Att det nu pågående kriget drar rent gigantiska kostnader, står ju över all diskussion. Krigets vansinne illustreras kanske lättfattligast just genom att överblicka dess förstörelseförmåga, dess "konsumtionskapacitet". Lägger man därtill, att de stridande sällan eller aldrig nå sitt krigiska syftemål, måste man konstatera - som vi så många gånger tidigare gjort att krig är den sämsta lösningen av tidens problem, eller ingen lösning alls.

Doktor Goebbels konstaterade för någon tid sedan, att Tyskland och tyskarna strida för ett rikligare frukost- och middagsbord, men när man betraktar den förstörelse av materiella värden, som kriget för med sig, så förstår man, att dylika deklarationer äro fullkomligt vansinniga. Detta krig kommer inte att skapa några rikligare matbord åt något folk alls, och frågan är väl, om inte det kommer att ruinera hela världen.

Ur detta krig, ur ruinerna från en sönderbombad värld, komma folken att resa sig oerhört fattiga. Säkert kommer en betydande standardsänkning att vara oundviklig. Detta gäller givetvis alla länder - även dem, som inte varit direkt indragna i kriget. Överallt hålla de olika staterna på att försämra sin ekonomiska ställning; överallt drages man med ständigt växande statsskulder. Kriget eller beredskapen slukar allt mer och mer av folkens och staternas inkomster och allt trängre och trängre blir det för den fredliga konsumtionen och nyttoproduktionen. Expansionen på näringslivets område har stagnerat och den enskildes nyttokonsumtion minskas, i samma tempo som krigsutgifterna och förstörelseproduktionen ökas.

Givetvis för också kriget med sig en mängd utgifter även på icke-krigiska områden. Hela det komplex av bestämmelser och ransoneringar, som vi här i landet få dragas med, är ju orsakat av kriget och åsamkar vårt land icke obetydliga utgifter.

Ur en artikel i "Kooperatören" rubricerad "Staternas finanser under kriget" och skriven av Sven G. Strand tillåta vi oss citera följande:

"En faktor, som gjort det svårt att nedskära de totala civila utgifterna, har varit ökningen av statsskuldernas räntor, även om statslånen i regel kunnat erhållas med relativt låg ränta.
I Storbritannien ökade t. ex. den statliga räntebördan från 217 milj. pund 1938/39 till 230 milj. 1940/41 och i Förenta staterna från 940 milj. dollar 1938/39 till 1,070 milj. 1940/41. Den tyska statsräntan har för 1941/42 beräknats uppgå till 2,900 miljoner mark.

I de krigförande länderna ha de militära utgifterna utgjort den alldeles övervägande delen av totalbudgeten. I Storbritannien och Tyskland var proportionen 1940/41 över 80 %, i Japan 70 % och i Kanada 63 %. Även i Förenta staterna uppgingo de militära utgifterna redan 1940/41 till 50 % av totalbudgeten."

Artikelförfattaren fortsätter:

"För att bedöma ett lands krigsansträngningar brukar man ange de militära utgifterna i procent av den beräknade nationalinkomsten. Man kan också använda en per capita-beräkning. Göras sedan jämförelser mellan olika länder på denna basis, måste de åtföljas av vissa reservationer. Olika länder beräkna nationalinkomsten på olika sätt. Detsamma gäller de militära utgifterna. Trots dessa brister ha sådana jämförelser stort intresse, när man vill ha en måttstock på krigets ekonomiska inverkan på samhället och den enskilde."

Nationalinkomst och militära utgifter i amerikanska dollar. April 1940-mars 1941

Så långt ha vi tillåtit oss citera Sven G. Strands artikel, och dessa sifferuppgifter visa tydligt och klart, att världen är i färd med att förinta sig själv. Här raseras enorma värden och naturtillgångar och framtidens generationer komma att i långliga tider få lida för nuets vansinne och förstöringslusta. För varje dag, ja för varje timma som går slukar kriget väldiga summor.

Givetvis kan man också i viss mån göra sig en föreställning om vem eller vilka, som komma att gå som segrare ur detta krig, då det väl i det långa loppet är just de ekonomiska resurserna, som bli de utslagsgivande, men det är just nu inte denna sak, som intresserar oss, utan i stället vilka, som skola betala krigskostnaderna. Alldeles självfallet drar det nu pågående kriget stora växlar även på framtiden och den kapitalistiska världen kommer att vara skuldsatt upp över öronen, när kriget en gång är slut.

Vi se redan nu, att varje nation i hela världen - även den som inte är direkt engagerad i kriget - åsamkar sig ständigt växande statsskulder. Vad som ur arbetaresynpunkt är en synnerligen intressant fråga, är följaktligen, huruvida dessa statsskulder skola behandlas efter kapitalistiskt mönster även efter kriget. I så fall kommer detta i sin tur att innebära, att det til syvende og sidst blir de arbetande massorna, som få betala hela krigskostnaden.

Redan nu finnes det kapitalister och kapitalistiska koncerner, som hösta in profitens mångfald som en följd av kriget. För dessa är -kriget en direkt rikedomskälla. De ha placerat sitt kapital i kriget och räkna nu med vinst och hög vinst - på dessa placeringar. De av staterna upplånade miljardbeloppen förräntas nu, och det torde vara en allmän och utbredd uppfattning, att så skall förfaras även i fortsättningen - även efter kriget. Kommer världen att följa den linjen, så innebär det, att kapitalisternas kapitalplacering i detta sista världskrig varit en lönande affär, precis som det har varit förut eller som det var under förra världskriget. Men det innebär givetvis också, att de olika staterna få dragas med så gigantiska skulder för framtiden, att man väl knappast kan räkna med en likvidering, innan nästa världskrig kommer.

Det finns ju också ett annat sätt, på vilket man söker nå en lösning av denna fråga, d v s. samma sätt som man använde sig av vid förra världskrigets slut, nämligen att låta den förlorande parten betala krigsskulderna. Men inte heller den utvägen löser problemet - förra gången skapade det enbart irritation, hat och nya krigsorsaker - och denna gången kommer det att bli än ohjälpligare, därför att det nu rör sig om betydligt mera fantastiska summor och värden. Frågan är väl också, om det inte här rör sig om så gigantiska belopp, att en lösning enligt vedertagen kapitalistisk regi rent av är matematiskt utesluten. Frågan är väl, om ens de olika bundsförvanterna själva sinsemellan kunna få klarhet och reda i sina finanser. England och Amerika till exempel ha under sina gemensamma krigsansträngningar så intimt kopplat samman sina ekonomiska transaktioner, att en uppgörelse i enlighet med vanliga begrepp troligen är omöjlig att åstadkomma. Här måste alltså på något sätt skapas en överenskommelse, som jämnar ut eller slätar över krigsskulderna, åtminstone så långt det gäller den segrande parten. Kriget har skapat ett kuriöst och - så långt det gäller de allierade makterna - universellt produktionssystem, och frågan är, om den kommande freden är i stånd att slita dessa industriella band.

Naturligtvis innebär detta i och för sig en fördel, om man betraktar problemet ur internationalistisk synvinkel. Det är alltid ett steg i rätt riktning i en värld, som för länge sedan borde organiserats internationellt och universellt. För oss är emellertid den viktigaste frågan den, hur den kommande freden och de som skola behärska denna fredsuppgörelse, vilja lösa krigskostnadernas problem.
Det har visserligen redan nu då och då kastats fram vissa tankegångar beträffande fredens organisering; vi tänka på Churchills tal om en värld, där social rättvisa är rådande och Roosevelts yttrande om "bröd och frihet", men man får antagligen inte ta dylika påståenden allt för allvarligt, framkastade som de voro i en tid, då kriget rasade som värst och det gällde att till varje pris behålla. sympatierna hos världens folk. Frånsett dylika ganska svävande .och abstrakta uttalanden, har man just inte djuppejlat denna viktiga fråga. .

Från borgerligt håll är man väl i stort sett överens om, att freden också måste innebära en återgång till det gamla och att, vad som än sker, det kapitalistiska produktionssystemet skall bibehållas som förut, frånsett kanske att det gives en vidare ram och får större utbrednIng. Detta i sin tur måste då innebära, att de olika staterna även efter detta krig skulle fortsätta att betala krigsvinsterna till kapitalisterna. Därmed har man också vältrat över världens återuppbyggande på proletariatet. Samtidigt har man också lagt grunden för nya krig. Med hänsyn tagen till den nuvarande aktuella situationen är det därför för arbetareklassen världen över just nu den allra viktigaste frågan, vilka som skola kontrollera den kommande freden.

1914 förefanns det vissa förutsättningar för den internationella arbetarrörelsen att hindra kriget. Den. utnyttjade inte denna möjlighet och vi skola inte i detta sammanhang diskutera, varför det gick som det gick. Tack vare fascismens genombrott i en del länder fanns väl knappast denna förutsättning för arbetarklassens vidkommande vid den tidpunkt, då det nu pågående kriget bröt ut. Vi kunna beklaga detta förhållande, stort mera ha vi inte möjligheter till just nu, men detta beklagande får naturligtvis inte innebära ett erkännande av, att den internationella arbetarrörelsen under vissa betingelser inte kan hindra ett krig. Tvärtom innebär ett dylikt konstaterande, att en internationell socialism är den enda faktor, som kan förhindra ett krig, om bara denna socialistiska maktfaktor är rätt organiserad. Att den socialistiska arbetarrörelsen under en viss tidsepok svikit sina traditioner och ställt sig på nationalismens och krigsaktivismens grund, behöver naturligtvis inte alls innebära någon mindervärdighetsdeklaration. Äro vi alltså ense om, att den internationella arbetarrörelsen svikit sin socialistiska uppgift då den inte förhindrade kriget, så konstatera vi endast, att misslyckandet den gången inte får upprepas.

Ha vi misslyckats med att stoppa kriget, så ger detta oss emellertid ännu större anledning att lyckas, när det gäller att organisera freden. Här har den socialistiska arbetarvärlden en chans att reparera gångna försunnnelser genom att åstadkomma ett system, som garanterar freden för framtiden. Garanterar denna fred på ett långt tidigare stadium, än när krigsfaran redan hänger i luften och soldatmiljonerna stå färdiga att drabba samman på nytt.

Och ett sådant ingripande från arbetarehåll kan inte innebära någonting annat än en fred i socialistisk anda. Vad som redan är skövlat och förstört kunna vi inte reparera. De väldiga vården, som kriget slukat, äro förverkade och den fattigdom, som förstörelsen redan har åsamkat världen, måste vi också räkna med som ett faktum, men därifrån och till att åter gå med på ett "uppbyggande" i kapitalistisk regi är steget långt och onödigt.

Blicka vi ut över världen, sådan den ter sig i dag, så finna vi, att den socialistiska arbetarrörelsen - som en följd av felaktig taktik och uppbyggnad - saknar både organisatoriskt och ideologiskt underlag att stoppa förödelsen och av ett nationellt krig skapa en social revolution. Detta sorgliga förhållande har man endast att konstatera, men det får naturligtvis inte ge någon anledning till att kasta yxan i sjön. För oss frihetliga socialister kunna förhållandena i dag endast framkalla bitterhet, men aldrig pessimism. Vi ha nämligen för länge sedan varit klara över, att arbetarerörelsens politisering och allmänna förflackning måste leda till en oerhörd inkompetens, och det är denna inkompetens vi just nu leva mitt uppe i.

Det återstår inte så mycket av den en gång så stolta och mäktiga internationella arbetarrörelsen; men den del som återstår måste arbeta vidare och i rätt riktning qch.den bör kunna göra detta med betydligt mera klarsyn och konsekvens. Händelseutvecklingen har i blixtbelysning visat upp för folken, vilka vägar som inte leda till målet, till socialism och fred, och det borde därför vara så mycket lättare att den här gången välja de riktiga vägarna och metoderna.

Genom hela den borgerliga världen - och dit räkna vi också socialdemokratin - går i dag en allt mer förtätad önskan att även efter detta krig konservera det kapitalistiska utsugningssystemet. Den privata, äganderätten till produktionsmedlen är för denna ett oantastbart privilegium. Profitsystemet måste hållas i helgd till varje pris. Det är ,en nödvändighetsuppgift för alla klarseende socialister att söka delgiva folken, vad detta i realiteten kommer att innebära. Det kommer att betyda en oerhörd utsugning av kommande generationers arbete, bara därför att kapitalets räntabilitet och profit även i fortsättningen skall kunna upprätthållas.

Vi veta redan nu, att detta krig har till syfte att fascistisera världen. Det var de nazistiska och fascistiska staterna, som vore krigsanstiftare, och avsikten var att först nazifiera Europa och sedan hela världen. Av allt att döma kommer man inte att nå detta mål, därför att de totalitära staterna komma att förlora kriget. (Ett noggrant studium av sifferuppsättningen här ovan ger belägg för ett dylikt kategoriskt konstaterande.) Detta innebär emellertid ingalunda, att demokratins seger med nödvändighet medför fortsatt eller ökad demokrati. Reformismens statsbejakande och halvtotalitära inställning ger redan nu en aning om, att starka krafter äro i verksamhet även inom demokratierna för att realisera ett totalitärt tillstånd. Därtill kommer kapitalismens alltid likartade ansträngning att konservera utsugningens system.

Gentemot alla dessa paroller, fascistiska, kapitalistiska och reformistiska, böra, och måste de socialistiska, organisationerna ställa egna fredsmål; de måste draga lärdom ur alla föregående missgrepp och äntligen komma med ett självständigt och socialistiskt program för världens återuppbyggande. Det talas så mycket om, att vi gå svåra tider till mötes, och detta tal är naturligtvis mer än berättigat, men det finns dock ingen anledning att anlägga allt för pessimistiska synpunkter på framtiden. Precis som freden måste komma en gång, precis i lika hög grad borde man vara berättigad att räkna med en viss förnuftsåterhämtning, när kriget väl är slut. Är inte i själva verket hela denna statsförgudning och totalismtillbedjan någonting, som har kommit med kriget! Är det så, har man inte då all anledning ifrågasätta och hoppas, att delma makttillbedjan också försvinner med samma krig! Kommer inte måhända reagensen mot kriget, hatet mot massmördandet, också att föra med sig ovilja och reagens mot just den totalitära ide, ur vilken kriget framsprang? Är det förmätet att förutsätta, att freden också för med sig större krav på frihet? Hur som helst, även om det stundar vargatider, så måste den socialistiskt medvetna delen av arbetarklassen ha klara positioner för att när kriget är slut kunna samla folken till kamp för ett socialistiskt och fredligt produktionssystem.

Syndikalismen 1942, 153-156