SYNDIKALISTERNA OCH TIDSPROBLEMEN

Debatt vid SAC:s Centralkommittés årsmöte 16-22 april 1949

Inledning av Folke Fridell:
Från ett kamratmöte i Småland förde vi fram tanken på att ett förstärkt CK-möte skulle diskutera SAC oeh tidsproblemen för att om möjligt komma fram till positiva förslag som det skulle lyckas oss att ena alla krafter kring.

Det gick inte som vi önskade. AU ansåg att SAC inte hade råd ätt kalla till detta förstärkta möte. Först som sist får jag bekänna att jag inte begriper denna inställning. Vi har pengar - om inte någon annanstans så finns medel i understödsfonden. Troligen kommer vi aldrig att behöva använda den för sitt specialändamål. Vid det senaste CK-mötet jag besökte — det var väl något av de sista krigsåren — var jag ensam om min uppfattning beträffande strejkerna. Kanske är jag ensam nu också. I alla fall är jag i dag än säkrare på att funktionärerna inom LO - som bara blir mäktigare och mäktigare - inte kommer att tillåta någonting så vanskligt som omfattande konflikter.

Det borde alltså finnas medel disponibla för en sammankomst där en representativ samling av för SAC intresserade kamrater grundligt genomdiskuterade våra dagsproblem. I själva verket tror jag att det är lättsinnigt slöseri att vänta en enda dag mer än som är nödvändigt. Den jubileumskongress som sedan någon tid förberedes -och som väl ska utgöra en värdig hyllning åt de gångna årens arbete -den borde hållas nu. Vi står helt enkelt inför betydligt viktigare problem än att jubilera. Kan vi inte på något sätt skapa ett större mått av klarhet beträffande organisationen och idéerna är jag rädd för att vi står inför risken att upphöra att existera.

Under kriget lyckades vi hålla rörelsen och idén oanfrätta genom krigspsykosen. Vi trodde att det var bäst så; vi hoppades väl alla att efterkrigstiden skulle ge syndikalismen en ny och bättre start. Vi tänkte, att efter kriget har människorna inte så värst mycket annat att välja än syndikalismen.

Delvis räknade vi väl också rätt: aldrig tidigare har väl för Sverges vidkommande de frihetliga idéerna stått så i blickpunkten som nu efter kriget. Vår tidning citeras nu av den press som tidigare endast kostat på sig en förargligt flinande tystnadsattityd. Vår litteratur recenseras med allvar och på sina håll också med sympati. Radiotjänst har upptäckt att det finns någonting som heter syndikalism ; nationalekonomer och sociologer diskuterar våra problemställningar; inom konsumentkooperationen kan man i dag nästan tala om en gruppförskjutning hän mot en vidgad förståelse för producentkooperationen; inom författarvärlden har vi väl alltid haft sympatier — nästan alla diktare är i själva verket mer eller mindre medvetet anarkister, någonting annat är inte möjligt — men vi har nog just nu en good-will som aldrig tidigare med författarföreningens ordförande Gunnar Beskow i spetsen. Jag tror också — efter en mängd diskussionsmöten ute i landet — att vi kan räkna med en växande sympati också inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen.

Så långt räknade vi alltså rätt: intresset för syndikalismen är i stigande utanför rörelsen. Vänder vi däremot blickarna inåt möter oss en helt annan bild. Då hittar vi tyvärr det ungefär rakt motsatta förhållandet. Där har klarheten bytts i dunkel oklarhet, en oklarhet som sätter sina ödesdigra spår nästan överallt.

Låt oss först titta på en del praktiska ting. SAC är en liten organisation. Det är kanske ingen fara med en liten rörelse så länge den är på tillväxt — kanske inte heller när den upplever en tillfällig nedgångsperiod betingad av speciella förhållanden. Men SAC är en liten organisation som under en följd av år — när ändå händelser timat som borde ge oss oanade möjligheter — krympt samman. Då tror jag att vi bör se om vårt hus. Att det i själva verket är fråga om vår existens.

Det finns visserligen de som anser att en propagandaorganisation bör vara liten, men för det första är SAC inte bara en propagandaorganisation oeh för det andra måste gränsen neråt finnas under alla omständigheter. Jag tror att vi för SAC:s vidkommande redan underskridit denna gräns och att endast ett sammanbitet allvarligt försök kan rädda oss.

Som sagt, det där om små och stora organisationer har sina poänger. För några år sedan hyste Rudiger den meningen att SAC borde vara liten. Jag tror nog att man kan förstå denna uppfattning. Rudiger är främst den internationella syndikalisten, analytikern med de stora världsperspektiven. Han har internationella kontakter och ett strängt historiskt betraktelsesätt och står med sin kikare liksom vid sidan om SAC. För Rüdiger är det fråga om en världsbrottning — en nästan tidlös brottning mellan diktatur och frihet. Han inregistrerar alla symptom för federalism och frihet var de än framträder, i vilket land och i vilken rörelse. Ingen vill väl påstå att detta sätt att bedöma är oriktigt, men när jag nu säger att denna Rüdigers attityd inte är möjlig för SAC:s medlemmar i gemen, så hoppas jag att det inte uppstår några missförstånd. När det för Rüdiger betyder en vinst för syndikalismen om någon vetenskapsman i utlandet gör ett positivt uttalande om federalismen, så betyder en enda förlorad medlem i en liten LS i landet nästan rena katastrofen för dem som är kvar och det hjälper inte stort att en okänd berömdhet sagt att vi har rätt.

Visst är det riktigt annars, att en liten rörelse har lättare att bevara sin sälta än en stor, men trots detta måste vi nog för SAC:s vidkommande säga att organisationen är för liten och att vi måste göra den större. Det hjälper inte att man nog så riktigt säger att vi inte får sammanblanda medlen med målet: att målet är syndikalismen oeh inte SAC. För alla våra medlemmar ute i landet som under årtionden tagit hårda törnar för SAC gäller inte detta upphöjda betraktelsesätt. Där sker faktiskt — med eller utan logik — en sammanblandning av medel och mål. En sammanblandning som inte går att undvika och som har kostat våra bästa kämpar år av svält och bitter ansträngning.

Det förhåller sig helt enkelt på det sättet, att vi måste göra SAC till ett mål så länge vi har SAC kvar som facklig särorganisation. Detta utesluter naturligtvis inte att vi kan uppskatta symptom oeh intresse också utanför rörelsen.

Om vi skulle försöka oss på en granskning av vår reella situation — hur blir då den bilden? Om vi — nu i jubileumstider — försöker fråga oss hur stora möjligheterna är, vad blir då det sammantagna totalsvaret?

Redan har vi konstaterat att medlemsantalet sjunker. Men kanske kan den kurvan ändras. Det är möjligt fast förutsättningarna nu är betydligt annorlunda och mindre än för femton, tjugo år sedan. Då fanns det oorganiserade arbetare att vända sig till. Nu har denna kategori av människor i det närmaste försvunnit. Vi måste — om det ska vara någon mening med SAC — vända oss till dem som redan är organiserade. Men det är inte bara att medlemsantalet sjunker, det sjunker också på ett alldeles speciellt sätt. Dels lyckas vi inte få ungdomen till vår rörelse. Det är nästan en raritet om någon LS kan visa upp en ung människa. De yngre, de som skulle ta hand om SAC efter oss, kommer inte till oss eller lämnar oss nästan genast om de kommer. De som står kvar blir äldre oeli äldre. I det här sammanhanget vore det nyttigt för ett korrekt bedömande av vår faktiska situation om vi kunde få fram en tillförlitlig siffra på medelåldern inom SAC. Hur högt vågar man gissa så här på rak arm? Den statistiken borde finnas för det här är en allvarlig och kanske alldeles avgörande fråga. Men det är tydligen svårt att få fram statistik inom SAC — trots att vi alla åren propagerat för registerverksamhet. Jag tror dock att man inte överdriver alltför våldsamt om man säger att genomsnittsåldern ligger mellan femtio och sextio. Vad innebär detta? Så långt jag begriper måste det betyda att vi inom en sex, sju år står inför en ekonomisk katastrof. Att vi inom denna tid måste erhålla nytt och massor av nytt blod. Detta är ingen jubileumsfråga utan en fråga om existens.

Katastrofen är för övrigt inte av enbart ekonomisk natur. Det innebär en rent allmän kris. Våra funktionärer börjar bli gamla. Vi har svårare än förr att få villiga kommissionärer för tidningen. Våra medlemmar deltar mindre aktivt i studiearbetet, spridningen av vår litteratur blir sämre.

På en punkt tror jag att man rätt tillförlitligt kan avläsa vår prekära situation: i svårigheten att hitta kamrater som vill representera rörelsen. Förr stod det tio om budet, nu har både tidningen och andra instanser svårigheter med att få medarbetare. Distrikten annonserar efter ombudsmän, men det finns just inga som är hugade.

Just detta att vi blir allt äldre medlemmar och mindre ungdomar innebär också svårigheter rent psykologiskt. En rörelse där medelåldern eller ålderdomen är förhärskande får inte den vilja att nyskapa och avancera som bohövs för en oppositionell rörelse. SAC består i stor utsträckning av gamla kämpar, som visserligen tjurigt håller ut och vilka inte ens fan själv kan tvinga ur SAC, men det stannar just där. Det är så när vi blir äldre. Tron på egenförmågan avtar och det blir just inte mer än en vegeterande kampattityd.

Och här kan man gå direkt över till principfrågorna. Inför omvärldens tilltagande intresse för syndikalismen borde det vara en angelägen uppgift för oss att kunna ge ett nöjaktigt och någorlunda klart svar på de frågor som ställs. Det kan vi inte nu, tyvärr.

Kanske kan det vara en tröst för tigerhjärtan att det vi upplever är en allmän företeelse. Vi är inte ensamma alls. Andra rörelser har också sina kriser och krämpor. De stora politiska partierna möter en internationell verklighet med att bli allt mer nationella. Rcformisterna söker bota en stigande behovslöshet med det mest oriktiga av allt: med en strängare tillämpad centralism.

Hur är vi egentligen rustade — principiellt och ideologiskt — att möta detta påtagliga och nyvaknade intresse för syndikalismen? Optimisterna bland oss är kanske färdiga med svaret: vi är bra rustade. Lika bra eller bättre än tidigare. Vi har våra stadgar, vår ideologi och vår principförklaring. Rakt igenom klara linjer, ingenting dunkelt, ingenting att ta fel på. Att människorna inte trott på oss eller hittills ej accepterat våra paroller kan inte vi lastas för. Syndikalismens idé är inte prövad.

Ingen kan väl påstå att det resonemanget är felaktigt. Möjligen kan man göra den stillsamma invändningen, att det då kanske i stället är fel på människorna. Att människan inte är sådan att hon passar för våra idéer, våra stadgar och statuter. Och den invändningen är allvarlig nog. Teoretiskt är vi alltså redo att möta nutidsmänniskornas sökande frihetslängtan, men hur ser det ut i verkligheten?

Låt oss tala öppet. Tala ut med varandra och försöka komma till en acceptabel lösning. Vi vet — vi som är här i alla fall — att den klarhet som stadgar ooh principer ger sken av inte alls finns inom SAC. Tvärtom tror jag att oklarheten är det som karakteriserar rörelsen i dag. Utan omsvep kan man ge en glimt av situationen genom att konstatera, att oenigheten kring syndikalismen markeras av tvenne halvtrappor i Klara Folkets hus. Uppfattningen om vad som är syndikalism på tidningen Arbetarens redaktion är inte precis detsamma som samma uppfattning på SAC:s exp. Vi som har läst - och jämfört- tredje sidan i Arbetaren och ingresserna till redovisningen för jubileumskronrullningcn, vet att detta påstående inte är prat i tomma luften. Det fordras inte precis skarpblick för att hitta oenigheten.

Det är en ganska utbredd uppfattning att denna oenighet — som ju inte precis är dagsfärsk — grundar sig på personliga kontroverser. Låt mig genast säga: jag tror inte att det är så. Det är — tyvärr — inte fråga om personligheter, då vore det kanske inte något problem, utan om principiella skiljaktigheter av betydligt allvarligare natur, och detta är också viktigt: meningsbrytningarna är inte lokaliserade till Klara Folkets hus utan kan spåras ut till nästan varenda liten LS i hela landet.

Och här kommer man så äntligen fram till den allvarliga allt annat överskuggande problemställningen: trots principer, stadgebestämmelser och kongressbeslut är vi oeniga och djupt tvekande inför vår uppgift i nuet: att besvara alla frågor som människorna ställer när de kräver besked om syndikalismen.

Finns det en enda central problemställning där vi kan peka på en enig uppfattning? Ja, det finns nog. En eller ett par mycket väsentliga ting, som jag avslutningsvis ska beröra.

Alldeles tydligt är emellertid att vi inte har en klar linje i en mängd viktiga frågor, och att denna oklarhet försvårar och kanske rent av eliminerar vår möjlighet att tillvarata den yttre, tidsbetingade gynnsamma situationen.

Ta den fråga som under många år spökat inom SAC: vår ställning till kommunalpolitiken. Det finns kanske en viss anledning att man börjar med denna fråga därför att här tangerar vi ett område där SAC:s hela tillvaro intagit något av en dualistisk inställning. Därom mer senare.

Låt oss anta, för övrigt är det mer än ett antagande, det är faktiskt någonting som dagligdags händer i diskussionerna, att någon vetgirig och för syndikalismen intresserad person frågar om vår ställning till kommunalpolitiken. Vad ska vi svara? Vi har den principiella linjen, det är sant, men för det första är den inte riktigt rak, den heller, och så har vi den ändå betydligt krokigare: den som vi praktiserar. Och ska vi ta den praktiska så måste vi svara ungefär så här: I Göteborg och på några andra platser är vår inställning till kommunalpolitiken den, att vi klistrar antivalaffischer på husväggarna, i Härjedalen och Dalarna deltar vi i valet av kommunalfullmäktige. Så blir väl följden den att de frågande får bilda sig en egen uppfattning om vad som är mest syndikalistiskt och sen resa till antingen Götet eller Svcg — allt efter tro och kynne.

Här är alltså en fråga som vi bör försöka bena upp. Hur ska vi ställa oss till kommunalpolitiken? Kamraterna i Härjedalen och Dalarna och kanske på fler platser har gjort sitt val. De hävdar att för deras vidkommande är ett deltagande nödvändigt, att syndikalistiska representanter i fullmäktige betyder mycket för bygdens folk oeh att det framförallt betyder mycket för rörelsens prestige och för verksamheten i övrigt. Man står på många håll inför den situationen att så smått glida bort från en inflytelserik ställning till en betydelselös och inför den utsikten har våra LS valt att delta i kommunalpolitiken. Man kan förstå detta. Särskilt om man har i minnet att det främst är kommunisterna som utnyttjar den sympati som arbetarnas missnöje annars skulle gett syndikalisterna.

Gott, vi ska inte förneka dessa fakta. Det förhåller sig precis så.Framförallt ska vi naturligtvis inte ett ögonblick ifrågasätta annat än att kamraterna däruppe handlar med SAC:s bästa för ögoner

Men därmed är inte problemet ur världen. Frågan blir i ställe den: är det möjligt för oss att upprätthålla och vidareutveckla dei syndikalistiska idén också efter att ha offrat vår icke-parlamenta riska uppfattning? Det är den centrala frågan och vi måste försök besvara den.

Bara framtiden kan ge det tillförlitliga svaret, men jag tror att vi redan nu i viss mån kan bedöma det läge som kommer att uppstå Låt oss minnas två saker: kommunalpolitiken är i smått ingenting annat än en trogen kopia av statspolitiken i stort. Har vi sagt A, får vi löpa med hela alfabetet ut. Accepterar man den perioddiktatur som det nuvarande fullmäktigesystemet innebär när det gälle kommunen, så finns det ingen saklig grund till ett förnekande av den statliga diktaturen i form av demokratiska valsystem.

Det betyder alltså så långt jag kan förstå, att om vi acceptera kommunalpolitiken i dess traditionella form, så måste vi också ta med deltagandet i statliga val. Någonting annat är nog inte möjligt.

Här behövs sannerligen en klarläggande diskussion. De som inför detta problem bara pekar på stadgar och bestämmelser löser int frågan på ett nöjaktigt sätt. Vår ställning till parlamentarismen ä gammal men trots detta tränger problemet ständigt fram.

Vi kommer alltså att tvingas gripa oss an med problemet på nytt. Till de som hänvisar till principuttalanden kan man också foga de anmärkningen, att vi väl aldrig intagit någon särskilt konsekver hållning på den här punkten. När det gäller kommunala oeh statlig val har vi alltid gott den enskilde medlemmen rätt att utanför rörelsen rösta eller låta sig väljas, men samtidigt har vi som rörelse varit anti-parlamentarister. Detta i praktiken — i teorin har vi kallat det icke-parlamentarism.

Det vore intressant att göra en gallupundersökning beträffand våra medlemmars valdeltagande. Jag tror att en dylik skulle blott ett överraskande högt deltagareantal. Vågar man gissa att ungefär 70—75 proc. av våra medlemmar i regel går till val precis som andr människor? I så fall finns det egentligen ingen praktisk skillnad. Mycket högre än till den procentsatsen når de svenska valen aldrig. Det är här jag menat dualismen finns. Vi har mellan valen agititoriskt utvecklat vårt förakt för parlamentarismen, men en gång var fjärde år går många av bespottarna till val precis som andra.

Än har vi bara snuddat vid centralfrågan: kan vi bibehålla syndikalismen om vi ger oss in i kommunalpolitiken? Till dem som svara ja på den frågan vill jag gärna rikta några frågor. Kan man som syndikalist skilja på kommunala och statliga val? Leder inte ett kommunalt valdeltagande rent automatiskt fram till ett statligtt? Om också den frågan besvaras med ja, vilket innebär ätt SAC direkt bör engagera sig i de allmänna valen, då blir fråga nummer 3 den, om vi ska bilda ett syndikalistiskt parti?

Om det vid sidan om SAC skapas ett slags syndikalistiskt-politiskt parti — att själva frågeställningen innebär en motsägelse är en sak för sig — hur ska vi då undgå att framställa SAC:s ställning till valen i en än mer besynnerlig dager?

Och hur ska det lyckas oss att upprätthålla SAC:s form av klassorganisation, vår strävan fram till att samla arbetarna som producenter? Jag vet: många av oss anser att klassidén är en myt. Jensen har senast i tidskriften pekat på att det i långa stycken inte existerar någon klasskamp. Men är det ändå inte så, att klassuppfattningen är den centrala grunden för syndikalismen? Detta att försöka samla arbetarna som producenter? När Jensen konstaterar att människorna handlar och verkar efter politiska linjer i stället för efter klasslinjer — ett förhållande som väl ingen är mäktig att förneka — vad blir då konsekvensen av detta? Ska vi lämna klasslinjen och söka anknytning till människornas politiska intressen? Är det så att klasslinjen är en utopi — är då inte SAC:s nuvarande form utopisk? Om det inte finns klasskamp — blir då inte klasskampsattityden överflödig?

Det finns all anledning att grundligt genomdiskutera vår ställning till kommunalpolitiken.

Om vi från detta delspörsmål går över till en annan viktig problemställning — till frågan om vårt förhållande till krig och fred, till avrustning och militarism, så finner vi också här — om inte precis oenighet så i alla fall en passiv förvirring och en påtaglig obenägenhet att redovisa en klar uppfattning.

Här har vi för det första ett bättro utgångsläge. En säkrare grund än när det gäller ställningen till kommunalpolitiken. SAC:s uppslutning kring den rena antimiltarismen är ingenting att ta miste på. Här skulle vi alltså komma ifrån problemet genom att hänvisa till principer och kongressbeslut. Men är det så? Har vi inte problemet en smula olöst trots alla traditionella uppfattningar? Första världskriget gjorde människorna till antimilitarister. Det andra gjorde de flesta till håglösa tvivlare. Tillhör vi den senare kategorin? Problemet finns också för oss, också för en utpräglat antimilitaristiskt rörelse som SAC.

Om jag inte tar fel beslöt förra CK-mötet att intensifiera den antimilitaristiska propagandan. Men denna beslutade aktivitet rann ut i sanden. Varför? Vi hade ju traditionen att bygga på och atombombens fruktansvärda perspektiv satte nya vapen i händerna på oss.

Kanske kan man säga att det berodde på slöhet. Att våra organisationer inte ordnade några möten; att våra skribenter inte var hågade att skriva antimilitaristiska artiklar. Kanske var det och är det så, men inte heller det svaret täcker hela frågan. Också bakom denna passiva attityd ligger en annan fråga: varför vill inte våra organisationer realisera besluten och varför är vi inte redo att ta upp kampen mot en övermilitariserad värld?

Jag vill inte påstå att en del av oss har förlorat sin antimilitaristiska övertygelse, men jag vågar mig på det antagandet att en viss villrådighet har smugit sig in även hos oss. Vi är inte så säkra som förr. Evert Arvidsson har i detta sammanhang aktualiserat nya signaler; han vill — om jag förstått honom rätt — göra fredsarbetet positivt genom att knyta an till de försök som göres att knyta praktiska internationella kontakter. Det är en berömvärd ansträngning och den står också i god korrespondens med hela den syndikalistiska uppfattningen om internationalism, men bakom detta finns ju ändå frågan om inte vapenmakten också hindrar denna utveckling.

Förra CK-mötet gjorde ett uttalande om kampen mot bolsjevismen där det talades om att vi med alla till buds stående medel måste samarbeta med alla demokratiska krafter i kampen mot diktaturen. Är det just denna prekära tidssituation som gör oss tveksamma när det gäller agitationen för antimilitarismen?

Här har vi säkert ett av tidens svåraste problem. Är vi fortfarande antimilitarister eller är vi det inte? Vill vi försvara den relativa frihet vi har med alla medel — och betyder detta att vi också betraktar militarismen som ett medel?

I så fall bör vi tränga längre in i problemet. Är det så att vi väntar ett krig med bolsjevismen — ett tredje världskrig — och att vi i den I uppgörelsen inte ser någon annan möjlighet än ett accepterande avmilitarismen, då bör vi kosta på oss den bekännelsen att det inte är möjligt att bedriva antimilitaristisk agitation och därmed försvaga de grunder vi har till seger.

Då måste vi sätta försvaret först — därför att då gäller det ju själva frihetens förutsättning — och då får vi antagligen ganska väsentligt ändra vår inställning till en mängd andra problem. Ett konsekvent erkännande av militarismen som ett försvar mot ofriheten kan föra oss mycket långt in i nationalism och i borgerligt tänkesätt.

Mycket av vad vi syndikalister propagerat för genom åren får inte plats i ett välförsvarat folkhemssamhälle.

Men innan vi reservationslöst bekänner våra antimilitaristiska synder bör vi ta en funderare på vissa saker. Trots allt, trots bolsjevikfaran och diktaturens fruktansvärda hot mot den västerländska rörelsefriheten, trots allt detta hänger en fråga över oss obesvarad: kan vi bidra till freden genom att gömma oss för atomkrigets kalla perspektiv, gömma oss bakom de ynkliga kanoner svenska folket kan svälta ihop? Är inte också detta en alltför livsfientlig optimism? Svenska försvaret är väl utåt världen till, mest känt för sina matstrejker och sina ideligen återkommande flygplansolyckor — är en förstärkning av detta försvar någonting att gömma sig bakom ? Är inte i själva verket den vapenlösa attityden starkare i atomåldern än exercis I och kanonexercis? Är inte det vapenlösa föredömet ett mer fredssmittande exempel än den fruktan som lilleputtskramlet med våra rostiga bajonetter kan åstadkomma? Och — slutligen —- skymtar inte ett preventivkrig med atomangrepp bakom försvarsidén om man ska tänka tanken till sitt logiska slut?

Å andra sidan: om vi fortfarande vill kalla oss antimilitarister — hur ska vi då lösa det problem Ryssland utgör? Hur ska vi komma förbi det faktum att från den internationella arbetarrörelsen — som väl är det enda återstående hoppet — från denna arbetarrörelse måste vi i dag utesluta människor i ett område utgörande en sjättedel av jordens yta plus alla nytillkomna vasallstater? Hur ska vi hitta ett program starkt nog att genomtränga järnridån. Hur ska vi överföra de internationella parollerna från fraserna till verkligheten? Vilken metodik ska vi använda för att nå fram till det ryska folket? Inte heller denna fråga kommer vi förbi.. .

Letar vi riktigt bakom alla fasader är nog sanningen den att vi inte heller i militärfrågan har en klar linje. Utom möjligen tystnadens — men den är ju ingenting för en kämpande rörelse.

Till sist ska jag peka på en annan fråga: vår ställning till likalönsprincipen. Likalönsprincipen är högtidligt fastställd inom rörelsen och tillämpas ju också praktiskt. Men hur är det med enigheten? Och hur är det annars? Jag kan ju tala om att det finns aktiva syndikalister som inte bara anser att likalön är en utopi som vi aldrig kan nå fram till utan som också när likalönsproblemet diskuteras kan arbeta upp sig till hänförelse inför olikheten. I fjol planerade Stockholms LS en disputation med socialdemokraterna i denna fråga och jag hade åtagit mig inledningen för syndikalisterna. Som väl var blev mötet inhiberat — annars hade jag väl stått där ensam med min likalönsidé.

Är det så att vi förlorat tron på likalönsprincipen? Eller att vi anser den orättvis och verklighetsfrämmande, då bör vi naturligtvis inte ha den kvar i våra bestämmelser och framförallt inte praktisera den. Att rent organisatoriskt ha kvar en passerad uppfattning blir bara farlig barlast. Därför hör nog också likalönsfrågan till dem som vi på något sätt måste skapa klarhet kring. Framförallt är det angeläget att hitta någonting som är socialistiskt mer välmotiverat än denna likalönsprincip. Och det blir inte den lättaste uppgiften. Andra rörelser som redan för många år sen sprang ifrån sina barnsjukdomar har misslyckats i att hitta något rättvisesystem som kan ersätta likalönsprincipen.

Det enda ställe där man försökt att medelst ett slags system lösa problemet är Ryssland där man — enligt hörsägen (allting är ju hörsägner därifrån) — gjort en 35-gradersskala som riktlinjer för arbetsvärderingen. Ingen vill väl dock på riktigt allvar göra gällande, att ett rättvist inkomstsystem är löst därför att man värderar människorna i 35 olika grupperingar? Vore en värdering möjlig, en avvägning mellan arbetsinsatserna såväl som mellan yrkesgrupperna, så räcker det inte på långa vägar med 35 olika värderingar. Denna värderings positiva sida är precis lika som ingenting — dess negativa däremot är ingenting annat än ett fruktansvärt brott mot socialistisk etik och en klasstämpel svårare att uthärda än någon annan därför att den kommer från människor som man har medborgarplikt att kalla kamrater.

Nu tror jag inte att en dylik värdering är möjlig, men om den ska få en sken av teoretisk tänkbarhet så måste det finnas inte 35 utan hellre 35 tusen eller 35 miljoner olika värderingar. Egentligen behövdes väl en för varje individ.

Ännu har — så länge jag mäktat följa problemet — ingen enda kunnat peka på en socialistisk ersättning för likalönsprincipen. En princip som egentligen till sitt syfte liksom protesterar mot hela denna värdering. Likalönsuppfattningen ville väl ha bort denna skamliga värdering av människorna som producenter och i stället ge dem ett likavärde som människor.

Det var en vacker tanke och en sunt socialistisk — men är det så, att vi inte längre orkar tänka den eller så att vi tycker att den är orättvis, då bör vi ha styrka nog att — liksom alla andra "realister" — kasta barlasten överbord.

Kanske finns det de som pekar på två framkomliga vägar. Inte en trettiofemgradig divergens som i'Ryssland utan en 2-gradig: kvalificerad och icke kvalificerad arbetsinsats. De flesta har väl också accepterat denna uppdelning. Redan Marx talade ju på sin tid om dessa tvenne saker.

Men om vi rotar igenom igenom problemet tillräckligt grundligt — håller denna uppspaltning? Och om den kanske höll på Marx' tid — håller den också nu? Nu när tekniken med obönhörlig konsekvens gör allt fler människor till fungerande varelser? Nu, när ingen har chansen att välja fritt? Nu, när vi är beroende av de fungerande, icke kvalificerade människornas vilja att fortsätta detta fungerande liv? Är det yrkesmannen eller tempoarbetaren som i dag möjliggör vår relativa välmåga? Naturligtvis är det båda tillsammans, men den största förtjänsten ligger säkert på tempoarbetarnas lott. Är det rätt och rimligt — ur moralisk, etisk eller socialistisk synpunkt — att de människor som frivilligt låter sig manglas in i en utspionerad, fungerande, själlös arbetstillvaro för produktivitetens skull — är det rätt och rimligt att dessa — som tack för sin frivilligt underkastade arbetstortyr — ska värderas sämre än andra människor?

Blir inte detta följden av olika lön? Det talas i dag så vackert om ett nytt människovärde, en annan värdering av arbetarna som människor. Jag skulle helt stillsamt vilja säga, att det är ett förbannat skitprat det där. På arbetsplatserna finns det inte mer än en sorts värdering och det är den ekonomiska, den som kommer en gång i veckan i avlöningskuvertet.

Själv har jag försökt nalkas detta problem bakvägen. Jag har inte gjort det därför att jag ändrat uppfattning i likalönsfrågan. Jag måste nog bekänna att jag fortfarande håller fast vid den barnsjukdomen. Men det är för att överhuvud få någonting annat än ett medlidsamt löje som svar jag försökt att gå en annan väg.

Så här har jag sagt: det är nödvändigt att sträva fram mot lika lön. Men problemet är svårt och under tiden kanske det finns en annan åtgärd som gör det lättare för oss. Det väsentliga är kanske inte när allt kommer omkring den absolut lika lönen, utan i stället vem eller vilka som bestämmer de olikheter som vi anser rimliga. Av detta följer att en producentkooperativ produktionsform — d. v. s. en syndikaliserad produktion byggd på bestämmanderätt underifrån kanske kunde lösa frågan. Det blev då de lägst värderade som fick avgörandet. Som fick värdera sig själva och sina högkvalificerade ledare. Det är olikheten stämplad på människorna som är så svår att uthärda.

Kanske kan detta sätt att behandla det svåra problemet om likalön bli en uppgift för SAC. Vi har då utsikt att rulla upp hela vår syndikalistiska syn på produktionslivet och det bör betyda en hel del. Och här är vi så äntligen framme vid två väsentliga spörsmål om vilket det råder enighet och klarhet. Jag har gömt dem till sist därför att det annars bara blivit en svartmålning.

Det ena är vårt rent ekonomiska program: övertagandet av produktionen. Där har vi väl inte stort mer än en uppfattning. Där är vi ense även om vi tvistar lite smått om en och annan detalj. Och det är också på just detta område vi möter de största sympatierna ute från andra rörelser och andra människor.

Den andra frågan gäller vår decentralistiska uppfattning. Där är vi väl också överens. Vi ser i den stigande centralismen en fara för demokratin, för socialismen, för framtiden. Också här har vi nog en hel del sympatier inom den reformistiska rörelsen där medlemmarna allt mer förvandlas till kontingentmaskiner.

Är enigheten kring dessa två spörsmål: övertagandet av produktionen och decentralismen, så pass betydelsefull att vi på grundval av dessa kan komma till en enig lösning av alla de frågor där vi är oense eller tvekande?

Det är den frågan vi måste besvara — och besvara den innan det på allvar är fråga om SAC:s existens. Frågan kan också formuleras så här: Om — märk väl, jag säger om — vi ska frångå vår antimilitaristiska uppfattning, om vi ska sälla oss till barnsjukebekännarnas skara beträffande likalönsprincipen och om vi ska gå in för deltagande i politiska — statliga och kommunala val. Om vi anser oss nödsakade göra alla dessa förändringar, återstår det då sä pass mycket av praktisk syndikalism att vi för den skull har anledning fortsätta med SAC?

Jag har talat öppet här - nämnt namn och pekat på vissa kamrater som sagt så eller så. Det är kanske ett mindre honett sätt att diskutera, och jag kan bekänna att arbetet med den här inledningen inte precis varit av det nöjsamma slaget. Men jag tror att de frågor jag ställt måste ställas — vem som sen får den obehagliga uppgiften att ställa dem är väl en sak av underordnad betydelse.

Det har länge kastats glåpord inom SAC då och då i debatterna. Öppna och förstuckna. Man har talat om nyordnare med den hånfulla klang som det ordet har fått på annat håll och man har talat om åderförkalkade människor som inte orkar följa tidens krav. Detta är inte bara fel — det är också farligt. Låt oss strunta i om vi är nyordnare eller envisa åldringar. Problemet ligger inte där. Vi är rådlösa, ovissa, tvekande — det är sanningen. De som är rädda för det nya är det därför att de är syndikalister — de som är rädda för de stelnade attityderna är det av precis samma orsak.

Låt oss försöka deklarera hur vi tänker oss SAC och framtiden. Inte bara sätta eviga frågetecken utan också ge de oundvikliga premisser som ändå en gång måste fram. Jag ska ta ett enda exempel på vad jag menar. För något halvår sen skrev Evert Arvidsson på tredje sidan i Arbetaren en artikel som han hade rubricerat: "Att lära om". Han talade där bl. a. om att Syndikalismen hade fått lära om på den punkten, att den politiska makten kan påverka och forma den ekonomiska utvecklingen inom ramen av nationen.

Detta — jag citerar helt ur minnet och vet inte alls om orden föll så men jag tror att sakinnehållet är riktigt återgivet — detta är ett sådant där konstaterande som slutar med ett frågetecken. Evert Arvidsson måste alltså — förr eller senare — dra ut konsekvenserna ur detta resonemang. Det är svårt att göra det på Arbetarens tredje sida därför att tidningen ska redigeras i enlighet med kongressbeslut. Men här kan han ge sin konklusion och jag tror han kommer att göra det också. Det är en sådan debatt jag efterlyser. En debatt där man kommer med positiva förslag.

När vi kommit till klarhet i de frågor jag (här antytt, då är vi säkert också bättre rustade att fira jubileum; att föra ut vår agitation till arbetarmassorna med samma entusiasm som förr; att ge besked åt alla dem som i dag frågar efter Syndikalismen.
Jag vet att mot hela den här inledningens uppläggning kan invändas, att det är mycket lätt att ställa frågor men inte fullt så enkelt att besvara dem. Och det är naturligtvis så. Det är mycket svårt att svara på dessa frågor, om svaret också ska innehålla en säker lösning.

Men det är inte riktigt så jag menar. Naturligtvis måste också vi — som alla andra — räkna både med osäkerhet, risktagande och fortsatt diskussion. Jag är inte säker på de riktiga svaren. Ingen av oss är det väl. Ingen sitter inne med eviga patentlösningar. Men om vi alla - som ändå, trots skillnaden i taktiska saker ändå förenas genom vårt intresse för syndikalismen — om vi alla tillsammans hjälpas åt att försöka hitta en framkomlig enighetslinje, så kan vi åtminstone eliminera de värsta hindren.

Hur svårt det än är att hitta de rätta svaren i en dynamisk och tragisk tidsperiod — är inte den nuvarande passiviteten än farligare? De lösningar en genomgående diskussion kan komma fram till måste presenteras medlemmarna och avgöras genom omröstning eller kongress. Majoriteten får avgöra. Något annat tillvägagångssätt finns inte. Majoriteten får bestämma, minoriteten får lojalt finna sig i majoritetens beslut.

2:a inlägg av Folke Fridell:

Det har sagts att det är enkelt att ställa frågor, men svårare att besvara dem. Jag ville inte ha debatten upplagd som någon sorts frågosporttillställning å la Knutsson och Haglund, utan frågorna har ställts därför, att jag själv är så förtvivlat villrådig om vad som i sammanhanget är rätt och riktigt för oss i vår tids hastiga växlingar oeh kastningar.

Ifråga om kommunalpolitiken har ungefär hälften av deltagarna i debatten en positiv inställning för den. De menar att vi på det ena eller andra sättet ska delta. Gör vi det antagandet att denna lilla församling utgör en bild av förhållandena ute i landet och inom rörelsen betyder det, att ungefär hälften av SAC:s medlemmar oeh aktiva kader skulle inta en positiv inställning till förmån för den kommunalpolitiska linjen. Den stora massan medlemmar har ingen uppfattning alls, men deltar i val av kommunal- och riksdagsmän.

Meningarna är sålunda delade här. Olofsson är väl den som skarpast sagt ifrån när han menar att vi inte ska kamouflera oss utan säga rent ut. Ja, det är också min mening. Det bör vara klara linjer. Försöker vi dölja något blir frågan ännu egendomligare än den redan är.

Olofsson är alltså för att vi ska gå in för kommunalpolitik men han menar att vi ska skilja på kommunalpolitik och riksdagspolitik. Han har fått sin inställning genom Albert Jensen och senare fått medhåll från Algot Karlsson, Kronheffer och Knut Jansson. Man kan använda kommunalpolitiken mot staten sägs det. Teoretiskt kan det antagas att detta låter sig göra, men i praktiken blir det omöjligt. När jag i inledningen talade om kommun oeh stat hade jag mest i tankarna de former som gäller vid val av riksdagsmän och jag menade att det gick till på samma sätt vid val av kommunalmän. Det är detta vi under årens lopp kallat för formaldemokrati. Det blir 25 människor som blir diktatorer för en. viss tid, får diktera över en 2.000 medmäniskor eller så. Jag vet det. Men ändå säger vi att något måste göras i socialpolitisk mening. Ska vi då acceptera deltagandet i det kommunala arbetet ? Men faktum är ju att vi inte kan öva mer kontroll på en kommunalfullmäktigeledamot än på en riksdagsman...

Det är också en annan sak: ska man deltaga i de kommunala valen men. intaga en annan attityd ifråga om landstingsvalen? För att inte tala om riksdagsvalen... ? Kan vi tänka oss ett så unikt förhållande att vi ska rösta på kommunalpolitiker, men samtidigt förklara att vi ger fan i landstingsvalen och riksdagsvalen? Jag tror nog att om vi säger A måste vi också säga B och C och hela alfabetet ut.

Knut Jansson säger att vi kan vänta med deltagandet i riksdagsvalen tills det blir aktuellt. Han fick sin inställning av Arvidsson, men han säger också att vi ska mota bolsjevikerna. (Men att mota bolsjevikerna är ju mycket högaktuellt!) Då kan vi inte skjuta på det längre, till en tidpunkt i en diffus framtid varom ingen vet något om.

Arvidsson talade i går om förhållandena i Grängesberg. Säkert ligger det till så som han säger. Men när Arvidsson säger att alla hyser respekt för Hägg och gärna lyssnar till vad han har att säga, så är det väl för att han är en präktig människa, omutlig och ärlig, men kanske mest för att han inte är med i kommunalfullmäktige! Och kanske just därför att han inte är riksdagsman! Han har gått okorrumperad fram genom livet, blivit en pålitlig syndikalistisk kamrat och är vän och arbetskamrat med många arbetare som ofta lyssnat till honom när han lagt sina synpunkter på dagsfrågorna och ryktet sprider sig snabbt i ett samhälle där alla känner varandra. Tror vi att Hägg står etiskt och moraliskt högre än andra människor i allmänhet gör, bör han vara ett bra ämne till en riksdagsman!

Men jag tror dock inte att vi kan skilja på kommunal- och riksdagspolitik. Arvidsson vill inte ens att det ska vara någon skillnad utan han menar att vi har anledning att befatta oss aktivt med bägge delarna och han menar att också andra rörelser gått till staten. Ja, de, har tydligen gått dit med rena samveten, lika rena samveten som vi har i dag; det har säkert socialdemokraterna gjort och efter dem kommunisterna. Men det var en gång för länge sedan flydda tider. Hur är det nu med deras samveten? Och egentligen borde det väl räcka med att erinra om Engels bekanta uttryck om staten som ett slutligt museiföremål. Jag tror nog att frågan kommer att vara ett problem tills vi löst frågan om staten och hur vi vill ha det med den företeelsen.

Trots allt detta är det enligt mitt förmenande bättre att vi accepterar den kommunalpolitiska ståndpunkten då det bland medlemmarna finns de som vill hålla på med det. Men då blir frågan hur vi ska bete oss. Ska vi skapa ett politiskt parti eller ska vi gå med i det socialdemokratiska partiet? Det är viktigt att dra de nödvändiga konsekvenserna av ett ståndpunktstagande till förmån för kommunalpolitisk verksamhet.

I militärfrågan menar Rüdiger att det finns två linjer. Så enkelt ligger det väl ändå inte till tänker jag. Om vi är försvarsvänner kan vi i toleransens namn ge t. ex. dem som hyllar sig till Ghandis pacifistiska idéer rätt att ha sina idéer, men om dessa blir många måste vi ju som Mattsson redan påpekat stämpla dem som 6:te-kolonnare.

När jag hörde Jensens uppläggning i militärfrågan samt hans förändrade syn på klasskampsbegreppet och revolutionsproblemet styrktes jag härav att jag fattat honom rätt när jag läste hans artiklar i ämnet i tidskriften. Han är ute för att renodla begreppen och försöka få full klarhet i vår ställning till bolsjevismen, hur denna våldslära skall bekämpas. Jag är ense med Jensen så långt, att det gäller att klarlägga begreppen och vår ställning till bolsjevismen jämte vår kamp mot den. Men ser man på dagsrealiteterna förlorar Jensens alla argument sin kraft, om man inte samtidigt tror, att de militära maktresurserna måste tillgripas för att stoppa de ohyggliga perspektiv vi redan iakttagit med ledning av bolsjevikisk plan och taktik. Accepterar vi icke försvarstanken står vi lika nakna på medel som när vi kom hit. Vi står här och väljer mellan omöjligheter. Inte bara militär omöjlighet utan också omöjlighet till pacifism. Och det ena kan väga lika tungt som det andra.

Det finns en amerikanare i Paris, Garry Davis, som visat en fredsattityd genom att avsvära sig sitt medborgarskap i USA och nu står han ensam med en kappsäck. Det är möjligt att folk skrattar åt honom i dag, men han har likväl bjudit ett alternativ. Det är möjligt att Garry Davis gör allt detta i sensationssyfte — men kanske vi skulle börja tala mera om det vapenlösa samhället i fortsättningen. Det kanske inte leder till någonting, men, när allt kommer omkring (jag är i likhet med Algot Karlsson inte fullt klar med frågan) kanske det är bättre med en ren antimilitarism än ren försvarsvänlighet — tills vi får se hur det går med det hela.

Vid ett diskussionsmöte i Örebro talade Dahlkvist för fred genom avrustning. Då skrev AT att det gick inte alls för sig. Jag ställde frågan på ett möte i Finland att Ryssland och Stalin hade möjlighet att ge världen ett bevis på rysk fredsvilja genom att resolut avrusta. Jag hävdade då att han och Ryssland skulle komma att få mottaga många sympatibevis från hela världen för en sådan åtgärd. Men då hette det naturligtvis att Ryssland vill inte ha något krig men västmakterna rustar för kriget för fullt och de har för avsikt att krossa Ryssland. Under sådana förhållanden måste Ryssland rusta allt de förmår för att försvara sig. Från västmakterna heter det att de fruktar för angrepp från Ryssland och måste rusta för att försvara sig och dessutom är Ryssland ute för att göra världsrevolution. Västerlandet måste rusta för att skydda sina samhällen, sina hem och sina liv.

Kanske finns det en tredje linje som inte ger efter för bolsjevismen men åtminstone kunde hålla fram till det Ragnarök man förbereder från alla håll. När jag skrev mina tankar om freden var det en liten fredsduva jag släppte fram och jag grundade min uppfattning på den inställningen att vi kan lika gärna bygga på det vapenlösa samhället lika bra som att ge sig hän i en försvarsvänlig inställning.

I klasskampsanalysen har Jensens antaganden fog för sig vad jag kan se och förstå. Det finns ingen klasskamp från arbetarnas sida. Om vi slår fast att det ryska experimentet är ett enda stort jättebedrägeri mot arbetarklassen och mot massorna i världen, och syndikalisterna skapar fram en klasskamp — då kommer, så långt vi sett, bolsjevikerna att försöka dra den i smutsen. Arvidsson var inne ett tag på samma sak, men han menade att det saknades förutsättningar för klasskamp. Han menade att där man har demokrati där talas det icke om klasskamp och revolution.

Men nya skikt ur samhällsdjupet stiger fram och vill ha ett ord med i laget. Här kommer t. ex. teknokratin som talar om ett tredje alternativ, ett alternativ som lär ska ligga ungefär mitt emellan kapitalism och klasskamp. Men kommer deras väg att leda till klassutjämning? Och tror man på klassutjämningens möjlighet utan att kapitalismen kommer att sätta sig till motvärn? Och tror ni teknokraterna kommer att låta penningen ligga hos en makt som är svagare än den de representerar? Jag tror det kommer att bli starka spänningar i tiden och mellan klasserna även i framtiden.

Syndikalisterna och tidsproblemen 1949 sid 5-18, 81-84