Man kommer inte förbi den kooperativa rörelsen som en av folkrörelsernas mäktigaste företeelser. Och man har heller ingen som helst anledning att försöka komma förbi den. Är det så, att det mellan kooperationen och den frihetliga socialismen förefinnes väsentliga likheter - någonting som för övrigt erkännes av icke så få aktiva kooperatörer - då är det ett helt naturligt intresse att denna korrespondens av oss ytterligare accentueras; skulle det det däremot förhålla sig på det viset, att det mellan kooperationen och den federalistiska socialismen finns så stora hinder och motsättningar, att dessa inte kunna överbryggas, då bör ju också detta förhållande klargöras.

Beträffande den kooperativa rörelsens karaktär torde det vara tillfyllest att hänvisa till Anders Örnes definition, vilken också har den fördelen att vara godkänd av den kooperativa alliansen:

"Kooperationen är ett ur deltagarnas omedelbara intresse, för varor och tjänster framsprunget ekonomiskt system. Den framträder i form av företag, upprättade av personer, som önska begagna sig av själva den verksamhet, företagen driva, för befrämjande av sin hushållning eller yrkesutövning. Kooperationens motsats är vinst hushållningen, som är en organiserad form av företag, vars ägare betraktar frambringandet och fördelningen av varor blott som medel att skaffa ägarna själva vinst."

Denna Örnes definition är intressant ur två synpunkter. Dels visar den klart och tydligt, att kooperationen syftar att nå ett samhällstillstånd, där vinsthushållningen är ersatt med samarbete mellan individerna, dels att man också räknar producentkooperativa sammanslutningar som en kooperationsart.

Detta att kooperationen så klart reserverar sig mot vinsthushållningssystemet och till och med sätter detta som en motsättning till kooperationeon, vederlägger redan från början den uppfattningen, att kooperationen skulle utgöra något slags modern upplaga av manchesterliberalismen. Den kooperativa alliansen är som bekant en internationell sammanslutning av kooperationer och innesluter olika arter, d. v. s. konsument- och producentkooperation. Rektor Stolpe räknar f. ö. med tre olika arter av koopeorativa rörelser i sin studiehandbok: "Kooperativa grundsatser och problem" - nämligen konsumentkooperation, producentkooperation och arbetareproduktionsföreningar. Huruvida några arbetareproduktionsföreningar äro anslutna till alliansen, kunna vi just nu inte ge besked om.

Enligt Stolpe finns det hos samtliga dessa kooperationsarter någonting karakteristiskt kooperativt, någonting som ger dessa rörelser deoras koopererandeo karaktär. Detta
kooperativt karakteristiska är den s. k. öppenhetsregeln. För konsumentkooperationens vidkommande innebar denna, att företageot skulle bereda varje varuförbrukare möjlighet att bli medlem. Inom producentkoopeorationen innebar öppeonhetsregeln, att alla producenter inom branschen kunde ansluta sig. Inom arbetareproduktionsföreningarna slutligen, innebar öppenhetsregeln, att det kooperativa företaget måste antaga som medlem varje arbetare i branschen, som företaget hade möjlighet att bereda lönande sysselsättning.

Vi återkomma längre fram i artikeln till dessa definitioner av de olika kooperationsarterna.
Än så länge, nöja vi oss med att konstatera, att man hävdar öppenhetsregeln som ett nödvändigt attribut till kooperationen. Utan denna öppenhet blir det helleor ingen kooperation. Av dessa tre arter är säkerligen konsumentkooperationen den betydelsefullasteo, därför att den är störst och därför att den kanske också är renlärigast och mest kooperativt konsekvent.

Låt oss alltså undersöka, i vilken mån man kan finna några jämförelsepunkter mellan den frihetliga socialismen och konsumentkooperationen. För att gå rakt på sak är det lämpligt att citera Albin Johansson i Kooperatörens Rochdalenummer:

"Det är rochdalevävarna, som lärt oss hur socialisering skall genomföras. De ha varnat oss för att med den sammankoppla poliik, religion och andra icke direkt med varuproduktion eller varuförmedling förbundna frågor. De ha icke sett någon begränsning av folkets möjligheter att med hjälp av den kooperativa verksamhetsformen behärska det ekonomiska livet."

Ovanstående citat räcker en stund. Räcker lång väg när det gäller att bevisa speciellt två saker: dels kooperationens skiljaktighet från den reformistiska fackföreningsrörelsen, dels dess släktskapsförhållande med den radikalt frihetliga syndikalismen. Det är inte endast rochdalevävarna, som varnat folken för att sammanlänka politik - med detta uttryck avse vi givetvis partipolitik - religion och andra frågor, som inte direkt sammanhänga med det ekonomiska frigörelsearbetet; det är också syndikalisterna.

Den reformistiska fackföreningsrörelsen här i Sverge har emellertid genom sin kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet ignorerat rochdalevävarnas mycket välmotiverade varning och givit sig partipolitiken i våld. Genom generösa anslag till valagitationen har fackföreningsrörelsen gjort sig till en socialdemokratisk fackföreningsrörelse.

I full överensstämmelse med rochdalepionjärerna hysa också syndikalisterna den uppfattningen, att det inte finns någon begränsning för folkets möjligheter att med hjälp av den kooperativa verksamhetsformen behärska det ekonomiska livet. Det torde i stället förhålla sig på det viset, att just den syndikalistiska uppfattningen på det området är ett strå konsekventare än kooperatörernas egen - vi mena i detta fall givetvis konsumentkooperationen - då vi sträva fram till ett förhållande där konsumenternas och producenternas ekonomiska organ helt och sållet skola övertaga och förvalta samhället och produktionen. Det är alltså givet, att, när vi syndikalister i det här sammanIianget tala om kooperativa verksamhetsformer, så räkna vi med b å d e konsumentkoopertion och producentkooperation. På den punkten håller emellertid en förskjutning på att äga rum även hos vad man brukar kalla rena konsumentkooperatörer.

Övergår man sedari till att göra jämförelser mellan denna rochdalevävarnas uppfattning om den ekonomiska verksamhetens obegränsade möjligheter och den reformistiska fackföreningsrörelsens, så finner man, att det här sannerligen gapar en förfärande klyfta, en klyfta som i och för sig är stor nog att förtaga allvaret i talet om gemensamhetslinjer mellan fackföreningsrörelse och kooperation.
Den reformistiska rörelsen har egentligen inte något mål utöver att skapa en - av ledarväldet - antagbar standard för sina medlemmar. Praktiskt taget alla andra uppgifter överlämnar denna fackföreningsrörelse med generös hand åt det socialdemokratiska partiet.

Skulle emellertid fackföreningsrörelsen till äventyrs kosta på sig ett socialt program, vilket inte innebär någonting annat än ett accepterande av det socialdemokratiska programmet, kommer man i alla fall fram till synpunkter, som mycket litet sammanfalla med kooperationens betraktelsesätt. Vill fackföreningsrörelsen socialisera, så är det ett statligt övertagande man tänker på, och detta överensstämmer mycket dåligt med den kooperativa uppfattningen.

Albin Johansson har också några beska ord att säga om statens socialiseringsroll:

"För en statssocialisering krävs ju endast att staten utnyttjar sin makt. Folkets deltagande på annat sätt än vid beslutets fattande behöver icke övervägas. Det kräves ingen kunnighet hos folket. Det kan vara hur okunnigt som helst. Men när en socialisering genomföres med makt uppifrån och tillämpas, kan man icke längre tala om en verklig demokrati, ty en verklig demokrati kräver kunnighet. Detta insåg rochdalevävarna, och därför ville de icke vara nöjda med att få en räkenskapsförare från arbetsgivaren. De ville själva lära sig konsten och också utöva den. Saknade de denna kunskap, kunde de icke heller ha omdöme nog att bedöma verksamhetens ekonomi. Inför
samma problem stå vi när det gäller en socialisering genomförd med statens makt."

Också vi frihetliga socialister kunna helgjutet skriva under på ovanstående. Vi hysa också den uppfattningen, att en socialisering underifrån -en sådan som vi sträva till och rekommendera - fordrar kunnande av arbetarna, av folket. Vi äro inte nöjda med det politiskt parlamentariska tillståndet eller med den allmänlia definitionen av begreppet demokrati, som inskränker sig till valdeltagande med vissa tidsintervaller, utan vilja i likhet med rochdalevävna lägga bestämmanderätten i händerna på folket och dess ekonomiska organisationer. Vi hysa också den uppfattningen, att en socialisering uppifrån eliminerar demokratins betingelser och ställer folket utanför kontrollen av samhällsförhållandena.

Men för den svenska reformistiska fackföreningsrörelsen är denna demokratins livsfara inte längre något problem. På det hållet anser man, att den parlamentariska linjen fullt ut håller det demokratiska måttet och ansluter sig gladeligen till uppfattningen, att man skall socialisera uppifrån, från staten. För att liksom än mer accentuera sin stora förtjusning över val- och formaldemokratismens stora fördelar har man redan i nuet börjat tillämpa ett förmyndarskap inom den reformistiska fackföreningsrörelsen, som redan är ett markant utslag av det mest renodlade förakt för de demokratiska grundvärdena.

Så hur det är, även om man kan dra paraeller mellan fackföreningsrörelse och kooperation, står det kvar som ett faktum, att det är betydligt mer, som skiljer än som enar. Gör man däremot samma jämförelse mellan kooperation och syndikalism finner man ett helt omvänt förhållande. Här är en myckenhet som enar, och det som skiljer är i själva verket ,endast det förhållandet, att man ännu så länge från konsumentkooperativt håll icke förmått sig till att erkänna den form av producentkooperation som syndikalismen representerar. Det har förut existerat en viss dualism, en svävande obestämdhet, när det gällt konsumentkooperationens inställning till producentkooperationen. Numera är man emellertid från det hållet beredd att erkänna böndernas och fiskarenas ekonomiska föreningsrörelse som kooperation. Man skiljer i det fallet på producent- och konsumentkooperation, på producent- och konsumentintresse. Därmed har man väl också sagt ifrån, att människorna kunna ha ett intresse både som konsumenter och som producenter, och sammanslutningarna kring båda intressena betecknas - givetvis då det inte rör sig om kapitalistiska företag - som kooperation.

Herman Stolpe framhöll i en artikel i Kooperatören för en tid sedan, att kooperationen var beredd att ge plantagearbetarna vid KF:s plantager delägarskap som producenter. Vad man kan ge en inföding i de sydliga länderna, det bör man också kunna ge en svensk industriarbetare. Erkänner man en svensk jordbrukare som producent och klistrar en intresseetikett på honom; erkänner man fiskarbefolkningens producentintresse och samäger gemensamt med denna arbetskategori; erkänner man de primittiva folkens rätt som producenter och spekulerar på att, samäga även med dem, ja, då kunna vi inte finna någon giltig anledning till, att man inte också ska kunna erkänna den svenske industriarbetarens produktiva insats med samma värdemått och också ge honom ett producentvärde.

För vår del finna vi uppslaget med samägande - gemensamt ägande av olika kooperationsformer mellan konsumenter och producenter - mycket intressant. Den syndikalistiska målsättningen med arbetarnas övertagande av produktionen är ingenting annat än producentkooperation och så lå:ngt det gäller oss äro vi beredda till samägande och samproducerande under ett tillstånd, där alla äro producenter och alla - som nu - konsumenter.

Ser man sakligt på problemet, sådant det för tillfället ställer sig, så måste man under alla förhållanden kunna slå fast, att släktskapsförhållandet mellan kooperationen och syndikalimen är lätt att iakttaga. Lika lätt som att finna olikhterna mellan kooperationen och den svenska reformistiska fackföreningsrörelsen. Detta så långt det gäller konsumentkooperationen och dess teoretiker.

Däremot anse vi att konsumentkooperationen gör sig skyldig till en viss inkonsekvens, när den tar ställning till de övriga kooperationsarterna. Vi ha ingenting att erinra mot öppenhetsregeln som ett bevis för en sammanslutnings kooperativa karaktär. Tvärtom är just denna öppenhet typiskt kooperativ. Det är alltså riktigt, när konsumentkooperationen tillerkänner arbetarproduktionsföreningarna en kooperativ karaktär, endast så länge de inte anställa arbetare mot lön. De anställda arbetarna få inte någon del av vinsten och ingen medkontroll över verksamheten. Vinsten fördelas mellan medlemmarna i den forna produktionsföreningen och därmed har givetvis den kooperativa sammanslutningen förvandlats till ett vanligt kapitalistiskt företag, som drar profit av sina anställda.

Men hur förhåller det sig egentligen med producentkooperationen, d. v. s. jordbrukarnas föreningsrörelse just på den punkten? Det finns i det här landet ungefär två tusen godsägare och man får väl räkna med, att samtliga dessa äro anslutna till den jordbrukskooperativa föreningsrörelsen. Godsägarinslaget representerar emellertid inte producentintresset, eller producenterna. Godsägarna producera ingenting men komma in i den jordbrukskooperativa rörelsen och ta sin del av vinsten, medan de verkliga producenterna inte kunna erkännas som producenter, därför att de äro egendomslösa. Godsägarna räknas som kooperatörer, därför att de äga jorden, som de låta andra bruka. De nöja sig med att bruka jordbrukarna. Vi finna det i allra högsta grad egendomligt, att den konsumentkooperativa rörelsen, som ju dock har sin allra starkaste förankring inom arbetarklassen, just inom den egendomslösac produktionsgruppen, under dessa förhållanden erkänner jordbrukarnas förenifigsrörelse som producentkooperativ sammanslutning. Detta alldeles särskilt, när man ifråga om arbetarproduktionsföreningarna håller mycket strängt på, att dessa föreningar inte få anställa avlönade arbetare. Göra de detta, så elimineras automatiskt arbetarproduktionsföreningarnas kooperativa karaktär.

Konsekvensen - om det nu finns någon, i det här sammanhanget - blir alltså den, att för de egendomslösa människorna existerar det endast möjligheten att organisera sig kooperativt i egenskap av konsumenter. För att de skola kunna erkännas som producentkooperatörer, fordras att de äga någonting. De egendomslösa göre sig inte besvär! Godsägarna äga feta gods, som göra dem rika på andras bekostnad, och därför betraktas de som producentkooperatörer. Denna grova felorientering måste ändras på något sätt, om kooperationen skall kunna pretendera på att uppträda som en ideell rörelse med ett högt program. Säkerligen vore det lämpligast, att jordbrukarna själva, alltså de som verkligen bruka jorden, genom organisations beslut omöjliggjorde godsägarnas fortsatta medlemskap i deras kooperativa föreningsrörelse. Men det vore säkert inte heller ur vägen, att den konsumentkooperativa rörelsen - som ju dock representerar ett ideellt program - för medlemmar och omvärld klargjorde sin ståndpunkt i det här påtalade fallet.

Ur verklig kooperativ synpunkt är det naturligtvis alldeles groteskt, att människor som inte producera någonting utan leva på, vad andra slita samman, skola räknas som producenter, medan däremot de, som dagligdags äro sysselsatta med tungt jordbruksarbete, inte tillerkännas något producentintresse.

Det finns också något annat inom konsumentkooperationen, som verkar en smula oklart och som borde ha en konkretare utformning. Vi ha redan tidigare i denna artikel fastslagit det orättvisa i att dra paralleller mellan kooperationen och manchesterliberalismen, därför att kooperationen bygger på samverkan mellan människorna. Det finns ju ett speciellt kooperativt slagord, som heter "skapa i samverkan", och bara detta bevisar ju tydligt, att det här ingalunda är frågan om någon allas konkurrens med alla. Trots detta återfinner man ofta i den kooperativa pressen teorin om, att kooperationens högsta förtjänst är att medelst kon.kurrens med andra företagsformer hålla pris och kvalitet på en standard, som garanterar, att konsumenterna inte uppskörtas. Så långt är naturligtvis detta riktigt, som kooperationen genom sin blotta existens verkar prisreglerande och kontrollerande. Den privata företagsamheten måste ju ta hänsyn till den kooperativa konkurrensen och rätta sig därefter. Men målet måste så långt vi kunna se dock vara ett de olika kooperationsarternas övertagande av all produktion i producenternas och konsumenternas intresse. Att alltså ersätta vinsthushållningssystemet med ett, som är byggt uteslutande på samverkan.

Det går ju inte rätt gärna att "skapa i samverkan" medelst konkurrens! Är det på det sättet, att konsumentkooperationen ser sin gärning uppfylld, då den tvingat fram ett sunt konkurrenssystem mellan privat vinsthushållning och kooperativ företagsamhet, då äro vi inte längre med på noterna. Då betyder det, att en del av människorna - de som äro konsument- och producentkooperativt organiserade, ha förmånen att vara med om att skapa i samverkan, medan andra för konkurrensens skull tvingas att stå på den motsatta sidan. Tar man exempelvis Gislaveds gummiarbetare, så äro de både som producenter och konsumenter intresserade av att skapa i samverkan i egenskap av kooperatörer. Men hur blir det med Trelleborgs gummiarbetare? De få för det första ett helt motsatt producentintresse. I deras intresse ligger det, att folk köper Trelleborgs produkter. Råkar det då vara på det sättet, att en gummiarbetare i Trelleborg är konsumentkooperatör, så uppstår det delikata förhållandet, att han som producent har ett intresse, som konsument ett rakt motsatt. Här få alltså stora grupper av arbetare stå helt utanför glädjen att skapa i samverkan, som man nu hyser en så berättigad stolthet över inom kooperativa kretsar.

Ja, detta var några synpunkter på dels likheterna och dels skiljaktigheterna mellan kooperationen och den frihetliga socialismen. Av detta framgår, att föreningspunkterna äro stora och solida, men också att ännu så länge finns det problem, som gå i sär. Det vore en hel del att tillägga för att ytterligare belysa, på vilktet sätt kooperationen korresponderar med syndikalismen - bland annat på internationalismens område - men utrymmet är redan illa åtgånget och kanhända få vi tillfälle att återkomma. (Syndikalismen 1945, 109-114)