Vi ha tidigare i denna tidskrift under rubriken "kooperatismen" något behandlat konsumentkooperationens program och därvid pekat på några .egendomligheter. Vi konstaterade bl. a., att kooperatismen, som framträder med ett eget socialt program, vilket i stort sett bygger på liberalismens principer om konkurrens, dock som förverkligad leder fram till ett tillstånd, där det fria konkurrerandet ersättes med en kooperativ världshushållning.

Den doktrinära kooperatistiska ståndpunkten hittills har mynnat ut i en uppfattning om, att målet måste ligga i ett konsumenternas övertagande av produktionen. Genom detta tillvägagångssätt skulle vinsthushållningen ersättas med ett produktionssystem, där behovet och konsumenternas intressen vore utslagsgivande.

Även om denna kooperatistiska uppfattning aldrig varit absolut omfattad i konsumentkooperativa kretsar, så träffar man nog synnerligen nära pricken, när man påstår, att enigheten bland de kooperativa teoretikerna varit mycket framträdande. Vi skriva avsiktligt varit, för numera tycks man ha kommit fram till en annan uppfattning. En omsvängning visar sig framförallt i en stegrad vilja till samarbete med jordbrukarnas organisationer för den svenska kooperatonens vidkommande. Den under de sista åren många gånger knivskarpa pressdebatten mellan å ena sidan konsumentkooperatörerna och å andra jordbrukarnas föreningsrörelse, har ersatts med propaganda för samarbete och förståelse. Villigt måste det erkännas, att denna omsvängning inte enbart är beroende på en förändrad uppfattning inom kooperationen; även jordbrukarnas organisationer ha modererat sina krav högst väsentligt.

Vad som i detta sammanhang intresserar oss syndikalister är emellertid inte så mycket den överenskommelse som eventuellt kan träffas mellan ovannämnda folkrörelser, vilka hittills betraktat varandra med misstroende, utan i stället det klara beskedet, att man numera på konsumentkooperativt håll är villig erkänna producentorganisationer som kooperativa sammanslutningar. HermanStolpe har i tvenne artiklar - februari och april 1944 - i tidskriften Kooperatören tagit upp denna fråga om samarbete mellan olika kooperationsarter, och det är dessa, vi i det följande taga upp till kritisk behandling ifrån socialistisk eller syndikalistisk synvinkel.
Inledningsvis hänvisar Stolpe till en skrift av Anders Örne, vilken är internationellt erkänd av den kooperativa alliansen:
"Kooperationen är ett ur deltagarnas omedelbara intresse för varor och tjänster framsprungit ekonomiskt systern. Den framträder i form av företag, upprättade av personer, som önska begagna sig av själva den verksamhet, företagen driva, för befrämjande av sin hushållning eller yrkesutövning.
Kooperationens motsats är vinsthushållningen, som är en organiserad form av företag, vars ägare betraktar frambringandet och fördelningen av varor blott som ett medel att skaffa ägarna själva vinst."

Ur Stolpes artikel citera vi vidare:
"'Den kooperativa rörelsen består alltså av två viktiga led, tvenne skänklar: konsument- och producentkooperationen. Självfallet gäller det att hålla detta i sikte, om man vill lägga upp ett allmänt kooperativt handlingsprogram, det må gälla folkhushållningen inom ett land eller världshushållningen. . ." "Det bör för den skull ingå som ett viktigt led i den kooperativa efterkrigsplaneringen att undersöka möjligheterna att bilda nya samkooperativa företag på lämpliga områden."

Efter dessa förklaringar kommer så artikelförfattaren fram tll en punkt som vi fmna mycket intressant, och för att ge våra läsare en bättre helhetsbedömning citera vi ännu en gång ur Stolpes artikel:
"Det är praktiskt ogörligt oeh stridande mot den kooperativa rörelsens grundläggande principer att söka lösa det ekonomiska problemet genom att s. a. s. föra ut den ena eller andra grenen av kooperationen till dess yttersta konsekvenser. Söker man organisera folkhushållningen resp. världshushållningen utifrån produeentsidan (integration framåt) hamnar man i svåra motsättningar mot konsumenternas intressen, oeh söker man organisera hushållningen helt utifrån konsumentsidan (integration bakåt) råkar man likaledes ut för svåra kollisioner med andra berättigade intressen, nämligen produeenternas. En till sina yttersta konsekvenser driven producenthushållning skulle innebära, att produeenterna skulle sköta icke bara produktionen av råvaror oeh förädlingen av dessa utan även varudistributionen till konsumenterna, d. v. s. dessa skulle få pröva på effekten av ett hundraproeentigt producentmonopol. Skulle å andra sidan konsumenterna övertaga icke blott hela detaljhandeln oeh grosshandeln utan även hela produktionen av färdigfabrikat och råvaror, skulle alla nu självägande producenter bli anställda inom konsumentkooperationen. Det ligger i öppen dag, att dessa tankekonstruktioner icke innebära praktiskt rimliga handlingsprogram och de ha därjämte den ur kooperativ synpunkt allvarliga bristen, att de icke kunna förverkligas på den frivilliga anslutningens grundval utan förutsätta tvångsmässiga ingripanden."

Här föreligger alltså ett klart erkännande från en av den svenska kooperationens bästa pennor, att producenternas sammanslutningar också måste erkännas vara kooperativa. Detta framgår för övrigt redan av citatet ur Örnes skrift, där det ju talas om kooperationen som en rörelse befrämjande de anslutna i egenskap av konsumenter och yrkesutövare.

Inte mindre intressant är Stolpes behandling av frågan om samarbete mellan producenter och konsumenter. Han anser det oriktigt att låta konsumentkooperationen få all makt, därför att detta skulle leda till monopol, men tror inte heller, att det skulle vara lyckligt "att organisera hushållningen helt utifrån konsumentsidan", därför att detta skulle kollidera med andra berättigade intressen."

Som bekant representerar syndikalismen den socialistiska uppfattningen, att arbetarna genom sina ekonomiska organisationer böra sträva fram mot industriell demokrati, med arbetarnas övertagande av produktionen som mål. Vi betrakta alltså de fackliga organen som kooperativa sammanslutningar av producenter. Ett arbetarnas produktions övertagande måste alltså vara liktydigt med producentkooperation. Anser man numera från konsumentkooperativt håll, att ett ensidigt organiserande av hushållningen utifrån konsumentsidan kolliderar med andra berättigade intressen, då måste man också i konsekvensens namn erkänna arbetarnas socialistiska krav på industriell demokrati och produktionsövertagande som ett berättigat produktionsintresse. För det kan väl rätt gärna inte vara så, att man uppskattar och värderar en sorts producenter på ett sätt och högre, medan man uppskattar en annan på ett annat sätt oeh lägre? Det kan väl rätt gärna inte vara fråga om enbart jordbrukare och fiskare ?

I och för sig är det naturligtvis alldeles riktigt, att alla människor äro konsumenter ett uttryck som sedan länge varit ett av kooperationens slagord. Under nuvarande förhållande är emellertid konsumtionsförmågan beroende av människornas ställning som producenter. Samtidigt måste man ju konstatera, att inte alla människor äro producenter. Vårt nuvarande kapitalistiska samhälle gör det ju möjligt för enskilda människor att konsumera utan att producera. Det samhälle, som nu existerar,
värderar inte människorna efter deras insats som producenter utan som ägare till produktionsmedlen. Vad man alltså inte kan komma ifrån är, att människornas ställning som producenter inte är likgiltigt, därför att alla samtidigt äro konsumenter. Producenter med hög inkomst kunna efter någon tid sluta att vara producenter och leva som konsumenter, helt eller delvis.

Ägandeskapet av produktionsmedlen är utslagsgivande också för en människas konsumtionsförmåga. De, som äga, ha möjligheter att konsumera mera än de, som ingenting äga, detta oavsett om de bidraga till produktionsprocessen eller inte. I sin tur äro de, som ingenting äga, beroende av sin inkomst som producenter ockgå i konsumtionsavseende.

Om man alltså godtager uttrycket, att alla äro konsumenter - med reservation för de tusentals människor, som årligen svälta ihjäl, därför att de icke tillåtas utöva sin gärning som producenter - står dock kvar deras intresse som producenter. Syndikalismen vill genom arbetarnas övertagande av produktionen skapa ett socimt tillstånd, där inte endast alla äro konsumenter, utan där också alla äro producenter, och där producenterna handha och kontrollera sina produktionsmedel. Vi vilja alltså ha slut på det kapitalistiska system, som möjliggör för en liten överklass att som ägare av produktionsmedlen inte endast orättvist höja sin egen konsumtionsförmåga utan också bestämma konsumtionen för den stora massan av egendomslösa arbetare. Denna strävan till produktionskontroll kunna vi mycket väl kalla ett producentintresse och den rörelse, som arbetar att nå fram till detta mål, för en producentkooperativ rörelse.

Och därmed äro vi framme vid den mycket intressanta frågan - som vi härmed låta gå vidare till vederbörande - vilken lyder: är konsumentkooperationen villig att erkänna också arbetarnas ekonomiska kamp organ - vilka syfta till produktionsövertagande - som kooperativa sammanslutningar.

Om inte, då tillåta vi oss att i all stillhet efterlysa, vad det är för b e r ä t t i g a d e producentintressen, hr Stolpe talar om i sin artikel. Jordbrukskooperationen är redan erkänd som en kooperationsart. Nu är det bara fråga om, hur man kommer att ställa sig till en annan kooperationsart: den syndikalistiska producentkooperationen, den industriella demokratin.
Under tiden är det kanske på sin plats att leta efter de där berättigade intressena på jordbrukarehåll, vilka konsumentkooperationen accepterat. Man finner en liten fingervisning, när Stolpe säger: "alla självägande producenter skulle bli anställda inom konsumentkooperationen". (Detta om konsumentkooperationen skulle äga alla produktionsmedel. F. F ll.)

H är föreligger ju en klar värdering av ägandets - självägandets - värde, inte som konsument utan som producent. Vad är det då, som är anledningen till, att den del av producenterna, som äga någonting i egenskap av producenter, skulle ha ett särintresse gentemot den samlade massan av konsumenter i den konsumentkooperativa rörelsen? De bleve ju inte längre ägare som producenter utan endast som konsumenter. Men i likhet med arbetarna äro de både producenter och konsumenter. Det är alltså ägandeskapet, de ha intresse av att bevara. Detta ägandeskap är dock redan nu relativt - individuellt sett - och även om de ännu äga sin torva individuellt, så äro de detta till trots meddelägare i de stora jordbrukskooperativa försäljningsorganisationerna. Ur detta kollektiv kunna de knappast bryta sig och ändock hävda sig som självägande bönder. Dessutom måste man räkna med, att ägandeskapet för jordbrukets del i många fall delas mellan dem, som bruka jorden, och de bankintressen, som bruka jordbrukarna.

Det råder inget tvivel om, att det svenska jordbruket genomlever en tid av kollektivisering. Redan nu diskuterar man på sina håll bildandet av gemensamma ladugårdar och gemensam skötsel av åker- och betesmark. Men även frånsett dessa framtidsplaneringar försiggår det en kollektivisering, som ännu så länge kanske inte uppmärksammats i full utsträckning. Jordbruket har nu så gott som till hundra procent ordnat sin saluföring och produktförsäljning genom försäljningsorganisationer.
Detta har lett fram till ett gemensamhets- eller beroendeförhållande mellan bönderna, som i mycket liknar kollektivism. Den enskilde bonden har praktiskt taget inte längre några möjligheter att bestämma priset på en saluförd vara; han kan knappast heller bryta sig ur försäljningskollektivet och gå sina egna vägar.

Varför acceptera inte då jordbrukarna och deras organisationer konsumentkooperationens påstående om, att konsumentkooperationen borde övertaga all produktion och driva denna i konsumenternas intresse, med den motiveringen att alla äro konsumenter? Och varför har man även på konsumentkooperativt håll börjat tala om producentintressen, när det gäller jordbrukarna?


Man kunde svara abstrakt på frågan med ett: därför att jordbrukarna äro producenter, så ha de helt naturligt också ett producentintresse. De ha för det första det intresset som jordbruksproducenter att få så pass mycket i ersättning för sin produktiva insats, att de kunna hävda sig som konsumenter. Detta skulle de väl kunna göra, även om konsumentkooperationen övertoge produktionen av jordbruksprodukter genom att skapa sig fackliga intresseorgan. Men de ha också andra anledningar att försvara sig som producenter. De ha sin frihet som fria jordbrukare och sitt oberoende. De ha alltså inte endast ett rent ekonomiskt producentintresse utan samtidigt ett frihetligt intresse. Författaren till denna artikel diskut.erade för någon tid sedan just dessa problem med en gammal kooperatör, som under hela sitt liv kämpat för konsumentkooperationen, men som på de senare åren i egenskap av jordbrukare kommit med i jordbrukarnas föreningsrörelse. På min fråga, varför han inte vidhöll sin gamla uppfattning och ansåg det riktigt, att konsumentkooperationen tog hand om all produktion, svarade han: "då bli vi jordbrukare ingenting annat än lönearbetare åt konsumenterna."

Där ha vi också det egentliga svaret. Bönderna vilja ha kvar sitt grepp om produktionen, därför att de bli någonting mer än lönearbetare, någonting mer än löneslavar. Deras ställning som människor är värdigare och deras liv blir innehållsrikare och djupare, när de som fria män fritt handha sina egna produktionsmedel.

Det är alltså i huvudsak detta intresse, som jordbrukarna inte vilja lämna ifrån sig, och det är också detta intresse, som man från konsumentkooperativt håll numera erkänner som berättigade produktionsintressen.

Till detta vilja vi så lägga den socialistiska reflexionen, att arbetarna i ett produktionsövertagande avse precis samma sak. Vi syndikalister vilja genom den industriella demokratin kommma fram till ett tillstånd, där arbetarna i egenskap av producenter tillsammans äga och kontrollera arbetsplatserna och produktionsmedlen, därför att vi därmed komma ifrån löneslaveriets förhatliga och frihetskvävande system. Ett produktionsövertagande skulle göra också arbetarna till fria människor precis på samma sätt som bönderna.

Ännu en gång vilja vi emellertid slå fast: erkänner konsumentkooperationen jordbrukarnas sammanslutningar som producentkooperation, då måste den också erkänna arbetarnas socialistiska strävanden som uttryck för samma sak. Nu kan man visserligen påpeka, att böndernas organisationer bestå av ägande människor, som på ett traditionsbundet sätt köpt sina jordbruk och frivilligt satsat sin andel i de gemensamma organisationerna, men att arbetarna ingenting äga och för den skull intet ha att satsa; att arbetarnas produktionsövertagande inte bygger på inköp genom individuell kapital tillskjutning utan på erövring och expropriation.

Mot detta argument ställa vi den traditionella socialistiska uppfattningen, att ägandeskapet bör tillhöra- och tillhör - dem, som producera. De socialiseringsförsök, som syfta till att överföra äganderätten till produktionsmedlen åt de verkliga ägarna - producenterna, arbetarna - borde därför kunna erkännas även av konsumentkooperationen. Ett erkännande av både producent- och konsumentkooperation måste också i sin tur leda fram till synnerligen egendomliga förhållanden. I och med att jordbrukarnas föreningsrörelse erkännes som en av kooperationens "tvenne skänklar", så få givetvis jordbrukarna en egendomlig särställning på arbetarnas bekostnad. Arbetarna erkännas icke som producenter, de bli i stället anställda inom konsumentkooperationen eller också inom vinstkapitalistiska företag. Deras uppgift blir fortfarande lönearbetarens, även om konsumentkooperationen övertager all produktion utom jordbruket. Man säger oss, att detta tillstånd är logiskt och tillfredsställande, därför att alla arbetare äro konsumenter. Men konsumenter äro ju också jordbrukarna? Förhållandet blir alltså det, att jordbrukarna - i egenskap av konsumenter - bli delägare i den av konsumentkooperationen bedrivna industriella produktionen och alltså arbetsgivare åt arbetarna, men samtidigt tillerkännas de rätten att som producentkooperatister själva handha och ordna sin egen ställning som producenter.

Vi kunna med bästa vilja i världen inte finna någon reson i ett dylikt tillstånd. Att arbetarna räknas som enbart konsumenter, medan bönder och eventuellt några andra yrkesgrenar räknas både som producenter och konsumenter, måste vara en fullkomlig felbedömning.

Däremot skulle de förslag från konsumentkooperativt håll om samägande - alltså ett gemensamt ägande av producentkooperation och konsumentkooperation - om det tillämpades även på arbetarna och deras socialistiska organisationer, vara en mycket acceptabel lösning av problemet. Ett av de argument, som riktas mot arbetarnas övertagande av produktionen, är ju det, att arbetarna dymedelst skulle kunna tillskansa sig orimliga inkomster på konsumenternas bekostnad. Detta argument skulle ju då elimineras. Detta samägande bleve i själva verket då ingenting annat än en välbehövlig växelverkan av kontroll från de samlade konsumenternas sida mot producenterna.
Som konsumenter hade man alltså möjlighet att förhindra, att grupper av producenter gjorde sig vinster på det helas bekostnad, samtidigt som man i egenskap av producent hade full kontroll över den egna produktionen och arbetsplatsen.

Överhuvudtaget är hela den här debatten om konsument- och producentkooperation och om samägande mellan dessa båda kooperationsarter mycket intressant och den kommer kanske att för morgondagens värld visa sig ha den mest fundamentala betydelse. Men den måste då fattas rätt och göras brukbar även för den stora grupp av producenter, som i dag representeras av den fackliga eller ekonomiska arbetarrörelsen.

I varje fall är det en mycket tilltalande tanke denna, att ett socialistiskt samhälle skulle kunna grundas på trenne skänklar av kooperation: den konsumentkooperativa, den jordbrukskooperativa och den arbetarekooperativa. I ett dylikt tillstånd, som givetvis med all rätt gör skäl för benämningen socialistiskt, skulle ett frihetligt ekonomiskt system växa sig fram, som både eliminerade den kapitalistiska vinsthushållningen och överflödiggjorde den statens växande kontroll över näringslivet, som en statssocialisering med nödvändighet måste innebära. Producentkooperationerna som saluförare av sina proukter och konsumentkooperationen som köpare i de samlade konsumenternas tjänst, skulle på ett tillfredsställande sätt ge erkännande åt människorna både som producenter och konsumenter. Inga producenter behövde då känna sig som beroende lönarbetare och inga konsumenter behövde riskera att uppskörtas av monopolhungriga producenter. Inte heller vore det behövligt med några restriktiva ingrepp i det ekonomiska skeendet. Det bleve ett koopererande mellan olika grupper på ett fullt frivilligt och federalt sätt. (Syndikalismen 1944, 53-57)