folkrörelser.

Det är någonting som saknas i dag när vi har behov av ett kulturprogram. Generationsklyftan - tomrummet mellan den utdöende generationen som ännu står på vakt kring sin egen skapelse och ungdomen som tydligen söker sig andra vägar - borde ge oss en allvarlig tankeställare.

Ett speciellt kulturprogram?Vad innefattar vi i detta begrepp?Bättre möteskultur, större intresse för konst, musik? Front mot gottköpslitteratur och falsk romantik? Men har vi inte inom folkrörelserna hela tiden konsekvent sökt arbeta i den riktningen? Har vi inte sökt göra våra möten så gedigna som möjligt? Har vi inte odlat konstens och musikalitetens intressen? Och fanns det inte en tidig timma i våra rörelsers historia när vi var på rätt väg att nå önskat resultat? Men i dag ser vi med förtvivlan: Våra krampaktiga försök att berika möteslivet stöter nästan alltid mot det beklagliga förhållandet att ju gedignare programmen blir ju färre blir vi på mötena. Detta är väl en av anledningarna till att vi i dag har behov att diskutera ett speciellt kulturprogram.

Nog är det åtskilliga saker vi har rätt att känna oss stolta över, men samtidigt förhåller det sig på det viset - och det gäller väl alla våra större folkrörelser - att vi endast hunnit en ynkligt liten bit på vägen. Vi har väl överlag alldeles för lätt att överidealisera de framgångar vi vunnit därför att vi som är äldre har så mörkt jämförelsematerial. Allt står dock inte väl till och ser man tidsproblemen med ungdomens ögon så kanske man kan förklara åtminstone en anledning till slöheten och ointresset. .

För samtliga folkrörelser återstår det väsentliga innan målet är nått. För arbetarrörelsen återstår att likvidera kapitalismen; för nykterhetsrörelsen återstår alkoholistproblemet olöst; för kooperationen står världskartellerna hindrande i vägen. Och ingen av dessa rörelser har lyckats neutralisera nationalismen.

Förhåller det sig inte på det viset, att vi i beundran över oss själva är benägna att släta över de missförhållandena som finns kvar? Försöker vi inte erbjuda ungdomen konfektionsartiklar i stället för kamp program? Är det inte just bristen på koncis målsättning som skapar generationsklyftan ? Har vi inte på något sätt tappat bort begreppet människovärde i våra ängsliga försök att jämna vägen för ungdomen? Har vi inte i ängslig iver att verka praktiska förlorat begreppen för rättfärdighet och förnuft?

Kunde vi genom ett kulturprogram konkretisera vår uppfattning för att genom vardagens kompromisser bevara vårt mål och praktiskt arbete för detta, så skulle kanske en del vara vunnet.

Och just här brister det väsentligt. Det finns en gudom i tiden som allvarligare än någon annan hotar den värdering av människan som väl är gemensam för alla stora folkrörelser. Denna gudom heter effektiviteten. Människan och människovärdet har fått träda tillbaka till en andrarangsställning och effektivitetsbelätet har placerats först. I efterkrigstidens idedebatt har man från ledande arbetarhåll vid flerfaldiga tillfällen uttalat sin likgiltighet för produktionens form. Detta med tydlig och insmickrande adress åt de privata företagarna liksom ville man säga: "Ni behöver inte frukta för socialisering bara ni håller kapaciteten hög." Det är omöjligt att tala om en speciell arbetarkultur när man knäsätter en dylik förutsättningslös dyrkan av effekten. Sätter man effektiviteten före människovärdet då har man helt enkelt övergivit de socialistiska idealen. Endast om man vågar sätta människan före maskinen och människovärdet före effektiviteten har vi nytta av ett speciellt kulturprogram.

Det är på detta område man börjar få känning med slöhetsproblemets stora kausalsammanhang. Har vi förstått att industriarbetarna, tempoarbetarna, de funktionerande maskinbetjänterna i vår tid helt enkelt måste ha ett fata morgana att drömma om därför att livet - arbetslivet - annars vore helt outhärdligt. Den högrationaliserade industrins moderna maskinbetjänter måste ha ett livssurrogat så länge de inte tillerkänns människovärde.Jag kan inte skissera något kulturprogram för folkrörelserna men väl ge en fullt realistisk rapport från bottenmänniskornas arbetsplatser. Det går inte att fungera som hyrd och ovärderad handelsvara utan ideal. Den romantik de löpande banden inspirerar räcker inte till. Men idealen kan bli så olika. De kan stråla ut i en fast kampattityd där en ändring av äganderättsförhållandena utgör slutmålet. Då verkar idealbildningen åt rätt håll. Men en maskinbetjänt som blir uppmanad att böja sig för effektivitetens skull - och detta av sina egna som samtidigt är intresserade av ett arbetarrörelsens kulturprogram! -han kommer att förlora tron både på sig själv och på idealen.

Och han skapar sig nya - som passar honom och den värdering som arbetet skänker. Av dessa drömmar blir det inte något nytt kulturprogram. Men det blir någonting annat: en jakt efter chimärer som får ersätta en strävan att nå realiteter. Den fungerande människans egenvärdering blir precis likadan som den från arbetsplatsen.

Vi försöker blunda för det skrämmande faktum att alltfler och fler människor är på väg att automatiseras i vårt moderna produktionsliv. Produktionen på löpande band drar markerade gränslinjer mellan de tänkande och icke tänkande. Å ena sidan en liten grupp substantiella människor som äger, bestämmer och tar allt ansvar, å den andra en ständigt växande massa av funktionella varelser som lyder och tiger. Är det möjligt att skapa ett kulturprogram under sådana produktionsbetingelser? Blir inte den värdelöshetens hallstämpel som arbetaren får i sitt arbete också utslagsgivande för hans liv utanför arbetsplatsen?

Hur ser det ut inom vår högrationaliserade industri? Kring det fåtal som äger och bestämmer har samlats en liten grupp av experter som dyrkar effekten, sekundjakten, hastigheten.
De är anställda av ägarna till produktionsmedlen för att inpassa den mänskliga arbetskraften i det maskinella sammanhanget.

Kan man begära att en människa som i vinsthushållningens intresse värderas sämre än den maskin hon betjänar ska vandra ut ur fabriken som en med andra jämställd varelse?
Från det löpande bandet till litteraturens mästerverk, till konst och musik. Till vetenskapen för att bli en sökare? Orkar en maskinbetjänt, en varelse som i effektivitetens namn bevakas av experter och utspioneras av tidsstudiemän överhuvudtaget bli en sökare? Söker han sanningen om sig själv så kollapsar han därför att den sanningen är för fruktansvärd, för vedervärdig. Det finns två vägar att välja för en dylik människa: armbåga sig fram till en bättre position - den vägen blir allt svårare och kan endast nås på de övrigas bekostnad och, kommer därför i klart motsatsförhållande till en socialistisk kulturuppfattning - den andra vägen är att dra en lögnslöja kring den grå verkligheten; gömma sitt skamsna ansikte bland billiga nöjen och smutslitteratur. Drömma om lyckotips ut ur eländet. Visst är det sant att arbetarna- också tempoarbetarna- har sin organisation, men endast om denna organisation träder i kampställning inte bara för högre löner och bättre förhållanden i allmänhet utan också för att ge arbetarna äganderätten till och bestämanderätten över produktionsmedlen, kan tempoarbetarnas stora massa vinnas för en verklig kulturprogram.

Det är groteskt att enskilda människor ska äga och bestämma över en produktionsapparat som är en följd av miljoners skapande kraft, det är lika groteskt att tänka sig en kultur, sådan som folkrörelserna tänker sig den, byggd på ett dylikt antikverat produktionssystem. Det kulturprogram som erfodras måste sätta människan före maskinen och människovärdet före effektiviteten. (Syndikalismen 1946, 186-189)