ATT SKYNDA LÅNGSAMT

Det där har vi glömt vi nutädsmänniniskor: att skynda långsamt. Att stanna och tänka efter; att vila ut en stund vid en flod så som det förr påstods att vi kunde

.
Nu dyrkar vi brådskan och hinner ingenting annat; står mitt uppe i ett obegripligt virrvarr av sekunder, hastigheter, volymer. Mer och mer vet vi, mindre och mindre begriper vi. En gång kanske vi kommer att veta allt och begripa ingenting. Det blir dagen före katastrofen.

Än är vi inte där men vi är duktiga och lär oss fortare än andra människor har gjort före oss. Så vi närmar oss dag för dag katastrofen; den tid vi vet allt och kan ingenting.

Hur kan man veta nästan allt och ändoek så ynkligt lite? Ja, säg det. Vi vet; kollektivet vet; specialisterna vet. Tillsammans vet vi nästan allt — men vi orkar ju inte leva tillsammans. Vi har kanske för brått att veta; hinner ingenting mer än detta specialiserande vetande.

Visst var det djävligt förr; livet var hårt, fattigt oeh tungt. Jordbundna lunkade människorna genom sin tillvaro och de flesta svalt lite och hade trasiga kläder. Den tiden ska vi inte önska oss tillbaka; den har gått oeh ingenting kommer åter, inte på det sättet. Ingenting kommer åter från ett århundrade eller så: det finas bara upprepning, inte återgång.

Oeh när det gäller upprepning måste man börja från början: från begynnelsetidens droppkalla grotta. Så låt oss inte drömma om återgång. Vet man så mycket tillsammans som vi gör då måste man också leva tillsammans. Vill vi lära oss den konsten måste vi skynda långsamt. Gå försiktigt framåt. Ta tid på oss. Förr kunde vi rätt många saker samtidigt; inte som specialister utan som individer. Robinson kunde klara sig på en obebodd ö ändå var han lat i hemmet oeh ingenting ville lära sig. I dag skulle vi klara oss sämre. Om två människor förliste skulle den ena arbeta och den andra tidsstudera.

En del jobbar medan andra tittar på; letar efter ett bättre sätt för andra att jobba på. Med räknestieka oeh stoppur spionerar vi fram högre hastigheter. Varför? För att bli friare, lyckligare ? I helvete. Hur ska en människa kunna bli lycklig av att utspioneras? Hur ska spioner kanna känna sig tillfredsställda?

Men kanske för att bli mätta? Kanske, men då bär vi oss ändå underligt åt i en värld som håller på att förvandlas till kanonverkstad. Vi spionerar för mordverktygens skull; för att kanonerna ska bli långskjutande, luftvärnen pricksäkra, flygmaskinerna snabbare än ljudet, atombomberna förödande.

Vad vet vi om mättnaden, vi små ynkliga specialister eller ingentingsvetare, så länge vi ingenting vet om vi producerar bröd eller atombomber? Vi hoppas på mättnaden med samma troskyldiga optimism som när vi spelar på penninglotteriet eller ritar våra ettor, tvåor och kryss..

Sällan kommer vi längre än till sex rätt hur vi än kryssar och laborerar med vidskepliga kombinationer. Och varför? Helt enkelt därför att spelet är falskt; att vi spottar också de allra enklaste spelregler i ansiktet när vi lägger vårt varldsbildspuzzle. Detta är situationen: bitarna — puzzlebitarna — går inte ihop.

Herrar, halvherrar, tjänare...
Ägare, påfösare, arbetare...

För spelade herrarna bräde, halvherrarna schack och tjänarna singlade kopparslantar. Det var inte bra. Inte alls bra. Nu låtsas vi spela ett gemensamt spel. Gemensamt spel är bra, men då måste det finnas gemensamma regler. Det finns inte. Nu sitter herrar, halvherrar och tjänare vid samma spelbord och spelar efter olika regler. Ett spel med olika utgångsvärderingar är inget spel. Det är taskspeleri.

Vi leker människoloken så som vi alltid har gjort — men vi leker den dåligt som vi också nästan alltid har gjort. Vi leker med blodigt allvar som insats-, spelar bridge med vårt människovärde. Oeh låtsas alla njuta av leken fast vi sitter med förtvivlan i sinnena. Ägaren sitter vid sin hedersända: hanger alltid, har alltid förhand och tar alla essen i botten. Han säger tyst till sig själv och högt till andra: Vilket sällsynt ädelt spel. Jag är ägaren och ledaren och jag är nöjd.

Men han är inte nöjd; vet att han spelar ett falskt spel och räds för att de andra ska upptäcka fifflet. Då kan han inte vara nöjd. Påfösare får de näst bästa korten. Han vinner en slant då och då. Jag är ledarens polis, säger han åt sig själv och de andra. Jag måste se till att spelreglerna följs: på mig beror det om spelet ska fortsätta.Men inte heller påfösaren är nöjd. Då och då förnimmer han klangen från Judas trettio silverpenningar och det fyller honom med oro och ängslan.

Tjännaren sitter där också. För honom finns särskilda regler. Han får hackor och vinner bara av de första kopparinsatserna. Men lika högt som de andra skriker han, för att döva oron inåt och motivera sitt liv utåt: Jag är också nöjd. Spelet är bättre nu...

Men också tjänaren är missnöjd. Alla sjunger de sången om människovärdet....

En ny värdering av människan. Visst är det sant; de skulle lösa problemet. Men så länge det spelas efter falska regler hittar vi inte denna ändrade värdering. Vi leker den gamla leken: herrar, halvherrar, tjänare. Och försöker tala samma språk om människan värde:

- Vad jag är glad över att vara herre- leve människovärdet.

- Vad jag är glad över att vara halvherre- leve människovärdet

- Vad jag är glad över att vara tjänare- leve människovärdet

Om vi i stället skulle sluta upp att värdera oss så där?Om vi skulle våga os på att helt stillsamt säga: Leve människan. Vi är alla människor. DEt skulle kanske hjälpa oss att skynda långsamt.

Storm nr 11-12 1949 sid 9