Mänskligheten håller så smått på att brutaliseras. Kanske är detta ingenting nytt, men det blir så skrämmande tydligt med tiden - nu när vi lyckats rationalisera allt - också brutaliteten...
Det arv vi alla fått från kriget är föraktet för människan, för människovärdet. Vi har vant oss vid det massmord som krig innebär. Blodet klibbar vid oss alla men vi märker det knappast längre. Vi vänjer oss också vid klibbigheten med den läraktiga likgiltighet som tydligen är ett markant drag i den mänskliga naturen.

Rapporterna utifrån världen - från Spanien och annorstädes - stör oss inte som förr; också de känslosamma av oss har fått huden garvad genom år och terror. De som låg i sömnlös förtvivlan den gången Sacco och Vanzettis heroiska frihetskamp knäcktes av brutala maktintressen har väl också lärt sig något av det hårda livets läxa.
Kanske skänker vi de pinade människorna, de terroriserade frihetskämparna, de oskyldigt dödsdömda en ilande och skamsen tanke innan vi gäspar oss till sömns och belåtet drömmer om ålderdomspensioner och nationell förträfflighet.

Och ändå... Denna loja likgiltighet är ingenting annat än bit för bit rena självmordet; det hjälper inte att blunda, inte hålla för öronen för att slippa domarnas förskräckliga budskap. Det är trots allt människan som hänges i galgarna - en liten bit av oss själva - av dej och mig och oss alla; av människan och mänskligheten.

Det är vår civilisation, vår sparsamt förekommande och mödosamt erövrade kultur, vår egen och andras framtid vi tigande ser flagas bort och förintas medan barbariet befäster sin maktställning och vi själva gömmer vår vanmakts ångest under en mask av likgiltighet.

En gång gav Spaniens folk ett stolt kamplöfte. Vi trodde på dem, väntade och hoppades. Vi hade upplevt Mussolini och Hitler; sett hur folk med stolta traditioner böjt sig för de blottade knivarnas argument. Men Spaniens folk tog upp kampen. Namn som Barcelona och Madrid glömmer vi inte i första taget. Det är minnen som blossar upp i vårt medvetande då och då; anklagande minnen som vi inte kan komma ifrån; inte så länge vår sak är mänsklighetens sak och vårt mål friheten.
Vi glömde väl aldrig de namnen - de stunderna. Men vi gömde dem djupt innanför vår konstlade vanmakt och blundade för verkligheten.
Det fanns som andra-som hade bättre minne gömde sig eller glömde. V i var inernationais- de antionalister.På vår fana stod att världen är vårt fält; att människan var människa var hon än bodde. På deras stod att deras folk var herrefolket framför andra. Vi hade en symbol: proletärer i alla länder, förenen eder; på deras var ett spöknippe och ett hakkors.

Vi gömde oss - vi som borde handlat; gömde oss bakom nationalism och belåten avståndstrygghet. Men de andra - de som var nationalister - de gömde sig inte. De handlade och vann - vi gömde oss och förlorade.

Det var inte bara Barcelona och Madrid inte bara Spanien vi förlorade. Det var inte bara kamraterna vi förlorade. De människor som Franco och Hitler och Mussolini mördade.
Vi förlorade nästan allt: vår egen livssyn, vår ide, vår tradition.
Detta är vår eviga skam att vi som borde hjälpt inte orkade, hjälpa. . .
Den ynkliga sanningen är att vi var för fega, för slöa, för mätta att ge våra stridande kamrater i Spanien det stöd de hade rätt att fordra av oss.

Den gången lyckades det oss nästan att både gömma och glömma. Det gällde ju bara några miljoner på Iberiska halvön - spanjorerna var ju ändå inte hela världen och vi kunde fortsätta att posera med vår söndagsskoleinternationalism som förr under de lyckliga dagarna. Men kampen fortsatte. Spöknippen och hakkors planterades ut lite varstans i världen och slutligen.kom kriget. Demokratins krig mot diktaturen. Då blev vi äntligen internationalister, inte av fri vilja, utav av tvång. Vi svor att utrota fascismen från den här planeten. Och de mäktiga lovade människorna en värld fri från nöd och fruktan.

De som räddat sig undan det spanska bödelsväldet slogs de också för demokraternas sak;
Och de som stannat kvar kämpade underjordiskt och bidade sin tid. Det fanns ingen gräns för allt herrarna lovade den gången. Framtiden skulle bli så ljus och löftesrik bara nazismen likviderats. . .
Men också de maktutrustade har lätt att glömma. . .Än en gång blev det spanjorerna som glömdes bort. Man glömde att det fanns en Franco i Spanien. och att kriget gällt en utrotningskamp mot diktaturen. Man glömde att tortyr och terror fortfarande höll de spanska demokraterna gastkramade. Eller kanske glömde man ingenting.. . man bara blundade.

Världens regeringar måste i dag placeras på de anklagades bänk, när världssamvetet ska göra domslut i denna sak. Det är tråkigt men man kommer inte undan den sanningen.

Men inte bara regeringarna - folken som tigande sanktionerar behandlingen av de spanska frihetskämparna kan inte heller smita undan sitt ansvar.

Till dem so mi dag länkar världens öden- samma människor som under kriget skrev de mänskliga rättigheternas storordiga proklomatiom- till dem har vi nu anledning att ställa frågan: Räknade ni inte med spanjorerna när ni talade om människornas frihet? Räknade ni inte med Franco när ni talade om att fascismen skulle likvideras? Hyser ni den uppfattningen att spanjoreran är en människoart vid sidan om, som kan hanteras hur som helst? Trodde ni, att de spanska frihetskämparna kunde känna sig fria från nöd och fria från fruktan när de dinglar i Francos galgar eller pinas i de spanska fängelserna? Vill ni ha en sorts demokrati för er själva och en annan för spanjorerna? Är den trygghet ni lovade oss en trygghet efter livet i jämerdalen- fär spanjorernas vidkommande?Eller varför tillåter ni de spanska fascismen att i ostört lugn mörda demokrater?

Vill inte regeringarna lystra måste vi söka tvinga dem. Söka oss bort från resolutionernas frasmakeri och bakom de feta orden hitta ett framkomligt handlingsprogram.Kan vi inte göra det för spanjorernas skull, för kamratskapets, demokratins och internationalismens skull, så må vi då i alla fall mäkta en handling för vår egens skull.

För detta är slutligen sanningen: den tjänst vi idag kan göra de förföljda spanjorerna, är innerst en tjänst åt oss själva. Mänskligheten har inte råd med någon ny åderlåtning; det har runnit alldeles för mycket broderblod redan och blodbrist är en allvarlig sjukdom också när det gäller samhällskroppen.

Kan vi inte åstadkomma annat, så låt åtminstone vår egen självbefarelsedrift göra klart för oss att spaniens sak är vår sak. Den självätningsprocess som likt benröta sprider sig över världen kan inte botas utan operation. Vi vet alla var rötan sitter och dess orsak. Låt oss då äntligen besinna. för vår egens skull- att för varje gång vi sviker spanska folkets kamp mot fascismen- sviker vi också vår egen sak; vår egen möjlighet att leva i en värld fri från nöd och fruktan.

Syndikalismen 1948 sid. 164-166