I vår svenska folkhenisidyll är det omodernt att tala om hat och hatiskhet. Det stör på något sätt den ljuvliga drömmen, för något annat än en dröm är inte hela folkhemskonstruktionen. För en icke initierad kan det synas vackert och bestickande att över- och underklass försonat sig i ett kuriöst fostbrödralag, men en medveten socialist känner endast en kväljande äckelkänsla inför hela det granna spektaklet. Naturligtvis kan man förstå överklassens förtjusning. Från dess utgångsläge är det ju enbart glädjande, att proletariatet inställt alla försök till kamp; att det genom mondismen för överblickbar framtid konserverat kapitalistsamhället. Offren komma helt på arbetareklassens del.

Socialismens moral bygger på klasskampen, på strävandena efter ett klasslöst samhälle, där alla arbeta och alla niuta frukterna av detta arbete. En verkligt frihetslängtande människa kan inte vara tillfreds ined det nuvarande orättvisa tillståndet; hon måste ha ett livsmål med högre moralvärden och större utrymme för rättvisa. Socialismen innehåller båda dessa delar. En socialist måste ständigt sträva efter detta tillstånd. Det kapitalistiska folkhemmet representerar emellertid alla kapitalismens avarter, även om vissa utjämningar skett. De som producera alla värden äro fortfarande slagna till slant; parasiterna, som inget producera, leva fortfarande i lyx och överflöd. Gentemot det kapitalistiska oförnuftet representerar socialismen ett nytt och rättvisare sakernas tillstånd.

Socialisterna drivas i sin strävan fram mot målet, av kärlek — inte av hat. Det är kärleken till de fattiga och plågade, till mänskligheten och framtidens generationer, som blir den inspirerande faktorn. Men, hur skall man kunna älska och sträva för det goda utan att hata och bekämpa det onda? Utan kärlek intet hat, utan hat ingen strid för det goda.
Våra storbelätna folkhemsteoretiker ha glömt både kärlek och hat, glömt kampen mot orättvisorna och längtan efter befrielsen. För dessa belåtna människor är socialismen en förfluten episod, de ha blivit ljumma människor, som trivas med det relativa svälttillstånd, som folkhemmet garanterar åt sina arbetare.

Men trots all skumraskmanövrering kommer hatet att förbliva tills massorna genomfört socialismen och därmed eliminerat orsakerna till hatet. Hatkänslan är en sund och nödvändig reaktion mot allt unket och ruttet. En arbetareklass som slutat hata har också definitivt begravt tanken på ett rättvisare tillstånd.
Därför: leve hatet — för rättvisans, för sanningens, för framtidens skull!
Men, hatet kan felriktas, drivas in I negativismens ofruklbara fåror, bli lik i lasten i seglatsen fram mot det drömda målet. Hatet blir frihetssträvandenas negation om det endast får pessimistens, hopplöshetens passiva attityd; hjälplösa förbannelser utslungade i universums intighet.

Hatet blir ännu mera felriktat genom att dränkas i sprit, vilket ännu in i våra dagar sker i sorgligt stor utsträckning. Spritmissbruk är ingenting för en målmedvetet kämpande socialistisk arbetareklass. Spriten förråar, degenererar; spriten skapar hopplöshet och social tristess. Men frihetsmänniskorna — ungdomens kampfyllda skaror — måste ha gåpåaranda och optimism — socialiseringen är en uppgift för nyktert folk. Halvrusiga Bacchusdyrkare dra alltid åt fel håll.

Vem av oss, som under någon längre tid haft tillfälle att verka inom arbetarrörelsen, har kunnat undgå att träffa på "spritsocialisten", som med dräglande käftar spyr ut sitt brännvinsinfiltrade etter över kapiltalistsamhällets alla orättvisor, som med revolutionär alkoholglöd bjuder på storsmockan om inte hans publlkum köper den socialistiska press han vilt gestikulerande bjuder ut?

Vid sidan om strejkbrytare och annat slödder är det dessa slags "socialistiska" agitatorer, som gjort socialismen den största björntjänsten. De bar dragit ned en stor ide i smutsen.

Ånej, hatet får inte dränkas i sprit, hatet skall organiseras om målet skall nås. Man fördriver Inte djävulen genom att söka distansera potentatens djävulskhet.

Nog är det sant att nykterhetsfrågan är ett socialt problem, som innerst bottnar i systemefs orättvisor, men från detta faktum och till ett hemfallaude åt alkoholdyrkan är steget långt Man kan förstå att en hemlös, arbetslös människa dränker sorger och umbäranden i sprit och man kan ge ett vansinnigt system den största skulden. Man karn instämma med Sten Selander, när han säger:
"Ni frågar om jag superi
Tacka fanken för att jag super -
kanske att det stör?
Ni — som har jobb å barn
å kosingar på banken
å hem å sånt — va ska Ni supa för?"

Ett dylikt spritmissbruk kan förstås och förklaras, men — kan det ocksi försvaras? Inte ur socialistisk synpunkt. En socialist får inte dränka sitt sunda hat mot orättvisor och elände i sprit Tillsammans med andra halare, andra socialister, måste han organisera hatet

Tiden är ond. Krigen rasa i olika delar av vår värld och överallt krossas unga proletärer under det kapitalistiska vanvettets krigsmaskiner. Det är hög tid att mobilisera alla krafter, alla socialistisk ansträngningar till kamp mot krig och okultur. Alla måste med om inte segern skall förbytas i ett nederlag. De människor, som ännu orka att hata, därför att de trots alla ovädersmoln inte släppt socialismens framtidsmål ur sikte, måtto sätta in all kraft i sin kamp. Kung Alkohol bör detroniseras oclt den kraft, som nu offras på dennes altare, måste absorberas av den kämpande arbetareklassen. Klara hjärnor uppsäga i ert tragisk tid bekantskapen med fylleriet. Hatet får inte felriktas, inte göras negativt inte bli till fördel för dem, vilka vi hata!

Det ständigt tilltagande ungdomsfylleriet visar, att särskilt ungdomen i alkoholen ser en avledare för tidens vånda. De ungdomsorganisationer, som taga sitt program och sitt mål på allvar, måste gå till attack mot denna ödesdigra felriktning av ungdomlig kraft och energt

Det finnes en massa ungdomar - mest arbetare - som använda lördags- och söndagsfyllan som förnämsta värdemätare, som genomlida vardagsjäktets grå tristess med brännvinslitern som lockande helgperspektiv och som sedan leva på spritorgiernas töckenminnen tills nästa salighetsrus kommer.

Denna sorts ungdom är antisocialistisk, och tendensen måste bekämpas även av andra organisationer än de, som har nykterhet som kardinalpunkt. Slavblodet bara tjoknar till när det gödes med sprit. De människor, som har alkohol till högsta livsmål, ha inte kraft nog till övers att reagera mot sociala orättvisor. De finna sig i att ständigt bli trampade i träcket, bli hunsade och utsugna, bara de får behålla sin kära fylla. Fylleriet skapar en kräkmentalitet, ur vilket inget gott kan komma.

Front mot allt som kan hindra proletariets frihetskamp. Front mot hatets felriktning!

Storm 1940 nr. 2 sid 5,10