Det föreligger otvivelaktigt en fundamental väsensskillnad mellan kapitalistisk och socialistisk rättsuppfattning. Den kapitalistiska ideologien går ut på att berika den enskilde på de mångas bekostnad. Visserligen säga inte dessa borgerlighetens teoretiker, att rikedomar skola ernås som en följd av fattigdom hos det stora flertalet, men detta blir i alla fall den ofrånkomliga följden. I den mån man från reaktionärt håll nedlåter sig till att ta upp en principdebatt med den socialistiska idevärlden kulminerar så gott som alltid denna debatt i ett lakoniskt konstaterande, att inte heller socialismen löser fattigdomens problem. Vad man från kapitalisthåll i detta sammanhang försöker bevisa, är i all korthet, att överklassens existens inte framkallar fattigdomen, utan att denna fattigdom skulle finnas kvar, även om överklassen försvunne. Miljonärernas miljoner skulle - fördelade på hela folk inte i någon nämnvärd grad förhöja det allmänna välståndet.

Till detta bör det från socialistiskt håll erinras, att problemet inte alls är så enkelt, som man vill göra gällande. För det första är det inte bara frågan om fattigdom och rikedom; det är inte avundsjuka, som lagt grunden till de socialistiska strömningarna, det är behovet av personlig frihet. Det är inte tillfredsställelse över att se överklassen utarmad och fattig, som dikterar den socialistiska kampen, men väl orättvisan i det sociala tillstånd, som med rätta kallas kapitalistiskt. Vad man vill är löneslaveriets avskaffande. Det är inte främst känslan av ekonomisk underlägsenhet, som lagt grunden till den socialistiska arbetarrörelsen, det är reaktionen mot slavtillståndet. Det är frihetsbegäret, viljan att vara fri individ bland andra individer, och det är friheten, som måste vinnas med en social omgestaltning. Socialismen kan inte avfärdas endast i och med; att man konstaterar, att rikedomarna uppslukas av fattigdomen, men att fattigdomen trots allt består.

Desutom är inte hela frågan belyst i och med ett dylikt kategoriskt konstaterande. Man må också hålla i minnet, att överklassen inte endast är rik, utan också, att den just i egenskap av ägare och egendomsbesittare kontrollerar hela det ekonomiska livet och det sätt, på vilket detta liv skall gestaltas. Det räcker alltså inte med, att det finns rika och fattiga, utan till detta förhållande kommer också, att rikemansklassen just genom sitt ägandeskap kontrollerar all ekonomisk och social utveckling - inte minst när det är frågan om att bekämpa eller eliminera fattigdomen.

Vi fasthålla alltså, att ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen och naturrikedomarna, och därmed ett avskaffande av klasserna, måste innebära en rationell lösning av fattigdomens problem. Detta inte så mycket därför, att överklassens överflöd fördelas på underklassen, utan främst därför, att en socialisering av produktionsmedel och naturtillgångar, skulle innebära ett rationellt utnyttjande av det välståndsunderlag, som finns. I stället för att nu enbart tjäna privata profitintressen, skulle de samlade nationalförmögenheterna tjäna alla och en var; ställas till hela mänsklighetens förfogande på ett likartat och rättvist sätt.

Det är kapitalismens maktmissbruk, som är dcn största anledningen till fattigdom och ekonomiskt beroende, och det är detta missförhållande, som försvinner, i och med att socialismen ersätter det kapitalistiska systemet. Överklassen har inte endast privilegiet att äta, bo och roa sig bättre; göra världsomfattande resor; hålla sig med tjänare och annan lyxutrustning - även om också detta är både opassande och utmanande i en värld, där massorna lida brist på de mest primära saker - utan den har också makt att avgöra, om ar betarna skola fortsätta att arbeta; om industrien skall utökas eller stagnera; om samhällen skola fortsätta att blomstra eller förintas; om nya upptäckter och uppfinningar skola utnyttjas eller begravas i glömska; om säden skall förvandlas till bröd eller vräkas i havet; om produktionen skall höjas, så att alla få; vad de behöva, eller den skall nedskäras, så att svält uppstår.

Denna kapitalismens fruktansvärda makt är det, som en socialisering kommer att eliminera, och var och en måste med lätthet förstå, att en socialisering under dylika förhållanden måste innebära betydligt mera genomgripande förändringar än enbart en proletarisering av överklassen. Man må också hålla i minnet, att denna kapitalismens oerhörda maktställning aldrig eller sällan utnyttjas i hela folkets intresse. Det enda reella intresse, som dikterar kapitalisternas handlingssätt, när det gäller handhavandet av produktionsmedel och naturtillgångar, är profitintresset. Viljan att ständigt inhösta nya och ökade vinster; önskan att bli rikare dch rikare och därmed också mäktigare och mäktigare, är det som har utslagsgivande betydelse. Här finns föga plats för omsorgen om folken eller det helas bästa. Ökade personliga rikedomar och ökad maktställning, det är drivfjädern för kapitalismens ansträngning att producera eller underlåtenhet att producera.

Om man därför har all anledning att ställa en klar väsensskillnad mellan kapitalistisk och socialistisk etik, moral och kulturuppfattning, så är det givet, att det inte är mindre viktigt att låta denna socialistiska kulturuppfattning inarbetas i arbetarrörelsens sociala samvete. En arbetarrörelse, vilken inom sig inte innesluter några socialistiska ideal eller målsättningar, blir till sin verkan rent kapitalistisk, och den senare tidens händelser ha i en hel del länder visat, att en dylik arbetarrörelse - i stället för att föra arbetarnas talan - med mycket stor framgång användes av reaktion och kapitalism i dess naturliga strävan att belägga proletariatet med tvångsbojor.

Vi ha påpekat, att den socialistiska kulturuppfattningen väsentligt skiljer sig från den borgerliga, och detta innebär givetvis i sin tur, att socialismen inte enbart i en ekonomisk nyfördelning och allkontroll ser hela sitt mål realiserat. Som vi redan förut påpekat, innefattar samtidigt socialismen en ide, ett ideal, där frihetsbegreppet är av fundamental betydelse. Det finns de, som söka leda i bevis, att detta frihetsbegrepp eller frihetsbehov inte alls har med socialismen att göra, utan närmare är att hänföra till fiktionernas ockulta område. Dessa mena, att allt tal om ideer och idealism är rena demagogien.

Inte ett ögonblick vilja vi för vår del försöka förneka, att socialismen även framsprungit ur materiella betingelser; att det alltså är, fattigdomen, nöden, eländet och svälten, som varit med om att alstra den socialistiska iden, men detta sakförhållande bevisar inte, att den socialistiska rörelsen saknar idealitet. Naturligtvis är det riktigt, att en hungrig människa inte tänker på någonting annat än mat, men denna rent fysiska förnimmelse förringar icke den socialistiska idealismen. Att en hungrig människa tillsammans med andra hungriga funderar ut en metod, vilken han och alla de andra tillsammans kunna använda sig av för att avskaffa hunger och fattigdom, för att sedan höja dessa funderingar till ett idealistiskt världsprogram, bevisar visserligen, att denna idealism har sina rötter i ett materialistiskt förhållande eller missförhållande, men det behöver aldrig innebära, att denna person - så, fort magen'är full och hungern stillad - med samma "materialistiska" nödvändighet måste sluta upp att intressera sig för den ide, han som hungrig omfattade.

Vad som hänt är, att fattigdom och hunger tvingat fram en ide om lösandet av ett socialt problem, att förnuftet accepterat denna ide och omformat den till ett samnhällsprogram, ett idealistiskt program. Detta sociala program eftersträvar inte endast att tillfredsställa stundens rent fysiska behov utan också ett behov av frihet. Det är inte heller självfallet, att socialismen måste framspringa av fattigdom och elände. Historien har visat, att hungriga människor många gånger kastat sig i armarna på reaktionen, i stället för att bli socialister. Den syndikalistiska rörelsen har utformat sitt organisationsprogram för en möjlig "fredlig'" övergång från kapitalism till socialism. Enligt vår uppfattning skulle arbetarnas ekonomiska organisationer ha en dubbeluppgift: dels att hävda arbetarnas ställning i nuet som löntagare, dels att bli de organ, som så småningom ersatte kapitalistsamhällets funktioner.

Enligt syndikalistiskt tänkesätt skulle alltså en gradvis avveckling av det borgerliga systemet kunna ske som en följd av arbetarnas ekonomiska kamp; kontrollen och bestämmanuerätten skulle i allt mer ökad omfattning tillföras arbetets ekonomiska organisationer, för nu slutligen helt ligga i arbetets händer. Visserligen har man även från syndikalistiskt håll räknat med katastrofala revolutioner och blodiga uppgörelser, men detta då endast som en följd av kontraangrepp från kapitalismen. Det väsentliga för den syndikalistiska rörelsen -'och det som märkbart skilt den från den kommunistiska - har emellertid varit, att man lagt huvudvikten vid arbetarnas uppträdande som producenter. Ingen kan heller utan vidare avfärda dessa syndikalistiska tankegångar som utopiska eller verklighetsfrämmande. Arbetaren har sin största styrka som producent. Det är i sin egenskap av värdeskapande arbetare han har de största möjligheterna att inverka på både sin egen ekonomiska ställning och samhällsutvecklingen i övrigt. Denna grundsanning har syndikalismen gjort till sin och lagt hela sin organisatoriska verksamhet i enlighet med denna uppfattning.. Här står den syndikalistiska rörelsen på realismens fasta grund; här gives ingen plats för romantiska revolutionsdrömmerier med hjältedåd och barrikader. Vi vilja ingen blodig kamp och ingen onödig grymhet. Vi vilja komma i besittning av produktionsmedel och naturrikedomar, för att dymedelst genomföra ett rättvist socialt system. Detta resultat nås säkrast och fortast, om man bit för bit erövrar kapitalisternas maktgrepp om produktionsmedlen, samtidigt som man genom att övertaga statens och andra samhälleliga överbyggnaders åligganden även minskar reaktionens maktställning.

Om vi i denna socialiseringssträvan stöta på motstånd i form av våldshandlingar, så få vi givetvis inte vika undan utan slå tillbaka, men vi ha då inte själva valt dessa våldsmetoder de ha blivit oss påtvingade.

Det är en sak, som intresserar i detta sammanhang, och det är "eländesteorien". Har man den uppfattningen, att endast hungrande och besinningslösa massor göra revolution eller sträva till ett socialistiskt tillstånd, då är därmed också det syndikalistiska programmet utdömt. Om eländesteorien höll streck, skulle syndikalismen varken leda till revolution eller socialism. Detta därför, att en framgångsrik aktion från arbetarna i syndikalistisk mening med nödvändighet måste innebära en väsentlig förhöjning och förbättring av arbetarnas levnadsstandard, med andra ord en minskning av fattigdomen. och därmed - enligt eländesteorien - också en minskning av de socialistiska strävandena.

De fattiga och hungrande arbetarna skulle acceptera syndikalistiska kampmetoder, men när de väl, som en följd av denna aktion, avskaffat den värsta fattigdomen och kommit upp till en relativt hög levnadsstandard, så skulle intresset för det socialistiska målet förblekna, kampen avslockna och kapitalismen åter triumfera. Men lyckligtvis håller inte denna eländesteori streck inför verkligheten.. Däremot torde den syndikalistiska kampuppfattningen stå tämligen oanfrätt av tidens många stormar.
Visserligen är det många, som i den nuvarande påfallande slöheten för de sociala problemen inom arbetarleden söka finna belägg för eländesteorien, men denna slöhet har säkerligen helt .
andra och ovidkommande orsaker, främst då arbetareörelsens politisering och bortprånglandet av socialiseringen till några patentsökta ledarefigurer.

Frågan, huruvida syndikalismen har rätt, är i sin tur en fråga om levnadsstandard och kultur. Med kultur mena vi i detta fall ett allmänt kulturintresse. Och då ställes frågan i stället så här: medför en höjning av levnadsstandarden kulturellt ointresse? På den frågan torde man obetingat kunna svara nej. En människa, som saknar möjligheter att tillfredsställa det dagliga behovets rent elementära och fysiska krav, har endast ett enda stort behov: att skapa sig dessa förutsättningar. Men levnadsstandard är inte bara att få äta sig mätt, att få bo varmt. Levnadsstandard är tusende andra saker och ting; Frågan om hög oller låg standard är högst relativ. Vad som i dag anses som ett elementärt behov och en nödvändighetssak, kunde.för några årtionden tilIbaka betraktas som lyx. Så är också förhållandebned folk levande under skilda förhållanden, miljöer och utvecklingsstadier. Vad som för en europe i dag anses som en oundgänglig nödvändighetsvara; kan av folkslag av mera primitiv art betraktas som rena lyxen.

Detta faktiska-förhållande bevisar egentligen, att syndikalismen har rätt. Det bevisar med andra ord, att behoven växa med levnadsstandarden. En arbetareklass, som genom självkamp lyckats höja sin standard, gör i det långa loppet denna standardhöjning till ett rent elementärt behov, och strävar efter ytterligare standardhöjning. Egentligen finnes det väl knappast någon gräns för en dylik "expansionsönskan". Allt efter som möjligheterna stiga, så stiger också begäret. Och detta ökande behov är egentligen, vad vi kalla kultur. En höjning av levnadsstandarden kan inte hur länge som helst begränsas till de rent fysiska behoven.. En hungrig människa kan visserligen äta sig mätt, men när detta är gjort, kan hon endast äta bättre mat. Begränsningen är här lika påtaglig, som när det gäller en del andra saker: vi kunna bo bättre, skaffa ändamålsenligare och gedignare möbler, konstverk, böcker. Tillsamns innebär just detta en kulturell berikning. Vi får behov av att studera, göra resor; vi lära oss förstå konst och litteratur. Vi bli intresserade och mångsidigare. En förkortning av arbetstiden utgör också en höjning av levnadsstandarden, vi få mer tid över till vår andliga förkovran.

Vi ha alltså sett, att den socialistiska kulturuppfattningen till skillnad från den borgerliga måste föra människosläktet mot hittills endast anade utvecklingsmöjligheter. Problemet är bara det, att denna socialistiska kulturinställning måste anammas helt och fullt, om den skall kunna genomföras konsekvent.

Syndikalismen 1942, 172-175