Den pågående allmänna debatten om industriell demokrati utgår från principen om den bestående ordningens, d.v.s. den kapitalistiska produktionsordningens och profitsystemets bevarande. Härifrån avviker icke på något avgörande sätt de reformistiska och socialdemokratiska inläggen. Även med ett omfattande förstatligande av dominernade industrier och verksamhetsgrenar kommer arbetskraften att bli en handelsvara och lönselaveriet att fortsättas. Den "industriella demokrati" man talar om blir av "rådgivande" art och så starkt begränsad, att den praktiskt taget ingenting har med verklig demokrati att skaffa. I den följande principiella uppgörelsen med denna art av "demokrati" klarlägger Folke Fridell, att den egentligen icke är någonting annat än ett bedrägeri vars praktiska verkan blir en ny länk till alla de gamla som håller arbetaren i ofrihet.
Det är icke därmed meningen att avvisa betydelsen av den industriella demokratins strömning, även i dess nu projekterade form. Betydelsen kan ur socialistisk synpunkt bli både av negativ och positiv art. Negativt kan den, som redan sagt, bli en ny bindande länk. Positivt kan den bli en inledning till en ny befrielsens epok. Om den skall bli det ena eller det andra kommer helt och hållet att bli beroende av arbetarklassens egen inställning. Accepterar arbetarklassen den borgerliga uppfattningen uppfattningen, att den industriella demokratin endast skall vara ett redskap för höjandet av produktiviteten inom ramen av den kapitalistiska ordningen, så binder den ris till sin egen rygg. Men omfattar arbetrklassen den mening, att den begynnande industriella demokratin skall bli ett led i den aldrig vilande kampen för löneslaveriets avskaffande och arbetarnas frogörelse genom likvidering av kapitalismen och producenternas övertagande av produktionen, då kan den industriella demokratin, hur begränsad denna till en början än kan vara, bli ett utomordentligt redskap till uppnåendet av det uppsatta målet.
Utan att vara någon programmatisk framställning för den syndikalistiska rörelsen är den efterföljande skriften en principiellt syndikalistisk uppgörelse med den borgerliga inställningen, en framställning som vi hoppas skall komma att framkalla debatt bland arbetarna på arbetsplatsen och inte bara bland den fackliga byråkratins tongivande kadrar.
Albert Jensen
Den industriell demokratins problem diskuteras lidelsefullt inom alla läger. Naturligtvis känner sig kapitalismen hotad. Den demokrati, som man på det hållet tycks vilja erkänna, är den som ger obeskuren frihet åt en tärande klass att hålla de närande i ofrihet.
Under motiveringen att angreppet är det bästa försvaret har reaktionens drabanter gått till attack- inte för att förinta men för att erövra och förfalska bgreppet industriell demokrati. Situationen är sådab att företagarvärlden redan står färdig med en programmatisk förklaring, medan däremot arbetarna och deras organisationer nöjer sig med en platonisk bejakelse av själva termen.
Konkretiseringen från arbetsgivarhåll är på sitt sätt negativ den också. Den sysslar mycket lite med vad den inte vill ha där. I denna sin genomskådliga iver att ta udden ur demokratiseringskravet redan innan det fått fsta konturer, är man inom kapitalistkretsar ängsligt enig om en sak: Industriell demokrati får inte förväxlas med s.k. arbetarrådssocialism.
Man målar fan på väggen med feta, präktiga penseldrag: I utlandet har man experimenterat med arbetarrådssocialism; resultatet verkar avskräckande med sänkt produktion, tvister mellam 'n arbetarna och en mass annat trassel. Särskilt skulle tiden efter första världskriget utgjort en enda väldig experimentepok.
Det ser rasande misstänkt ut denna ansträngning att göra upp räkningen med rådssocialismen. Och det ger oss anledning fråga: Var i världen finns det mångomtalande "utland", där det gjorts så försl'kräckliga ansträngningar att praktisera den slags industriella demokrati som populärt kallas arbetarrådssocialism? De försök som gjordes i England under beteckningen gillesocialism är väl ändock inte tillräckliga för att generellt döma arbetarrådssocialismen såsom vägd och funnen för lätt. Sanningen är i stället den, att man hittills ingenstans gjort mer än sporadiska försök att praktisera den sortens industiella demokrati och då under sådana betingelser och särskilt sådana motståndsformer, att ett misslyckande var så gott som oundvikligt. Men som käpphäst för en ovederhäftig skrämselagitation duger "argumentet" tydligen att användas när det gäller att rädda kapitalismen från demokratins fara.
En annan kär uppgift från samma borgerliga håll är att framställa denna arbetarrådssocialism som en krigs- eller kristidsföretelse, som vid kontakt med verkligheten och efter arbetarnas tillnyktrande försvann i Londondimman. Här framställes kravet på bestämmanderätt eller medinflytande över produktionsprocessen från arbetarhåll som en förflugen och befängd tanke, odlad i krigets demoraliserande atmosfär. Att på detta sätt försöka bagatellisera arbetarnas önskan att övertaga produktionen är naturligtvis en mycket delikat uppgift för de kretasar som till varje pris vill förhindra en socialistisk utveckling. Det är ju så enkelt att inordna den industriella demokratin bland de giftsjuka krigsplantor, som endast finna näring under tider av vansinne och kaos.
Det är därför inte så värst anmärkningsvärt att man från borgerligt håll fastslår det bevisliga i denna sjukhusatmosfär genom att hänvisa till att kraven på industriell demokrati aktualiserades både efter första och andra världskrigen. Man menar sig på detta sätt ha slagit fast, att desperata förhållanden alltid skapar desperata uppfattningar, men att när tillståndet i världen väl återgått till mer normala former så försvinner också de desperata ideologierna. Ett litet aber för dessa borgerliga kritiker är dock aktualiseringen av gillesocialismen i England dateras redan från år 1910, alltså hela tre år innan krigsgödningen hann samla sig kring den spirande plantan.
Annars är det kanske riktigt att frågan om industriell demokrati mer intresserar arbetarna under krig än under fred. Detta torde dock inte ha någonting med krigshysteri att göra; problemet har en helt annan och betydligt naturligare förklaringsgrund. I tider av krig och krigsfara, då nationerna rustar för fullt och människorna tvingas in i den allmänna krigsberedskapen, då staterna lägger allt tyngre bördor på särskilt på arbetarnas axlar, då man från alla offentliga instansers sida påkallar nödvändigheten av att arbetarna offrar allt för fosterlandet och friheten, då man blåser upp det idealtillstånd som är rådande inför den egna statsgränsen till nästan olidliga positioner, då man frenetiskt framhåller hur mycket arbetarna har atta skåss för, då man använder hela sin uppfinningsförmåga till att försäkra proletärerna hur bra allt ska ordnas när väl kriget är slut, då man överbjuder varandra i att frossa i förståelse för arbetarklassens krav, då man faller i armarna på proletariatet och kramar det i nyvaknad släktskaps förtjusning, då man äntligen kommit underfund med med hur präktiga grannar och medmänniskor dessa hittills så föraktade arbetare är, då man salvelsefullt försäkrar arbetarna om att alla sitter i samma båt- är det då så rasande underligt, att dessa kringklappande och av överklassen omfjäskande arbetare efter segern, d.v.s. efetr alla offer är gjorda också vill ha de feta löftena infriade? Så enkelt ligger det till med kombinationen krig och kravet på industriell demokrati.
Men annars är iden om den industriella demokratin lika gammal som socialismen eller som de utsugnas dröm om ett samhällstillstånd där slaveriet är ersatt med frihet. Det är proletärernas frihetslängtan som har planterat den industriella demokratins frö och de kommer att finna grodd och näring ända fram tuill den dag då arbetrana övertagit ägandet och kontrollen över sina produktionsinstrument och därmed genomfört socialismen.
Iden om den industriella demokratin är lika gammal som industrialismens själv. När den självständiga hantverkaren tvingades lämna sina enkal redskap och sälja sig på tid och timme åt industriägaren, då föddes också den socialistiska viljan till industriell demokrati. Att försöka göra denna proletariets naturliga frihetslängtan till ett stinkande giftblomster från krigets bakgårdar, är kanske en uppgift som är värdig borgarskribenter, men icke detso mindre ganska snuskig till art och natur.
Ursprungligen var socialismen liktydlig med arbetarnas övertagande av produktionen. Innan brytningen mellan den federalistiska och centralistiska arbetarrörelsen skett var det en allmän uppfattning att målet var ett fritt tillstånd där arbetarna genom sina ekonomiska sammanslutningar kontrollerade och bedrev produktion. Att frigörelsen också skulle frigöra arbetarna just som producenter var en alldeles självklar sak. Även efter konfliket mellan Marx och Bakunin, vilken ledde till arbetarrörelsen klyvning i tvenne på olikartad metodik vilande uppfattningar, var dock målet detsamma. Medan Vakunisterna menade att arbetarna också i sin frigörelsekamp från första stund måste behålla greppet över utvecklingen och alltså på vägen mot målet federalistiskt behärska kampmedlen, utvecklade centralisterna den uppfattningen att alla medel måste användas- också parlamentariska och partrepresntativa. Staten skulle erövras- antigen med valmajoritet eller revolution- men denna sat skulle- när den väl fyllt sin uppgift som garanti mot kontraattacker- förpassas ut ur den mänskliga tillvaraon och efterträdas av ett fritt samarbete mellan fria arbetarassociationer. Med en modernare formulering: Industriell demokrati eller arbetarrådssocialism eller arbetarnas övertagande av produktionen.
Sedan den tiden har den dominerande delen av arbetarrörelsen allt mer utvecklats i centralistisk riktning och därmed har också intresset för en syndikalisering av produktionen trängst undan av partipolitiska särintressen och av strävanden att erövra fördelatiga politsika positioner. Att frågan om den industriella demokratin trots denna ödesdigra politisering av arbetarrörelsen nu med förnyad kraft upptar arbetarklassens intressen i så gott som alla länder är kanske ett tecken på socialistisk pånyttfödelse och en reaktion mot den förfuskade socialism som reformism och socialdemokrati i dag representerar.
Inledningsvis har vi pekat på den fullständiga brist på programmatisk klarhet beträffande den industriella demokratins målbestämning som råder inom den reformistiska rörelsen. Anledningen till denna beklagliga villrådlighet har man att söka just i den övervärdering av politisk verksamhet med motsvarande undervärdering av den ekonomiskt-socialistiska kampen, vilken gått som en röd tråd genom hela arbetarrörelsen med undantag av den spanska. Denna arbetarrörelsen politisering har ställt helt andra mål i utsikt än de som ursprungligen utgjorde den socialistiska; den har gjort själva centralismen- som dock var avsedd som ett medel- till ett mål, och detta för med sig besvärliga konsekvenser. Den fackliga kampen och de ekonomiska organisationerna, som från början utgjorde det naturliga utgångsläget för all socialistisk strävan, förvandlades så småningom till andra-rangssammanslutningar med den begränsade uppgiften att inom ramen av det kapitalistiska samhället tillvarata arbetarnas löneintressen, medan de politiska partierna fick den betydligt viktigare uppgiften att socialisera samhället. Därmed upphörde också tillämpningen av den för hela arbetarrörelsen så fundamentala satsen, att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. I samma stund man trodde sig kunna nå socialismen med parlamentariskt valdetagande förråde man denna egenkamps grundide och i stället för att själva på federalitsik väg genomföra befrielsen, överlämnade arbetarna detta åt valda ledare och statliga representanter.
Vi har nödgats göra denna avvikelse från ämnet för att kunna förklara det tillstånd av villrådighet beträffande den industriella demokratin, som man nu kan notera inom arbetarrörelsens egna led. Ty det är just denna övertro på ledarskapets förmåga att frälsa medlemmarna sam lakat bort den tidigare tilltron till den industriella demokratin.
För länge sedan har den socialdemokratiska rörelsen ialla länder förlorat ur siket det mål som en gång var vägledande för alla arbetarrörelse. Det som en gång utgjorde det odiskutabla målet- fra arbetaregrupper associerade i fria sammanslutningar. betraktas nu med förakt som socialismens mest iögonfallande barnsjukdom. Nu har man istället förvandlat medlet till mål och gjort statsövertagande och socialism till samma sak.
Samtidigt har man dock- och det är viktigt att hålla detta i minnet- frångått kraven på en allomfattande socialisering. Den statsocialsim, som man nu från socialdemokratiskt håll gör sig till förespråkare för, är generellt sett ett system där en del nyckelindustrier möjligen bör helt övertagad av staten med där kapitalismen i övrigt tillåtes sitta i orubbat profitbo. Att denna kräftgång skapat en oerhörd förvirring inom de djupa leden i arbetarrörelsen och förhindrat deras praktiska ställningstagande till ett så viktigt problem som den industriella demokratin, är odiskutabelt. Den halvkaptalistiska mentalitet som idag sätter sin prägel på det socialdemokratiska partiet här i landeet och därmed på den reformisktiska rörelsen. illustreras förträffligt av ett uttalande av den nuvarande handelsministern, professor Myrdal, som i tidskriftens Tidens novembernummer 1945 i en debatt med Gerhard De Geer om planhushållningen, närmast konstaterar sin fullkomliga åsiktslikhet med denna typiske representant för moderna kapitalism. Myrdal föll i De Geers öppna folkhemsfamn nästan utan några reservationer. Där fanns tydligen inget att kivas om. Myrdals eget slutomdöme lyder:
"Överhuvud taget är det svårt för en socialdemokrat att demonstrera en annan mening i sakfrågorna än den DE Geer i denna mycket intressanta uppsats givit uttryck åt. Skulle De Geers inställning komma att bli en förhärskande företagaropinion i landet, bör vi få lätt att i samarbete lösa våra problem under den närmaste framtiden."
Hjärtligare kan samstämmigheten gärna inte vara. Sedan komm er förtydligandet. Vi citerar fortfarande Myrdals Tiden-artikel:
"I våra strävanden (socialdemokraternas) styrs vi enbart av syftet att nå den högre effektivitet i produktionen som kan möjliggöra tryggare sysselsättning och bättre inkomster åt de anställda och billigare priser åt konsumenterna. Företagsresultatet, inte företagsformen är vad som intresserar oss. Förstatligande av en industri är för oss bara ett av de möjliga att höja produktionen: Jag påpekar det ännu en gång, eftersom i den allmänna borgerliga propagandan- ehuru icke i Dee Geers artikel- man föredragit att sätta mott varandra 'fritt näringsliv' och total socialisering'"
Det är vi som tagit oss friheten stryka under satserna härovan. Sällan har vi väl fått ett klarare besked från ledande socialdemokratiskt hål än i det här fallet. Företagsformen intresserar inte det ringaste sådana socialister som Myrdal. Vi tillåter oss en en stilla undran om vad Myrdals många partivänner har att andraga till detta "realistiska resonemang"? Inte de på toppen utan de många ute på arbetarplatserna, som får tillbringa sitt liv under de mest ofria företagsformer, som inte det ringaste intresserar professor Myrdal!
För oss alla andra, som dagligen förnöter ett meningslöst liv bland löpande band och uppkäftiga tidsstudiemän, är inte problemet om företagsform likgiltigt. Vi ser fortfarande i socialismen någonting som skulle ge vårt liv högre mening och göra vår ställning o produktionsprocessen bättre värderad. De stora tänkarna- sådan som Myrdal och De Geer och andra- må förlåta oss att vi envist håller fast vid det socialistiska "barnsjukestadiet", som helt och klart och begripligt avsåg att produktionsinstrumenten skulle överföras i producenternas ägo. Men dylika "socialistiska" tolkningar från de ledande männen inom vår tids arbetarrörelse är det sannerligen inte att förvåna sig över att det saknas ett arbetarprogram för den industriella demokratin.
För att nöjaktigt förklara denna diffusa inställning räcker det emellertid inte med att konstatera de högsta topparnas förädderi mot all ursprunglig socialism, då detta socialistiska avståndstagande säkerligen inte sträcker sig längre än just till toppen. Nej, därtill måste också läggas det sakförhållande, att bestämmanderätten inom den reformistiska arbetarrörelsen så helt förskjutit sig från medlemmarna till ledarna, att medlemsmassornas uppfattning sällan kommer fram.
Man der detta inte minst när det gäller diskussionen kring den industriella demokratin. Vore det på det sättet, att medlemmarna uppdrog åt sina ledare att representera majoritetsuppfattningen, då skulle därav följa, att det svenska fackföreningsfolket först hade fattat ståndpunkt till den industriella demokratin och sedan på basis av dessa beslut beodrat sina tjänande ledare och funktionärer att programmatiskt utforma medlemmarnas önskningar. I fråga om den industriella demokratin har förhållandet tydligen varit närmast omvänt. Där samlas representanter- inte för arbetarna men för arbetarnas ledare- för att tillsammans med klassmotståndare diskutera sig fram till vad som menas med industriell demokrati! Först när dessa diskussioner lämnat resultat är man villig att låta frågan gå vidare till de enkla medlemmarna- inte för avgörande, ty detta avgörande är också inom dena förträffliga representant för demokratin centraliserat till förbundsfunktionärer och sekretariat- men för information.
Att det under dylika förhållanden blir en synnerligen urvattnad form av industriell demokrati, kan man hålla en fattig slant på. Resultatet av denna undersökning blir emellertid, att om den reformistiska rörelsens medlemmar vill skapa sig ett konkret program för industriell demokrati, då måste de också rycka beslutanderätten ur händerna p åsina funktionärer och själva genomdiskutera problemet. Samt därefter gå till kamp för detta program.
I brist på programmatisk klarhet från dominerande arbetarhåll nödgas vi alltså begränsa oss till att analysera borgarnas definition av begreppet industriell demokrati. Strängt taget för väl detta inte med sig några besvärligheter. Resultatet av den debatt som LO-ledarna fört med kapitalisterna vid saltsjöbadskonferenserna, kommer nog inte att skilja sig så väsentligt från den definition som borgarna kommit till.
Inledningsvis har vi redan antytt borgerlighetens heta åstundan att först och främst fastslå, att den industriella demokratin inte har någonting med socialism att skaffa. Och att detta är en hjärtesak i säker kontakt med plånboksintresset är det ingen anledning att betvivla. Från borgarpressens ledaravdelningar har man kunnat läsa en anmärkningsvärd enighet när det gäller att ur den industriella demokratin plocka bort all socialistiskt "bråte". När man väl gjort detta är man så innerligt överens om att det är nödvändigt med industriell demokrati! Och det kan man också förstå.
Det första borgerliga parti som kommit med "principiella riktlinjer för samarbetsorgan vid svenska företag" och därmed gjort ett utkast till programmatiskt ställningstagande till den industriella demokratins problem är folkpartiet, som nyligen i broschyrform redovisat sin uppfattning. redan i ett förord av partiets allt i allo, professor Bertil Ohlin, finner man en klar önskan att på borgerligt sätt begränsa problemet till att omsluta endast den kapitalistiska samhällsformen. Ohlin inleder sitt förord med följande:
"I den offentliga debatten kring dessa spörsmål har emellertid en annan ingrediens kommit att ingå, nämligen en obestämd föreställning att den politiska demokratin bör motsvaras av "ekonomisk demokrati" i den bemärkelse, att de arbetande själva bestämma över företagtes ledning. Enligt min mening är detta ett typiskt utslag av s.k. analogitänkande, d.v.s. försök att från ett livsområde överflytta företeelser och former till ett annat, utan att beakta de helt olikartade förutsättningarna. Ingenting stöder den uppfattningen att verkligt demokratiska förhållanden i ett samhälle skulle vara beroende av en organisationsform, som träffande brukar kallas för 'arbetarrådssocialism'"
Denna "obestämda föreställning" tilltalar naturligtvis inte herr Ohlin. För hans vidkommande har den industriella demokratin ingenting med producemternas bestämmanderätt att skaffa. Bestämmanderätten på arbetarplatserna måste också i fortsättningen vila hos företagets ägare. Annars blir det ingen industriell demokrati utan "arbetarrådssocialism", som misslyckades under 1920-talet i "utlandet".
Det där talet om analogibildning verkar också ganska konstruerat, men är naturligtvis riktigt så tillvida, att en demokrati inte gör skäl för namnet med mindre än att det finns demokrati på alla områden. Det är naturligtvis fullkomligt groteskt att tänka sig politisk demokrati under ett industriellt och ekonomiskt slaveritillstånd, lika väl som det är omöjligt att tänka sig en ekonomisk och industriell demokrati under politisk dikatur.
Här är det inte fråga om ett oriktigt analogitänkande från socialistiskt håll utan i stället om en riktig placering av den demokratiska helheten. All demokrati är blott halvgången om den tillämpas endast på ett område. Den politiska demokratin blir närmast fiktiv så länge det råder diktatur på de ekonomiska, industriella och agrara områdena.Demokratin måste omfatta alla dessa områden samtidigt om det skall vara någon mening med demokratin. Men så långt sträcker sig inte borgarna. Professor Ohlin fortsätter:
"Kvar står emellertid det mera begränsade men likväl oerhört viktiga problemet, hur alla arbetandes samhörighet med och intresse för det företag, till vilket de äro knutna, skall kunna utvecklas och fördjupas. Detta är den industrielal demokratins, även kalla företagardemokratins problem."
Vad folkpartiet vill är att få fram ett de icke-ägandes likaintresse med de ägande. Kommer detta att lyckas för folkpartiet så är det partiet styvare än vi trott. Att få människor- människor utan bestämmanderätt, utan frihet och utan ansvar- att hysa samma intresse som de ägande, bestämmande och fria intressena, det blir nog förenat med åtskilliga svårigheter.
För att mota den socialistiska tendensen i arbetarnas industriell demokrati anser också Ohlin, att det är nödvändigt begränsa diskussionen till att omfatta möjligheterna att med bibehållande av de nuvarande egendomsförhållandena skapa en industriell demokrati på kapitalistiska arbetsplatser.Också den skisserade planen går het i Ohlins tecken. Motiveringen börjar visserligen så vackert med att fastslå att människan måste sättas i centrum, vilken uppfattning kulminerar i ett axiomatiskt konstaterande:
"Arbetsplatsen och maskinen äro till för människan och icke tvärtom."
I detta vill vi innerligt instämma. Det är bara det, att vill man gör allvar av sin trängtan att göra arbetsplats och maskin till tjänare åt människorna, då måste man också skapa ett egendomsförhållande beträffande maskinner och arbetsplats där alla sysselsatta har medägarskap. Ett dylikt revolutionärt ingrepp är emellertid absolut uteslutet enligt borgerligt uppfattning och därför är folkpartiets hela projekt ett misslyckat försök att grunda en industriell demokrati på ett underlag av industriell och ekonomisk diktatur.
I det utkast till stadgar eller riktlinjer, som folkpartiet anser bör ligga till grund för en praktiserad industriell demokrati, heter det att "rådet är ett organ med syfte att uppnå ett gott samarbete mellan företagsledning och anställda. Dess uppgift är att å ena sidan åt företaget tivvarataga de anställdas kunskaper, yrkesskicklighet och erfarenhet samt å den andra att för de anställda öka tryggheten och trevnaden på arbetsplatsen och därmed arbetsglädjen."
Genom att särskilt betona rådets samarbetande uppgift säges här klart ifrån alla socialistiska spekulationer är uteslutna. I fortsättningen talar man om att detta råd bör bestå av 6,12 eller 18 personer, varav hälften utses av arbetarna, en sjättedel av arbetsledarna, en sjättedel av företagsledningen, en sjättedel av övriga tjänstemän med företagsledaren som självskriven ordförande.
Man kan nästan ana sig till att en dylik sammansättning av "rådet" utgör en säker garant för att ingen egentlig demokrati blir följden. Sammansättningsförslaget innebär i praktiken att ägarna av produktionsmedlen får samma röstantal som arbetarna och med den utslagsgivande ordföranderösten säkert ankrad hos direktören själv. Man måste nämligen räkna med som någonting alldeles säkert, att de två sjättedelarna av tjänstemän och arbetsledare finner med sitt intresse förenligt att sats på den kapitalistiska intressehästen. Denne kategori är nämligen så individuellt ansvarighetsknuten till bolagets välvilja, att någon större självständighet inte gärna är möjlig. De sitter på sina poster som kapitalismens förtroendemän och deras ställning är beroende av att de väl fyller denna sin uppgift. För övrigt saknar hela projektet större praktisk betydelse då avsikten är att rådet endast ska ha en rådgivande funktion. Innan vi slutar vår kommentar av folkpartiets principiella surrogatprogram för industriell demokrati ska vi återgiva den förpliktelse, som utgör avrundningen av programförslaget:
"Det åligger varje ledamot av råd och utskott att iakttaga tysnadsplikt gentemot utomstående och att för övriga inskärpa vikten av att upplysningar från rådet eller dess utskott ej får komma till obehörigas kännedom."
Denna avslutande passus är synnerligen vagt formulerad. Avser tystnadsplikten också att tillämpas mot de utomstående arbetarna vid företaget, de arbetare som inte tillhör rådet? I så fall är hela förslaget skrattretande. Men troligen menar man med utomstående andra människor vid andra arbetsplatser. Även i detta senare fall kan denna sekrettes leda till mycket egendomliga konsekvense, som kommer att medföra irritation inom arbetarnas fackliga sammanslutningar.
Med dessa korta erinringar har vi något berört de borgerliga synpunkter på frågan om industriell demokrati. Vi har visserligen endast sysslat med folkpartiets motiveringar, men dessa kommer säkerligen att accepteras av vilket borgerligt parti som helst och av så gott som samtliga arbetsgivare. Kan man få så många fördelar genom en dylik "demokratisk" gest, så vore det ur ren profitsynpunkt vansinnigt att hesitera bara därför att man satt en falsk etikett på den gamla ofrihetens system.
Också vi syndikalister har välkomnat diskussionen kring den industriella demokratin. Den syndikalistiska rörelsens teoretiska uppläggning och programmatiska utformning bygger helt på demokratins grund, och därmed inte minst på just den syndikalistiska kunna hälsa en debatt kring detta ämne välkommen. Det har också varit den syndikalistiska rörelsen som under en tid av allmän förflackning, politisering och nationalisering av den övriga arbetarrörelsen hållit fast vid den ursprungliga socialismens decentralistiska demokratiska karaktär. Därför borde också ett bedömmande av den industriella demokratins framtida möjligheter lättast ge resultat om man utgår från rent syndikalistiskt tänkesätt.
När vi säger oss vara anhängare av demokratin, så innebär emellertid inte detta att vi accepterar alla de mer eller mindre schablonaktiga definitioner av begreppet demokrati, som växlar med tid och borgerligt intresse. Vi kan alltså inte instämma i påståendet att demokratin endast är en styrelseform, att sätt att välja diktatorer. Vi kan inte heller gå med på en avgränsning av demokratin att omfatta exempelvis enbart politiska problem, eller enbart ekonomiska, eller industriella, eller agrara. Vi hyser i stället den uppfattningen att demokratin- om den inte också för framtiden ska bli en halvhet- måste praktiseras på alla områden där demokrati är möjlig.
Vår uppfattning om demokrati inskränker sig inte till ett erkännande av den nu praktiserade parlamenatrismen som ett fullgott uttryck för politisk demokrati yn der i övrigt diktatoriska förhållanden på det ekonomiska och industriella området. Kännetecknande för politisk demokrati anser vi vara ett tillstånd där människor väljer sig representanter- inte diktatorer, och där samma väljare när som helst har möjlighet att kontrollera och justera. Kännetecknande för ekonomisk demokrati anser vi vara ett tillstånd där ekonomisk jämlikhet är tillämpad i största möjliga utsträckning. Kännetecknande för industriell demokrati anser vi vara ett tillstånd där löneslaveriet är upphävt och producenterna handhar bestämmanderätten över sitt arbete, sina arbetsplatser och sina produktionsmedel i konsumenternas och hela samhällets intresse.
Vår definition av den politiska demokratin innebär att vi inte endast är missnöjda med det politiska valsättet utan också med den slags "demokrati" som nu praktiseras inom den reformistiska fackföreningsrörelsen. Ordet demokrati betyder folkvälde eller folkvilja och överfört på den ekonomiskt-fackliga arbetarrörelsen betyder detta att bestämmanderätten är helt förankrad hos medlemsmassorna. Den reformistiska rörelsen i det här landet är ingen demokratisk rörelse i så måtto att medlemmarna har bestämmanderätten. På detta håll har man i stället accepterat en kritikslös tillämpning av den s.k. inderekta demokratin eller represantionsdemokratin. Denna "demokrati" ger medlemmarna möjlighet att välja förmundare precis som allmänna politiska val ger folket tillfälle att peka ut sina diktatorer, men därmed slutar också demokratin. Det behövs inte offras många ord på att bevisa att detta förhållande inte är demokratiskt. I varje fall inte demokratiskt i socialistisk bemärkelse.
Inom den syndikalistiska rörelsen är det alltid medlemmarna som har det avgörande ordet. Här finns det stadgeenliga garantier för att de valda funktionärerna endast har till uppgift att utföra de uppdrag de fått av medlemmarna. Medlemmarna är alltid suveräna och de beslut som medlemmarna fattar kan aldrig ändras av funktionärer eller styrelser.
Vad som först erfodras från arbetarrörelsens sida beträffande den industriella demokratin är att medlemmarna i den reformistiska rörelsens olika fackförbund ser till att få en ändring i maktförhållandena inom rörelsen. För att den industriella demokratin ska få det reella underlag den måste ha om den inte ska bli en förfalskning är det nödvändigt att bestämmanderätten inom de organ som ska gå i kampställning för den industriella demokratins genomförande, återgår till medlemmarna. D.v.s. att den reformistiska rörelsen förvandlas från en centralistisk till en demokratiskt-federalistisk rörelse.
När vi syndikalister intresserar oss för den industriella demokratin så utgår vi helt naturligt från rent socialistiska utgångspunkter. Vi frågar oss då i första hand i vilken utsträckning den industriella demokratin kan underlätta en utveckling fram mot målet, det socialistiska samhället. Därmed har vi också avgränsat problemet- inte på det sätt som folkpartiet och professor Ohlin tänker sig en avgränsning- utan i den bemärkelsen att den industriella demokratin är ett direkt socialistiskt problem och därmed ett internt arbetarproblem.
Har man på det sättet avgränsat problemet i socialistisk riktning då förstår man också hur rosenrasande det är att först diskutera problemet med den kapitalistiska motparten för att efteråt informera medlemmarna av det beslut man kommit till. För oss syndikalister är alltså demokratiseringen av den industriella förhållandena en fråga- inte om samarbete med kapitalismen- utan en fråga om eliminering av det kapitalistiska produktionssystemet. Och denna eliminering kan naturligtvis inte ske genom samarbete med kapitalistklassen.
Som ett naturligt underlag för en industriell demokrati måste alltså enligt vår uppfattning arbetarna och arbetarrörelsen diskutera sig fram till en socialistisk klarhet kring detta problem. Först därefter tages det upp som ett kampprogram. Endast då kan ansträngningarna att realisera den industriella demokratin flyta samman med önskningarna att nå ett socialistiskt tillstånd, och endast under socialistiska förutsättningar har den industriella demokratin något värde för arbetarklassen.
Den industriella demokratins tillämpning i form av en syndikalisering och decentralisering av bestämanderätten skulle kunna säkra en lycklig framtid för alla människor och internationellt lägga grunden för en fredlig värld. i Själva verket förhåller det sig på det sättet, att arbetarnas övertagande av produktionen är nyckelfrågan för en mängd andra ekonomiska, sociala och internationella frågeställningar. Kan vi lösa den industriella demokratins problem, så kan vi också bemästra alla de frågor som hänger samman med denna arbetets demokratisering.
Därav följer också, att den dimbildning med vilken man från reaktionärt håll söker dölja kärnproblemet, utgör ett allvarligt faromoment. En industriell demokrati med bibehållande av kapitalismens suveränitet på arbetsplatserna är en grotesk omöjlighet, och det innebär ingenting mindre än förolämpning mot arbetarklassen att försöka etikettera ett löneslaveri med uttrycket demokrati. Hur ska en arbetsplats eller industri, som äges av en parasiterande klass men skötes av en egendomslös, där bestämmanderätten och ledningen ligger säkert ankrad hos ägarna men de skapande krafternas rättighet inskränkes till att lyda och ta order, hur ska en sådan arbetsplats eller industri kunna etiketteras som demokratisk?
Men det är just detta trolleritrix man försöker sig på från borgerligt håll när man pläderar för sin speciella "demokrat". Det är ett så grovt och klupendunsigt genomskinligt taskspelartricks detta, att endast rädslan för socialismen kan framtvinga eländet. Hur ska man kunna tala om demokrati när de nyttiga människorna tilldelats rådgivande ställning medan de onyttiga har bestämmanderätten helt i sin hand?
Kapitalismen tror sig emellertid vinna vissa mycket viktiga saker genom sitt accepterande av iden om den industriell demokratin. Man tror sig kunna slå en bro mellan klasserna utan att minska klassklyftan. Lyckas detta är det duktigt gjort. Då blir det en bluffens hängbro, fästad på den ena sidan svalget vid kapitalismens heta profitlängtan och vid den andra krampaktigt fasthållen av en grundlurad slavklass, som i stället för sin frihet och bestämanderätt fått nåden att råda sina utsugare om bästa sättet att rationalisera denna utsugning. Lyckas man p ådetta bedrägliga sätt lirka in arbetarnas kamp och motstånd på en samarbetets och resignationens väg, då blir den "industriella demokratin"- lånt ifrån att vara ett medel i arbetarnas frigörelsesträvanden- ett extrakoppel till den traditionella slavbojan.
Vi vet att man försöker få oss att tro att vi arbetare redan är fria människor; vi vet att borgarpressen gärna vill beteckna vår kritik som kverulans. I en diskussion som i annat sammanhang förts med generaldirektör Anders Örnes råkade vi yttrycka oss så där opassande när vi framförde den uppfattningen, att en ekonomisk demokrati, som till sin grund har ett industriellt slaveri, är en grotesk företeelse. På detta fick vi Örnes självsäkra svar:
"Det är ärligt sagt ingentiing annat än ovederhäftigt struntprat, om man påstår, att de svenska organiserade arbetarna under den nuvarande samhällsordningen äro slavar. Deras vämbördighet med andra samhällsklasser är fullt erkänd både vid förhandlingar om arbetsvillkoren, i medborgerligt avseende och som människor."
Så där fick vi sanningen- om det nu var någon sanning. Men vi tror att det fodras mer erfarenhet än den som en tjugoårig generaldirektörsbefattning skänker för att bedömma detta problem.Själva har vi inga eefarenheter som direktörer att bygga på , men däremot en nära trettioårig praktisk erfarenhet djupast nere från bottenslammet, och dena erfarenhet säger oss, at tarbetarna inte tillerkännes någon jämbördighet varken vid förhandlingsbord, i medborgerligt avseende eller som människor. Så man kan kanske diskutera vad den struntpratande ovederhäftigheten befinner sig.
Beträffande jämnbördigheten vid förhandlingsbordet bör det kanske sägas att den enkle proletären aldrig kommer så långt som till detta förhandlingsbord, i alla fall inte när det gäller den reformistiska fackföreningsrörelsen. Där skötes förhandlingarna så att säga per löpande band av en med vetorätt utrustad styrelse. Även om de berörda arbetarna röstar mot en uppgörelse på föreslagna villkor, så är funktionärerna utrustade med sådana diktatoriska maktmedel att de kan göra upp med kapitalistparten i alla fall. Och detta har hänt flerfaldiga gånger. Men detta är en sak som inte ägarna till produktionen kan lastas för- det ska i rättvisans intresse erkännas. Det är en intern uppgift för fackföreningsfolket att rätta till detta avita förhållande och så länge medlemmarna är dumma nog att låta sig toppridas av en handfull ledare, så är protesterna mot ledningens uppträdande inkonsekventa missnöjesuttryck.
Men jämbördighetsproblemet har också djupare aspekt. Hur är det möjligt att tala om jämställdhet vid förhandlingsbordet under nuvarande egendomsförhållanden? Vid den ena sidan sitter en lite klick människor som äger hela produktionsmaskeneri som männsikorna behöver för att kunna livnära sig, vid den andra sitter representanter för en stor egendomslös massa, som är tvungna att komma in på de ägandes arbetsplaser för att skaffa mat åt sig själva och sina familjer. Nej, det är intet ovederhäftigt struntprat att tala om slaveri i dylika fall.
Och jämbördigheten som människor- hur går det med den i ett samhälle splittrat i ägande och egendomslösa människor? Vi upplevde första maj i år ett ganska illustrativt exempel. En textilarbetare hade varit i en en av landets storstäder och demonstrerat. Han kom i sista minuten till sitt hemtåg och äntrade av misstag e nandraklasskupe. Tågstänstemannen uppträdde hotande och bryskt mot de vilsekomne proletären och de irriterande blängningarna från de omaka medresänärerna talade bättre än ord om för vår man, att han borde hålla sig till sin klass- till tredje klass, både som resenär och människa!
Ynglingen var förbannad n är han äntligen hamnade i rätt "klass". I rockslaget bar han socialdemokraternas demonstartionsmärke. I deras led hade han gått bakom standar med parollerna "tryghet och trivsel", "industriell demokrat". Den argsinte konduktören hade kanske gått i samma demonstrationståg som vår proletär, burit samma gubbe i rockslaget; i varje fall tillhörde han säkert samma reformistiska rörelse. Men den ene hade inte pengar not till en andraklassbiljett och den andre måste följa föreskrifterna som säger att den som är fattig ska åka sämre än den som är rik. Men troligen var det sistsa gången den mannen demonstrerade i ett socialdemokratiskt första maj-tåg.
Jämbördigheten som människa mellan fattig och rik är bara ett faktum för de ögon som ingenting vill se. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Hur skulle det vara möjligt att stå iett rent funktionellt tempoarbet med slavsisk lydnad som enda uttryck under åtta timmar om dagligen i ett helt liv utan att detta förhållande inverkar på individen också utanför fabriksportarna. Den stämpel av värdelös handelsvara som kletas på en tempoarbetare följer med ut i livet och går inte bort förrän löneslaveriet är ersatt med kooperativt ägande och ansvar; det följer med individen både som människa och som medborgare i ett samhälle med formell demokrati och industriell och ekonomisk totalism.
Den rådgivande industriell demokrati, som industriherrarna i nåd vill ernjuda arbetarna blir dels ingen demokrati, dels kommer det att splittra upp arbetarna i- ur socialistisk synpunkt- förkastliga och konstlade intressegrupper. vad den ägande klassen avser med denna slags industriella demokrati är att neutralisera arbetarnas naturliga missnöje och kanalisera in detta på ett område där det ger klingande profit samtidigt som det säkrar ett orättvist och asocialt egendomssytem. Arbetarnas målsättning måste bli en industriell demokrati som verkligen gör skäl för namnet. En demokrati där producenterna tillsammans leder och fördelar produktionen.
Enligt syndikalistisk syn måste därför problemet om industriell demokrati först bli för socialistisk debatt inom arbetarrörelsen. Först efteråt bör vi presentera vårt program för kapitalismen och sätta vår organiserade styrka bakom. Sedan kan man mycket väl kämpa för den industriella demokratin i etapper, men under denna etappkamp är det mycket viktigt att aldrig glöma målet- det socialistiska målet: att industriell demokrati är liktydig med arbetarnas övertagande av produktionen i samhällets och konsumenternas intresse.
Det råder inte det minsta tvivel om att arbetsgivarna i den industriella demokratin, eller företagardemokratin, som de önskar kalla den, ser ett ypperligt rationaliseringsinstrument. Kan den ägande parten på något "demokratiskt" sätt inbilla arbetarna att en demokratisering av arbetsplatserna är möjlig utan att egendomsförhållanden ändras, så måste detta innebära att arbetarnas ovilja och misstänksamhet mot alla slag av rationaliseringsåtgärder förbytes i positiv aktivitet och rationaliseringsintresse.
Arbetarrörelsens attityd gentemot rationalisering i allmänhet och tidsstudier i synnerhet är delad i två ganska anmärkningsvärda delar. den ena är så gott som helt positivt inställd men består nästan enbart av fackföreningsfunktionärer och deras lilla krets av notoriska jasägare bland medlemmarna. Den andra delen består av övriga medlemmar. Funktionärerna böja sig för rationaliserings nödvändighet och söka ängsligt förklara arbetarnas arrogans genom att referera till arbetarnas oförmåga att överblicka sammanhangen mellan deras egna löner och produkternas prissättning. De övriga medlemmarnas ställning visar sig då och då genom utkastandet av någon alltför osnuten tidsstudieman.Här föreligger ett gapande svalg mellan dessa olika intressen inom samma rörelse.
Hur är det då ställt med de olika ståndpunktstagandena till rationaliseringen? Kan man utan vidare acceptera rationaliseringen som nödvändig eller kan man helt fördöma all rationalisering?
Som vi ser problemet räcker det inte med att svara ja eller nej. Problemet är inte uttömt därmed. Tidningen Vi hade för något år sedan ordnat en s.k. rundabordsdiskussion om tidsstudier och rationalisering och denna debatt är nu redovisad i en broschyr betitlad Tidsstudier med en frågeställning som underrubrik lydande:"Tidsstudierna, ett socialt ont eller ett socialt gott?" Till detta runda bord hade man kallat samman alla möjliga parter och experter utom en enda part- tempoarbetaren själv. Tempoarbetaren var visserligen representerad av ett par fackföreningsfunktionärer, men det bkir ju inte samma sak.
Nåväl debatten blev ändock synnerligen intressant. Förste inledare fastslog att rationaliseringen har fortskridit ända sen stenyxans tid och att den då och då tagit jättekliv framåt. Så gjordes exempelvis under den tidsintervall som man brukar beteckna som den industriella revolutionens epok. Om man på detta sätt sammankopplar rationaliseringen med teknisk utveckling i allmänhet- och det är nog inte oriktigt att så göra- så framstår ju utan vidare att ingen vettig människa kan ställa sig fientlig mot rationaliseringen. Det skulle då innebära att man föredrar stenåldersstadiet framför nutidens industriella hjälpmedel och så långt vill nog ingen gå i sin kritik mot rationalisering. Att denna rationaliseringssträvan tar sig uttryck i arbetsstudier, profitbegåvningsurval, olika testillämpningar, trötthetsundersökningar och allt vad dessa praktiska och psykologiska undersökningar heter, är väl heller ingenting att förfasa sig över i och för sig. Att rent vetenskapligt analysera sig fram till klarhet i alla dessa nästan individuellt begränsade problen är säkert både gott och nödvändigt.
Men från dessa erkännanden och till ett oreserverat accepterande av all rationalisering är steget både långt och onödigt. Det finns en gräns också för rationaliseringen och det väsentliga för oss arbetare är att denna gräns kan inte sättas nöjaktigt under kapitalistiska förhållanden. Om det tillåtes en röst från tempodjupet att svara på de frågor Vi-bordsbroschyren ställer, så skulle jag vilja svara så här:
Tidsstudierna kunde vara ett socialt gott, men de är ett socialt ont; ett socialt ont så länge maskinen och arbetsplatsen är i privat ägo och profitbegäret anställer tidsstudiemännen, ett socialt gott kan de endast bli den gången produktionsinstrumenten äges gemensamt av de arbetande och tidsstudiemännen anställes av dessa produktionskooperationer för att undvika den mänskliga arbetsförslitningen och direkt öka levnadsstandarden.
Med deta svar har vi också avgivit vår uppfattning om rationaliseringen. Vi är inte dess motståndare utan dess bejakare. Vi är till och med dess mest konsekventa bejakare, då vi med eftertryck fastslår att den första och mest nödvändiga rationaliseringsåtgärden måste vara att rationalisera bort det kapitalistiska ägandesystemet och ersätta det med en kooperativ syndikalisering av arbetsplatsen, av maskinen, av industrin. Så länge som inte denna grundläggande rationaliseringsåtgärd genomförts, så länge kommer arbetarna att med all rätt betrakta tidsstudier och därmed sammanhängande åtgärder med misstro och bekämpa dem.
Om vi hade en socialistisk produktionsordning- liktydigt med verklig industriell demokrati - skulle varje förenkling av arbetsprocessen komma producenterna direkt till godo i form av högre standard eller kortare arbetstid eller båda delarna. Den behövde då inte komma omvägen via kapitalistsystemet med dess otrygghet, dess arbetslöshetsrisk och dess höjning först av ägarnas profit, sedan av arbetarnas standard. Och tidsstudiemännen skulle komma först när de produktiva kooperationerna kallade dem; de skulle komma som kamrater för att hjälpa och rådgiva, inte som inpiskare för privata vinstintressen.
Vi har tidigare försökt visa, att industriell demokrati satt i praktisk tillämpning inte gärna kan innebära någonting annat än en syndikalisering av produktionsmaskineriet och slagit fast, att om problemet inte fattas så av arbetarna, då kommer borgarnas "industriella demokrati" att minska friheten och framförallt minska arbetarnas samlade, organisatoriska motståndsvilja. Vad är det nu för argument man reser mot en syndikalisering av produktionen?
Från rent arbetarhåll föreligger inga argument i egentlig mening, om man inte vill godkänna rena fatalismen, rena ödestron på det omöjliga i att ena arbetarna kring ett dylikt konkretiserat handlingsprogram som ett dylikt argument. Under alla de år nedskrivaren av dessa rader med arbetskamrater inom och utom yrket diskuterat socialiseringsproblem av denna art, har jag inte mött något vilje- eller önskeargument mot syndikaliseringens moraliska motivering. Detta generellt sett. I enstaka individuella fall har naturligtvis avvikelser gjorts, men detta har då orsaktas av enskilda förhoppningar att individuellt kunna kravla sig upp från proletärstadiet och in i medel- eller överklassen. Här är det alltså inte fråga om något motstånd i egentlig mening, såvida man inte räknar misströstan och fatalism som ett motstånd- vilket det ju i och för sig är, men dock inte medvetet och viljebetonat.
Det principiella och praktiska motståndet kommer från den ägande klassen och från dem som av en eller anan anledning anser sig böra gå dessa kategoriers ärenden. Därmed vill vi naturligtvis inte insinuera om att allt motstånd mot en socialisering behöver bottna i en självisk strävan till egna fördelar eller i klassegoism. Säkerligen finns det- hur otroligt det än låter i en socialistis öron- en ansenlig portion idealism också bakom detta motstånd.
Ett av de argument man för fram i den allmänna socialiseringsdebatten, är det vi redan i någon mån berört: påståendet att en arbetarrådssocialism måste medföra väsentligt minskad produktionsvolym och sämre kvalitet. Som vi tidigare nämnt "bevisar" man detta genom att referera till "utländska" misslyckanden. Vi har redan sagt att dessa utländska försök inte är av den art att man på deras basis kan grunda ett sakligt och slutgiltigt omdöme. I stort är den industriella demokratin så obeprövad, att man här måste röra sig på antagandenas spekultativa område.
Om vi därför ställer frågan av vilken anledningen arbetarnas övertagande av produktionen måste leda till kvalitetsförsämring och volymminskning, så får vi i regel följande svar: Därför att en demokratisering av bestämmanderätten för produktionen och dess planering avlägsnar den principala ordning som är förutsättningen för planmässig produktion. På detta skulle vi vilja svara: Det finns ingenting som talar för att arbetarnas delansvar och medbestämmanderätt förringar det slag av principalitet som är värdefullt för en god produktion. Tvärtom. I en industriell demokrati blir principaliteten enhetlig; omfattar varje sysselsatt människa. Något bättre gemensamhetsintresse för att göra produktionen så effektiv som möjligt är svårt att tänka sig. Denna principala ledning återfinnes inte på långt när så enhetligt i det kapitalistiska systemet, där man måste räkna med minst två, kanske tre eller flera olika intressen. Det kapitalistiska systemets principal är ägaren eller ägarna om det är fråga om bolags- eller bankintressen. I sämsta fall kanske detta kapitalistiska bankintresse icke har en enda direkt intressant inom arbetsplatsen. Teoretiskt är det ingenting som hindrar att ägaren av ett svenskt företag befinner sig vid ekvatorn eller på Kanarieöarna. Dessa ägare i förskingringen måste alltså anställa människor som i deras ställe ska sköta den principala ledningen. När förhållandena är sådana uppstår givetvis hos de löneanställda arbetarna ett starkt tvivel och en misstanke om att de uppskörtas på ägarnas bekostnad- vilket ju också sker. Att intresset hos de icke ägande och de icke bestämmande under sådana förhållanden skulle kunna hållas vid högsta nivå, är otänkbart. Detta borde däremot vara möjligt i ett syndikaliserat produktionsproblem där principalen är allas gemensamma intresse.
Ett annat och mycket flitigt använt argument mot industrins socialisering är påståendet, att det enskilda initiativet kommer att drukna i kollektiv slentrian och masslikgiltighet. När det gäller en analys av detta argument så är det med tillfredsställelse vi syndikalister konstaterar, att vi intar en särställning. Det är inte i första rummet vår ide om en syndikalisering av produktionen som kommer i skottgluggen för dessa borgarangrepp, utan statsdriften. Den kritik man från "enskilt" håll reser mot statsproduktion har vi alltså ingen befatta oss med, då vi är motståndare till statskapitalismen, men då representanter för kapitalismen menar, att samma argument kan användas mot den socialisering genom arbetarnas ekonomiska organisationer, har vi anledning att något syna deras allmänna argument.
Från företagarhåll gör man gällande att enskilt vinstintresse är nödvändigt för hög produktion och industriell utveckling. Hur förhåller det sig nu med den saken? Hur kommer detta enskilda vinstintresse till uttryck under moderna industriella förhållanden? Fasthåller man vid den uppfattningen, att kapitalet- banker och i produktionen icke deltagande privata kapitalintressen- i stor utsräckning är ägare till produktionsinstrumenten, då gäller det att analysera i vilken mån detta vinstintresse stimulerar till effektivare och ur allmän välmågesynpunkt värdefull produktion:
Till att börja med måste man då muta in vinstintresset som den enda reella utvecklingsfaktorn. Detta är naturligtvis absurt men ska man acceptera kapitalismens tankegång är det nödvändigt att så förfara. Men vinstintresset, d.v.s. profitbegäret, åstundar inte i första hand ökad produktion, bättre kvalitéer, högre allmänvälmåga och en lycklig försörjning för alla människor, utan vinstbegäret har ökad profit som kardinal programpunkt. Kan de vinstintresserade ägarna nå denna högre vinst genom andra medel än hög produktionskapacitet och gedigna märkesvaror, så väljer man lika gärna den vägen; hela den kapitalistiska utvecklingen visar visar i själva verket just att man valt vinsten framför utvecklingen, att man hejdat framåtskridandet för att behålla vinsten. Under den kapitalistiska epoken har detta tagit sig uttryck i konstlade prisbildningar, monopolisering, inköp av nya uppfinningar för förstöring eller hemligstämpling och ett samvetslöst utnyttjande av den mänskliga arbetskraften. Det är endast få företagare som fattat sin uppgift så allvarligt att de satt samhällsintressena före vinstintresset.
Att det däremot finns och funnits företagsledningar, som haft denna sociala visynhet, är en annan sak. Men också deras ansträngningar har stoppats just av det förhållandet, att deras principiala uppdragsgivare och i produktionen icke deltagande intressen, varit angelägna om hög utdelning på aktierna i stället för höjd allmänstandard. Genom att överföra den industriella arbetsledningens nuvarande principialitet-vinstintresset- till arbetarna- d.v.s. till de anställda i egenskap av producenter och allmänheten i egenskap av konsumenter, så skulle ett fullständigt homogent intresse sporra till ständigt nya ansträngningar i syfte att stimulera prduktionsökning och allmänt välstånd. I stället för att det- som under nuvarande kapitalistiska förhållanden- finns tre heterogena intressen- ägarna, industriledarna och arbetarna- skulle i en syndikaliserad produktionsform endast finnas ett: önskan att producera mer och producera fullgod kvalite.
Det kan rätt gärna inte vara på annat sätt. om en bolagsstämma får sig förelagt ett förslag till inköp av vissa produktionsstegrande maskiner- och förslaget måste då alltid emanera från den anställda företagsledningen- så frågar man sig på aktiehåll inte i första hand hur mycket billigare varan därmed kan bli i allmänna marknaden. Frågeställningen blir i stället: hur mycket kan aktieutdelningen höjas genom maskinella nyinköp? Kan man nå samma verkningsgrad i vinsthänseende genom att pressa den anställda arbetskraftens ansträngningar hårdare vid de gamla maskinerna så har man inte något intresse att skaffa nytt. Kan man höja priset genom att minska produktionen och därmed skapa arbetslöshet bland de anställda så gör man det gärna.
Att det blir ett helt annat förhållande om prducenterna tillsammans äger och kontrollerar produktionsmedlen ligger i öppen dag. När alla producenter är delägare i sin arbetsplats, då skapas två direkt sammanfallande intressen: dels att alltid sträva fram till en höjning av produktionen, dels att nå denna utan att förslita den manuella arbetskraften utan att i stället göra det lättare genom att i större utsträckning använda maskinen som tjänare i arbetet.
Även o mdet skulle ligga sanning i påståendet om vinstintressets stora betydelse för produktionen, så innebär ändock det kapitalistiska systemet en oerhörd misshushållning med "det enskilda initiativet". Detta enskilda initiativ, framdrivet av vinsbegäret, utnyttjar ju endast en liten bråkdel av de enskilda varelser som samlade utgör mänskligheten. Och det måste ju framstå som ett rent vansinnigt slöserig med människoenergi. Den enskilda kraftansträngningen som man så högt beprisar göres under kapitalistiska förhållanden tillgänglig endast för det lilla fåtalet ägare. Den industriella demokratin i syndikaliserad form skulle här faktiskt kunna frigöra människas energi och kanalisera in detta energiintresse och individuella initiativ i ett oerhört positivt sammanghang. Den blinda vinstegoism- som man på reaktionärt håll anser som all utvecklings primus motor- skulle på detta sätt förbytas i en helt annan och högre art av "egoism", en egoism som är till för alla och som tjänar alla. Om den industriella demokratin i denna form får utveckla ett fritt koopererande mellan människorna ska framtiden visa, att man genom denna demokrati lagt grunden för en ny rättssyn, där kampen för alla ersätter kampen mot alla. Den industriella demokratin kommer att ge alla människor de möjligheter till enskilt initiativ, som nu är förbehållet ett litet fåtal profitörer.
Vi har sett hursom den "företagardemokrati" som kapitalismen vill lura arbetarna att godkänna som en form av demokratiseringi själva verket utgör en veklig fraa för utvecklingen fram mot frihet och socialism. Till detta vill vi nu konstatera, att lika farlig som den vägen är, lika nödvändig är realiserandet av arbetsplatsernas demokratisering i socialistisk mening.
Ger man sig i kast med frågan riktigt från grunden, så är det troligen inte någon överdrift att påstå följande: världens framtid är beroende av om vi arbetare kan nå fram till enighet och organisatorisk maktställning stark nog att åstadkomma denna industriella demokratisering av arbetsplatser och produktionsinstrument. Av detta är all demokrati och därmed all framtidsutveckling beroende. Kan vi lösa problemet kring maskinen och människan- och den lösning kan inte bli någon annan än industriell demokrati- då ser det sannerligen mycket mörkt ut för framtiden.
Men varför skulle vi inte kunna? Varför skulle vi inte kunna erövra de arbetsplatser där vi nu framsläpar våra liv som ovärderade kuggar och göra dessa till trivselns, glädjens och frihetens arbetsplatser. Varför ska vi fåraktigt år efter år tillåta enskilda människor lägga under sig alla de teknikens underverk som skapats av alla och som också är allas rättmätiga tillhörighet? Varför ska vi nöja oss med att gå från skolan till pensionsåldern som lönearbetare åt andra när vi tillsammans kunde äga och verka kooperativt?
Man säger oss att detta prat är bara ovederhäftigt munväder; att vi arbetare är jämbördiga med andra socialklasser i alla avseenden, som lönearbetare, som medborgare, som männiksor. Vi vill inte bestrida ärligheten i dessa påståenden. Man kanske får så groteska perspektiv när man sitter på toppen och iakttager de krälande varelserna nere på djupet. Kanske får man uppe på skyarna det intrycket att det är en oerhört angenäm, rent pittoresk tillvaro vi det löpande bandets tempelslavar för.
Men det må förlåtas oss om vi säger, att det är lögn det där fagra talet om jämbördighet. En köpare av en vara och en säljare av en vara kan var jämbördiga endast om båda parter är beroende av att affär kommer till stånd kring just den varan. Men när en rik magnat sitter vid den ena sidan av förhandlingsbordet som köpare av varan arbetskraft medan mittemot sitter en egendomslös proletär, som för sin existens skull måste sälja eller hyra ut- inte en vara utan sig själv, då är det ingenting annat än ett hån att tala om jämbördighet. För ägaren gäller det aldrig frågan om livet, om mat till hustru och ungar, om hyra och bekvämlighet. Ägaren har hand om produktionsinstrumenten, arbetsplatsen är hans. Den egendomslöse måste dit in till varje pris.
Och när man gjort upp vid underhandlingsbordet vandrar proletären och ägaren in i produktionslivet. Den ene som befallare, den andre som lydande, den ena som ägare till maskinen, den andre som maskinens slav. Den ene med uppgiften att överblicka hela den samlade produktionsprocessen, den andre att vid ett löpande band i hektiskt tempo utföra automiserade rörelser. Den ene med huvudet fullt med skapande intressen, den andre med hjärnan på tomgång och en enda önskan: att arbetet måtte ta slut för dagen. Finns det någon som tror att detta tillstånd är en solid grund att bygga en demokrati på ? I så fall har man missuppfattat demokratins innebörd.
Rationaliseringen av produktionen under kapitalistiska äganderättsförhållanden leder obönhörligen till att klassklyftan mellan ägare och egendomslösa ständigt vidgas- detta även om man kan räkna med standardhöjning för arbetarklassen- därför att just rationaliseringen ökar den stora massan av icke yrkeskunniga tempoarbetare. Rationaliseringen delar upp människorna i två distinkt skilda läger, å ena sidan en liten ägande grupp som i sin hand har en stab av experter, å andra sidan en löneanställd massa, som allt mindre begriper de tekniska finesserna i produktionsprocessen eller helheten i det den är med om att producera.
Här ligger problemets kärnpunkt. Frågan är hur man under en fortlöpande arbetsspecialisering- vilken åtminstone på vissa områden troligen är ofrånkomlig- ska kunna neutralisera verkningarna av specialiseringen. Ingen torde kunna förneka att vi här har ett av tidens största problem som det inte går att förringa eller gå vid sidan om. Den industriella utvecklingen håller på att skapa fram en förändring bland människorna, som vår demokrati en gång kommer att stupa på, om inte radikal åtgärder vidtages i tid.
Rationalismen eller rationaliseringen fordrar samstämighet individerna emellan. Alla måste inordna sig i ett bestämt sammanhang för att nå ett givet mål. När det- som i det här fallet- gäller produktionsprocessen, måste det till en rationalitet som inbegriper alla i ett företag anställda. Produktionen per löpande band fordrar denna rationalitet till sin yttersta konsekvens om inte störningar ska uppstå som hindrar eller fördröjer produktionen.
Det är just på dessa områden man finner den kapitalistiska produktionsformens allra mest framträdande svaghet, då just den privata äganderätten till produktionsmedlen alstrar två olika slag av anpassning, av rationalitet. Medan ägarnas- och deras svans av experter- rationalitet är av det positiva eller substantiella slaget, som förutsätter användandet av eget förstånd, initiativ- och organisationsförmåga, så tillerkännes den stora massan av icke ägare endast en anpassning, en rationalitet ev endast funktionell karaktär. Den funktionella rationaliteten är ingenting annat än ett slavaktigt anpassande i ett stort sammanhangsom man inte förstår. Denna hopplöst trista situation står idag de flesta människorna inför och med tiden kommer detta förhållande att göra det omöjligt för en demokratisk ordning att existera. allt eftersom som yrkena försvinner och produktionen per löpande bband kommer i stället, blir ett allt större antal människor oförmögna att begripa produktionsprocessen i dess större sammanhang.
Så långt vi i dag kan finna är enda möjligheten för en förändring av dessa förhållanden att överföra äganderätten till produktionsmedlen från ett fåtal till alla anställda inom industrin. Även om man därmed inte kan göra alla i lika stor utsträckning intresserade blir det dock en helt förändrad värdering av människorna och fältet ligger öppet för var och en att använda det egna förståndet till allas bästa.
Svalget som gapar mellan klasserna, mellan den ägande och den icke ägande, är i dag lika stort eller kanske större än någonsin. Detta ligger i industrialismens eget utvecklingssätt, så länge produktionsmedlen är i privat ägo. Endast en eliminering av klassuppdelningen kan leda till åsyftad verkan.
Det är i denna bemärkelse vi syndikalister befattar oss med begreppet industriell demokrati. Denna kan naturligtvis mycket väl erövras tappvis. Huvudsaken är att man inom arbetarkretsar är medveten om att den industriella demokratins slutmåk inte är en diskussion med kapitalisterna om vissa produktionsdetaljer, utan i stället en grundmurad socialistisk arbetaruppfattning om att produktionens medel och resultat bör ägas av producenterna.
Nog är det bra med trygghet mot arbetslöshet, hög standard och effektiv produktion. Men även om detta räcker för Myrdal och hans meningsfränder i ledningen så räcker det inte för oss arbetare; det räcker inte heller till att lösa problemet om trivsel, frohet och arbetsglädje eller till att säkerställa framtidens demokratiska struktur. Vi fordrar mer. Vi fordrar rätten att genom våra fackföreningar och ekonomiska organ fritt få förvalta produktionen i hela folkets intresse. Som arbetare önskar vi ett tillstånd av producentkooperation något liknande konsumentkooperationen. Vi vet att detta är en lösning som bättre än både privat företagsamhet och statlig produktion lägger tillrätta problemen för oss arbetare. Och vi tror också, att en dylik produktionsordning skulle leda till högre effektivitet och därmed förbättrad standard och större trygghet.
För all del. Vi har inte studerat detta vetenskapligt. Vi har bara praktiserat det i vårt ynkliga beroendeliv inom de olika industrierna landet över. Vi bygger vår uppfattning inte på teorier eller studier utan på praktisk inlevelse och erfarenhet. Utifrån denna erfarenhet vet vi att just företagsformen är så oerhört betydelsefull. Vi vill känna lite av friheten vi också. Vi vill vara med om att bestämma och gestalta våra egna arbetsförhållanden. Man kunde tycka, att denna vår önskan också borde begripas vetenskapligt. För oss miljoner av lönearbetande industrifolk, som genom den allmänna industrialiseringen är dömda att syssla med tempoarbete vid löpande band, som alltid står under minutiös kontroll av L. M. Ericssons apparatur eller av tidsstudiemän, för oss är just den sak som för hr Myrdal är skäligen ointressant i stället utomordentligt betydelsefull. Som det är nu har vi en ytters underordnad, helt ovärderad ställning inom industrin och produktionen. Vi kan bara vår lilla detalj. Genom producentkooperationen skulle detta förhållande kunna ändras. Vi fick vara med att skapa och bestämma. Vår synkrets skulle vidgas från den lilla detaljen till det stora, till den sociala helheten.