SAC:s l:a maj manifest uttalade sig för ett säkrande av den kommunala självbestämmanderätten och manifesterade därmed sitt intresse för de kommunalpolitiska angelägenheterna. I och för sig innebär detta inte någonting uppseendeväckande och minst av allt kan det sägas utgöra någon programförändring. Förhållandet är nämligen på det viset, att den kommunala självförvaltningen är en viktig detalj i kampen mot statstotalism och diktatur - med eller utan demokratisk förklädnad. Att den syndikalistiska organisationen velat accentuera detta faktiska förhållande genom ett uttalande, är alldeles i sin ordning.

Med denna positivt intresserade inställning följer emellertid nödvändigt, att våra organisationer mera än hittills gripa in i de kommunala angelägenheterna och göra vår och arbetarklassens vilja och anspråk gällande. Då emellertid vårt deltagande i det kommunala livet självfallet inte kan etableras efter gängse partipolitiska linjer, är det på sin plats, att vi klargöra vår syn på problemet och de metoder, vi anse lämpliga, när det gäller kommunalpolitisk verksamhet.

Det första förbehållet, man givetvis måste göra från frihetligt håll, är, att det för vårt vidkommande naturligtvis inte alls är fråga om något valdeltagande. (Vi tillerkänna visserligen den enskilde medlemmen full frihet i detta avseende, men neka att deltaga som organisation.) Vår verksamhet visar i själva verket i stället, att vi inte alls sätta tro till representationsmetoden, så långt denna omfattar val av beslutmässiga förtroendemän för en flerårig intervall utan någon möjlighet till kontroll från väljarskarornas sida. För syndikalisternas del måste kommunal självbestämmanderätt vara liktydig med en verkligt demokratisk kommunal ordning, där innevånarna när som helst kunna göra.
sin röst hörd och sin synpunkt gällande.

Därav följer också, att vi i det kommunala fullmäktigesystemet se ett avsteg från den demokratiska linjen. Vårt intresse får därför aldrig inskränkas till valdeltagande. Vi få aldrig göra oss skyldiga till den demokratiska fadäsen att överlämna våra egna angelägenheter i händerna på valda förmyndare.

Som en given konsekvens av detta sakförhållande kommer alltså vårt kommunala intresse att knytas kring speciellt två saker: att genom direkta aktioner påverka de kommunala myndigheterna i en för oss gynnsam riktning och till arbetarnas favör; att sträva fram till ett kommunalt tillstånd, där kommunens angelägenheter avgöras av innevånarna själva i stället för av fullmäktige, kommunalnämnd och andra kommunala institutioner.

Här kommer det egentligen att uppstå en växelverkan, som ställer vår verksamhet på hårda prov. För att kunna uppnå ett kommunalt tillstånd, där vår direkta aktion kan ta sig fullvärdiga former, måste vi uppnå ett förhållande, där kommunalstämman blir beslutmässigt och avgörande organ i stället för kommunalfullmäktige, och detta mål måste vi nå utan att kasta oss in i något kommunalt valdeltagande.

För vårt vidkommande gäller det alltså i första hand att skapa ett ideologiskt underlag för vår icke-parlamentariska syn på den kommunala förvaltningen, eller med andra ord uppläggandet av en agitationsplan för tillämpandet av federalistiska metoder inom kommunalpolitiken, vilken nu handhaves på ett i stort sett liknande sätt som den nationella politiken eller den statliga verksamheten.

Frågan blir. på så sätt återförd till den gamla debatten om, vad demokrati egentligen innebär. Detta blir i smått eller kommunalt betraktat precis samma principdebatt, som vi under alla år fört med partipolitiker och parlamentarister, vilka hysa den ur demokratisk syn punkt något kuriösa uppfattningen, att rätten att välja sig diktatorer och förmyndare innebär en garanti för friheten och demokratin.

Det är förresten samma argument, man stöter samman med, även när det gäller agitation för kommunal demokratisering, som i fråga om statspolitiska angelägenheter, enda skillnaden är att de i det kommunala fallet uppträda i en förkrympt och därför kanske ännu mindre tilltalande form.
Det är i själva verket en genomgående egenhet hos våra politiska formaldemokrater, att de ta så mycken hänsyn till folkens lättja, passivitet och bekvämlighet. Man är så rasande rädd för att lägga någonting avgörande i allmänhetens händer, och skyller denna sin rädsla på den omfattande slöheten. Nu är det nog innerst inne så, att den där mycket omdebatterade slöheten och ointresset för politiska och sociala spörsmål, inte minst är orsakat av formaldemokraterna själva.

Låt oss något syna de centralistiska demokraternas argument, för att utröna i vilken utsträckning de hålla inför verklig demokratisk påtryckning.
Vi utgå alltså ifrån, att - denna artiikel behandlar uteslutande landskommunernas problem - kommunalstämman är ett någorlunda demokratiskt uttryck för kommunalpolitisk taktik.
Denna stämma kan ju som bekant besökas av alla till mogen ålder komna innevånare inom kommunen. Här skulle alltså vara ett kommunalt forum, där varje för kommunen intresserad människa kunde möta upp, delta i debatterna och rösta i de olika frågorna på ett sätt, som stod honom eller henne fritt och överensstämde med den röstandes egen uppfattning vid det speciella tillfället.

När vi framföra dylika synpunkter till en formaldemokrat, så få vi genast till livs långa haranger om, hur omöjligt, ja, till och med odemokratiskt det skulle vara att tillämpa ett dylikt system.
Det första argumentet brukar alltid vara bristen på lämpliga lokaler inom kommunen. Det finns i regel inte så välordnade kommunalhus, att dessa kunna samla den övervägande delen av ortens befolkning. Detta argument håller dock inte inför verkligheten. Lokalfrågan kan lösas på många sätt: man kan bygga tidsenliga och stora nog kommunala lokaler, där inga andra finnas tillgängliga; man kan bygga två eller flera mindre dylika, om kommunen är alltför stor och alltför vidsträckt och glest bebyggd; man kan använda Folkets hus eller andra byggnadsföreningar för kommunalstämmorna; man kan dela upp kommunen i kommunalstämmedistrikt, där olika grupper behandla samma sak. Dessutom torde det förhålla sig så, att varje kommun i själva verket har en lokal, som i regel är stor nog: kyrkan. Nu veta vi mycket väl, att många goda borgare komma att förfasa sig och hesitera inför ett dylikt profant förslag, men vi ta dessa utgjutelser med ro och anse verkligen på fullt allvar, att kyrkorna borde kunna bli användbara i sådana fall. Vi äro också övertygade om, att Vår Herre inte har någonting emot, att kommunernas angelägenheter avgöras i kyrkorna, om man därmed uppnådde ett verkligt demokratiskt tillstånd.

Det andra argumentet är, att folket i alla fall inte skulle intressera sig för kommunala spörsmål. Det skulle bli en liten klick, som godtyckligt styrde och ställde. För att "bevisa" detta påstående drar man gärna pepprade skildringar om, hur det gick till "i den gamla goda tiden", då en godtrogen allmänhet mutades att rösta "rätt riktning" medelst brännvin och snusbjudning vid kyrkostallarna.
Vi tro, att det där argumentet är alldeles för gammalt. Det kunde nog gå för sig i en tid, då folket levde familjärt isolerat, men det kan omöjligt tillämpas på vår moderna tid med dess starkt utvecklade föreningsrörelse. Numera skulle man inte komma långt med sitt brännvin.

Dessutom har det där ointresset sin mycket naturliga förklaringsgrund. Så långt vi kunna se, är det ingenting annat än ett direkt resultat av fullmäktigesystemet. Det skall allt ett segt intresse till att hålla andan och ångan uppe hos allmänheten, när enda personliga prestationen är att en gång vart fjärde år få rösta sig till en förmyndare i kommunalfullmäktige.

Kommunalfullmäktigeentusiasterna förklara vidare, att fullmäktigeformen är en smidig och ändå demokratisk - metod. Folket får möjlighet att välja, vilka det vill till sina företrä dare. Vi hålla inte med på, att detta tillvägagångssätt är demokratiskt. Vi måste skapa fram ett tillstånd, där den enskilde innevånaren har möjligheter att när som helst direkt deltaga i fattandet av viktiga beslut, och detta kan man inte uppnå genom fullmäktigesystemet.

Val av kommunalfullmäktige är alltså inte demokratiskt - fullmäktige bli under en viss tidsintervall diktatorer över sina väljare och kunna handla på eget bevåg utan att ställas till ansvar under valperioden - men däremot skola vi villigt gå med på, att fullmäktigesystemet är ett smidigare system än t.ex. kommunalstämman. I det här fallet är det dock inte fråga om smidighet utan om demokrati. Skall man sätta smidigheten före demokratismen, ja, då må man förlåta oss, om vi komma med en stilla undran, hur det egentligen står till med den demokratiska konsekvensen hos våra partipolitiker.
Vi ha i varje fall aldrig haft den uppfattningen, att demokrati är liktydig med bekvämlighet, och är man demokrat, då måste man också vara det även i de fall, då det innebär merarbete och besvär. Gäller det endast att skapa ett smidigt och bekvämt system utan hänsynstagande till, om detta är demokratiskt eller icke, ja, då tyckes det oss, att de totalitära systemen verka allra smidigast. Ur bekvämlighetssynpunkt är det naturligtvis bäst, att en person eller ett litet fåtal personer få all makt och myndighet. Ur bekvämlighetssynpunkt år det naturligtvis fullkomligt onödigt, att gemene man nöter hjärnan med att grubbla både på kommunala och statliga problem, när man kan överlåta detta grubbel till en enda hjärna. Men demokratismen är inte de bekvåma människornas väg. Demokratismen är en väg för de vakna och aktiva, för dem som vilja ha någonting att säga till om och som vilja. göra. sin röst gällande och sin stämma hörd.

Vad vi vilja komma. till, är följande: Det går inte att avfärda vårt krav på en demokratisering av den kommunala förvaltningen med att anspela på fullmäktigesystemets effektivitet och smidighet. I stället är det ett markant svaghetssymptom hos våra formaldemokrater att varje gång, det börjar att bli lite att göra eller en smula besvärligt ur demokratiskt betraktelsesätt, bara smyga sig bakvägen in på den diktatoriska arenan, På den scenen uppträda helt enkelt inga demokrater!

Nu anför man också någonting om, att även kommunalstämman skulle kunna utnyttjas på ett sätt, som äventyrade den verkliga demokratin. Detta är nog så riktigt, men med en vaken allmänhet, som visste, att den - och endast den - var beslutmässig i allmänna frågor, så tro vi knappast, att det skulle vara möjligt för en liten klick att triumfera vid stämmorna och genomdriva absurda och för det hela skadliga beslut. Dessutom ligger saken så till, att det vid sidan om kommunalstämman finns ännu ett demokratiskt sätt att avgöra viktiga frågor, nämligen referendum = allmän omröstnig.

Våra beskäftiga kommunalfullmäktige i de olika kommunerna le nog ett vist leende inför så mycken demokratisk dårskap - tyngda av år och förtroendeuppdrag, som de äro - men icke desto mindre våga vi framhärda i, att just referendum är det mest fullödiga uttryck för demokratism, som står ett demokratiskt samhälle till buds. Vi ta givetvis inte då någon som helst hänsyn till den vidskepliga rädsla för besvärligheter, som formaldemokraterna äro behäftade med. Just då och då återkommande omröstningar i kommunala angelägenheter borde vara någonting, som komme den kommunala aktiviteten att blomstra och få varje vuxen man och kvinna att intressera sig för det allmänna bästa. Ett omröstningscirkulär på posten en gång då och då skulle väcka otaliga debatter i hemmen, mellan familjerna, i hyreshusen. Debatterna skulle fortsätta och föras in; i de olika organisationerna, ut på arbetsplatserna, ventileras ur olika synpunkter och nagelfaras vid offentliga diskussionsmöten, där de olika riktningarnas representanter tvingades att offentligt försvara och förklara sina synpunkter. Det sociala intresset skulle helt säkert uppleva en hittills aldrig anad höjdpunkt.

Det är nog nödvändigt, att vi till att börja med ta upp dessa problem till en grundlig behandling och debatt - inte så mycket med fullmäktige, dessa är väl redan insyltade med formaldemokratiska vaneföreställningar - utan med arbetarna, som säkert så småningom skola få blicken öppen för det sunda i denna nya syn på problemen.

Utan en avsiktligt upplagd och konsekvent genomförd allmän agitation ,efter dessa linjer kunna vi inte nå våra syftemål: ett kommunalt tillstånd, där också vi syndikalister kunna deltaga i det kommunala arbetet utan att frångå våra federalistiska principer och utan att välja oss förmyndare.
Det har både utanför - bl. a. ha liknande synpunkter framfötts av Radikala Landsföreningen - och innanför den syndikalistiska rörelsen framkastats tanken på, att vi skulle kräva kommunalstämmor vid viktiga frågors avgörande. Det är emellertid en sak att kräva någonting, en annan att få kravet beviljat. Ån sålänge äro vi i detta fall helt beroende av fullmäktiges välvilja. Visserligen kan och skall kommunalstämma någon gång och vid något tillfälle utlysas, men då är stämmans befogenhet så oerhört beskärd, att det verkar som rena parodin ur demokratisk synpunkt.

För närvarande är det kommunalfullmäktige och inte kommunalstämman, som är högsta instansen i det kommunala livet - frånsett det fåtal kommuner, vilka inte äunu infört kommunalfullmäktige och där givetvis våra medlemmar ha helt andra förutsättningar att göra sig gällande - och en agitation för ökad federalism måste alltså taga sig icke-parlamentariska former. Vi måste finna några påtryckningsmedel utanför valdeltagandet, som ge oss möjlighet att skapa ett mera demokratiskt tillstånd inom kommunerna.

Kvar står givetvis under alla förhållanden vår möjlighet att medelst egen organisatorisk styrka eller i förening med andra likasinnade organisationer ställa krav på dem, som nu handha kommunernas angelägenheter. Den styrka, vi ha som producenter, och den, vi äga som människor och personligheter, kan naturligtvis användas i olika sammanhang till att hävda utvecklingens och arbetarnas intresse. Man kan dock knappast kräva en ökning av den kommunala självbestämmanderätten på statsmaktens bekostnad, utan att samtidigt sträva fram mot en demokratisering av den kommunala bestämmanderätt, som redan nu finns. (Syndikalismen 1944, 73-76)