Visst kan man sjunga nutidens lovsång i olika tonarter — mot en bakgrund av pest och kättarbål är det till och med ganska lätt att ge vår nuvarande kalorivälmåga ett skimmer av ideal och låta det framstå som ett stycke paradis — men en dylik sång ger oss nog inte hela sanningen. Belåtenheten med ökad pension i livets skymningstid — en pension som naturligtvis inte, och jag tycker det är ganska väsentligt att understyka den saken, som naturligtvis inte kan hämtas på något annat ställe än där alla andra värden hämtas: ur det skapande arbetets eget källsprång — en dylik belåtenhet kan ändå aldrig helt betvinga den stigande vanmaktskänslan, känslan av att vi all glitteroptimism till trots befinner oss på toppen av en vulkan.

Tiden är kaotisk. Den mänskliga vanmakten ackompanjeras av detonationen från Bikini. Atomklyvningens möjlighet borde vara beviset för människans storhet — och är det väl
också på sitt underliga sätt — men just metoden att presentera denna vetenskapliga triumf nakenblottar samtidigt hela den mänskliga tragedin.

Kanske är detta genialitet, men i så fall en genialitet nära dödsbranten, en lek med kosmos' dynamit. Ett fascinerande crescendo i det ögonblick då kulturskymningen sänker sin ångestskugga över en mänsklighet som borde kunna stå på gränsen till lycka, trygghet och kultur. Katastrofen står som morgondagens sannolikhet och det hela ser ut att vara en fråga om dödskamp.

Harry Martinsson har sagt, att vi människor utvecklar nyfikenheten på bekostnad av självbevarelsedriften. Säkert har han rätt. Vi pillrar med saker, som vi inte förstår. Är utra-deringen av några hundra tusen japaner symtomatisk för människans förmåga att anpassa sitt samhälleliga liv efter den tekniska utvecklingen, då är allvaret i tiden så skrämmande det kan bli.

Det har väl alltid funnits tvivlare. Från begynnelsen till det mångomtalade fyrtiotalet; från korsfästelsen till Nürnbergsdramat. För den som tvivlar på allt finns väl bara två saker att välja: tystnad — självmord. Ingenting kan tvinga människor från denna självvalda väg — i livets träskkanter finns alltid denna lilla gnutta av individuell frihet kvar trots diktaturens berömvärda försök att rationalisera. Människor kan tvingas nästan till allt, men tvinga dem att leva går inte därför att döden är oåtkomlig för lagen.

Tystnadens tvivel bör vi unna ro. Det stör ingen med sin tysta protest mot livets tomhet. Det tiger, därför att ingenting finns att säga eller därför att det söker sig en aningens klippa att ta fäste mot: ett under i kaos, ett lösenord ur dimman, en glimt av förnuft i dårens ögon, en väntan på att den ständiga förvandlingen ska skapa ett nytt och bättre utgångsläge.

Men diktaren tiger inte. Tydligen väntar han sig någonting — därav talet, diktningen. Det låter kanske grovt och klumpigt detta, men är något annat svar möjligt?

En läkare opererar inte ett hopplöst fall. Kniven får ligga obrukad därför att hjärnan vägrar befatta sig med en fullkomligt olöslig uppgift. Kirurgen inte bara blottar och skär — han syr också samman. På något sätt är diktarens uppgift hårdare därför att omvärlden inte är en sjuk människokropp och därför att kloroform i världsformat endast tillhandahålls i atombombsförpackning.

Bortom diktarnas kritiska inställning måste väl dock en viss tro på möjligheterna finnas även om denna tro endast omfattar en förlängning av fristen före katastrofen. Också denna tidsvinning måste nämligen te sig fullkomligt meningslös, om man inte väntar sig någonting ur den. En människa som predikar sitt undergångsevangelium för predikandets egen skull är absurd. Jag skulle vilja säga nästan en helt ny människotyp, endera med ett livsmod som är omätbart efter vanliga mått eller också besatt av den totala hållningslösheten, vars nyanser mynnar ut i vulgäregoistiskt kaos. Detta sista bottnar kanske i fegheten inför självmordets konsekvens.

Nu är för all del erkänd feghet bättre än falskt mod och fruktan för döden lika mänsklig som ångest eller glädje, men en människa som är äcklad till livsleda av all ondskan och som räddar sig genom att ropa ut sitt absoluta tvivel är inkonsekvent så tillvida att själva ångestropet blir till en livsbekännelse och en räddningsplanka.

Sedan återstår väl bara den vanliga omdömesfrågan: Vad är sjukt? Hur långt måste sonden tränga? Var finns böldhärden, instrumenten, lasaretten?

Bara detta att diktarna frågar, utesluter den fullkomliga undergångsstämningen. Förtvivlan är glidliv, handligslöshet, tystnad. Bakom alla frågor finner man liv och sökande. Diktaren är tidens respektlösaste frågare.

Jag tror nog det finns oäkta tvivlare också. Man hittar dem i olika sammanhang: alla de som gömmer sig bakom stelnade fraser; som skramlar med patentnycklar till paradiset i egen ficka och som så gärna vill gå före och visa den enda rätta vägen. Ofta kallar de sig frihetens fanbärare men trivs med att sätta stängsel kring strängt inmutade områden och irriteras av att höra talas om operativa ingrepp. Sanningen får sökas endast till en viss gränslinje, där misstron får bli sanningens ersättare.

Det är oriktigt att begära diktarnas lojalitet mot radbandsmystik.

Genom att hålla fram tidsmedaljens solskenssida kan man måla en mycket vacker bild. Må det tillåtas mig att vända på medaljen. Sceneriet blir mindre vackert, det är riktigt, men fotografiet är nu en gång taget i närbild — underifrån — och problemet gäller oss alla. Också dem av oss, som ska gå ut i livet som buffertar mellan en liten ägande klick och en stor egendomslös massa.

Härmed skulle jag vara framme vid problemet om människan och maskinen. Jag tror att denna fråga — som många människor i ansvarig ställning envisas med att inte ens vilja diskutera — är tidens allra viktigaste, även om jag i detta sammanhang kanske bör understryka, att jag inte tror att maskinproblemets lösning ensamt lägger vägen helt tillrätta för människorna.

Tidens enda reella guddom heter effektivitet. Denna groteska avgudadyrkan speglar sig i människornas många oöverlagda handlingar; det var beundran för det hastiga, hänsynslösa beslutet, det absolut effektiva utnyttjandet av tillfället, det fullständiga avkopplandet av alla andra orsakssammanhang än möjligheten, som till en del skapade den gynnsamma atmosfären kring nationalsocialismen.

Det borde vara en angelägen uppgift — både för diktare och alla andra —att riva ner detta otympliga effektivitetsbeläte.

I tidens hastfart mot undergång eller i var fall mot nya krig och nya kriser — vilket med tanke på förintelseindustrins utveckling kan vara samma sak — saknas en motpol till denna nya gudom. Andra religioner har alla haft sina tvivlare, sina otrogna som på ett eller annat sätt revolterat mot övertron.

Att söka denna motpol för maskintidens del är kanske en uppgift speciellt för arbctardikten.

Industrialiseringen har i grunden revolutionerat arbetets process. Det är en gammal sliten sanning, som endast får sin rätta belysning, om man blottar också baksidan av tidsmedaljen. Jag kommer att ensidigt — medvetet ensidigt — syssla med denna baksida. Framsidan är ju så glittrande grann ändå och har sä mänga villiga förgyllare . . .

I en diskussion i Lund i höstas fick jag en fråga:
— Är det då nödvändigt att återgå till sjuttonhundratalsproduktion bara därför att en del människor vantrivs med tempoarbete eller vid löpande band?

På den frågan kan man svara: Det är inte nödvändigt. Men inte bara detta — det är omöjligt också. Både att överhuvudtaget återgå men framför allt att stanna vid sjuttonhundratalet.

Vad är teknik? Kan dess begynnelse fixeras till det sjuttonde århundradet? Var inte stenyxan en gång i tiden världens största tekniska underverk?

Återgång är möjlig på ett sätt — i våra svartaste ögonblick är den väl trolig också — men endast i form av den fullständiga katastrofen. En begränsning, ett fastknytande till ett visst utvecklingsstadium är däremot inte möjligt.

Om rationaliteten kom som en följd av de forna yrkesmännens fria och frivilliga överenskommelse vore det helt i linje med maskintidens förnuftsmening: att göra arbetet lättare och livet behagligare; men det är inte riktigt på det viset. Visst blir livet lättare och behagligare också — men bara för en del av människorna.

De industrianställda delas i tvenne markanta grupperingar. Ingen av dessa har det i själva verket så avundsvärt. Den ena fogas samman med den s. k. principala ledningen — en produktionslivets trolleriformel, som gör vitt till svart och svart till vitt. Detta är experterna, specialisterna, kontrollanterna. Deras uppgift är att jaga fram hastigheten. De glömmer så lätt bort människan bland alla sina kontrollur och tabeller.

Deras uppgift kunde vara hög och vacker — att gå i täten mot en ny värld och en bättre kultur — men sä länge de samtidigt måste åta sig spionens roll i de produktiva sammanhangen, sä länge är deras ställning närmast beklagansvärd.

Och den andra delen av människorna? Den som är löneanställd per tid och timma? Den värderas sämre än andra varor därför att den är hyrd i stället för engångsköpt.

Frågans kärnpunkt är: Hur ska man under en alltjämt fortlöpande rationalisering kunna neutralisera verkningarna av denna kvävande utveckling? En utveckling som vår demokrati en gång kan stupa på.

Den substantiella rationaliteten — eget förståndsanvändande, initiativ och organisationsförmåga — är reserverad för ägarna till produktionsmedlen och deras närmaste medhjälpare. Medhjälparnas uppgift är att se till att volymen ökas — att placera in ovetande människor i ett maskinellt sammanhang. Det är svårt för dessa maskintidens moderna kammarherrar att skilja på vad som är maskin och vad som bara är ynklig människa. Det blir nästan ett brott mot maskinreligiositeten att stoppa upp inför människan.

Den substantiella delen av de industrianställdas utveckling kommer med tiden troligen att slå över i en överlägsenhetens och arrogansens irritationalitet — om den hinner. Det är inte säkert, därför att ovetandets massa växer fortare. Pä arbetsplatserna finns inte längre någon rörelsefrihet för de fungerande människorna: varje sekund, varje rörelse, varje onödigt steg kontrolleras, mätes, journalföres. Allt i det vällovliga syftet att höja produktionen — och vinsten.

Jag skulle kunna berätta detaljer om detta liv . . . Små intima saker som verkar prydligt pittoreska utåt men som inåt de fungerande varelserna själva skapar ett litet extra helvete.

Resultatet av denna utveckling måste bli ett massornas inpassande i en ovetenhetssfär, där alla problem till slut blir för stora och för invecklade; alla utom hatet, missnöjet och hjälplösheten. Men kalla inte denna stigande hjälplöshet för kverulans. Det finns mer adekvata uttrycksformer och det är lättsinnig förvanskning och felbedömning att klistra kverulerandets etikett på hjälplösa människor.

Otrivsamhetens hektiska atmosfär sveper allt tjockare in över majoriteten av människorna. Tempoarbetaren har inte längre någon användning av hjärnan under arbetstiden och biologin lär oss att en onödig kroppsdel krymper samman för att med tiden helt försvinna. Vi hade ju svans en gång under trädklättrartidcn och den har försvunnit — även om en hel del av oss beter sig ungefär som om svansen fortfarande satt kvar.

Naturligtvis är detta baksidan — jag använder medvetet idel grå färg och hoppas väl därmed väcka något av den heliga vrede som måste till. De som står till knäna i sörjan från medaljens baksida hinner aldrig bli riktigt rena förrän en ny förnedringens dag kommer. Man kan inte fungera som en själlös och ovärderad mekanism under arbetstidens timmar — möjligen tillerkännas ett årsvis utportionerat, indirekt kollektivvärde vid avtalsförhandlingar — för att sedan gå ut som jämbördig part resten av tiden.

En som dresserats att lyda oreflekterat utgör inte något lämpligt underlag för en demokrati — och den som accepterar och undergivet böjer sig för denna dressyr för hastighetens och volymens skull är en mycket underlig demokrat.

Den som inte upplevt funktionsarbetets deprimerande verkan kan kanske inte helt förstå dessa synpunkter: att alltid ha en kväljande och kränkande känsla av att vara hållen i underläge eller utanför; att alltid bli räknad och värderad som en annan vara i kalkylära sammanhang.

Det finns någonting samlande i hela denna groteska situation: misstron. Hela systemet är baserat på misstro mot de många, kompletterat med ett övermått av förtroende åt en liten klick. De många får plikten att lyda, de få rätten att befalla. Är det på den grunden demokratin ska byggas? På den enkla förnöjsamheten, den ödmjukt böjda ryggen, det tacksamma tiggarleendet? Är det de väldisciplinerade, ordertagande, lättlydiga varelserna som ska bli fundamentet åt framtidens samhälle. Jag tvivlar på det byggets hållfasthet.

Några kritiker har hittat tendensen i Död mans hand: Att vara med och dela och bestämma. Jag vet inte om det receptet är fullgott — ofelbart är det säkert inte. Jag vet bara att detta är ungefär allt vad vi lyckats hitta när vi varit som ärligast och som djupast sjunkna — vi som trängts halvkvävda i bottenslammct. Förslaget är inte nytt men i stort sett oprövat. Det har också den fördelen att förtroendet skulle kunna ersätta den nuvarande misstron och därmed komma i samklang med den verkliga demokratins djupaste innebörd. Sä långt jag kan förstå skulle det också forma en motpol till fartdårarnas volymdyrkan:

Sätta människan före maskinen.

Jag vill sä gärna än en gång betona: detta är ingenting nytt. Det är lika gammalt som arbetarnas organiserade frihetssträvan — innan vi i effektivitetens namn böjde oss för alla förbuden. Nu tiger vi för det mesta; tiger därför att tystnadsplikten ingår som en mycket viktig detalj i allt det andra som är förbjudet. Och godkänner väl därmed rangordningen maskin—människa i stället för människa—maskin.

Medan tidens maskinreligiositet alltmer säkrar sin maktställning över världen och människorna, tynar den diktning som skulle ge litterär kartläggning av detta skeende bakom konstlade lyckobegrepp — arbetardikten — bort i en diffus dimbildning. Därmed drar tystnaden sin grund falska svepning kring en skrämmande tidsutveckling där enda räddningen ligger i en levande nygestaltning.

Med proletärdikt menar jag den dikt, som skapats av arbetare och är byggd pä självupplevelse. Den arbetardiktning, som en gång mottogs med erkännande, reagerade främst mot den ekonomiska fattigdomen. När jag nu påstår, att denna art av proletärdiktning egentligen är förlegad, att den därtill också skapar servilitet och falsk förnöjsamhet, sä är detta inte — som det på sina håll uppfattats — en värdering och framför allt ingen undervärdering av denna litteraturart utan i stället en efterlysning av dess logiska och tidsbetingade fortsättning.

Modern arbetardikt måste som förr träda fram direkt ur det pulserande livet och då får den inte tillåtas stanna vid ett historiskt beedigande av en gången tids usla standardförhållanden och därmed — med- eller omedvetet överidealisera nuets relativt kaloririka livsbetingelser. Den arbetardiktning som i dag är så ytterligt nödvändig — analysen av maskinskötarnas problem — måste få en plats i arbetarlitteraturens centrum.

Avsaknaden av aktuell proletärdiktning beror kanske på att den författargeneration, som skapade proletärlitteraturen nu lever i den föreställningen all denna litteratur fyllt sin uppgift i dubbel bemärkelse — svälten är eliminerad och genren har fått sitt erkännande. Detta senare innebär ju också att avståndet mellan diktarinlevelsc och individuell beroendeställning förstorats.

Jag är livligt medveten om att man i det här sammanhanget kommer att slå ner på mitt påstående om att svälten är eliminerad. Det är egentligen inte jag som påstår att vi är så rika nu utan snarare de socialhygieniker som ständigt envisas om att bara syna medaljens framsida. Mitt påstående önskar rikta sig mot den dästuppblästa belåtenhet som vill göra gällande att vi redan nått de mål vi säger oss sträva till.

Annars är svälten inte eliminerad och därtill är den onödigare än under någon tidigare period av historien.

Det ödesdigra är emellertid att linjens logik bröts därigenom att nytillväxten inte höll jämna steg med denna miljöbetonade avproletarisering. Ett vakuum har inträtt som endast en ny arbetardiktning kan fylla.

Den gamla arbetardiktens signum var protesten mot fattigdom och arbetslöshet. I denna protest fann den sin styrka men också sin begränsning; sitt moraliska underlag och sin konservatism. Man analyserade kraven på arbete och bröd; den nya arbetardikten måste också kräva frihet. Den nya diktens signum måste vara att blotta ett nytt slags fattigdom: bristen på människovärde. Att avidealisera maskinen. Det finns så mycken falsk grannlåt kletad över maskinproletärens moderna elände att det mer än väl finns uppgifter för en fortsatt proletärlitteratur.

Vet vi allt om modern arbetstillvaro? Har arbetardikten sökt sig till botten eller är den diktarbild som en gång skapades än i dag tillräckligt klar för att kartlägga skeendet? Jag tror det inte. Den moderne maskinbetjäntens frihetssång är inte skriven än.

Små undanträngda tidningsnotiser ger oss kanske en aning om att där finns problem värda diktens analytiska strålkastarbelysning: ett nervöst sammanbrott här och där vid ett löpande band; en skrikande människa mitt i all den maskinförgyllda harmonin; en utkastad tidsstudieman eller en "vild" strejk.

Hur känner och tänker och fungerar dessa miljonmassor som av den tekniska utvecklingen tvingas att fungera i stället för att leva. Har vi trängt bakom denna rationaliseringsförgudning, dessa ökade produktionsvolymer, dessa toppbestämda femårsplaner, för att bakom alla belåtet svällande sifferorgier hitta den lydande, dresserade nutidsmänniskan?

Har vi hittat den enskilda människan bakom tidens skrämmande vrål-hyllning åt hastigheten och om så är — hur ser denna människa ut?

Det gäller dock inte sekunder — inte bara sekunder. Det gäller livet också; för den enskilda människan och för mänskligheten. Det är inte likgiltigt om dessa maskiner vi dyrkar producerar bröd eller atombomber; det är inte ens likgiltigt hur brödet produceras.

Det är väl — bland annat — diktarens uppgift att fråga efter människan. Också den människa som utgör fundamentet till den pyramid som kallas maskinkultur; att söka sig
till hennes sätt all leva och den inverkan detta liv kan få på nuet och framtiden.

Ett fortsatt refererande av en gången tids fattigdom kommer att ge en otidsenligt delikat inramning åt den blänkande tvätthokultur som trots sin glänsande yta rymmer en myckenhet av skälvande elände.

Denna nya arbetardikt måste — och bör det också om den ärligt vill spegla tidens problematik — vända sig mot — för att citera Stig Dagerman — den arroganta optimism, med vilken tomtebolyckans teoretiker morrar över varje ansats till tvivel på och kritik av den moderna tillvarons form av lycka.

Arbetardiktens uppgift borde vara att säga hela sanningen om maskintidens människor. Hela sanningen? — jag vet, det där är stora ord. Vad är sanning? Frågetecknet finns väl där som i sä många andra sammanhang och måhända är det behövligt att reservera sig med hänsyn till förmågan. Förmågan att blotta bör dock finnas i precis samma grad som förmågan att glömma eller gömma, och det är därför jag menar att arbetardikten bör dra fram i solljusets obarmhärtighet all den ynkedom maskinlivcts religiositet för med sig. Här räcker det inte med avskalning. Till detta måste också läggas plikten — diktarplikten — att säga varför det inte går att leva med maskinen som guddom.

Detta behöver inte — och får inte heller, jag är angelägen om att understryka den saken i det här sammanhanget — innebära några tvångsband på dikten eller diktarna. Det får inte — för att knyta an till Vennbergs Fiskefärd — bli fråga om att skaffa kunder till varuhus med frälsningssyner.

Det sociala engagemanget blir friheten till förutsättningslös analys; den obeskurna rätten att söka sig till människan. Också den människa som uppfunnit maskinen, betjänar maskinen men som ännu inte lärt sig sköta den.

En realistisk förkunnelse av moderna arbetarproblem kommer säkerligen att få mycket mot sig. Produktionsapparatens ägare kan i sina bästa ögonblick bli rent av sentimentala över att de lyckas hålla sina arbetare mätta — vilken arbetare har inte någon gång upplevat den något blandade glädjen att statera med sin rapande belåtenhet i allt det andra gullglittret i dessa välordnade fabriker som lägger ut tusentals kronor årligen bara för att visa en häpen värld hur väl de vill sina anställda. Dessa moderna visningsseanser som är pittoreskt intressanta för sällskapen det gäller men som lika säkert utgör vämjeliga kvalstunder för dem som ska statera. Det går an att spegla sig i allt det rostfria, hänfört lyssna till musiken under arbetet och sist av allt titta på de människor som utgör den felande länken mellan robotståten och människan.

Ibland kan man hitta en fråga i dessa blickar, som kan lyda så här: Hur länge orkar ni hålla ut i denna betjänttillvaro?

Det är kanske en fråga speciellt för arbetardiktarna att vidarebefordra: hur länge orkar vi hålla ut? Vi som i decennier sjungit Internationalen och i sekler drömt om friheten, jämlikheten och broderskapet?

Ägarna kommer att morra när friheten blir aktuell på allvar därför att friheten för de många måste betyda maktminskning för de få.

De ansvariga kommer väl också i fortsättningen att göra sina nästan traditionella jämförelser mellan nuet och svälttiden och kanske — nej, inte kanske längre utan säkert — kommer mänga av maskinmänniskorna själva att protestera mot en alltför naken egenbild.

Här möter så en ny variant av samma problem: arbetarnas ställning till sin egen dikt. I det sammanhanget illustreras problemet av ett tilltagande ointresse bland arbetarna själva. Det har redan väckt en viss förtret att saken förts på tal. Ändå tror jag att denna fråga är en av de viktigaste arbetardikten har att ställa:

— Varför läser arbetarnas stora flertal hellre usel förströelselitteratur än realistisk proletärdiktning? Frågan är inte ny. Den blir bara sä skrämmande tydlig med tiden.
Felet är, säger man från mänga håll och med mycket stor säkerhet, att arbetarna intresserar sig för det primitivt enkla; att det lättsmälta och tankesövande attraherar mer än den riktiga litteraturen.

Den saken är vi väl alla överens om. Där ligger själva felet — men så återstår att hitta orsaken. Beror det på bristande upplysning? Jag tror det inte. Hela arbetarrörelsens historia kan ju uppvisa en enda envis ansträngning för att skapa högre kultur.

Kanske finns det en annan förklaring: smakförsämringen kan vara orsakad av verklighetsskräck; av brist på mod att se sin egen reella livsställning utan lögnaktig drömvärldsdrapering. Kan man egentligen begära, att de som ställs på livstidsvakt vid de löpande banden, de som ständigt genomgår maskinbetjänstens trist gråa likriktningsprocess, de som i de stora sammanhangen blir sämre värderade än de belåten de ställts att passa upp — att alla dessa ska vandra ut från sin funktionerande arbetsattityd till konstens och litteraturens giganter för att söka svaren på människans gåta och mänsklighetens problem?

Orkar en tidsutspionerad maskinbetjänt bli en sanningssökare? Är inte sanningen för fruktansvärd? Godkänner hon spionaget som nödvändigt, då är samtidigt den människan dömd att leva under slavförhållanden; endast om hon nekar att vara spionageobjekt, kan hon bli en sökare. En sökare efter vägar fram till befrielsen.

Är detta orsaken till slöheten, eller
— för att ånyn citera Stig Dagerman
— till den andliga behovslösheten, då måste det vara en arbetardiktens bjudande plikt att sätta in hela sin kraft i ett blottläggande av denna händelseutveckling.

Är det inte bara fråga om slöhet utan om behovslöshet, då är vi redan långt på glid mot ett socialt tillstånd, där demokratismen bara är en skylt.

Arbetaren har fått en relativ standardhöjning med kapitalismen som attribut i stället för friheten. Men en otidsenlig arbetskraftsutsugning är inte någon socialistisk ersättning för förlorad frihet. Så länge friheten stod som etta bland programpunkterna korresponderade proletärens attityd också med egenvärderingen. Nu har man upphöjt effektiviteten till religion — från önskvärdhet till någonting man ovillkorligen måste böja sig för.

Kravet på effekt står i dag högre än någonting annat. Proletären ska vara effektiv i första hand — människa i andra, om det hinns med. Denna attityd är mänskligt sett omöjligt att acceptera, därför att en människa aldrig riktigt kan bli en maskin.

En ny målsättning för arbetardikten innebär inte att skapa program, men väl att avslöja allt som döljer livsynkedomen.

Det är med verklig glädje man lyssnat pä diskussionen kring dessa nya mål för arbetardikten. Alldeles särskilt betydelsefullt bör det vara att ungdomens egna organisationer tagit upp problemet till fördomsfri debatt. Några av mina kritiker har missuppfattat min inställning till maskintidens problem; andra har medvetet vantolkat synpunkten på bl. a. den äldre arbetarlitteraturen.

Så länge det finns proletärer fyller dikten kring dessa en uppgift. Och proletärer finns det — proletärer, som det inte diktas om.

Om man kräver förnyelse eller fortsättning, kan detta naturligtvis inte innebära att man därmed går :ill angrepp mot den äldre arbetardikten. Tvärtom — endast om man kräver en fortsättning framstår denna äldre arbetardikt i hela sin betydelse.

Inte heller kan man någonsin i dessa krav hitta ett motstånd mot produktionslivets mekanisering, dvs. den manuella arbetskraftens ersättande med maskinell sådan. Protesten har i stället gällt någonting helt annat: mekaniseringen av den mänskliga arbetskraften.

Det har vidare anmärkts på att mekaniseringen framställts såsom enbart drabbande tempoarbetarna. Redan tidigare har jag i detta sammanhang slagit fast att problemet gäller oss alla. Det är förresten ganska sannolikt att maskinen är vårt öde som till slut för oss mot katastrofen — både stora och små; både domptörer och de som dresseras — om det inte lyckas oss att skapa en annan människovärdering än den som nu tillämpas. Men från detta erkännande och fram till påståendet att teknicismen drabbar alla lika tungt är steget onödigt och långt. Naturligtvis drabbar robotiserirgen främst de robotiserade själva.

Slutligen kommer så ett par mycket allvarliga invändningar — kanske inte så mycket när det gäller en förnyelse av proletärlitteraturen men desto mer när det är fråga om sättet att efterlysa detta program. Det har sagts att "kravet pä förutsättningslös analys" av maskinmänniskornas ställning rimmar illa med en konkretisering av problemet dithän, att frågan gäller om vi ska vara människor eller maskinbetjänter.

Detta är så långt jag kan förstå närmast en bedöniningsfråga. En klart socialistisk syn på denna sak ger väl vid handen, att så länge maskinparken äges av enskilda människor och därmed lägger bestämmanderätten och ansvaret hos det kuriösa begreppet principal ledning, just så länge blir de fungerande människorna maskinbetjänter i första hand och människor i andra, medan däremot socialistiska dvs. koopererande produktionsformer — skulle göra maskinen till betjänt och människorna kring den till människor.

Så långt jag kan se är det endast en ändrad värderingsgrund som kan lösa trivselns problem i maskintiden — men denna omvärdering måste alldels självfallet komma underifrån och i första hand bli en självvärdering. Det är kanske framför allt därför man ställer sig lite skeptisk, när kritiken av denna nya arbetardikt riktar sig mot att den skulle suggerera till vantrivsel. Medvetandet om ett omänskligt underläge måste väl i första hand ligga till grund för den självhävdelse, utan vilken ingen annan och bättre tingens ordning kan skapas. Det ligger en underlig konsekvens i att samtidigt kräva hög kultur och tacksamhet av fungerande människor. Det är rimligt att de som ställer krav i denna stil nöjer sig med den ena eller andra delen. Alltså endera kultur eller tacksamhet. De sakerna är inte möjliga att förena. Den som är tacksam inför ett orättfärdigt
— och i djupaste mening också fullkomligt olidligt beroendeförhållande
— har med detta samtidigt värderat sig själv ytterst lågt och detta är nog så oförenligt det kan vara med kultursträvanden i reelll mening.

Sökande bör ju åtminstone skapa ett större mått av klarhet, av klarsyn. Denna ökade klarsyn trivs dåligt samman med tacksamhet. Visst finns det nyanser. En mångfald skiftande attityder och en oändlig kedja av variabler, men just att dessa variabler utgöres av människor och att de kedjas fast vid en ytterst monoton livsföring, ger problemet dess allvar.

Å andra sidan — om man av fruktan för att skapa vantrivsel avstår från realistisk analys -— skulle detta förbättra situationen? Kanske till en tid, men samtidigt försvaga grunderna för vår demokrati.

Trots allt tror jag, att det är riktigare att suggerera till vantrivsel än att suggerera till förnöjsamhet inför en otillfredsställande livstillvaro — om man nu överhuvud taget kan tala om suggestion i någondera riktningen. Det ena innebär att blotta sanningen eller i varje fall det man själv tror är sanning. Det andra innebär väl att
— om inte direkt gömma någonting
— så i alla fall tiga med väsentliga ting.

Det är detta som dagligdags sker i så många sammanhang. Se t. ex. på yrkesrådgivningen. Det är förstås vackert med alla dessa råd åt livshungriga ungdomar om hur de ska kunna bli mästare på skilda områden, men när man är medveten om att de allra flesta av dessa ambitiösa ungdomar aldrig kan bli annat — aldrig av utvecklingen själv tillåtes bli annat än maskinskötare och statister vid de löpande banden, då tror jag att den sortens suggestion är betydligt allvarligare. Att gå till sin produktiva livsinsats med öppna ögon för verkliga förhållandet måste till slut vara att föredra framför den chockverkan som falska framtidslöften innebär.

Så länge orättvisa former existerar inom produktionslivets område bör arbetardikten inte förgylla utan avslöja.

Jag anser som någonting självfallet att en arbetardiktare bör redovisa allt han hittar, allt han upplevt av naken förtvivlan. Kanske är det misslyckandets människor han framför allt bör eftersträva att gestalta; de olyckliga
— som pinas och vantrivs och föraktas . . .

Nu får naturligtvis inte begreppet misslyckande tas allt för snävt - som varelser bland andra än vi kanske misslyckade alla och de skäppor man i dag mäter människornas lycka med är egentligen av ett ganska underligt slag. Jag tänker nu närmast på alla dem vars olycka och misslyckande man har så lätt att stå likgiltig inför, den stora grupp vars värde är i ständigt avtagande och vars protest så lätt fattas som kverulans.

Att vi här står inför oerhörda problemkomplex borde vi kunna enas om. Maskintiden fordrar en omvärdering på många centrala punkter och jag tror att en fortsatt arbetardiktning ungefär efter de synpunkter jag här skisserat skulle ha en icke oväsentlig uppgift att fylla. Må de som känner sig illa berörda av denna slags litteratur protestera av fullaste hjärta. Är protesterna uppriktigt menade betyder de naturligtvis ett plus både för diskussionen och utvecklingen.

För min personliga del — avslutningsvis vill jag än en gång gärna understryka den saken — är det inte fråga om ett val mellan människa och maskin utan ett litet försök att hävda människovärdet också i maskinvärlden.

Kanske är denna ståndpunkt alltför optimistisk, men jag får väl trösta mig med att i det sammanhanget anklagats för att ha lancerat en pessimism sä avgrundsmörk att de unga fyrtiotalisterna — tillsammans — mot denna framstår som ett uppsluppet och livshungrigt släkte. Hur som helst med detta: i verkligheten är inte kravet på en avslöjande arbetardiktning på langa vägar sa pessimistiskt som den glitterfalska optimism, vilken tror sig lösa problemen genom att blunda för obehagliga saker.

Debatten kring detta ämne är kanske ett tidstecken så gott som något. Hittar vi bara verkligheten bakom alla falskt bevekande vägskyltar så kan åtminstone ett nytt försök göras. Om det leder till framtiden återstår att se . .

Denna ståndpunkt är klart realistisk. Den böjer sig inför framtidens ofrånkomliga teknicism men vill göra ett försök att nakenblotta saker som vi i dag inte har råd att blunda för
Att ta för lätt på maskintidens problem ställer ingen lösning i utsikt; att blunda för svårigheterna är också lättsinne och kan leda till fördärvet. Problemen är många; att allvarligt ta upp dem alla till förutsättningslös diskussion — med uttrycket förutsättningslös avser jag då att man också äntligen tar under övervägande en socialistisk lösning — kan kanske innebära en bättre grund att bygga framtiden på.

Kanske är det just avsaknaden av en socialistisk värdering av detta problem som denna fortsatta arbetardikt borde ta upp. Jag tror att man här har att söka maskinlivets centralproblem: den för utvecklingen nödvändiga balansen.

Vill vi demokratins fortbestånd då måste vi också ta konsekvenserna av denna vilja. Och en sak är vid det här laget tämligen säker: Det går inte i längden att upprätthälla demokratin under nuvarande egendomsförhållanden. Inte någon form av demokrati; varken den ekonomiska, politiska eller industriella demokratin kan ha som underlag en miljonmassa av allt mer fjättrade arbetsmänniskor.

Jag vet att detta är hårda ord — att det är hårda ord som här är sagda hela vägen igenom — och att mina påståenden är sådana stenar på vägen som den optimistiska hoppfullheten helst vill smyga runt eller blunda för.

Vi måste sträva fram mot en annan värdering av människorna. Det produktionsmaskineri som i dag är nödvändigt för mänsklighetens fortsatta existens är inte någon enskild människas verk. Det är en produkt av miljonernas ansträngningar, erfarenheter, livsinsatser. I stället för att säga: det här är mitt och det här ditt måste vi — när det gäller kollektiv produktion — våga oss på uttrycket: det här är vårt.

För det är vårt, det är allas. Alla har vi vår del och alla borde vi ha rätt att ta vårt ansvar. En frigörelse av detta ansvar kanske kunde ersätta slöheten med intresse och göra maskinen till tjänare och människan till herre.

Det vore synd om man bara av rädsla för experiment avstod från att pröva också frihetens metod. Lyckades den hade vi mer väsentlig grund att bygga på. Misslyckas vi också där — då har vi bara att konstatera att också den utvägen var en chimär . . .