Till åldrandets fåtaliga förtjänser hör att man minns. Inte bättre men längre bakåt. Minnesbilderna förtydligas och skärps i takt med avståndet.
Tidsmässigt borde jag minnas August Strindberg medan han ännu levde, men det gör jag inte. Strindberg dog 1912 och han blev ett begrepp för mig från själva dödsdagen. Då var jag åtta år och jag kommer ihåg honom just för att han dog. Därför att det var August Strindberg som dog.

För att det ska bli mening i det följande är det nog nödvändigt med en tids- och miljöbestämning; en tillbakablick på omvärlden som jag själv upplevde den i början av detta sekel.

Naturligtvis är det då stor risk för efterrationalisering och samtidigt blir det svårt att undvika en personlig fokusering, som kan verka pretentiös i överkant och som jag själv finner en smula obehaglig. Ändå tror jag att tillbakablicken är nödvändig för fortsättningen.

Min omvärld var en liten småländsk socken 1912. Bebodd och regerad av bönder och bönders värderingar. Plus några ofrånkomliga hantverkare i dessa bönders tjänst: snickare, skomakare, skräddare o.s.v.

Skräddaren var min far. Status och människovärde mättes i areal och antal kreatur. Hemma hade vi bara en get. I skolan blev det ofta ett tomrum runt mig för getluktens skull-ungefär som det blev för Johan i Strindbergs Tjänstekvinnans son när han kom till sin skola i Stockholm iförd smorlädersstövlar.

Tomrum kan vara smärtsamma - där finns en likhet i det som annars kan vara olika. Hemma i min by var det bara de rikaste böndernas barn som kom till skolan i smorlädersskor. Vi andra hade bara fårska ankelsår efter trätofflorna att stoltsera med.

Ungefär samtidigt med Strindbergs död tämjdes ett vattenfall i byn och en liten fabrik startade. Några år tidigare hade järnvägen dragits fram. Rallarna kom med lättsinne, brännvin och dynamit och ställde all hävdvunnen och tungsint ordning på huvudet några år, men så försvann de igen; lämnade kvar en stins som fick en hedersplats i kretsen kring prästen och de förmögnaste bönderna, och en banvakt som kom norr ifrån och hade Strindberg i bagaget och socialismens evangelium i parti- och fackföreningsbok. Men kanske allra mest i sinnet.

Annars blev nästan allt vid det gamla, tills fabriken satte i gång och vi som var jord- och kreaturslösa började arbeta där.

Byn blev då kluven i två hälfter befolkad av olika sorters människor, och någonstans i den klyftan växte jag upp.

Vad jag tänkte och kände då var till en början mest banvaktens fel eller förtjänst.
Den tiden sprang jag runt i byn och sålde Saxons Såningsmannen, och en kort tid inbillade jag mig på fullt allvar att jag med denna verksamhet gav mitt bidrag till att rädda mänskligheten.

Före fabriken och banvakten var vår by ett eller ett par årtionden efter storstäder och industricentra. På det hållet fanns sedan rätt länge borgerlighet och socialism; hos oss fanns bara höger- och vänstermän. De senare var i ynklig minoritet och betraktades med misstro. Min far var vänsterman, men vad detta egentligen innebar har jag aldrig lyckats reda ut. Vi gick aldrig i kyrkan och vi läste böcker. Ett tag trodde jag att detta var skillnaden.
Kanske var det i stället att vi var egendomslösa.

Saxon var fredsvän, vegetarian och internationalist och byn räknade också in honom bland vänstermännen. Men jag minns inte ett ord om August Strindberg i Såningsmannen från den tiden.

Det var min mor som på kvällar och nätter - hon var sömmerska på dagarna -läste ut ett litet sockenbibliotek högt för oss ungar. Det var för det mesta jag som hämtade och lämnade hem böckerna, och jag är nästan säker på att Strindberg den tiden inte var representerad på sockenbiblioteket.

Mor läste Emeli Flygare-Carlén (hon var några år bosatt i min hemstad på den tiden), Topelius, Runeberg och Bertha von Suttner. Fältskärns berättelser och Ned med vapnen är de böcker jag minns bäst.

Banvakten blev min vän fast jag bara var en snorvalp och han en allvarlig och medelålders man. Också han läste högt för mig och lånade mig böcker när jag kunde läsa själv.
Inte förrän Strindberg dött började jag förstå att hans böcker var kända i byn -åtminstoe av någon eller några. När han dog och - som skvallret berättade - omvände sig på dödsbädden, då först upptäckte jag Strindberg.

Min by var anti-Strindbergsk. Han hade haft fel hela tiden och i alla sina böcker. Nu när han dog fick plötsligt alla hans belackare rätt. Tidigare hade han varit farlig för alla rättrogna med alla sina villoläror. Efter sin död blev han ett verksamt slagträ.
-Tänk att också han...också Strindberg...

Så sa många och nästan alla hade ingenting läst utan byggde sin fördömelse på hörsägen och skvaller. Också jag dömde. Jag tyckte det var fel att först och under många år skriva en massa böcker och sen ångra alltihop i sista stund. Också jag blev en liten aningslös antistrindbergare och det tog många år innan jag vågade eller ville läsa hans böcker.

Fem år efter Strindbergs bortgång började jag mitt arbete i fabriken. Då slutade jag också både med att läsa och sälja Såningsmannen. Jag var vuxen, så pass som en trettonårig barnunge kan vara det, och skulle försörja mig själv. Då fanns det inte tid eller plats för läsning.

Under tre öppnade jag inte en bok. Så kom jag in i arbetarrörelsen och då ställdes plötsligt helt andra fordringar på en ung människa. Fram till dess hade jag betraktat min tid på fabriken som ett tillfälligt olycksöde; en tid som i värsta fall skulle vara ett eller två år. Sen skulle jag byta arbete, bli bodbetjänt, banktjänsteman eller tecknare. Så där drömmer väl de flesta som har ett underbetalt, smutsigt och föraktat arbete.

I och med arbetarrörelsen fick dessa drömmar en annan vinkling. Det gällde inte längre att göra sig fri en och en utan alla tillsammans. Det var inte fråga om att byta jobb utan stanna kvar och befria arbetet från dess konstlade förnedring.

Då gällde det helt plötsligt solidaritet och kunskap och böckerna kom på nytt in i bilden. Allt det där skedde inte utan motstånd. Jag hade byns konservatism att bekämpa också inom mig själv och fick hoppa som en råbock över ett par decennier. Utan att ha läst en rad eller ens hört talas om Marx visste jag om sanningen i att ekonomiska system och produktionsformer präglar människorna. Det var ingen teoretisk visshet utan en erfarenhetsmässig; en sanning som jag upplevde in på bara kroppen.

Det blev mest broschyrernas tid några år. Jag läste hundratals små häften och sålde dem samtidigt så gott det gick. Det var bara så att jag aldrig riktigt orkade leva upp till de ideal som broschyrernas författare fordrade. Jag kände mig som en usel socialist och plågades av detta.

Så kom av en händelse Dostojevskij i min väg med Bröderna Karamasov. För den bokens skull slutade jag på matstället och levde på kaffe och bröd, men det var det värt. Bröderna Karamasov hjälpte mig över en besvärlig period. Det enda som förargade mig hos Dostojevsikij var de många franska orden, men ett lexikon och en svensk-fransk ordbok hjälpte mig mödosamt igenom.

I och med arbetarrörelsen kom också Strindberg tillbaka och pockade på uppmärksamhet. Ungefär som ungdomen har sina idoler i dag så hade jag mina då i början av tjugotalet Arbetarrörelsen den tiden kunde uppvisa en brokig samling av självlärda kvinnor och män, som samtidigt var förvånansvärt kunniga på skönlitteraturens område. Kata Dahlström, Fabian Månsson, Fredrik Ström, pastor Spak, Hinke Bergegren och många andra. Hinke hörde jag förresten hålla en litterär föreläsning.

Nästan alla talade mer eller mindre om Strindberg. Men jag lyssnade inte; jag förhärdade mig och valde min läsning bland de andra som nämndes: Hugo, Zola, Flammarion o.a.

Egentligen var det mer en slump än ett medvetet val. Dåtidens ungdom som inte hörde överklassen till fick ta vad som bjöds ut i billighetsserierna. Jag har alltid avundats de som fått läsa efter ett visst system eller någon sorts läroplan. Själv har jag genom hela mitt liv läst huller om buller och utan något system alls. Så här långt efteråt har jag förstått att själva bristen på metodik också kan ha sina fördelar.

Det var förresten inte så dåliga val som billighetsförlagen erbjöd; jämte de ovan nämnda fanns Hall Caine, Honoré de Balzac, Anatole France och Gustave Flaubert, som man kunde köpa inbundna för några kronor.

Dessutom började Axel Holmströms förlag att ge ut Upton Sinclairs första böcker och något senare också B. Traven. Det är överraskande men också symtomatiskt att särskilt Travens böcker läses med ett nytt intresse av dagens ungdom,

Peter Krapotkins Inbördes hjälp var den bok som vid sidan om Dostojevskijs Bröderna Karamasov hade den största betydelsen för mig, även om de båda var mycket olika. Tidigare hade jag också läst det mesta av Leo Tolstoy och gripits av hans spartanska livssyn.
Hans sätt att överge ett fusteliv och beblanda sig med de fattiga tilltalade mig mycket, och jag bildade någon gång i slutet av tjugotalet vårt lands första och förmodligen enda overallklubb efter amerikanskt mönster. Vi några stycken smålänningar gick klädda i arbetskläder också om helgdagarna.

För Tolstoy var det väl fråga om en idé; för oss gällde det rena tvånget. Vi hade inte råd att köpa några helgkläder, men det kändes skönt att drapera ett tvångsläge i Tolstoys idealitet.

Riktigt fri från Tolstoys inflytande blir jag nog aldrig och så som världen ser ut i dag där hälften av oss svälter och den andra hälften konsumerar de naturtillgångar som våra barnbarn och deras ätteläggar egentligen skulle leva av så får vi nog kallt räkna med ett sparsamt levnadssätt också i ett socialistiskt och fritt samhälle.

Den här artikeln skulle handla om Strindberg och än så länge har han ytligt sett bara förekommit sporadiskt. Det är inte så lyckat och jag känner det själv mycket besvärande, men på något sätt har han ändå alltid varit med och också befunnit sig i centrum. Det är bara mina egna kringelkrokar runt Strindberg jag har försökt beskriva.

När jag så äntligen en gång lyckades betvinga mitt miljöbetonade motstånd mot Strindberg, såbörjade jag oturligt nog med Röda rummet, kanske mest för att titeln tilltalade mig.
Jag blev fruktansvärt besviken.

Det var 1922. Vi hade just genomlevat krigs- och kristiden. Två år tidigare tjänade jag 1:12 i timman, men min inkomst sjönk på några korta månader till 35 öre därför att man sänkte lönerna i procenttal och beräknade på 1920 års topplöner. Arbetslösa kamrater drog i massor utmed landsvägarna och köerna utanför fabriksportarna var långa och tåliga. Ryssarna hade gjort sin revolution, Röda fackföreningsinternationalen var nybildad, och även i min by väntade några av oss på stora händelser både här hemma och ute i världen. Det tycktes som om också vi ute i periferin äntligen lyckats hinna i fatt utvecklingen.

Vid min första läsning av Röda rummet tyckte jag mig få bekräftelse på att byns dom över Strindberg var rättvis. I övrigt verkade miljön och konflikterna främmande och karikerade. Dessutom begrep jag långt ifrån allt och slutligen tyckte jag - må alla strindbergska entusiaster förlåta mig - att Röda rummet bitvis var mycket dåligt skriven.

Nu efteråt kan jag förstå att det var mindre fel på Röda rummet och mer på mig själv, men då kände jag mig mycket besviken. Avsnittet i slutet med omskrivningen av katekesens budord ställde jag i relation till "omvändelsen", och då tyckte jag att belackarna hade rätt.

Det enda i Röda rummet som jag kunde mobilisera ett större intresse för vid första läsningen var kapitlet där den radikala snickaren ger sin svidande åthutning när kvinnorna Falk och Homan kommer på besök. Den sortens falska barmhärtighet var lätt igenkännlig också i den miljö där jag växt upp.

Jag hade då bakom mig en rad av år inom arbetarrörelsen och hade ett visst mått av kunskap om socialismen och dess ekonomiska teorier. Inte så mycket teoretiskt inlärd, men desto mer självupplevd i en hård verklighet.

Räknar man med min miljö, min oförmåga att förstå storstadens livsvillkor samt de stora luckorna i mitt vetande, så är det inte svårt att förstå min reserverade hållning ifråga om Röda rummet.

Omedvetet låg förstås också byns allmänna fientlighet mot Strindberg som jag inte lyckats helt befria mig ifrån någonstans i en dunkel bakgrund. Jag var fortfarande en liten antistrindbergare även om jag försökte förneka det.

Det blev mycket annorlunda när jag läste Tjänstekvinnans son. Trots att tidsbild och miljö också där var mycket olik min, så blev den boken en överraskande och stor upplevelse.

Bäst tyckte jag om första delen där Johan ännu var ett barn. Det var mycket jag kände igen av egen erfarenhet. Klart är att det också fanns stora olikheter.

Om Tjänstekvinnans som växt upp i min miljö så hade han tillhört överklassen. Och mer än det, egentligen. Visst fanns det väl enstaka bönder i min by som hade piga och dräng, men någon dalkulla bland tjänstefolket hörde jag aldrig talas om.

Dessutom tyckte jag illa om Strindbergs ofta återkommande gliringar åt modern som "försörjd uppkomling", stammande från slavklassen. Slavblodet, som också Johan hade bekymmer med, tyckte jag var ett osolidariskt uttryck, som blev till motivation för felaktiga handlingar.

Att skyla över sina fel med hänvisning till en tidigare underdånighet och slavställning tyckte jag var ungefär det samma som att bekänna sin egen underlägsenhet.

Var det någon visshet jag nått fram till under mina många grå år i ett smutsigt och underbetalt men samhällsnyttigt arbete, så var det just motsatsen. Jag var i underläge, det är sant. Jag var på botten, men kände mig aldrig underlägsen. Det var min enda styrka och den var alldeles nödvändig.

I Tjänstekvinnans son kände jag direkt igen mig själv i ett par episoder. Förutom det där med tomrummet, smoriädersstövlarna och getlukten, som jag tidigare omnämnt, så var det historien med sakramenten. Johan äter oblater hos sin inackorderingsfamilj och förlorar tron på dess undergörande betydelse. Han befinner sig i dödesn närhet och mister rädsla och respekt.

Precis så var det för mig en gång. Jag bodde nära kyrkogården och mina enda lekkamrater var klockarens båda pojkar. Dödgrävare var ett mer använt namn på den tiden när en kyrkovaktmästare sysslade med lite av varje. (Han vaccinerade mig och alla andra ungar mot kopporna). Klockarens fru bakade oblater och vi pojkar fick äta så mycket vi ville. Det var svårt att se någonting överjordiskt i den ceremonin efteråt. Vi drack av kyrkvinet också i all hemlighet och fyllde på med vanligt vatten för att inte bli upptäckta.

Kyrkogården var vår lekplats och när klockaren grävde nya gravar hittade vi allehanda rester att leka med.

Vad som främst tilltalade mig vid en första läsning av Tjänstekvinnans son var Strindbergs hänsynslösa uppriktighet: villigheten att avslöja sig själv är nästan obarmhärtig i den boken. Jag tror att han skrev åtminstone tidvis i något slags rus, där själva skrivandet överrumplade honom med en sanningslidelse över det normala. I ensamhet och tillsammans med penna och papper tog han inte hänsyn till någonting annat än diktarens krav på uppriktighet.

Strindberg hade ett diktarbehov att gå till grunden utan hänsyn till andra, men också utan misskund med sig själv. Kanske kan många av de tvära kastningarna i det strindbergska författarskapet förklaras med att han skrev i ett febrigt, affekterat tillstånd, och att detta någon gång kom i ett slags motsatsförhållande mot hans egentliga karaktärsegenskaper.

Den bedömningen är vad jag kan tänka mig nu i dag som pensionär och efter att i många år ha läst och läst om Strindberg. Det har gått många år nu sedan det där att läsa eller inte läsa Strindberg var ett problem för mig. Åtskilligt har väl också klarnat genom åren. Det rykte jag som tonåring tvingades lyssna till och som jag då uppfattade som skrämmande har bleknat eller fått andra proportioner.

Felet var att jag åren efter Strindbergs död byggde min uppfattning på hörsägen och en förklarlig oförmåga att iaktta tidskillnader och sammanhang.

Till en början inbillade jag mig att Strindberg i hela sitt liv bullrade mot religionen, hädade och förbannade, för att till allra sist förneka allt han skrivit. Betvingar man ryktet och i stället söker sig till källorna så möter vi en Strindberg som de troende i isolerade citat kan använda sig av genom nästan hela hans produktion. För de religiösa är Strindberg fortfarande och åtminstore bitvis en kämpe för religionen; för tvivlarna är han en tidlös Tomas och för "elittänkarna" är han titanen i en ond värld.

Det finns förstås också en enighet kring Strindberg, eller åtminstone en kompakt majoritet: han var en genial författare som fortfarande är aktuell och som kommer att förbli läst och omstridd.

Hur betydande August Strindberg egentligen var som författare upptäckte jag först när jag hade kommit fram till En dåres försvarstal. Den boken har många tyckt om och tyckt väldigt olika. Så gjorde förresten också författaren själv tidvis. Och säkert kan man ha centrala invändningar att göra, inte minst så här långt efteråt, men för mig har En dåres försvarstal än i dag kvar en upptäckarlyster, som bara förtätas vid en omläsning. I den boken upptäckte jag för första gången Strindbergs stil- och språkkänsla; hans grundlighet och hans kunskaps gigantiska bredd.

Och ändå lär väl just den boken inte sprida mycket ljus över den idag intressanta frågeställningen, som jag tror många söker efter svar på: Hur ställer sig dagens radikaler till Strindberg. Vad kan han eller kommer han att betyda för de ungdomar som i nuet söker socialistiska alternativ till det sjuka samhälle vi lever i?

Själv kan jag inte svara på den frågan. Jag är för gammal och om man försöker svara på andras vägnar så blir det nästan alltid snett. Särskilt när gapet spänner över några generationer.

Av bl.a. den anledningen ska jag inskränka mig till att redovisa några egna små funderingar, och jag vet inget bättre sätt än att hänvisa till Strindbergs egen uppmaning i Tjänstekvinnans son. Den boken var ett försök till bokslut - den spände ju också över många år av Strindbergs liv - i varje fall var det ett av bokens huvudsyften. Här uppmanar han själv sina läsare att sortera skärvorna och ställer samtidigt frågan: Är de (böckerna) giltiga mer än 5 eller 10 år?

Om man räknar från Strindbergs död 1912 så har de fem eller tio åren, som författaren tydligen själv räknade som en lämplig giltighetstid, utökats till över sextio år. Och mer än så egentligen, för många av de än i dag väsentliga böckerna skrevs långt tidigare. Och ska man bedöma giltighetsgraden efter det intresse för Strindberg som sena tider uppvisar, så är hans aktualitet större än någonsin.

Hur aktuell Strindberg är eller kan bli för ungdomen av i dag eller i morgon kan jag
inte sia om; det borde väl om något vara en läcker uppgift för den nya litteraturforskningen. Själv kan jag inte gå in på någon kylig analys utan bara redovisa rent personliga tycken, som kanske har mycket lite med forskning att göra och desto mer med känslostämningar.

En sak tror jag mig dock veta tämligen säkert: den ungdom som i dag upptäcker Strindberg behöver inte beträda de räddhågade och miljöbetingade slingervägar som jag fick vandra på en gång. Och sett på det sättet har tiden också lite grann hunnit i fatt Strindbergs djärvaste programförklaringar och revolutionära utopier.

Strindbergs sammanfattning i Tjänstekvinnans son där han siade om en framtida utveckling hör i mycket framtiden till också i denna sena timme. Och ungdomen hör också till framtiden.

Stå upp du, tvivlare, slå spelet i kras,

här duger ej längre på vers att leka,

och när de knotiga påkar dras

då får du ej mera tveka!

Och slår du blindvis, och slår i sten

slå om igen tills du träffar målet,

och hugger du dig i ditt eget ben,

så är det ej mer än du tålét.

Det citatet ur Sömngångarnätter bevarar en situationsaktualitet in i våra dagar och in i framtiden.

När Strindberg skrev sina våldsamt kritiska och än idag oöverträffade ironier i Det nya riket ansåg hans samtid att utveckling består i att lära det onyttiga, och att bildning är att kunna vad andra inte kunna. Den tiden kunde en person som visste när Karl XIII dog inte låta sina barn leka med de barn vars föräldrar inte visste när Karl XII dog.

Det mesta som har skett sen dess är - om man ser i stort - att Karl Xll fallit i glömska. Annars har vi kvar mycket av det kastväsen, den skråmentalitet, den uppspaltning av människorna i föraktade och oföraktade, som Strindberg gisslar i Det nya riket.

Samlar man ihop skärvorna så som Strindberg själv föreslog, så kan man nog också i morgon betrakta mycket i hans böcker som den sorts utopier utan vilka framtiden inte är möjlig. Strindberg var skarpögdare och såg längre än de flesta, hans synskärpa uppenbarade bilder som inte hans samtida kunde se, och när dåtiden konfronterades med detta nya så irriterades de i sina vanda cirklar. Många var och blev aldrig mer än söndagsradikaler, och när Strindberg sökte sig ut i vardagen uppstod slitningar och komplikationer.

Betraktar man frihet åt alla som ett söndagsnöje så blir det besvärligt om det ställs andra krav.

Förr och nu 1988 sid 19-27