Att arbetslösheten, orsakad av den oerhörda rationaliseringen och det kapitalistiska profitsystemet, skapat ett omätbart mått av fattigdom, nöd, lidande och dekadans, råder det en enig mening om inom arbetarlägret. Vad man däremot inte är fullt så enig om, är att just arbetslösheten varit det största hindret för socialismens frammarsch och förverkligande. Särskilt har kommunisterna betonat, att just arbetslösheten och den därmed följande nöden skulle spela arbetarna över till socialistisk befrielsekamp, skulle bli den stora faktor, vilken skulle förvandla en slö och ointresserad massa till en revolutionär elit. Detta betraktelsesätt, framsprunget ur en felaktig tolkning av Marx katastrofteori, har nu många gånger praktiskt vederlagts av händelserna ute i världen och det torde därför vara ett överflödsgöra att närmare gå in i diskussion om dessa saker. Tyskland torde i det fallet vara det bästa exemplet. När socialdemokrater och kommunister i diskussioner om problemet Tyskland gör sitt bästa i att påvältra varandra skulden till nazismens seger, går man från båda håll runt själva huvudfrågan. Den egentliga orsaken till att Hitler kom till makten var just arbetslösheten. Visserligen kan man påstå, att orsaken till Tysklands fascistisering var Versaillesfreden, den nationella folkfronten, Ruhrockupationen, rationaliseringen, mondistisk samförståndspolitik, förlängd arbetstid, kommunistisk demagogi, socialdemokratisk dimbildning etc., etc., och man har otvivelaktigt rätt i, att dessa företeelser tillsammans utgiorde den plattform, som möjliggjorde Hitlers kupp. Men man kommer sanningen precis lika nära, om man säger att alla dessa faktorer tillsammans skapade den massarbetslöshet och det eländestillstånd utan vilket nazismen aldrig skulle lyckats finna gehör hos tyska arbetare.

Att arbetslösheten, i en tid av överflöd på produktiva möjligheter, fått taga en så fruktansvärd utbredning är ett inkompetensbevis för den socialistiska arbetarerörelsen. Men den är mer. Den utgör i dag ett oöverstigligt hinder i arbetarklassens socialistiska strävan. Arbetslösheten har, i stället för att verka revolutionerande, skapat en reaktionär och frihetsfientlig mentalitet, skapat oenighet inom klassen och giort arbetarorganen stridsodugliga i kampen mot arbetsgivardömet. Enda möjligheten för arbetarna att gå till ekonomisk kamp, gällande såväl dagskrav som slutmål, förutsätter att vi lyckas lösa arbetslöshetens problem. Endast om arbetarna gå till aktion som en klass komma vi att lyckas. Arbetslöshetsproblemet är livsviktigt och måste lösas. Med utgångspunkt från ett dylikt ställningstagande måste vi mera frenetiskt gå in för agitationen för kortare arbetstid. Vi måste lära arbetarna förstå, att en rationell förkortning av arbetstiden är den första etappen på vägen mot frihet och socialism. Många anmärkningar har rests mot syndikalisternas krav på kortare arbetstid. De mest bekanta är talet om att arbetsköparna inte står ut med en dylik arbetstidsförkortning. Nåja, den saken strunta ju vi i, kan inte arbetsgivarna stå ut med en dylik lika förnuftig som nödvändig ordning, ja, då få de lämna fältet fritt för ett annat, ett nyare och bättre system. Då ha de spelat ut sin mission och de kunna gå. Ett annat argument är, att en förkortning av arbetstiden skulle endast medföra en an hänsynslösare rationalisering, varför arbetslösheten skulle bli ungefär konstant. Fan troet, argumentet förefaller en smula ansträngt. Jag antar vi kunna komma överens om, att en förnuftigt organiserad arbetarklass har betydligt lättare att förkorta sin arbetstid än kapitalisterna ha att rationalisera. Det vore väl själva tusan också, om vi inte skulle vinna i den kapplöpningen!

Dessa äro de mera vanliga argumenten, vilka framföras från borgerligt håll. Vidare finnes det stora lager av arbetare — eller kanske vi få säga arbetarledare —-vilka oekså ställa sig skeptiska till en förkortning av arbetstiden. Det skulle ta alltför kraftigt på utrymmet att behandla även dessas inställning, varför det får anstå till ett kommande nummer. Vad den syndikalistiska ungdomen bör enas om, är en intensifierad agitation for kortare arbetstid. En så pass rationell förkortning, att vi, i ordets egentliga bemärkelse, ännu en gång kan tala om en arbetarklass. Denna idé om arbetstidsförkortning som ett led i kampen för rättvisa och socialism, har stora sympatier bland arbetarna, och vi skola säkerligen vinna en massa nya medlemmar för vår rörelse, om vi lägga upp en energisk agitation för kortare arbetstid.
Till verket alltså!

Storm 1935 nr. 5 sid 8