Kriget mellan Abessinien och Italien, spänningen mellan Tyskland och Frankrike äro dagens brännbaraste ämnen inom arbetarrörelsen. Diskussionen kring dessa ting ha blottat en massa saker av stort intresse, inte minst för oss syndikalister. Den akuta krigsfaran, reaktionens frammarsch i en rad länder samt kris-och osäkerhetstillståndet i hela världen har gjort, att arbetarnas organisationer och främst dess ledande personer göra förtvivlade ansträngningar att konsolidera massorna till en enhetlig aktion. Så långt är allt gott ock väl. I princip har naturligtvis ingen förnuftig människa något att invända mot att en bred enhetsfront skapas mot krig och fascism. Tvärtom måste vi som medvetna syndikalister vara fullkomligt på det klara med nödvändigheten av en massornas konsolidering, inte endast mot krig och fascism utan också för genomförandet av socialismen i dess helhet. När vi därför ta upp enhetsfrontproblemet till kritisk analys, så är det med utgång från helt andra faktorer.

Folkfront — det låter så behagligt for örat, man kan så innerligt väl förstå att, efter årtionden av slitningar och strider inom arbetarrörelsen, arbetarna med förtjusning acceptera detta slagord. Och ändå — många tecken tyda på att vi just i "folkfronten" har arbetarrörelsens allra farligaste fiende! Saken är den, att folkfrontsanhängarna tydligen tillämpar precis samma utgångsfronter som ex. den svenska social-dernokratin gör beträffande den borgerliga demokratien och socialismen. Som bekant gäller här den regeln, att kan inte socialismen genomföras medelst demokratin så vill vi inte socialismen. Detta är i varje fall socialdem. officiösa inställning. På detta sätt har man lyckats göra socialismen till en andra hands fråga, vilken för sitt förverkligande är beroende av en synnerligen vag och obestämd parlamentarisk valmetod, vilken felaktigt och förrädiskt hedrats med etiketten: demokrati. Samma tendens går igen när det gäller att realisera folkfronten. Precis likadant sätter man socialismen på hyllan for att folkfronten skall kunna bli verklighet. Och häri ligger den stora faran. Det måste utan vidare stå klart för socialister av alla kulörer, att orsaken till såväl krig som fascism ytterst bottnar i det kapitalistiska samhällssystemet, vadan kampen mot krig och reaktion med nödvändighet måste bli s o c i a l i s t i sk. Lägger man dessa synpunkter som grund för en värdesättning av folkfrontsidén, måste man förstå, att antingen skapas det en stridsodaglig och principlös massorganisation med ett schablonartat program och verklighetsfrämmande aktionstaktik, eller också blir folkfronten en för borgarskikten kärkom-men avledare för massornas väg mot socialism och frihet.

Vad alla klassmedvetna arbetare måste gå in för, blir i första hand att kampen mot krig och fascism blir socialistisk. Detta är huvudvillkoret, men detta förbises i sorglig utsträckning även inom arbetarlägren. Som vi redan har konstaterat, kan man mycket väl förstå den strävan till enighet som just nu är så aktuell. Dock tyckes det oss som man vänt upp och ned på problemen.

De sammanslagningsprojekt som tar sig uttryck i bl a. fransk och även engelsk fackföreningsrörelse, tycks sätta som en absolut förutsättning, att enhetligt uppträdande måste vinnas genom organisatorisk enhet. Att denna tankegång går igen hos det stora flertalet arbetare, är också ett faktum. Är då denna tankegång riktig? Vi tillåta oss betvivla den saken, och detta inte utan skäl. När man i dag går ut i agitation för de syndikalistiska idéerna, mötes man ofta av påståendet: — Kanske har ni rätt och ni kar även mina sympatier, men ni är fåtalet medan vi reformister och socialdemokrater repr. massan. Ungefär ett dylikt svar får man från alla de arbetare, vilka inte helt kunnat sluka den reformistiska monopolismen eller den förborgerligade socialdemokratin, men försvarar sina positioner med att hänvisa till nödvändigheten av organisatorisk enhet. Må det tillåtas oss fastslå att påståendet är dumt. I stället för att ställa frågan, vad vill ni, vad syftar ni till? frågar man: huru många är ni? Detta är feghetens första och största kännetecken, att inte våga hysa en idé, därför att inte massan har accepterat den, därför att den inte fått officiellt erkännande från den "stora" och "rätta" organisationen. Men det är inte enbart fegt, det är även inkonsekvent och utvecklingsfientligt.

Historien visar oförtydbart, att nya utvecklingsskeenden och nya samhällsformer aldrig skapats genom att dessa nya idéers bärare och förkämpar slutit fostbrödralag med den gamla samhällsformens förespråkare. Framåtskridandets anda och konservatismens idé kan inte fortsätta att arbeta sida vid sida. Historien bevisar i stället raka motsatsen. Strid har stått på liv och död mellan gammalt och nytt. Konservatismen har mobiliserat hela sin maktapparat mot de nya idéerna. Dess förkämpar har mördats och kastats i fängelse. Har det nya budskapet ändock lyckats gripa massorna, så har det varit främst därför, att dess bärare radikalt brutit med det gamla och gemensamt skapat något nytt och bättre. Aldrig har det varit i och genom de gamla uppfattningarna som en ny epok har brutit fram. Det är också helt naturligt att så blivit fallet.

Gammalt och nytt kan inte förenas, i varje fall inte utan att, som vi redan påpekat, det hela blir ett schablonmässigt hopkok. Det blir visserligen en massrörelse, men en rörelse där olika åsiktsgrupper draga åt skilda håll, varför det hela blir mindre planmässigt eller också ingenting alls. Man kan inte undgå att konstatera detta, när man iakttager den svenska socialdemokratiska rörelsen av i dag. Vi har då främst den officiösa soc-dem., d. v. s. ledarnas inställning. Sedan har vi en massa andra åsikter inom rörelsen. När så partiet skall ge sig i kast med agitation för en eller annan aktuell tidsfråga och som ett massparti hävda sin inställning, då skär det sig alltid. Som ex. kan man nämna ställningen till militarismen. Ledarväldets uppfattning är klar. Det har för länge sen accepterat militarismen och demokratins försvar. Men inom de socialdemokratiska leden finnas tusentals medlemmar, som även tillhöra Sv. Freds- och Skiljedomsföreningen. Även dessa ha sin åsikt om militarismen klar. Genom cirkulerande listor ha de förbundit sig icke deltaga i ett kommande krig. Dessutom finnes det en mängd medlemmar, särskilt inom ungdomsrörelsen, som hysa en enligt ledarebegrepp kättersk uppfattning i militärfrågan.

Allt detta virrvar av olika åskådningar gör det tydligen omöjligt att föra någon agitation alls, vare sig i ena eller andra riktningen. I varje fall gäller detta, när de olika lokala organisationerna skola slå ett slag för agitationen. När det gäller att ordna ett möte i fredsfrågan, skär det sig redan från början. "Militärdemokraterna" vilja ha en talare som för deras uppfattning till torgs, medan pacifisterna helt naturligt åstunda en "icke-våldsanhängare" för denna uppgift. Resultatet blir antingen att agitationsmötet inställes eller oekså att de skilda kotterierna ordna var sitt möte, där de göra allt för att svärta ner varandra. Detta ar endast ett av de utslag som den "oeniga enheten" ger uttryck åt

Att denna monstrulösa enhetssträvan manifesterar sig i åtskilliga andra ganska komiska situationer är också ett faktum. Det är t. ex. ingenting enastående, att se en övertygad och aktiv fredsvän, som i egenskap av socialdemokrat vankar omkring och säljer Allan Vougts: "Demokratins försvar"! Denna skrift utgör som bekant en väl avvägd agitation för militarismen. Det är denna slags "enighet" vi reservera oss emot. Vi anse, att det är en enighet till döds, att den är passivskapande och framstegsfientlig. De fredsvänner, som i dag betala sin tribut till den socialdemokratiska agitationen för Sverges försvar, de ekonomisera därmed själva den avlivningsprocess som därmed riktas mot pacifismen. Detta ställningstagande är lika inkonsekvent och dömt att lika kapitalt misslyckas som den kommunistiska s. k. oppositionen inom fackföreningsrörelsen. Militärt försvar och pacifism är oförenligt, och de som envisas att stå kvar i de rörelser, som propagera en dylik dubbelidé, ha därmed endast lyckats bevisa, att de flyta på ytan av problemen.

När vi syndikalister taga upp enhetstanken till ventilering, så göra vi det under den förvissningen, att enighet i vissa frågor inte måste förutsatta organisatorisk enhet. Tvärtom våga vi hysa den kätterska uppfattningen, att organisatorisk enhet många gånger står hindrande i vägen för ett enigt uppträdande, och med ovan påtalade ex, ha vi bevisat detta. För övrigt ha de senaste månaderna redan gett praktiska bevis för riktigheten av vårt påstående. Ingen torde väl förneka, att syndikalisterna utvecklat den största aktiviteten i fredsfrågan under den hotande krigssituationen. Säkerligen torde de möten syndikalisterna ordnat med åtskilliga procent överstiga socialdemokraternas. Varför? Helt enkelt därför, att bakom den syndikalistiska linjen i fredsfrågan ligger samtliga medlemmars allvarliga övertygelse. Här finnes endast en mening och här är samtliga medlemmar i aktion kring syndikalismens idé. Vore däremot den syndikalistiska rörelsen inlemmad med den socialdemokratiska, då vore vi i samma egenartade situation som pacifisterna. Enhetligt uppträdande i vissa frågor låter sig mycket väl göras även om man inte tillhör samma organisation, det är denna sak vi måste inpränta hos arbetarklassen.

Storm 1936 nr.4 sid 4-5