ARBETARRÖRELSEN OCH KULTUREN

Så långt jag kan minnas tillbaka - och då gäller det drygt ett halvt århundrade i mer eller mindre aktivt deltagande inom olika folkrörelser - har frågan om arbetarrörelsen och kulturen tidvis flammat upp i infekterade diskussioner. Första gången var det i början av tjugotalet då folkrörelserna i samarbete med en så gott som enig press konstaterade att tidningen Fäderneslandet inte var kultur.

Det blev en resolut och verkningsfull bojkott och skandaltidningen försvann för att inte mer återkomma.

Annars har det mest varit kiv och hårklyverier om och kring vad som menas med kultur och man har sällan lyckats ena sig om definitionerna. Somliga har velat påstå att kultur är konst, litteratur, teater och musik; andra vill hävda att precis allting är kultur.

Debatterna har flammat upp och flammat stolt som det står i sångerna, sen har de falnat efter en tid liksom för att vila sig till nästa gång. Inom arbetarrörelsen har vi brukat säja att en medveten strävan mot ett socialistiskt samhälle också och samtidigt är ett hållfast kulturprogram.

"Jag ska ta tiden i anspråk för att peka på en sak i det här kultursammanhanget som jag är fullkomlig expert på. Det är industrialisering, rationalisering och den ställning som arbetarna i denna diktatoriskt drivna industri intar. Jag vill påstå att anledningen till slöheten och ointresset hos ungdomen i dag bottnar mest i denna rationalisering. När vi tidigare diskuterat efterkrigsprogrammet framfördes från olika håll hur nödvändigt det var att sätta effektiviteten först. Det finns en gudom i tiden som heter effektivitet och det är tidens starkaste gudomlighet. Frågan är om våra folkrörelser i dag vågar sätta människan före effektiviteten och mänsligheten före maskinen.

Man har sagt från mycket auktoritativt håll att man inte intresserar sig för produktionens form utan bara för dess effekt. Som representant för tempoarbetarna, för det löpande bandets arbetare skulle jag enkelt och klart vilja säga att vi intresserar oss alldeles oerhört för produktionens form. Sätter man effektiviteten före människan har man också därmed slutgiltigt lämnat den sociala grunduppfattningen om människovärdet.

Hur ser det ut inom det högrationaliserade näringslivet? Vem har sagt att tempoarbetarna verkligen sätter en tia före sitt människovärde? Vi måste ha mod att sätta människan i centrum. Ett kulturprogram som inte bygger på denna grundsanning blir bara ett nytt skynke. Det är inte lätt för en tempoarbetare att verka kulturell. Det är inte lätt för en människa som tvingas att fungera i ett maskinellt sammanhang vid ett löpande band att gå därifrån till litteraturen. Det är inte lätt att känna sig som kugge i ett obegripligt maskineri och sedan verka kulturell.

Det håller på att ske en fortgående förskjutning inom vårt samhällsliv; å ena sidan en allt mindre grupp människor som har att kontrollera, bestämma, leda. Det är den tänkande, substantiella delen som har allt ansvar. På den andra sidan finns en ständigt växande grupp människor, som helst inte får tänka därför att det anses kunna hindra arbetseffekten. Vetenskapen lär oss att en kroppsdel som inte användes förkrymper för att till slut försvinna. Jag tror att det är nödvändigt att vi tar upp dylika problem när vi diskuterar ett arbetarrörelsens kulturprogram ..."

Jag har här ovan citerat mej själv - kanske en smula slarvigt - från ett diskussionsinlägg vid en kulturdebatt år 1948. Den hölls i Tollare och var ordnad av ABF och nykterhetsrörelsen.

Det har gått drygt trettio år sen dess, men de olösta problemen då är ungefär lika olösta nu och det jag sa för trettio år sen kan sägas med ungefär samma berättigande än i dag.
Kanske är inte ovanstående ett svar på de frågor redaktionen ställer. Jag vet inte om
fackföreningspressen som helhet är mindre benägen att diskutera kulturproblem nu än när Ture Blom skrev sin larmartikel i Beklädnadsfolket. Jag vet bara att det finns mycket mindre antal facktidningar nu än på 40-talet och att de som finns kvar är mycket snålare med att sända friexemplar till de författare som medverkade.

Jag vet också att hela arbetarrörelsens tidningspolitik varit inriktad på att minska antalet tidningar med eller utan kultur.

Jag tror slutligen att fackföreningspressen -vid sidan av och tillsammans med tidningarna Arbetaren och Brand - betydde oerhört mycket för arbetarförfattarna från 30- och 40-talen och jag tror till sist att det är nyttigt med en ständig och oavslutad diskussion om arbetarrörelsen och kulturen både i nuet och i framtiden.

Förr och nu 1979 sid 16-17