Ansträngningarna att genom pakter, överenskommelser och olika andra bestämmelser nationerna eller härskarna emellan säkra freden äro nästan lika gamla som krigen själva. I och för sig är detta inte någonting underligt. Dels sammanfaller det med folkens fredslängtan att söka skapa sig värn för ett krigiskt återupprepande, dels ligger det merendels också i de segrande nationernas intresse att på basis av segerns territoriella gränsdragningar vidmakthålla de erhållna positionerna.

De landområden, rikedomar eller maktfullkomligheter och fördelar, som den eller den krigförande staten lyckats tillskansa sig genom erövringskrig, ha sällan helt och hållet varit av det solidaste slaget. Inte alltför sällan ha i stället storsegrare funnit sig stå i en betydligt ogynnsammare position efter en vunnen seger, än innan kriget sattes igång. När segern är vunnen, återstår nämligen det delikata problemet att organisera freden för framtiden och detta är inte någon lätt uppgift, då freden skall byggas på andra folks och andra nationers undertryckande och slavtillstånd. När en nation erövrat en annan och står som suverän segrare, så består nationen av två parter, av två folk: en segrande och en förlorande. Den förlorande har kanske officiellt inkorporerats med den som vunnit, men kvar står som förut den slagna nationens vilja att åter göra sig fri ,och oberoende. En dylik seger är ingenting, sam skapar lugn och fred. Den lägger i stället grunden till nya sammandrabhningar, med nya maktkonstellationer. Det är i dylika fall inte endast folken - underklassen, som i första hand får bära slaveriets och beroendets bördor - som reagera, också de förut ledande skikten ,och dynastierna, som genom nederlaget miste sitt ledarskap och sina nationella privilegier, sträva efter att ta revansch.

Som sagt- försöken att genom internationella överenskommelser lägga grunden för freden och för all framtid förhindra krig datera sig längre tillbaka än till bildandet av Nationernas förbund. Redan så tidigt som i början av 1700-talet framlades i samband med det s. k. spanska tronföljdskriget ett förslag till ett Europas förenta stater. Denna fredsplan hyggde på fredsslutets status quo och innefattade en förpliktelse att under alla förhållanden gå med på medling i stället för att gå ut i krig. Den stat, som gjorde sig skyldig till kränkning av denna överenskommelse, skulle behandlas medels sanktioner.

Ungefär liknande försök gjordes också efter det svårartade och omfattande Napoleankriget och den gången är det självaste tsar Alexander i Ryssland, som tar initiativet. Alexanders skapelse fick namnet "den heliga alliansen" ,och innebar egentligen en grotesk sammanslutning av de regerande monarkerna själva och hade -som ju också det kanoniserade namnet ,omtalar - strängt religiös karaktär. Av denna anleding kunde inte den turkiske regenten vara med och inte heller den engelske regenten, därför att denne måste erhålla, ministrarnas godkännande.

Även om detta var själva den ursprungliga "heliga alliansen", så var det en helt annan överenskommelse, som så att säga övertog detta namn och som lever kvar i folks medvetande som den "heliga alliansen". Det var helt enkelt ett stormaktsförbund och vars kontrahenter voro Preussen, Ryssland, Storhritannien och Österrike.

Först i och med socialismens framträdande som världsmaktfaktor kan man räkna med ett alldeles nytt moment j kampen mot krigen. Här framträdde ,en social rörelse, som var motståndare till alla krig. Som framtidsmål satte den en internationalism, vilken skulle omöjliggöra krigiska förvecklingar, men som också syftade till att omdana de ekonomiska produktionsförhållandena på ett sätt, som också det skulle förhindra eller överflödiggöra krig för framtiden.

När kriget likväl kom 1914-18, så var det många, som i detta sågo ett misslyckande för socialismen sam fredsgarant. Detta är dock ett alldeles för generellt omdöme. Att kriget innehar ett misslyckande för arhetarrörelsen är naturligtvis obestridligt, men att domen därmed var avgjord för det socialistiska arhetet i fredens och förnuftets tjänst, överensstämmer icke med verkligheten. Det förhöll sig hara på det sättet, att arhetarrörelsen hesiterade, när det gällde att tillgripa generalstrejken mot kriget. Felet var alltså inte socialismens, felet var inte generalstrejkens maktlöshet, felet var i stället, att arbetarnas stora massa var mer fången i nationalismen än i sin egen lära om internationell solidaritet över gränserna.

Redan förut hade en hetydande del av arbetarrörelsen sammankopplats med de nationalistiska strömningarna och det nationella politiska arbetet i en utsträckning, som gjorde ett internationellt uppträdande till fredens favör till en omöjlighet. Arbetarrörelsen hade redan nationaliserats och fått centralistisk form. Den rörelse, som skulle varit den första till attack, när det gällde en generalstrejk mot krig-fackföreningsrörelsen - var i en del länder och särskilt då i Tyskland så intimt lierad med de socialdemakratiska partierna, att den av hänsyn till dessa drag sig för att gå till självständig aktion.

Världskriget 1914-18 skapade - som alla krig göra - ett behov av garanti mot dess återupprepande. Förutsättningarna vid krigsslutet voro också de allra b ästa för uppbyggandet av den genom kriget spolierade arbetarinternationalismen. Revolutioner följde i krigets spår: I Ryssland, Tyskland och andra länder. Den väldige ryska omvälvningen från tsarvälde till sovjetsystem skapade en revolutionär atmosfär nästan överallt i världen och särskilt fackföreningsrörelsen gjorde muttalanden om generalstrejkens framtida användning för att hindra eventuella krig.

Men tiden var ändock tydligen inte riktigt mogen, för att den internationella arbetarsolidariteten skulle kunna effektivt förhindra krig för framtiden. Den nationella känslan triumferade över den proletära och fredssträvandena kopplades därför åter en gång in på nationella spår.

Efter kriget konstituerades Nationernas förbund. Därmed var också den dominerande delen av arbetarrörelsen - den centralistiska socialdemokratin - inställd på sin fredslinje. Och denna fredslinje gick som bekant den nationella vägen. I stället för att samla all fredskraft, som den socialistiska rörelsen förfogade över inom rörelsen själv, till självständig fredsverksamhet, sökte man genom att penetrera nationens representativa sammansättning stärka fredens krafter och via nationerna och överenskommelser mellan dessa skapa ett fredens instrument. Nationernas förbund blev på detta sätt också signifikativt för den socialistiska rörelsens fredskamp.

Det var endast en liten del av arbetarrörelsen - främst frihetliga socialister, men också kommunisterna, vilka dock senare frångingo sin uppfattning i och med Rysslands anslutning till NF - som misstrodde NF: s fredsförmåga och strävade till en socialistisk direkt aktion mot krig och militarism. Härmed var också det nya moment, som socialismen tillförde fredskampen, ur händerna på arbetarrörelsen. I och med att majoriteten av arbetarrörelsens olika nationella sektioner ansåg sig bäst främja fredens intressen genom att deltaga i NF: s fredsarbete, så hade också socialismens faktor som självständig fredsgarant försvunnit. Detta naturligtvis, om man inte räknar med de frihetliga socialisternas fortsatta agitation för internationalism och antimilitarism.

Säkerligen var Nationernas förbund ett energiskt försök att hindra krigen. Man behöver inte ifrågasätta den goda viljan hos initiativtagarna. De, som upplevt ett fruktansvärt världskrig och även spelat en viss roll i detta krig, hade säkerligen de innerligaste önskningar att förhindra dylika eruptioner för kommande tider. I vissa smärre tvistigheter lyckades ju också faktiskt NF att nå vissa positiva resultat. Men det gällde då tvistigheter mellan små och relativt obetydliga stater och de frågor man avgjorde hade också liten eller ingen betydelse från världspolitisk balanssynpunkt.
Så avgjordes ju bl. a. Ålandsfrågan mellan Sverge och Finland genom förbundets ingripande. Mera betydelsefull var antagligen förbundets reglering av tvisten mellan Grekland och Bulgarien 1925.

Men sett i stort misslyckades Nationernas förbund ömkligen med sin mission och något mera skrämmande bevis för den saken än tillståndet av i dag kan man väl näppeligen hänvisa till. Det vore kanske onödigt att kasta sten på det så grundligt avlivade förbundet, om det inte vore, för att människorna i en snar framtid stå inför samma eller liknande situation som den efter förra kriget. Tankar ha ju också redan kastats fram om en rekonstruktion av NF och det är kanske mest därför, som man redan nu måste syssla med frågan. Förbundet var uppbyggt på ett sådant sätt, att det knappast kunde fungera som ett effektivt värn för freden. Det låg i de små staternas intresse, att plenarförsamlingen avgjorde alla frågor, där hade nämligen varje stat en röst. I rådet fanns inte denna likställighet, och där var det stormakterna, som bestämde. I stället för att bli ett organ för freden blev förbundet en tummelplats för nationella intressekonflikter.

Och hur kunde det egentligen bli något annat. Hur ska man kunna begära, att en nationellt sammansatt och kontrollerad institution ska kunna gå i land med att lösa fredens svåra problem ?

Naturligtvis kommer Nationernas förbund att återupplivas. De ledande politikerna komma säkerligen att på något sätt försöka slå en brygga över nationella motsättningar och skapa nya pakter och nya överenskommelser, som alla bli precis lika mycket värda som förut, eller inget alls, när det ligger i en eller flera stormakters intresse att påbörja ett nytt krig.

Kanske kommer det blivande nationernas förbund att redan från början bli än maktlösare än sin föregångare. Kanske kommer "freden" den här gången att säkras aven koalition av stormakter - de som segra och som ta åt sig äran av att ha frälst världen från nationalsocialismen.

Hur än världens herrar, eller den del av dessa som står som segrare, när kriget är slut, kommer att ordna det för oss fredsälskande enkla människor, ett är i alla fall säkert: beror det bara på herrarna, på diplomaterna, politikerna, så kommer nästa krig så säkert som amen i kyrkan. Vad som intresserar oss frihetliga socialister, och vad som måste intressera alla människor med ett uns av sunt förnuft och logiskt tänkande är, att folken inte överlåta åt herrarna att hålla fred eller börja krig för framtiden. Må de som så önska bilda ett nytt nationernas förbund; må de "fyra stora" slå sig samman, så länge det varar; det viktigaste är, att folken inte - som förra gången - överlämna arbetet för freden åt NF eller denna institutions nationella sammansättning.

I stället för ett nationernas förbund måste folken skapa ett folkens förbund. Det måste bli slut på det dåraktiga förtroendet till politiskt-nationellt fredsarbete. Freden är en alldeles för viktig angelägenhet för att överlämnas till ett slumpartat och lotteri betonat politiskt schackrande. Freden måste garanteras av folken, av folkens egna organisationer.

Det måste stå klart redan från början den här gången, att makten måste tagas ur de nationella ledarnas händer och läggas hos de folkliga rörelser, som under alla förhållanden och alla betingelser vilja upprätthålla freden.

En stats, en nations representanter äro ansvariga inför nationen, inför staten. De måste - eller tro sig åtminstone ha skyldighet därtill - under alla förhållanden och i skilda situationer tillvarataga nationens intresse. Detta även om dessa intressen skulle innebära fredens äventyrande. En samling av dylika nationsrepresentanter kan självfallet inte bli ett säkert instrument för fredens tryggande. De handla enbart ur nationens synpunkt och så länge den egna nationen har anledning att hålla på freden, så länge äro de fredsvänner, men när den egna nationen hellre vill kriget än hesitera för någon annan nation, då anse också representanterna, att de fylla sin nationella gärning bäst som krigsaktivister.

Det blir ett helt annat förhållande, om ett folkförbund organiseras bland alla världens folk. Det behöver visst inte bli tal om ett specialförbund för den sakens skull. Det räcker mycket väl med, att alla de folkliga organisationer, som ha freden på sitt program enades om ett internationellt samarbete med freden som huvudsyfte. Medelst ett dylikt folkförbund skulle freden kunna garanteras från helt andra grundförutsättningar än, när det är nationerna, som stå för rusthållet. Här är det inte längre de nationella intressena, som stå i förgrunden, utan de mänskliga. Det finnes redan nu en massa sammanslutningar för skilda syften och med olika målsättningar, som gemensamt ha intresset att bevara freden. Tillsammans skulle dessa rörelser kunna skapa ett folkförbund, som vore nog starkt att hindra staterna att sätta igång med nya slaktningar.

Ett folkförbund skulle ha människan som grund - inte nationen. Ett folkförbund skulle göra den enskilde individen i stället för staten ansvarig för kriget. Staten har intet ansvar inför kriget, det har mer än nog bevisats. Men människan har det.

Det nya folkförbundet måste under alla förhållanden arbeta fullständigt självständigt. Aldrig liera sig med eller underordna sig ett nationernas förbund eller ett maktblock av stater. Det måste - som motvikt till alla falska fredsorgan och alla maktsjuka politiska konstellationer - skapas ett ansvarskännande folkförbund. Endast ett dylikt kan garantera freden.

Minnas vi rätt, så var det Lenin, som på sin tid: karakteriserade Nationernas förbund som ett "kanonernas förbund". Det var alldeles riktigt. Men Lenins efterträdare ha accepterat kanonerna som en effektiv garanti för freden.
Både stormaktskoalitionen och det eventuella nationsförbundet komma att ha kanonerna som attribut i sin vapensköld. Det blir åter lätt kanonernas förbund, ett försök att säkra freden medelst kanoner och rustningar.

Men ett folkens förbund blir en sammanslutning, vars främsta vapen är den samfällda viljan till fred och förbrödring. Endast solidariteten mellan människorna kan slutligen säkerställa fred och lycka i världen. (Syndikalismen 1945, 29-32)