Det klagas i våra dagar så oerhört mycket över den nästan gränslösa slöhet för självverksamhet och föreningsliv, som man kan finna så gott som överallt. Och nog är denna klagan berättigad, alltid. Detta gäller inte minst arbetarklassen. Om man gör en jämförelse mellan aktiviteten nu och under arbetarrörelsens barndom, så verkar tillståndet av i dag fullkomligt skrämmande.

Det allvarligaste är dock, att vissa ledarskikt använda sig av denna slöhet i sin argumentering för, vad de bruka kalla "representationssocialism". Man anför på den kanten med en mycket betecknande gest mot slöhetstillståndet, att arbetarna inte ha förmåga eller intresse nog att själva handha sina egna angelägenheter. Det måste för den skull finnas ett övre, folkvalt skikt, som lirkar in de stora massorna i det socialistiska paradiset och så att säga tar frigörelsearbetet på välavlönad entreprenad. Att denna centralistiska tendens än mer fjärmar arbetarna från den verkliga socialismen och frigörelsen och samtidigt gör arbetarna än lojare och som en följd därav än mer inkapabla att föra sin egen talan och sköta egna angelägenheter, är ett dåligt tidens tecken.

För vår del - vi som äro anhängare av en decentralisering av arbetarrörelsen och en återgång till den forna självverksamheten - ha vi tvenne synpunkter, från vilka vi anse oss kunna ge en någorlunda acceptabel förklaring på, varför slöheten och defaitismen gripit omkring sig så, som den verkligen gjort.

För att komma frågan in på livet, är det nödvändigt att blicka bakåt och fråga, hur denna slöhet har kommit till stånd. När arbetarrörelsen var ung, då fanns det entusiasm och kampvilja och aktivitet. Vadan denna slöhet och likgiltiga inställning nu?

Ena orsaken är, att arbetarna delvis förlorat tron på socialismen och frigörelsen. Denna tro fanns stark och bergfast, när socialismen var ny. Man trodde den gången, att man genom kollektiv kamp verkligen kunde nå fram till ett socialt tillstånd, där inte endast arbetet betalades någorlunda skapligt utan där också och framför allt - arbetet räknades som högst på värdeskalan. Socialismen talade om, att arbetet var källan till all rikedom och följaktligen var just arbetarna de enda och förnämsta värdeskaparna. Det var helt arbetarnas förtjänst, att utvecklingen gick framåt och att ett rikare liv kunde levas av folken. I ett socialistiskt produktionssystem skulle denna arbetets rätta värdering yttra sig i ett samhällstillstånd, där arbetarna ägde och kontrollerade produktionsmaskineriet.

Allt efter som tiden gick och arbetarrörelsen vann framgångar i stadga och anseende, suddades emellertid detta klara socialistiska värdebegrepp ut och ersattes av en rad principiella eftergifter åt klassamhället. Nu- när arbetarna och socialismen för det här landets vidkommande praktiskt taget befinna sig i politisk majoritetsställning- äro ledarna nära nog överens om, att det inte går att realisera socialismen i större omfattning, än som enligt deras uppfattning redan gjorts och de synas anse, att klassuppdelningen måste bestå i alla system och under alla förhållanden.

Detta är anledningen till, att arbetarna förlorat tron på socialismen, och blir därför åtminstone en av anledningarna till den nu så utpräglade slöheten inom organisationsväsende och föreningsliv.

Den andra orsaken till slöhetstillståndet, som vi i det här sammanhanget vilja peka på, är arbetslivets struktur och arbetsfördelning. Här har vi en mycket djupgående och allvarlig orsak till det onda- i det här fallet slöheten- som måste angripas vid roten och vändas till fördel för arbetarna och utvecklingen överhuvudtaget.

Det är troligen riktigt, när man fastslår, att livet allt efter som industrialiseringen fortsätter, ur en synpunkt blir mer och mer komplicerat. Men man kan precis lika väl fastslå, att livet samtidigt tenderar till att bli allt mer enkelriktat. Detta i varje fall för arbetarklassens vidkommande.

Före industrialiseringen, eller i varje fall fram till tidpunkten för industrialiseringens givna följdföreteelse, produktionens koncentration i väldiga företag med tusentals arbetare, frambringades de nödvändiga varorna och produkterna på ett helt annat sätt än nu. Man kunde då med fullt fog tala om yrkeskunnighet hos den enskilde produktionsutövaren. Detta kan man inte längre göra. Denna i avveckling stadda yrkeskunnighet gav säkerligen en viss styrka åt arbetarens personlighet och hans värde som människa. Han kände sig ha ett säkert grepp över sin produktiva livsuppgift; visste sig kunna göra en sak från början till slut och kände därför sitt värde som producent på ett helt annat sätt än den moderne industriarbetaren av i dag kan göra.

Men inte nog med detta. Arbetsprocessen för den enskilde arbetaren var före serietillverkningens och massproduktionens tidevarv en betydligt mer komplicerad företeelse än nu. Arbetaren måste då kunna följa produktionsprocessen från början till slut. Detta betydde dels, att arbetet som sådant verkade stimulerande på hans iniativkraft och blev intressantare. Arbetaren hade då möjlighet att överblicka produktionen från råvaran till den färdiga produkten; han kunde följa sina händers och sin hjärnas verk från begynnelsen till slutet. Han måste också så göra för att kunna hävda sig som yrkesutövare. Till sist var också arbetsgivaren beroende av sina yrkeskunniga arbetare på ett helt annat sätt än nu.

Massproduktionen gjorde ett brått slut inte endast på yrkesskickligheten, utan också på det intresse för produktionslivet, som dittills varit en följd av yrkesvanan. Visserligen finns det väl än i dag vissa yrken, som kräva ingående vana och lärlingstid, men dessa hålla på att försvinna allt mer och mer. Utvecklingen har ju sedan länge gått i motsatt riktning. Serietillverkning - och massproduktion är dagens lösen och för denna har man i dag till hands en produktionens fördelningsapparat, som eliminerar yrkesskickligheten till minsta möjliga, och som gör arbetarna till obetydliga kuggar i ett för dem själva fullkomligt obegripligt maskineri.

Den moderne industriarbetaren kan ingenting. Han har förlorat förmågan att överblicka ens den yrkesgren eller det sysselsättningsområde, där han själv är anställd. Han är som sagt en kugge i ett gigantiskt maskineri. Detta inte endast sätter honom tillbaka som människa i arbetsgivarens ögon, det vänjer honom så smått av med vanan att tänka - framförallt att tänka självständigt - och ställer honom i en fruktansvärd beroendeställning till arbetsgivaren, samhället och den växande samling av "vi-kan-allt" experter, vilka i dag ersätta den forna yrkeskunnigheten.

Arbetarna - industriens arbetare i första hand - ha förvandlats från självständigt handlande yrkeskunniga arbetare till robotar, som på order från expeter utföra en serie kroppsliga rörelser, rörelser som tidsstudieingenjörer funnit berika produktionsvolymen. Med dessa automatiska rörelser med lemmarna är i stort sett industriarbetarnas produktiva livsuppgift fylld. Det andra sköter ledningen, experterna, teknikerna, tidsstudiemännen, om. Från ledningens håll ser man till och med ogärna, att den automatiserade arbetaren tar sig orådet före att använda hjärnan till att för egen del berika produktionsprocessen. Det är inte arbetarens uppgift. Den tillkommer andra.

På detta sätt har arbetaren småningom kommit helt ifrån det centrala i livet: sitt eget arbete och dess värde i produktionens resultat. Från att tidigare ha varit ett komplicerat och intressant arbete, som fordrade vakenhet och intelligens, har arbetet blivit en sömngångaraktig vegetation. Och arbetaren värderas också därefter. Eller rättare värderas inte alls.

Denna arbetslivets rationalisering är det, som bär en stor skuld till det slöhetstillstånd, som i dag är rådande inte minst bland arbetarmassorna. Arbetarna ha förslöats av det själlösa livet i de moderna grottekvarnarna. De hänga så att säga- i luften utan att kunna tvinga fram en nyvärdering av sin produktionsinsats och utan att någonstans finna stöd i sin ansträngning att rätta till dessa avita och för den allmänna kulturutvecklingen så fruktansvärda missförhållanden.

Någon har sagt att produktionsprocessen dock inte utgör hela livet. Det finns fritid också och med en arbetstid på endast åtta timmar borde arbetaren ha alla förutsättningar att kunna odla olika intressen och berika sitt eget liv. Detta låter nog så vackert teoretiskt, men i verkligheten är det nog så, att arbetarens ställning som arbetare blir utslagsgivande för hans ställning också som fritidsvarelse. För det första förhåller det sig naturligtvis på det viset, att ett automatiserat och själlöst produktivt arbete nöter på förmågan till egenreflexion. Är man i sitt arbete van att utföra mekaniska handgrepp utan att förstå produktionsprocessens helhet, så inverkar detta givetvis på förmågan att självständigt uppträda också utanför arbetsplatsen. För det andra sitter den låga värderingen i också, när arbetaren lämnar fabriksområdet och ger sig ut i "fritiden". Det föraktfulla tonfallet i uttrycket "bara en vanlig arbetare" bevisar detta bättre än långa uttolkningar.

Så har då den produktiva utvecklingsprocessen skapat ett förhållande, ur vilket mycket, som i dag är vrångt och utvecklingsfientligt, sugit sin näring. Men, säger kanske någon, detta är väl i alla fall ingenting signifikativt för bara vår tid? I stället torde det väl förhålla sig på det sättet, att just denna beroendeställning skapade förutsättningarna för den socialistiska rörelsen världen över? Och detta är nog riktigt, men de, som till äventyrs ur detta erkännande vilja försöka få fram ett bevis för att slöheten av i dag inte är en produkt av de rådande produktionsförhållandena, ha tydligen glömt att räkna med en sak: arbetarrörelsens baklängesmarsch från socialismens ide om frigörelse och omläggning av äganderätten till produktionsmedlen.

Det är nämligen just här, som de tvenne av oss anförda orsakerna till slöheten och fatalismen speciellt bland arbetarna träda i effektiv växelverkan. Så länge socialismen och arbetarrörelsen verkligen trodde på sitt frigörelseprogram och strävade att nå detta mål, så länge fanns det inte heller plats för någon slöhet i socialisternas led. Det var först när arbetarna - genom ledarnas benägna bistånd och agitatoriska medverkan- förlorat tron på möjligheterna att realisera ett socialt tillstånd, där arbetet ärades och arbetarna ägde de samlade rikedomarna, det var först då, som slöheten och resignationen började träda fram.

Förr var det ett agitatoriskt slagord bland arbetarmassorna, att arbetaren är slagen till slant. Man lade på den tiden en socialistisk mening i detta uttryck och hyste underförstått den uppfattningen, att detta tillstånd skulle upphöra, när arbetarna erövrat bestämmandet i samhället och över produktionsprocessen. Nu hysa ledarna inom arbetarnas egen rörelse samma uppfattning, som kapitalismen tidigare varit ensam om. Nu äro arbetarna slagna till slant även av sin egen rörelse och dess toppfigurer. Det är här, den växelverkan satte in, som av en intresserad och frihetslängtande arbetarrörelse skapat en slö och nära nog indifferent massa, vilken i missriktad frihetslängtan flyr från verkligheten och i stället för att kämpa kollektivt anstränger sig att individuellt och på de mest befängda och groteska sätt lösa sina problem. Det är därför,man i dag skäms över att vara "bara arbetare".

För att göra produktionslivet och arbetsfördelningen till ett intresse för arbetaren fordras i dag ingenting mer och ingenting mindre än arbetarnas övertagande av produktionen.
Detta kommer att återge arbetarna inte endast kontrollen över deras egen verksamhet utan sä:kerligen också intresset för deras arbete. Men för att nå fram till den aktivitet, som ett produktionsövertagande med nödvändighet förutsätter, måste slöheten vändas i en våg av aktivitet och entusiasm. Därför måste arbetarrörelsen decentraliseras och tron på socialismen ånyo levandegöras. Endast som delägare eller delkontrollant i arbetet och produktionen kan industriarbetaren återfinna sitt förlorade människovärde. Endast genom ett produktionsövertagande kan han återfinna sitt sociala intresse och känna sig som en värderad människa bland lika och kamrater.

Det är ytterst viktigt, att vi frihetliga socialister ta upp agitationen om produktionsövertagande just ur den synpunkten. Här ha vi alla förutsättningar att nå kontakt med industriproletariatet. Vår uppgift är alltså i första hand att åter skapa optimismens och framtidstrons känsla hos arbetarna. Lära dem på nytt tro på sig själva och på friheten. Det är mycket troligt, att massproduktionens problem i mycket ändock stå olösta, men produktionsövertagandet är dock själva grunden, själva början till ett system, där människorna bli fria arbetare.

Vad som i all korthet konstaterats i denna artikel är alltså, att lönearbetet som sådant är orsaken till slöheten lav i dag och att därför detta lönearbete med nödvändighet måste ersättas med gemensamhetsägande. När detta är gjort, är det kanske tid att ta upp sådana problem som, om det verkligen är nödvändigt att koncentrera produktionen på sådana gigantföretag som nu. Det kan kanske tänkas, att en decentralisering av produktionen är möjlig utan någon nämnvärd kapacitetsminskning. Att denna decentralisering är välkommen i och för sig och att den kommer att ge ökad trivsel, är satt över allt tvivel.
Sammanfattningsvis kunde man säga:
Industrialiseringen har förvandlat yrkesarbetarna till själlösa automater, som i allt äro beroende av ledare och som värderas som vanlig marknadsvara. Detta beroendetillstånd lade grunden till det socialistiska tänkandet med produktionens övertagande som huvudmål. Arbetarrörelsens centralistiska ledning avvek från socialismen och godkänner nu kapitalismen som ett nödvändigt attribut i alla samhällssystem. Som en följd av detta ha arbetarna förlorat tron på socialismen och friheten. Resultatet blev slöhet och fatalism. Ur denna slöhet har tidens onda, kriget, nazismen m. m. vuxit fram och hela kulturen är i tillbakagång. Räddningen ligger i, att arbetarna överta produktionen, men för att få fram den aktivitet, som erfordras, måste man återfinna tron på socialismen och friheten. Detta är all verklig arbetarrörelses fundamentalaste efterkrigsmål. (Syndikalismen 1945, 52-55)