Vill man söka orientera sig i samtidens olika politiska, ekonomiska och kulturella ideströmningar och göra sig en föreställning om de olika ideologiernas framtidsprogram, så kan man inte undgå att förr eller senare stöta på konsument-kooperationen eller kooperatismen. Många är det väl, som vilja göra gällande, att kooperationen är en rörelse vid sidan om det politiska skeendet, vilken intager en strängt neutral inställning till de politiska problemen. Denna uppfattning är emellertid felaktig.
Konsumentkooperationen är en rörelse, som allt ifrån början haft djupa försänkningar bland den arbetande klassen. Den ursprungliga Rochdalekooperationen syftade också inte endast till en varuförmedling. Huvudprogrammet var, att arbetarna och de anställda skulle övertaga produktionen och driva den i egen regi. Alltså ett klart socialistiskt program.

Men kooperationen eller kooperatismen i nuet - därmed är inte sagt att den just under senare år ändrat sin ställning - har egentligell synnerligen lite gemensamt med socialismen i dess bästa mening. Kooperatismen framträder i stället med ett eget socialt program, vilket i stort sett bygger på liberalismens principer om konkurrens, men dock i sitt syftemål leder till den fria konkurrensens ersättande med. kooperativ världshushållning. Man har alltså här att göra med en rörelse, som sakligt sett vill visa sin praktiska överlägsenhet i konkurrensen med det kapitalistiska vinsthushållningssystemet, genom att inom ramen av denna liberala konkurrens nå fram till sitt mål.
När detta mål är nått, ramlar emellertid grunden och förutsättningarna. för fortsatt konkurrens och kvar står en monopolitisk sammanslutning.

Allt detta är inte sagt som kritik mot kooperationen eller dess hittills framgångsrika kamp för varuförbilligande och konsumentkontroll. Tvärtom står det uppenbart för en var, att av alla stora folkrörelser är det just konsumentkooperationen, som bäst lyckats bevara sin ursprunglighet och sin suveränitet. Vi äro minst av allt blinda för den utomordentliga betydelse, denna rörelse haft för höjandet av folkets ekonomiska standard och sociala trivsel.

Samtidigt måste det dock konstateras, att det kooperatistiska programmet, sådant det nu framträder, ingenting har att göra med socialismen i frihetlig bemärkelse. Tvärtom måste man nog konstatera, att ett doktrinärt genomförande av kooperatismens världsprogram endast kan ske på socialismens bekostnad.

Kooperatismen ser problemet på ett helt annat sätt än socialismen. För den kooperativa rörelsen gäller det inte en kamp mellan arbetare och företagare utan mellan konsumenter och producenter. Målet är alltså en sammanslutning av konsumenterna för att därigenom tvinga producenterna att sälja sina varor till ett pris, som omöjliggör uppskörtning av konsumenterna. I syfte att nå detta mål uppträder kooperationen också som producent. Det kooperatistiska målet torde reellt sett vara, att konsumenterna skola övertaga produktionen, med den fria konkurrensen och den större ändamålsenligheten som drivfjäder.

I stort sett är detta det ideologiska underlaget för kooperatismen, men i praktisk gärning tager den sig inte samma enhetliga uttryck. Hyser man den uppfattningen, att skiljegränsen endast går mellan konsumenter och producenter - och alltså i sådana företeelser som klasskamp och socialistisk strävan endast ser paradoxer utan realiteter bakom - då måste i konsekvens härmed också alla producentsammanslutningar, arbetarrörelsen och jordbrukskooperationen, betraktas som stridande mot det kooperatistiska programmet. Så torde också vara förhållandet.

Det är därför ganska uppseendeväckande, att man i tidskriften Kooperatörens juninummer finner en redaktionell artikel, som på ett ytterst välvilligt sätt behandlar jordbrukskooperationen. Det är ett uttalande av en ledande brittisk kooperatör, James McFadyen, som behandlas, vari konstateras nödvändigheten av ett intimt samarbete mellan konsumentkooperationen och jordbrukskooperationen. Det är här att märka, att jordbrukskooperationen är en producentorganisation, vilken enligt de kooperatistiska doktrinerna alltså skulle tillhöra den samhällsgrupp, som fördyrar varorIla för konsumenterna.

Om denna uppfattning - som, tager sig uttryck i en vilja till samarbete mellan producent- och konsumentsammanslutningar - håller i sig, då borde man kunna komma fram till ett tillstånd, som gjorde det möjligt att skapa ett intimt samarbete mellan socialism och kooperatism, Erkänner man en producentsammanslutning, i detta fallet jordbrukarnas, så borde det vara en given konsekvens att också erkänna andra, och inte minst den producentsammanslutning, som socialismen skulle utgöra. Att detta endast kan ske på bekostnad av kooperatismens doktrin är fullkomligt uppenbart, men då man redan har räckt handen till ett samarbete med jordbrukskooperationen, så borde det också kunna ske beträffande socialismen. En kombination, socialism-kooperation, borde då vara möjlig att åstadkomma.

I varje fall torde det vara tämligen självklart, att socialismen förverkligad ingenting annat är än producentkooperation, och man har rätt att vänta sig, att konsumentkooperationen är villig samarbeta med alla producentgrupper, när den nu är villig till ett tillmötesgående mot en riktning - den jordbrukskooperativa - i och för gemensamma uppgifter.

Den konsumentkooperativa rörelsen har haft en oerhörd betydelse på många skiftande områden. Det är här inte endast frågan enbart om dess kamp mot monopolism och varufördyring; utan också strävan att bibehålla den individuella friheten och kampen mot statsförgudningen har haft sin stora vikt. I en tid då friheten och de mänskliga rättigheterna sitta alltmera trångt och folk i allmänhet tycks ha vänjt sig vid, att staten skall sköta om allt och alla, är det tacknämligt, att det finns kvar organisationer och sammanslutningar, som ha så stora försänkningar i demokratiskt liv, att de våga och kunna ta upp kampen mot totalism och likriktning.

Det är ingen tillfällighet detta, att kooperationen ställt sig som en mäktig förkämpe för demokrati och folkvälde. Kooperationen har växt sig stark under en epok av demokratisk viljeförtätning och dess existens står och faller med upprätthållande av denna demokrati. Men den har - till skillnad från somliga andra - förstått demokratiens värde och därför intagit en konsekvent attityd, när andra ha kompromissat eller lutat åt totalitärt håll. Att denna raka kurs kunnat hållas är givetvis i största utsträckning, beroende på, att det lyckats kooperationen att hålla sig utanför det parti politiska maktspelet.

Frånsett den doktrinära kooperatismens lära finns det alltså alla förutsättningar, att arbetarrörelsen och kooperationen, eller kanske rättare, den frihetliga arbetarrörelsen och kooperationen, kunna få fram ett betydelsefullt och hoppingivande samarbete för nuet och framtiden.

Syndikalismen 1943, 186-187