Den stora ryska arbetanevolutionen 1917 var upptakten till en ny och socialistisk aktivitet inom all världens arbetarörelse. Ryska folkets envetna revolutionära strid entusiasmerade massor av andra krigströtta folk och spred optimism inom den av världskriget söndrade arbetarrörelsen.
Ryska revolutionen var en gigantisk historisk företeelse, en kraftmätning som aldrig tidigare varit skådad. Det var folket, som gick till strid mot förtryck och utsugning; det var fattigklassen, som sprängde sina bojor; det var en mäktig manifestation av vad arbetarklassen kan uträtta, när den verkligen vill. I sitt första skede betydde också ryska revolutionen en helomvändning inom ryskt samhällsliv. Makten som förut varit koncentrerad hos tsaren eller tsaren närstående kretsar - splittrades nu ut i hundratusentals stads- och bysovjet. Folket, som under så många år trälat under tsardynastien, fann sig plötsligt fritt att självt avgöra sina angelägenheter. Intet under alltså, att hela världsproletariatet höll andan av förväntning och hänförelse.

Första avsteget var bolsjevikernas övertagande av makten under den falska etiketten: proletariatets diktatur. Denna diktatur blev en diktatur över arbetarna av det till antalet lilla kommunistiska partiet. Det blev en diktatur, som till sitt väsen och reellt sett också till sitt syfte var främmande för all verklig socialism. Det blev ett ofrihetens tillstånd, som på visst sätt knöt an till det gamla tsaristiska systemet.
De frihetliga socialisterna varnade redan den gången för "proletariatets diktatur", men världens arbetarmassor fortsatte med sin tro och tillit till Sovjetunionen. I allmänhet drog man väl den konklusionen, att denna diktatur endast skulle vara av tillfällig natur. Diktaturen skulle riktas mot den kontrarevolutionära faran och inte mot något annat håll. De ryska kommunisterna utnyttjade själva flitigt den uppfattningen som en propagandatillgång, att diktaturen skulle sluta i en snar övergång till federalism och folkstyre, så snart in- och utrikespolitiska förhållanden stabiliserats.

:Felet var, att man into tog med i beräkningen, att maktens koncentrering hos en liten grupp människor skapade fram precis samma maktbegär och maktmissbruk som hos förutvarande maktutövare.

Bolsjevismen byggde sin uppfattning och sin världspolitiska inställning på tanken om världsrevolution. Denna världsrevolution berodde emellertid bland annat av, om världens arbetare hade förtroende till det ryska systemet och den ryska regimen. I allmänhet var man av den nppfattningen, att Ryssland med sitt nya produktionssystem skulle bli symbolen för alla socialistiska ansträngningar i alla världens hörn. Ryssland skulle bli föregångslandet, det socialistiska experimentalfältet, ur vars erfarenhet andra länders arbetare skulle kunna hämta stimulans och argument för revolutionär och frihetlig strävan. Men den bolsjevikiska regimen svek sin uppgift som socialistisk ledstjärna och vägvisare.

Vad vi vilja ha fastslaget är i korthet följande: Ryska revolutionen byggde på en internationell fortsättning. Den fordrade solidaritet av världens arbetare, vilket också var riktigt. Men förutsättningen för att denna solidaritet skulle ge resultat var, att utvecklingen i Ryssland gick mot socialismen. Men den gick mot statskapitalism. Vi tro därför, att om ryska folket undsluppit den bolsjevikiska diktaturen med alla dess följder, om det i stället utbyggt sitt råds- och sovjetsystem och skapat ett demokratiskt och decentralistiskt system, då hade sympatierna och solidaritetsyttringarna bland övriga länders arbetare tagit sig helt andra och betydligt mäktigare uttryck.

Men Ryssland valde den andra vägen. Den internationella attityden blev så småningom till rent nationell. Sovjets internationella förbindelser urartade till internationella intressesektioner - inte för internationell revolution utan för rysk utrikespolitik.

Hade Ryssland fasthållit vid sitt socialistiska program, så som det formades under revolutionsdagarna, och upprätthållit en rent proletär kontakt med den övriga arbetarrörelsen, så hade säkerligen mycket av vad som sedan timalt kunnat undvikas eller ersättas med händelser, som för socialismen blivit positiva och framstegsbefrämjande.

Men genom hela denna avveckling under mera än tjugo år, kan man spåra själva ursprunget:
bolsjevikernas övertagande av makten. Som alla veta, representerade bolsjevikerna en försvinnande minoritet bland det ryska folket. Följaktligen - om denna minoritet önskade behålla sin maktställning - måste det diktatur till, diktatur, inte endast mot eventuell kontrarevolution utan också över massan, som av "eliten" skall ledas i den enda rätta riktningen. Men diktaturen för med sig en massa andra olägenheter, som inte kunna undvikas, som äro organiska delar av diktaturens system, även om denna skyltar med aldrig så röd färg. Den lilla minoriteten måste till sitt förfogande ha en skyddskår, som dels skyddar minoriteten mot massans onåd och dels genom terror och förföljelse driver folket i vall på de ängar, som denna minoritet anser vara de riktiga eller förenliga med eget intresse. .

Som en följd av dessa behov skapades alltså dels den röda tjekan, dels den röda armen. Genom tillkomsten av den röda armen hade Ryssland åter gjort ett viktigt avsteg från sin socialistiska ursprunglighet, frångått en princip av fundamental betydelse. Visserligen hade arbetarrörelsen även förut accepterat arbetarbeväpningen, men från denna och till militarism - den må kallas röd eller ha vilken färg som helst - är steget både ödesdigert och långt. Det torde vara riktigt, att arbetarbeväpning är logisk, när det gäller att söka gardera sig mot kontrarevolutionära stämplingar, men en militär formation, en yrkeskår, kan aldrig stå i tjänst hos folket, aldrig föra folkets och frihetens talan. En militär yrkeskår blir en självständig makt, ett egetintresse, vars mål är att säkra den egna kårens makt och myndighet.

En maktfull militarism måste medföra ett maktlöst folk. Däremot äro militära yrkeskårer nödvändiga för en diktatur. Minoriteten måste ha till sitt förfogande en militärformation, som alltid är redo att försvara dess intressen och slå ned alla upprorsförsök. I och med skapandet av den "röda armen" var alltså det andra väsentliga steget taget från socialism och internationalism mot nationalismen.

Steg för steg anträdde så Ryssland vägen tillbaka från socialismen. Ännu sökte man väl upprätthålla kontakten med proletariatet, men vägen till förbindelser med kapitalistiska stater, vilka man förut riktigt karakteriserat som reaktionens fästen, anträddes. Sovjetunionen kastade slutligen alla betänkligheter och anslöt sig till Nationernas förbund - denna illustra sammanslutning, som förut av ryska ironiker klassificerats som "kanonernas förbund". Ryssland tog säte och stämma bland "rövarnas och banditernas förbund", som det också kallats. Kontakten blev sämre och sämre med världens arbetare, ju mera man växte sig in i den kapitalistiska internationalismens intrigspel.

Så kom då slutligen den omskrutna folkfrontsideologien, närmast som en följd av nazismens seger i Tyskland. Nu gällde det kamp mot nazism och fascism i första hand oeh i den kampen gällde det att alliera sig med vem som helst. För första gången tog man här avstånd från iden om klasskampen och satte i dess ställe samarbetet med den borgerliga världen för kamp mot fascismen. Denna inställning förde visserligen Ryssland närmare socialdemokratins internationella sektioner, vilka ju redan länge arbetat inom "folkfronten", men den skapade i stället en oerhörd förvirring inom den del av arbetarrörelsen, som ännu bekänt sig till revolutionära ideal. Det smakade bittert att sluta fostbrödralag med dem, vilka man strax förut titulerat dödsfiender och parasiter, särskilt när denna kovändning fick göras på bekostnad av det egna sunda förnuftet. De trogna skarorna glesnade också mer och mer. Kvar stodo knappast andra än de, som sedan länge accepterat principen att tänka i "koncentrationspunkter" .

Slag i slag kom sedan den ena överraskningen efter den andra. I början utgjorde Tysklands aggressionspolitik, dess" Anschluss" och våldsannekteringar en källa till mycken oro inom ledande kretsar i Ryssland. Alliansen med Hitler kom som en fullständig överraskning för även de allra trognaste kommunister, och reaktionen kom som en fruktansvärd manspillan. Överfallskriget på Finland fullföljde händelseutvecklingen.

Nu befinner sig Ryssland invecklat i en fruktansvärd och blodig drabbning med Tyskland.
De gamla dödsfienderna och de nya vännerna ha åter blivit dödsfiender och världshistoriens blodigaste slag rasar just nu i Sovjetunionen.

Den syndikalistiska iden har alltid intagit en kritisk attityd mot det bolsjevikiska Ryssland.
Det är väl överflödigt att fastslå, att denna kritik alltid emanerat ur den ärliga viljan att försvara socialismen. Den syndikalistiska kritiken har visat sig innehålla sanningen. Vi äro inte särskilt stolta eller glada över den saken, men för framtidens folk borde det vara nödvändigt att på rätt sätt lära av det, som har skett i gången tid, och det, som sker nu.

Syndikalismen 1941, 185-186