Under den nyss avslutade valkampanjen överraskade den borgerliga pressen med en heterogen frontal uppslutning mot socialismen. Överraskningsmomentet var givetvis inte, att man tog ståndpunkt mot socialiseringen i och för sig - det har man gjort ständigt på det hållet och det är ju naturligt nog - men det som överraskade var, att man på borgerligt håll frångick sin förut traditionella defensiva ståndpunkt och satte i gång med en frenetisk pressoffensiv mot socialismen och socialisterna. Förut har det i stort sett varit socialismens förespråkare, som stått för offensiven. Det hela artade sig till en "allsvensk" borgarsamling så god som någon.

Anledningen till denna borgerliga frontbildning är antagligen, att man från visst håll gjort försök att någotsånär konsekvent uttolka det socialdemokratiska programmet. Den teoretiska grundvalen för det socialdemokratiska partiet och för den socialdemokratiska rörelsen överhuvud taget är ju tesen om arbetarklassens övertagande av den samhälleliga makten genom erövrandet av statsmakten. Staten skall träda i stället för den privata företagsamheten eller den kapitalistiska vinsthushållningsordningen och staten skall bli ett instrument i händerna på arbetarklassen och representera dess intresse. Denna idelogiska uppfattning om statens roll som revolutionsverktyg fick en viss bismak av inkonsekvens, när man samtidigt konstaterade, att staten var ett vålds- och förtryckarinstrument i händerna på kapitalismen. Denna logiska kullerbytta trodde man sig emellertid kunna neutralisera genom att dels fastslå, att när en gång arbetarna erövrat staten, så var samma stat ett maktinstrument i händerna på arbetarna -alltså mot kapitalismen och eventuella kontrarevolutionärer - och dels skulle staten användas endast under en mycket begränsad tidsintervall, varefter staten skulle avskaffas och ersättas med arbetarnas fria organisationers fria samverkan.

Detta var som sagt det ideologiska underlaget för socialdemokratin eller för den falang inom arbetarrörelsen, som man lättast karakteriserar som statssocialism. Erövringen av den borgerliga staten via valdeltagande och parlamentarism fick emellertid en helt annan inriktning, än man rent teoretiskt tänkt sig. I samma utsträckning som arbetarnas inflytande inom det politiskt-parlamentariska livet ökade, i samma mån ökades också "representanternas" förståelse för kapitalistisk samhällsuppfattning. Viljan till samhällsomdaning tunnades utav, allt efter som arbetarrepresentanterna funno sig tillrätta på ansvarsfulla ledarplatser inom den kapitalistiska världen. För vårt lands vidkommande ledde denna uttunnade socialistiska uppfattning på topp håll så småningom fram till det välkända begreppet koalitionsregerande. Detta koalitionsregerande var ju inte orsakat av någon balans i parlamentets sammansättning utan fortgick även sedan arbetarna erållit majoritet inom båda kamrarna.

Denna arbetarrepresentationens obenägenhet att realisera sitt ursprungliga program mottogs naturligtvis med både förståelse och sympati från borgerligt håll. Det förskräckliga socialistiska spöke, som man förut fasat inför, visade sig i själva verket inte ge anledning till några farhågor. I stället kunde den jovialiska folkhemsmentalitet, som arbetarnas representationsmajoritet företrädde, under vissa betingelser vara avgjort bekvämare även för den kapitalistiska världen och profitintressena. En dylik jovialisk "socialism" kunde utgöra en mycket kärkommen säkerhetsventil, när missnöjet ute på arbetsplatserna och inom den fackliga rörelsen hotade att äventyra kapitalistisk vinsthushållning.

Hade det bara varit på det viset, att kärleken till samregerande och bibehållande av vinsthushållningen varit lika omfattad av samtliga inflytelserika och avgörande kretsar inom det socialdemokratiska partiet, så hade allting varit gott och väl för kapitalisternas del och skallgången och hetsjakten mot det socialistiska spöket hade inte blivit så frenetisk, som den blivit på det yttersta i dessa dagar.

Den stora kommitte, som för arbetarrörelsens del utarbetat efterkrigsprogrammet, har emellertid delvis frångått den jovialiska och älskvärda attityden och visat upp ett morrande statssocialistiskt ansikte, som i högsta grad förskräckt borgarna och tvingat deras press att vässa pennorna till en fruktansvärd uppgörelse med hela den socialistiska ideologien.

Det är främst en man, som fallit i onåd inför den borgerliga pressen - finansminister Wigforss. Han är också den så gott som ende, som tagit upp stridshandsken och på allvar givit sig in i debatten om socialismen och friheten. Den socialdemokratiska pressen i övrigt intar en mycket reserverad och ganska villrådig hållning i den debatt, som borgarpressen ansträngt sig för att få fram. Varenda borgerlig tidning från norr till söder har under månader knappast haft några andra rubriksättningar på sina ledareavdelningar än Wigforss och skatterna, Wigforss och socialismen, Wigforss och friheten etc.

Med dessa inledande ord skola vi för dagen lämna den Wigforsska ståndpunkten åt sidan och i det sammanhanget inskränka oss att konstatera, att Wigforss i stort sett representerar den uppfattningen, att staten skall övertaga produktionslivet eller i varje fall öva en grundlig kontroll över detsamma. Huruvida Wigforss också står på den gamla socialistiska grundvalen, att staten så fort ske kan skall försvinna och ersättas med arbetarnas fria samarbete, kan man för tillfället inte yttra sig om, men alldeles uteslutet är det ju inte. I så fall har finansministern relativt oskadad lyckats bevara sin socialdemokratiska uppfattning genom tiderna. Men det är som sagt en annan historia.

Till alla dem, som samlat sig till en gemensam attack mot Wigforss och hans samhälleliga framtidsplanering, sällar sig också Torsten Tegner i Idrottsbladet. Vi skola i det sammanhanget förbigå en sådan anmärkningsvärd sak som, att en rent idrottslig tidning - vilken borde kunna hålla sig utanför den här debatten mellan olika politiska uppfattningar-går till ett frenetiskt försvar för kapitalistisk grundsyn. Han förkunnar:
"Om livsrikedom är vårt mål - för samhällets massor - så är det absurt att pressa till marken de främsta rikedomsskaparna: uppfinnarna, igångsättarna, fantasimännen, de benådade organisatörerna; genom Wigforss' njugghet mot dem sparas tusenlappar men förloras miljoner.".... ett lyckligt och framgångsrikt, kulturrikt samhälle förutsätter att folk skall ha frihet att komma upp i champagne-i-kristall-klassen. Utan att en kortsynt statsledning skall rusa fram och ta av dem allt så när som på en sockerdricka till köttbullarna och trasmattorna i de tre rummen."

Det där är alltså den kapitalistiska mentalitet, med vilken den svenska idrottsrörelsens mest representativa person berikar sina läsare - vilkas stora majoritet består utav arbetare,som inte ens har tre rum till sitt förfogande.

Vi ha ingen anledning att ingå i svaromål för Wigforss. Vi dela inte hans uppfattning om nödvändigheten av statens växande makt över produktion och konsumtion, vi äro heller inga anhängare av höga skatter eller av statens intrång på den enskilde individens område - tvärtom representera vi en avsevärt mycket påtagligare antistatlig uppfattning än Torsten Tegner och hela borgarpressens journalister tillsammans förmå åstadkomma - men vi reagera därför inte mindre kraftigt mot idrottsredaktörens demagogiska champagne-klass-agitation.

Hur kan Tegner vara så storordigt säker på, att de främsta rikedomsskaparna inspirerats av fylleri och champagneorgier? Är det så enkelt, då vore det ju bara att samla samman alla dessa "rikedomsskapande" människor och göda dem med ostron och champagne; sätta dem på kurort ungefär som man vetenskapligt uppföder hingstar och tjurar för att förbättra kreatursstammen; ge dem tillfälle att natt och dag dränka sina lustar i spritens last och på så vis till hundra procent utnyttja deras av ruset inspirerade genialitet, skaparförmåga, organisationstalang, igångsättariver. Då kunde man ge dem slottslika salar, där luften fick sin behaglighet av cigarrer a la Churchill; då kunde man rycka undan trasmattorna och sockerdrickan och köttbullarna och polera golven med äkta japankopal.

Och världen och människorna - de många och småskurna och obetydliga - skulle enligt idrottsredaktören Torsten Tegners livssyn - i rikt mått få njutit av frukterna från champagne-varelsernas lyxinternat och gå en oanad livsrikedom till mötes. Men detta förutsätter givetvis också, att Torsten Tegner hyser den uppfattningen, att njutningslystnaden och den krassa materialistiska egoismen är den enda drivfjädern för alla dessa geniala igångsättare, uppfinnare, föregångsmän, organisatörer. Det är begäret att få champagne och Churchill cigarrer, som gör dem till lysande snillen och föregångsmän. Det är det animala och estetiska behovet av lyxtillvaro, som sätter deras konstnärssträngar i vibration. Och det är trasmattor och köttbullar och sockerdricka, som lägger sordin på deras skaparkraft och förvandlar dem till vanliga dödliga varelser, urståndsatta att skapa någonting av bestående värde för sig själva och sin omvärld.

Men hr Tegner glömmer tydligen att vända på medaljen. Han glömmer att tala om, hur många lysande snillen, som halvsvultit sig fram genom livet, medan de företagsamma, organisatörerna, igångsättarna från just denna omhuldade champagne-i-kristall-klass gjort sig miljoner på de utsvultna uppfinnarnas och geniernas bekostnad. Han glömmer också att tala om, hur många tusenden av geniala människor, som tack vare ett kapitalistiskt systems absurda egendomsförhållanden och avita bildningsmöjligheter hållits tillbaka i overksamhet. Han glömmer att minna om, att det i främsta rummet inte är konstnärstalangen eller genialiteten, som är avgörande för en människas inträde i "kristallklassen", utan i stället rikedom och privilegium, som monopoliserar solsidan.
Han glömmer att tala om, hurusom en monopolistisk kapitalism många gånger frenetiskt motarbetat framstegsanda och modernisering, bara därför att det inte överensstämde med dess prispolitik. Han gör sig skyldig till glömska, även när det gäller en sådan sak som, att klassamhället behandlar människorna efter deras samhällsställning och rikedom i stället för efter deras förmåga och intellektualitet.

Torsten Tegner sätter likhetstecken mellan armbågsanda och genialitet. De framgångsrika äro för honom endast de, som kunna klättra eller slå sig fram till en samhällsställning i kristallklassen. Men många av historiens största män och kvinnor ha framlevt sitt liv under sådana materiella betingelser, att de inte ens haft tillgång till trasmattor eller köttbullar. Ändock ha de berikat mänskligheten och framåtskridandet och skapat förutsättningar för livsrikedom - för samhällets massor. Men dessa förutsättningar för samhällsmassornas livsrikedom grusas och förhindras tack vare ett absurt kapitalistiskt vinsthushålln:ingssystem.

Vi behöva för att bevisa detta vårt påstående endast peka på det förhållandet, att den kapitalistiska världen under trettiotalets kris nödgades förstöra råvarorna, av vilka massornas köttbullar och trasmattor och sockerdricka och trerumslägenheter skulle tillverkas, bara för att kunna upprätthålla prisstabilitet och profit i monopolistiskt intresse. Dessa ur nationalekonomisk synpunkt fullständigt vanvettiga åtgärder - sänkning av kaffe, uppbränning av spannmål, förstöring av massor av andra livsmedel och tillbakahållning av uppfinningar - syftade främst till att säkra profiten för de "företagsamma"; syftade att konservera ett socialt tillstånd, där överklassen fortfarande kunde dricka sin champagne i kristall.

Hr Tegner glömmer också, att det krig, som nu rasar, är en direkt produkt av det kapitalistiska tillståndet och den "frihet", han så varmt försvarar. Hur är det med "massornas välfärd" under detta krig? Vem kan mäta vidden av de förluster i uppfinnaranda, genialitet, företagsamhet och skaparkraft, som gå förlorade under en dylik fruktansvärd världskatastrof?

Vi äro ingalunda anhängare av ett tillstånd, där staten bestämmer över individerna. Vi vilja inte ha det dithän, att staten skall bestämma produktion och konsumtion. Vi sträva inte till ett tillstånd av statstotalism eller statsslaveri. Men vi reagera precis lika bestämt mot champagne-i-kristall-filosofien. De andens stora män, som gått före genom historien och stakat ut livsvägarna för människor och folk, ha inspirerats av helt andra saker än champagne och Churchill-cigarrer. De ha inom sig känt en längtan efter nyskapande och vigt sitt liv åt detta utan hänsyn till, om det fört dem fram till punschborden eller till fattighusen - historien vittnar mer än nog om detta. För vår del vare det nog sagt i detta sammanhang, att det kapitalistiska systemet - som tillåter, att Torsten Tegner köper grammofonplattor för 460 kr, om han har 460 kronor - tvingat många stora män att sluta med sin skapargärning, bara därför att det saknades förståelse eller därför att de var för fattiga. Idrottsbladets redaktör kan kanske också tänka sig in i den situationen, att det möjligen kunde finnas andra musikintresserade personer, som sakna de nödvändiga 460 kronorna och därför inte kunna skaffa sig grammofonskivorna.

Som socialister eftersträva vi ett samhällstillstånd, som, samtidigt som det ger den enskilde individen rätt att leva sitt privatliv så som han önskar, under förutsättning att han inte trampar någon annans rätt och frihet på fötterna, också är så ordnat, att alla möjligheter till livsutveckling äro lika för varje individ. Vi hysa den uppfattningen, därför att vi äro övertygade om, att drivkraften till framåtskridande och kulturutveckling ligger i lösgörandet av individernas skaparkraft och frihetslängtan. Det nu rådande ekonomiska systemet tillåter inte den stora massans skaparkraft att framträda. Den privata äganderätten till produktionsmedlen måste ersättas med ett kollektivt ägandeskap, därför att det kapitalistiska systemet endast ger en liten bråkdel av människorna den rätt, som tillkommer alla ifråga om företagsamhet och fri uyveckling.

Men det kollektiva ägandeskapet får inte bli liktydigt med statligt ägande. Staten representerar fortfarande - och allt framgent-ett politiskt maktinstrument i händerna på en liten klick och kommer alltid att bli ett medel i en kategorisk maktutövning över massorna. Socialismen innebär emellertid inte, att de enskilda individernas frihet eller företagsamhet skall minskas, och därför måste andra organ skapas, som ersätta såväl det kapitalistiska vinsthushållningssystemet som det statssocialistiska. Detta kan endast ske, om man framskapar ett ekonomiskt tillstånd, där äganderätt och kontroll fördelas mellan konsumenter och producenter. Denna fördelning är endast möjlig under en strävan till ekonomisk likställighet för alla, d. v. s. en klassutjämning. Denna klassutjämning kommer givetvis att fråntaga Torsten Tegner och hans champagne-i-kristallklass möjligheten att löga sig på andras bekostnad - däremot tro vi, att han även då skall kunna köpa grammofonplattor för 460 kronor - men den kommer i stället att göra det möjligt för de verkliga förmågorna att utan hinder från ett absurt kapitalistiskt monopolsystem - utveckla sitt vetande och kunnande till fromma för hela mänskligheten.

Tydligen räknar idrottsredaktören endast med det intresse, som det lilla fåtalet på solsidan representerar. Vi ha emellertid en därifrån helt skild syn. Vi räkna med de miljoner, som leva på skuggsidan, som hela sitt liv äro dömda till ett trivialt arbete inom industrin. För denna stora kategori har Tegner ingenting annat än trasmattor och köttbullar och sockerdricka. Vi vilja också ge dem frihet och trivsel. Vi vilja också ha dem - alla - med i färden mot höjderna på solsidan. Kan detta inte ske med mindre än, att Tegners lilla klick förlorar sin champagne, så kan det inte hjälpas. Världen står sig nog ändå. (Syndikalismen 1944, 140-143)